21. Inkongruens

Även i bunden vers ska formen vara underordnad innehållet och det poetiska uttrycket. Om formen inte passar innehållet eller stärker diktens budskap bör formen förändras, lite, mycket eller helt och hållet. Litteraturhistorien vimlar av exempel på inkongruens, det vill säga avvikelser från en given form. I många fall bidrar de till att göra dikterna bättre snarare än tvärt om, men betyder det att man kan göra precis vad som helst? I det här inlägget tänkta jag ta upp exempel på olika vanliga typer av inkongruens som jag tycker funkar bra respektive dåligt.

I tidigare inlägg här i julkalendern finns flera exempel på inkongruens, och de flesta av dem tycker jag funkar alldeles utmärkt:

  • Skifta plats på rader i en given rimställning. I rondeln i del nio av versmåttsskolan har två rader fått byta plats (jämfört med standardformen på en rondel). Ett annat exempel finns i Inger Christensens sonettkrans Sommarfugledalen. I de flesta av sonetterna använder hon rimställningen abba cddc efe gfg, men i sonett nummer fjorton använder hon istället rimställningen abba cddc eef fgg. Jag tycker inte det stör alls.
  • Luckra upp rimställningen. Både Inger Christensen och Lotta Olsson använder en lite ”lättare” rimställning i sina sonettkransar än det traditionella rimmönstret i en sonett (se del 14 och 15). På motsvarande sätt bryter Axel Österberg upp den hårda rimstrukturen i sin översättning av François Villons ballade i del 12. Om du tycker att det är svårt att rimma (eller vill använda ovanliga ord) är det här ett jättebra alternativ. Du kan till exempel låta bara varannan rad rimma, eller låta fyra rader som alla rimmar på varandra rimma 2 + 2 istället. Viktigt att tänka på då är att låta förändringen bli genomgående så att dikten blir i balans.
  • Förändra småord i en upprepande rad. Även detta finns i rondeln i del 9. ”Fast jorden är på samma plats igen” blev ”tills jorden är på samma plats igen”. Jag har träffat på liknande exempel i flera andra dikter som har upprepande diktrader och jag har aldrig upplevt det som störande. Tvärtom tycker jag ofta att det är lite kul. Som en liten extra tvist.
  • Göra en fri tolkning av ett klassiskt versmått. I versmåttsskolan har vi till exempel sett det här i Frödings tolkning av en ghasel (del 18). Han valde ut ett av kännetecknen för en ghasel (upprepande radslut), men hoppade över de andra (inrim, en specifik rimställning och ett givet tema). Även detta tycker jag ofta blir bra. Ett versmått är faktiskt bara ett förslag; en form som andra diktare genom historien har använt och gillat. Sådana former är till för att utvecklas.

Vilka avsteg från formen du känner dig bekväm med när du läser eller skriver vers är förstås upp till dig själv. Men allt det ovanstående kan du alltså göra och vara i gott sällskap med många författare i världslitteraturen som gjort samma sak med gott resultat. Men riktigt vad som helst kan man inte göra. Det finns två saker som jag tycker att man bör akta sig för (om man inte har mycket goda skäl att göra det): bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

I gårdagens inlägg såg vi hur Stagnelius bröt sin rytm på en av raderna i sin canzone. I det fallet tycker jag att det funkar ok. Dels eftersom det bara sker en enda gång, dels eftersom det med lite god vilja faktiskt går att betona ordet omsluten så att det passar in i versrytmen (om-SLUT-en). Men jag tycker att det är en nödlösning, och att dikten hade varit bättre utan den. Om man bryter rytmen oftare och ännu mer tycker jag att det ohjälpligen stör.

Nu kommer jag göra något som jag nästan aldrig gör: ta upp konkreta exempel på saker som jag tycker inte fungerar i texter av nu verksamma författare. Jag har medvetet valt exempel från väldigt etablerade poeter, utgivna på stora förlag. De har fått fin kritik för just de här dikterna av åtminstone vissa etablerade litteraturkritiker. Det är alltså som så mycket annat en smaksak. Jag ska försöka förklara exakt vad det är jag inte gillar och varför.

Titta på den här sonetten, hämtad ur Malte Perssons diktsamling Underjorden:

O vaga eko! Orena överlagring.
Trängd mellan allusionernas utbredning
och plåtdetaljer i en vagnsinredning
är diktjaget, i succesiv avmagring,

skakat av tåget i allt fler synkoper…
och livet går längs en livsfarlig ledning…
Har ögonens och öronens förvedning
förvrängt ett världsträds skott med sina troper?

En tropisk tanke hägrar. Svetten droppar
och sommaren är het som i en sauna.
Här åker inklämd i ett proppfullt tåg

ett djur i stor-i-ord-stadsdjungelns fauna
eller dess eko-, bio-, filolog
klämd mellan illusioner och folks kroppar.

Det finns en ansats till jambisk femtakt i den här dikten (liksom i de övriga sonetterna i samlingen), men redan i första raden finns två ord som absolut inte går att betona så. Om jag försöker läsa de här raderna på jambisk femtakt blir det jättekonstigt:

o VAG-a E-ko O-re-NA ö-VER-tal-NING

Håll med om att det inte låter särskilt naturligt. Nästa rad är också problematisk, om än inte lika illa:

trängd MELL-an ALL-u-SION-er-NAS ut-BRED-ning

So what? kan man ju tänka. Malte Persson har kanske gjort som Fröding, tagit några av sonettens kännetecken (de fjorton raderna och rimställningen) men struntat i det där med jambisk femtakt. Nja. Problemet är att det faktiskt är jambisk femtakt ibland. Första raden börjar ju som om det skulle bli jambisk femtakt:

o VAG-a EK-o!
oO | oO | o

Det styr in läsaren på fel spår. Åtminstone en rytmkänslig läsare faller hela tiden in i och ut ur en förväntad versrytm utan att komma in i ett lugn och ett flyt. Jag hade tyckt att det varit helt ok (eller kanske till och med nyskapande och spännande) om de här dikterna haft en helt annan rytm en jambisk femtakt. Nu har de ingen konsekvent rytm alls, eller en rytm som hela tiden bryts.

För mig stör det otroligt mycket, så mycket att jag får svårt att se resten av texten. Och medan jag får känslan att Stagnelius gjorde ett medvetet undantag verkar det som att Malte Persson helt enkelt inte fattar skillnaden, för den här problematiken finns i varenda sonett i hans samling. Och jag tycker att det är så otroligt synd, för själva idén att skriva en sonettsamling om Stockholms tunnelbana tycker jag är briljant. Jag skulle vilja tycka om den, men jag kan inte.

De delar av Malte Perssons sonetter som har en konsekvent rytm flera rader i följd tycker jag omedelbart blir mycket bättre. I den här dikten är det (mestadels) jambisk femtakt från och med rad sju:

har ÖG-on-ENS och Ö-ron-ENS för-VED-ning

Andra halvan av dikten tycker jag är riktigt bra, men den första delen tycker jag känns extremt krystad och halvfärdig. Lagom till slutklämmen ( de två sista raderna ungefär) börjar takten strula igen och genast tycker jag att dikten återigen blir sämre. Så viktig är den, rytmen.

Exempel på en poet som bryter sin egen stil finns (tycker jag) i Magnus William-Olssons diktsamling Ingersonetterna. Han lägger sig vinn om att placera diktsamlingen i nutid genom att ta med ord som till exempel ”behåband”, men sedan hux flux använder han presensböjningen ”rinna” (i stället för rinner), en böjningsform som såvitt jag vet togs ur bruk i mitten av förra seklet ungefär. Anledningen är uppenbar: han vill få det att rimma på kvinna-brinna. Men för mig blir det ett stilbrott som stör. Dessutom drar han sig inte för att nödrimma på andra ställen i samlingen (stanna-kamma, karlar-tar av, osv.).

Alla de här sakerna, nödrim och stilbrott och konstigheter i rytmen, är naturligtvis lätt hänt. Jag har själv gjort det massor av gånger. Men för mig är en dikt som innehåller sådana saker en ännu inte färdig dikt, ett utkast som behöver redigeras. Dikter behöver nästan alltid redigeras, precis som alla andra texter. Allt sådant som skaver kan arbetas bort, med tid och eftertanke. Och i de fall det inte kan arbetas bort kan det vara ett tecken på att dikten inte passar i den form man försöker knöka in den i, utan skulle göra sig bättre på något annat sätt. Kanske som fri vers, kanske i något annat versmått.

Det jag tycker är konstigt (och i ärlighetens namn också lite provocerande) är att sådana saker finns i utgivna diktsamlingar, publicerade av  etablerade förlag (i de här exemplen Albert Bonniers respektive Wahlström & Widstrand). Dessa texter har rimligen passerat manglingar av både förläggare, redaktörer och lektörer. Och då förväntar jag mig också mer. Men jag fattar att det inte är så lätt, eftersom det i vår tid inte är självklart att höra versrytm. De flesta av oss har inte fått lära oss det. Faktum är att det var min frustration över Malte Perssons sonettsamling som första gången fick mig att tänka att jag ville göra en versmåttsskola, för att bidra till att förändra det. Så tack för det, Malte!

Del 21

SAMMANFATTNING

Vilka avsteg från en given form som man tycker funkar är upp till var och en. Personligen tycker jag att det mesta kan bli bra, utom att bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

Imorgon ska det handla om en konsekvens av att använda olika långa rader.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s