De flesta versmått vi har tittat på hittills i julkalendern har varit en kombination av en given rytm och ett givet rimmönster. Men det finns också ett antal versmått som koncentrerar sig på en av de här sakerna, nämligen rytmen. Det sättet att dikta var oerhört populärt under antiken. Idag ska vi titta på ett av de versmåtten, sapfisk strof, döpt efter den grekiska skaldinnan Sapfo.
Tomas Tranströmer använde det här versmåttet i sin debutbok 17 dikter, som här i dikten Ostinato:
Under vråkens kretsande punkt av stillhet,
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sitt betsel av tång och frustar
skum över stranden.Jorden höljs av mörker som flädermössen
pejlar. Vråken stannar och blir en stjärna.
Havet rullar dånande fram och frustar
skum över stranden.
Upprepningen i den sista raden är Tranströmers eget stilgrepp och behövs inte för att göra versmåttet komplett. Men låt oss titta lite närmare på rytmen:
UND-er VRÅ-kens KRETS-an-de PUNKT av STILL-het
RULL-ar HAV-et DÅN-an-de FRAM i LJUS-et
TUGG-ar BLINT sitt BETS-el av TÅNG och FRUST-ar
SKUM öv-er STRAND-en
Rytmen i de tre första raderna är identisk och består av daktyler och trokéer. Sista raden består av en daktyl och en troké:
Oo | Oo | Ooo | Oo | Oo
Oo | Oo | Ooo | Oo | Oo
Oo | Oo | Ooo | Oo | Oo
Ooo | Oo
Samma rytm upprepas i andra strofen. Antalet strofer väljer man själv. Rytmen i sapfisk vers kan med fördel kombineras med subtil användning av allitteration, vilket även Tranströmer gör (t.ex. fram-frustar, skum-stranden).
Jag gillar det här versmåttet. Frånvaron av rim ger det en okonstlad karaktär, samtidigt som det finns en tydlig struktur och ett flyt. Sapfisk strof anses ofta vara ett avancerat versmått som är svårt och få till, men jag håller bara delvis med. Det beror på vad man har lätt respektive svårt för. För den som har lätt för att känna rytm, men svårare att rimma i konstfulla mönster kan det här versmåttet mycket väl vara lättare än många andra vi talat om, och kanske ett kul alternativ. Men om man har lite svårt för det här med rytm är det förstås knepigt, eftersom man måste kombinera flera olika rytmer som hamna på rätt ställen.
Sapfisk vers finns i flera olika varianter, men den ovan är den enda som har blivit vanlig i Sverige. (Eller ja, vanlig är förstås ett relativt begrepp, men jämförelsevis vanlig.) I det grekiska originalet var avslutet på varje rad lite annorlunda än här. Istället för en troké slutade varje rad med något som kallas spondé.
En spondé är en versfot med två stavelser, där båda är betonade. Och det är verkligen knepigt att få till på svenska. Jag kan inte komma på ett enda ord som är en spondé i sig själv, utan på svenska måste vi skapa den här versfoten genom att kombinera flera ord, till exempel ”full fart” (OO).
(Vissa antika versmått krånglar till det ytterligare genom att kombinera en spondé med daktyler eller trokéer så att det hamnar tre betonade stavelser i rad. Det är visserligen möjligt (t.ex. full fart fram, OOO) men faller sig inte helt naturligt på svenska.)
Att avsluta varje rad med en dubbelbetoning skulle både vara väldigt svårt och riskera att bli stolpigt på svenska. Jag är än så länge fullt nöjd med att hålla mig till Tranströmers variant av sapfisk vers.
SAMMANFATTNING
Sapfisk vers är ett antikt versmått som kännetecknas av en genomgående rytm. Den finns i flera olika varianter, men den som är vanligast på svenska består av daktyler och trokéer.
Imorgon är det julafton, och därmed sista avsnittet i den här julkalendern. Det kommer, naturligtvis, att handla om julklappsrim.
Lugn. Det ordnar sig. 
Vill bara önska dig en god jul och ett nytt gott fantastiskt skrivarår.
P.S. När du skriver dikt – vad blir det då för sort?
God jul och gott nytt år till dig också Eva!
Jag skriver allt möjligt, och då menar jag verkligen allt möjligt. Det allra mesta av det som varit med i julkalendern har jag själv testat. När jag närmar mig ett versmått brukar jag skriva en vers vilken som helst, bara för att någon gång ha använt formen. Det tänker jag på mest som lek, och som att jag bygger upp en repertoar av möjliga former och stilar. När jag sedan skriver ”på riktigt” (vad nu det är?) försöker jag istället närma mig formen från andra hållet. Alltså fundera över själva texten och vad det är jag vill förmedla, och sedan välja form utifrån det. I de projekten (varav vissa har kommit långt och andra mindre långt) har jag både hamnat i helt obunden poesi och i synnerligen bunden vers. Jag har till exempel en påbörjad sonettkrans som jag tror att jag så småningom kommer att skriva färdigt. Men inte än på ett par år. Det är ett sådant projekt som jag måste leva ikapp för att verkligen kunna bottna i textens innehåll.
”Jag kan inte komma på ett enda ord som är en spondé i sig själv”
Hallå där! Gå tillbaka ett inlägg till ”Klingande kadens”. Vilken dikt använder du där? Var det inte nåt om, just det, TOM-TEN? 🙂
Haha, det har du ju helt rätt i. Tack! Oftast i dikt, som i Viktor Rydbergs, uttalas ”tomten” dock som en jamb, TOMT-en, Oo. Men den går att läsa som en spondé också, helt klart.