20. Canzone

Idag ska vi titta på ett versmått som heter canzone och som jag tycker är väldigt kul. Av någon outgrundlig anledning blev den här formen aldrig särskilt populär i Sverige, förutom en kort canzone-trend i början på 1800-talet. (Såvitt jag vet. Tipsa mig gärna om du hittar mer moderna dikter på den här formen.) De är inte alla av dessa dikter som har åldrats med värdighet. Den som jag tycker står sig bäst av dem jag läst är ”uppoffringen” av Erik Johan Stagnelius. Den börjar så här:

För dig, o änglaljuva,
jag sista gången tänder
min offereld, av himlens vind omfluten.
Med sångens milda duva
till avsked jag dig sänder
en daggig ros, i diktens lundar bruten.
Av känslans tår begjuten,
Amanda, skönt hon glimmar.
Dock vet, de forna såren
ej pressat denna tåren,
som tindrande i purpurkalken simmar.
Av glädje jag den fällde,
befriad evigt från passionens välde.

Det här var första strofen. Dikten fortsätter sedan med ytterligare fem strofer på samma form. Kombinationen långa strofer (tretton rader) och många strofer är inte helt gångbar i nutidslitteraturen, och har inte varit på länge. Men det som jag inte förstår är varför inga mer sentida poeter har plockat upp den här formen och skrivit canzoner med en enda fristående vers, för det finns flera saker som gör det här versmåttet speciellt. Låt oss titta lite närmare på den här formen.

För det första är raderna olika långa, vilket inte är särskilt vanligt. Jag tycker att det ger en kul dynamik till versen. Raderna är omväxlande på jambisk tretakt och jambisk femtakt:

med SÅNG-ens MILD-a DU-va
till AV-sked JAG dig SÄND-er
en DAGG-ig ROS i DIKT-ens LUND-ar BRU-ten.

oO | oO | oOo
oO | oO | oOo
oO | oO | oO | oO | oOo

En traditionell canzone innehåller enbart kvinnliga rim, så att de korta raderna får sju stavelser och de långa elva.

En annan sak som jag uppskattar med canzonen är den lite ovanliga rimställningen. Den kan variera lite grann, Stagnelius använder ABCABCCDEEDFF. (Ni kommer väl ihåg? Stor bokstav, kvinnliga rim.) Det som kännetecknar rimställningen i en canzone är början: ABCABC. Läs Stagnelius inledande strof ovan en gång till. De tre första raderna rimmar inte på varandra, så när man börjar läsa tror man att dikten inte kommer att rimma. Och så gör den det i alla fall! Jag tycker att det skapar en känsla av att dikten vecklar ut sig som en blomma, och visar sig vara mer intrikat än den vid första anblicken verkade.

Så långt om själva versmåttet. Det finns ytterligare en sak i just den här versen som jag skulle vilja ta upp. Titta på de första tre raderna igen, framför allt tredje raden.

min offereld, av himlens vind omfluten.

Hur skulle ni betona det sista ordet, omsluten? Jag skulle säga antingen OM-sluten eller OM-SLU-ten. Jag skulle nog inte säga om-SLU-ten, men eftersom ordet står mitt i jambisk femtakt är det så det blir:

min OFF-er-ELD av HIM-lens VIND om-SLU-ten.

Det är alltså en liten nödlösning, rent rytmiskt. Dessutom är det snudd på ett nödrim. Omsluten-bruten-begjuten rimmar näst intill, men bara nästan (eftersom ett rent rim ska vara identiskt från och med vokalen i den sista betonade stavelsen, och den stavelsen är i det här fallet ”om” i omsluten).

Här gör Stagnelius en sak som jag tycker är smart. Han sätter det sämsta rimmet först. Om man måste nödrimma någon gång (och det måste man ju ibland) tycker jag att det nästan alltid blir bäst att göra just så. Den första gången ett rimord dyker upp finns nämligen inga förväntningar hos läsaren. Den första raden kan författaren skriva hur hen vill, och alltså ligger det nära till hands för mig som läsare att tro att författaren valt just de här orden för att de blir bra. Alltså antar jag att de är bra. Om jag däremot har läst flera rader med samma slutrim skapas en annan förväntan hos mig: undrar hur författaren ska lösa det här för att få ihop formen? Och i den positionen är jag mycket mer på min vakt mot nödlösningar. Det här lilla trixet kanske inte funkar på alla, men det funkar på mig.

Men Stagnelius gör i och med detta också något som jag inte tycker funkar så bra: han bryter rytmen tidigt i versen. Effekten blir densamma som rytmankare fast tvärt om. Läsaren blir lite störd i flytet, och lite förvirrad om hur betoningarna egentligen ska vara. Det stör, och allra mest om det kommer tidigt i versen. Just placeringen var antagligen lite mindre viktigt när dikten skrevs. Det är nu snart tvåhundra år sedan, och på den tiden var all lyrik skriven på bunden vers, och en överväldigande majoritet dessutom på jambisk femtakt. Det var nog inte en rytm som behövdes förankras i läsarna, eftersom det var normen. (Givetvis var det redan då en nödlösning att bryta versrytmen, men det spelade nog inte någon roll om det kom tidigt eller sent i dikten.)

Det är sådant som får mig att fundera över vad som kommer att vara norm om tvåhundra år.

Del 20.png

SAMMANFATTNING

En canzone har tretton rader på omväxlande jambisk tretakt och jambisk femtakt. (Rad tre, sex, elva och tretton har fem versfötter. Övriga rader har tre.) Rimställningen är till exempel ABCABCCDEEDFF (enbart kvinnliga rim). En sådan trettonrading kan antingen stå för sig själv, eller tillsammans med flera andra strofer på samma form.

Imorgon kommer det fortsätta att handla om vad som funkar bra och mindre bra när man väljer att bryta mot en given form.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s