19. Rytmankare

Att rytm är viktigt i bunden vers har ni ju förstått vid det här laget. Jag tänkte dela med mig av mitt bästa rytmtips, som ibland kan utgöra skillnaden mellan en ok vers och en bra vers och som kan göra en bra vers ännu bättre (rent rytmiskt). Ett litet överkursinlägg alltså, så här mot slutet av julkalendern.

Titta på inledningen av Harriet Löwenhjelms dikt ”Jakt på fågel”:

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront.
En dront har jag skjutit med luntlåsgevär.
Då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär,
/…/

Om jag läste orden ”jag har skjutit en dront” fristående skulle jag antagligen betona dem så här:

JAG har SKJUT-it en DRONT
Oo | Ooo | O

Men när samma ord dyker upp i Löwenhjelms vers gör jag inte det. Jag läser det så här:

tall-y-HO, tall-y-HO jag har SKJUT-it en DRONT
ooO | ooO | ooO | ooO
en DRONT har jag SKJUT-it med LUNT-lås-ge-VÄR
oO | ooO | ooO | ooO

Varför blir det så? Jo, på grund av orden ”tallyho, tallyho”. De här orden har en väldigt tydlig rytm. Tallyho går bara att betona på ett enda sätt; tall-y-HO. Och genom att börja dikten med två sådana ord efter varandra tvingar Löwenhjelm in läsaren i sin versrytm:

tall-y-HO, tall-y-HO
ooO | ooO

Och när vi väl har kommit igång så faller det sig naturligt att fortsätta på samma sätt, om det finns minsta möjlighet att göra det. Alltså läser vi:

tall-y-HO, tall-y-HO jag har SKJUT-it en DRONT
ooO | ooO | ooO | ooO

Och för den händelse att någon läsare inte skulle ha fattat galoppen kommer ytterligare ett ord med tvingande rytm på andra raden: luntlåsgevär. Det kan också bara betonas på ett sätt: LUNT-lås-ge-VÄR (OooO). Detsamma gäller för ”horisont” på tredje raden (ho-ri-SONT, ooO).

Jag brukar kalla sådana här ord med tvingande rytm för rytmankare, eftersom de hjälper till att låsa fast eller förankra rytmen. (Det är möjligt att det finns någon annan och mer etablerad term för det här, men jag har inte kunnat hitta någon som har skrivit om det här över huvud taget.) Störst effekt får långa ord med tvingande rytm, eller flera sådana ord efter varandra, så att den tvingande rytmen sträcker sig över mer än en versfot.

Det fina med rytmankare är att det räcker med en eller ett par sådana på strategiska ställen för att förändra hela dikten. Den andra och tredje strofen i Löwenhjelms dikt börjar båda så här:

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront,

Effekten från hennes användning av rytmankare i första strofen sitter i, och jag läser lydigt:

jag har SKJUT-it en DRONT, jag har SKJUT-it en DRONT
ooO | ooO | ooO | ooO

Om det istället hade varit den första strofen som började så skulle jag antagligen inte ha vetat hur jag skulle betonat den, jag skulle ha läst det mer tvekande, och om jag råkat tolka det ”fel”, skulle min läsrytm förr eller senare ha krockat med versrytmen. Och det skulle ha tagit fokus från innehållet.

Om du någon gång sitter och kämpar med att få ihop en bunden vers, om du tycker att du har fått till rytmen rätt men ändå tycker att det inte riktigt svänger, titta på det du håller på att skriva. Är det möjligen så att du har använt mestadels korta ord, och att texten är möjlig att betona på flera sätt? I så fall är det läge att lägga till ett rytmankare någonstans, det är det som fattas för att få texten att lyfta.

Det är stor skillnad på möjligt att betona rätt och omöjligt att betona fel.

Del 19

SAMMANFATTNING

Rytmankare kallar jag ord med tydlig rytm som sträcker sig över mer än en versfot. Genom att använda sådana ord lite då och då blir versrytmen lugnare och tydligare.

Imorgon lägger vi ytterligare ett klassiskt versmått till vår repertoar, ett italienskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s