22. Klingande kadens

Den mänskliga hjärnan är ganska märkvärdig. Den letar hela tiden efter mönster, och om den inte hittar ett mönster utan bara nästan, då fyller den gärna i det som fattas själv. En annan situation där detta fenomen spökar har fått ett eget namn inom verslära, och ett väldigt vackert namn dessutom: klingande kadens.

Titta på inledningen till Viktor Rydbergs dikt ”tomten”:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.

Med betoningar utskrivna, på det sätt vi brukar göra ser det ut så här:

MID-vin-ter NATT-ens KÖLD är HÅRD
STJÄR-nor-na GNIS-tra och GLIMM-a
ALL-a SOV-a i EN-slig GÅRD
HÖGT un-der MID-natts TIMM-a

Rytmen utan orden ser ut så här:

Ooo | Oo | Oo | O
Ooo | Ooo | Oo
Oo | Ooo | Oo | O
Ooo | Oo | Oo

Ni som har följt julkalendern kan vid det här laget säga en hel massa saker om de här raderna. Det är fallande vers, alltså vers som består av daktyler (Ooo) och trokéer (Oo). I rad ett och tre har den sista trokén blivit förkortad (O), eftersom hård-gård är manliga rim. Ni kan se att rad ett och tre består av fyra versfötter medan rad två och fyra har tre. Allt det där stämmer, men vad är då en klingande kadens?

Titta på de fyra raderna igen, och fundera ännu en gång på hur du skulle betona dem om du skulle läsa versen högt. En del av er skulle säkert uttala betoningarna precis så som vi skrivit ut dem ovan, men ganska många läsare (till exempel jag) frestas att lägga till en extra betoning i slutet av glimma och timma:

MID-vin-ter NATT-ens KÖLD är HÅRD
STJÄR-nor-na GNIS-tra och GLIMM-A

Jag vill göra så, eftersom jag så gärna vill att alla raderna ska vara rytmiskt lika långa, alltså ha lika många versfötter. Så jag gör en liten paus mitt i ordet och trycker till a:et i ”glimma”:

Ooo | Oo | Oo | O
Ooo | Ooo | O O

Den är den här förändrade betoningen som kallas för klingande kadens. Slutet på en fras kallas kadens, och att på det här sättet betona en vanligtvis obetonad stavelse för att få rytmen att stämma överens med de andra raderna kallas klingande kadens. Jag tycker att det är ett väldigt vackert namn på en fascinerande företeelse.

Det är naturligtvis inte fel att uttala glimma och timma precis som vanligt (Oo), eller att göra någonting lite mitt emellan.

Exemplet i det här inlägget är hämtat ur Eva Liljas bok Verslära. Jag brukar oftast hitta på egna exempel, men det är snart jul, och jag tror inte det är möjligt att hitta en vintrigare och juligare dikt (som dessutom innehåller klingande kadenser) än den här. Här kommer lite mera ur Tomten, bara för att den är så fin:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

Hela dikten hittar du här, tack vare det fantastiska projekt Runeberg, som skapar fria elektroniska utgåvor av klassisk, nordisk litteratur.

SAMMANFATTNING

Klingande kadens innebär att betona en stavelse i slutet på en fras som normalt är obetonad, för att få antalet versfötter att stämma överens med de andra raderna.

Imorgon ska vi titta på ett klassiskt antikt versmått.