Inre vs yttre handling

En anledning till att det tagit mig så pass lång tid att komma på att jag inte är så bra på att bygga en handling är att det finns en hel del näraliggande saker som jag faktiskt kan. Det är inte så enkelt att jag är dålig på allt som har med dramaturgi att göra. Jag är till exempel rätt bra på form och struktur, på att knyta ihop trådar, på karaktärsutveckling och på att läsa en text och upptäcka var det finns en obalans i handlingen. Därför har jag kunnat skyla över mina kunskapsluckor för mig själv rätt länge.

Det blev tydligare för mig exakt vad det är jag inte kan när jag tittade på hur novellerna i min novellsamling är uppbyggda. Jag har valt att förlägga nutiden i alla novellerna till just den stund då karaktärerna kommer på något viktigt om sig själva, och öppnar sig lite mer inför sig själva (och ibland även inför andra). I de allra flesta fall betyder det att åtminstone en del av de händelser som orsakar den här utvecklingen hos karaktärerna redan har hänt. De flesta människor behöver ju lite tid på sig innan polletten trillar ner. Alla mina noveller innehåller därför flera tidsplan, men också en del återblickar och tankar.

En konsekvens av att förlägga novellerna i den tiden är att det händer väldigt lite till det yttre, ibland nästan ingenting faktiskt. Ändå händer det förstås någonting.

Låt mig ta några exempel för att göra det tydligare:

I en av novellerna gör huvudpersonen upp med en elva år gammal kärlek som gick för långt, och som har påverkat hennes liv och hennes relationer ända sedan dess. Men vad händer i praktiken? Hon sitter på en bänk.

I en annan novell har huvudpersonen varit med om något som tvingar henne att ompröva hela sin livssituation, sina drivkrafter och mål. Men vad händer i praktiken? Hon dricker te.

I ytterligare en annan novell bryter huvudpersonen mot mönster i en relation och sätter en av sina viktigaste vänskaper på spel. Vad händer i praktiken? Guess what? De dricker också te.

Jag tror ni fattar. Det här var visserligen några av de mest extrema exemplen, men utan att överdriva kan jag säga så här: spänningen i mina noveller ligger inte i den yttre handlingen, utan i den inre.

I en novell behöver det här inte vara ett problem. Tvärtom kan det nästan vara en fördel. I ett så litet format blir det ändå mycket för läsaren att ta till sig och det går inte att som författare maxa på alla fronter. Att hoppa mellan många olika scener tenderar att bli rätt rörigt i en novell, särskilt om scenerna spänner över en väldigt lång tid. I mina noveller har jag löst det genom att förlägga nuet till en punkt som knyter ihop alla de scener jag vill ha med, för tanken kan röra sig fritt över tid, dyka ner och bli levande nästan var som helst.

Faktum är att den här kontrasten mellan inre och yttre handling var en inspirationskälla för mig när jag precis började skriva på mina noveller. Jag ville skriva om människor som korsar varandras väg och som ibland, men ibland inte ser varandra på riktigt. Det är så svårt, nästan omöjligt att utifrån se när det händer något omvälvande för en annan människa.

Den här grejen tycker jag fortfarande är väldigt spännande. Alla dessa människor som jag ser stå eller sitta omkring mig, till exempel varje gång jag åker tåg, de är var och en lika levande i sina egna liv som jag är i mitt. Trots att de bara sitter rakt upp och ner, de flesta med neutrala ansiktsuttryck och utan att göra någonting, är de egentligen mitt uppe i utmaningar och sorger och glädjeämnen och vardagsdramatik. Ibland kan jag för någon sekund bli avundsjuk på någon främling jag ser, någon som verkar vara helt ledig till exempel, men så fort jag tänker efter rinner den känslan bort. För jag vet faktiskt ingenting om hur den personen har det på riktigt. Däremot vet jag att allt ser enklare ut utifrån än vad det faktiskt är.

Men för att återgå till vad jag inte kan och som jag vill lära mig; det är alltså det här med yttre handling som jag tycker är svårt. Det finns naturligtvis romaner där nuet kretsar kring en enda nyckelscen med trådar fram och tillbaka i tiden på samma sätt som jag gör i mina noveller, men det blir ett stilgrepp som får stora konsekvenser. Alla exempel jag kommer på (till exempel På Cecil Beach av Ian McEwan) är romaner som känns ganska stillastående och eftertänksamma. För att en läsare ska minnas boken som berättelse och inte bara en stämning tror jag det är nödvändigt att det händer något aningens mer actionfyllt i nuet än att karaktärerna står och sitter på olika ställen.

Jag har inga ambitioner att bli en person som skriver intrigdrivna berättelser som man läser vidare för handlingens egen skull. Jag tycker oftast bäst om böcker där karaktärsutvecklingen är viktigare än handlingen. Däremot skulle jag vilja lära mig att få ihop en habil handling, aningens mer spännande än att karaktärerna enbart promenerar runt, kokar pasta och dricker te.

Framför allt vill jag lära mig att behärska det här med yttre handling så pass bra att jag kan välja nivå utifrån vad som är bäst för berättelsen. Jag vill bli så pass hantverksskicklig att jag medvetet kan välja hur intrigdriven min berättelse ska vara, inte skriva som jag gör eftersom det är det enda jag kan. Jag vill kunna välja stilgrepp efter vad jag vill säga med varje enskild text.

2016-01-07 13.19.51

På den här bilden händer det inte så mycket. Eller gör det det?

 

12 reaktioner på ”Inre vs yttre handling

  1. Vad intressant att läsa, Liv. Ju mer jag får veta om dina noveller, desto mer lockas jag av dem. Jag tycker också att den inre handlingen är det viktigaste. Sedan måste det ju ändå finnas en rörelse framåt, det lyckas jag med ibland och glömmer ibland.
    Under min bloggpaus kommer jag inte att kommentera på din blogg så ofta. Men jag kommer in med jämna mellanrum och smygläser 🙂

    • Välkommen att smygläsa så ofta eller så sällan du vill Eva! 🙂 Och tack för pepp till mina noveller. Jag får nog ta och skriva färdigt dem. Jag ska bara skriva klart den där lilla avhandlingen jag håller på med först. 😉

      Stort lycka till med ditt skrivande under bloggpausen! Och med allt det andra i livet också förstås.

  2. Fint formulerat och exakt vad jag behövde läsa just nu. Jag får däremot kämpa med den inre handlingen, efter lite missförstådda skrivtips (show, don’t tell) har jag inbillat mig att man inte får skriva ut några känslor utan att man ska VISA allt. Men det går ju inte att visa varför nån egentligen är sur, arg, ledsen. Det räcker ju inte med att man stampar fötterna i golvet och slår i dörrar. Jag vet ju allt som händer men jag har inte låtit läsaren få veta det. Så nu ska jag göra just det, redigera in lite inre handling.

    • Det är nog så att alla brottas med det här på något sätt, från det ena eller andra hållet. Antingen är det den inre eller den yttre handlingen som kommer mest naturligt. Och det där att få till en lagom nivå av gestaltning är verkligen inte lätt.

      Lycka till med den inre handlingen! 🙂

  3. Yttre handling är skitsvårt! Och som vanligt skriver du en så välformulerad analys att jag vill slå mig ner, dra en filt om mig och tända ett ljus därinne. Jag tycker det låter jättefint att låta yttre och inre handling kollidera på det sätt du beskriver: att det kan hände jättemycket under ytan medan det till ytan inte ser ut att hända mycket alls. I min iver att driva berättelsen framåt och bygga ut handlingen, har jag nog inte utnyttjat detta grepp till fullo. Tvärtom, har jag haft lite dåligt samvete över att det inte händer något mer spektakulärt när huvudkaraktären hittar den viktiga ledtråden än att hon slår upp den i en bok… Självklart ska detta gestaltas ytterligare och den till synes stillastående miljön borde förstås presenteras som den effektfulla fond till hennes stormiga inre som den faktiskt är…

    Blir bra det här. Yttre-inre handling sa du? Check.

    /Anna

  4. Fint skrivet! Men jag har en liten undran… det som händer i dåtiden i novellerna är väl också handling, eller? Du förklarar ju vad som händer inuti karaktärerna under tedrickandet/pastakokandet med scener där det händer saker? Jag förstår ju problematiken i att bara ha skrivit handling som inte sitter ihop och förs framåt som i en roman, och jag förstår också hur du tänker att den inre handlingen får större plats än den yttre. Men jag tänker att det ändå finns något däremellan, just i dåtidsscenerna, som faktiskt är handling, som du kanske har missat? Eller hur tänker du om det?

    PS. Tack för skrivhjälp på annat håll idag! Det är ju faktiskt rätt så mycket du är bra på i den vägen… 🙂

    • Jo, det har du ju rätt i förstås. Jag är nog lite färgad av hur den där dåtids-handlingen kom till. Allt sådant har jag bara kokat ihop för att motivera/gestalta den inre handlingen, så för mig sitter de väldigt tätt ihop. Men det vet ju inte den som läser… 🙂

      Varsågod för skrivhjälp på annat håll! 🙂

  5. Så fascinerande! Alltså jag blir så ivrig av det här att jag tror att jag nästan borde skriva om det själv. För jag tror faktiskt att man kan bygga en roman på tedrickande som yttre handling och en inre resa som det egentliga målet. Tycker till och med att jag kommer på något liknande exempel. Alltså jag tycker ju också att det är den inre resan som jag verkligen vill åt, möjligen med lite annan utgångspunkt då.

  6. Spännande att reflektera över berättarteknik! Fördelningen mellan yttre och inre handling är alltid en balansgång, och beror förstås på vad man försöker förmedla. En människas reflektioner lodar ofta inåt, som du skriver. Flera människors känslor beskrivs ofta effektivare genom hur de förhåller sig till varandra, i den yttre handlingen. Vill man beskriva något individuellt, eller något kontextuellt? Olika berättelser, med olika anspråk.
    Jag har lättare att ladda den yttre handlingen med symboler, för jag försöker beskriva inre handling konkret. På det sättet kan yttre symboler och inre upplevelser förankra och korsbefrukta varandra. Men det är en svår balansgång. Jag kämpar med åstadkomma ett effektivt språk, och samtidigt behålla levandegörande nyanser.
    Varje tillfälle att fundera över berättandets villkor är en möjlighet att utveckla sitt skrivande. Tack för att du delar med dig av välskrivna och träffsäkra funderingar! 🙂

    • Hej och välkommen hit!
      Tack själv för en tänkvärd kommentar. Det här är precis som du säger en balansgång, som så mycket annat i skrivandet.

      Just nu har jag paus härifrån bloggen eftersom jag precis håller på att slutspurta min doktorsavhandling (även om jag inte lyckats hålla mig ifrån att smygläsa en del på andras blogar, till exempel din), men jag ser fram emot att fortsätta diskusisonen på våra respektive bloggar när jag kommer tillbaka. 🙂

      Allt gott!
      /Liv

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s