Om att våga fråga

I våras gjorde jag någonting väldigt läskigt och väldigt bra. Jag hade tidigare skickat in min diktsamling ”Innan vi fortsätter” till några utvalda förlag, jag har fått flera standardnej, men också ett väldigt fint kanske från ett litet förlag som jag gillar. Det lilla förlaget känns verkligen som ett bra alternativ, men de har inte givit ut poesi tidigare, och jag kände att jag ville ta hjälp av någon som är proffs på just det för att för både min egen och förläggarens skull kunna garantera att texten är så bra som den kan bli om och när den trycks. Ett naturligt första steg var att kontakta en lektör.

Först tänkte jag att jag skulle använda mig av Författarcentrums lektörstjänst. De erbjuder en anonym lektörsläsning av någon etablerad författare inom samma genre som det manus man skickar in. Jag tyckte att det kändes som ett bra alternativ, eftersom det var viktigt för mig att hitta någon som skriver inom just samma genre. Jag hade förberett allt, skrivit ut texten och ett följebrev enligt instruktionerna på hemsidan, när jag märkte att jag satt och fantiserade om vem som kunde tänkas finnas på andra sidan. Vem lektören skulle bli. Jag märkte också att jag visste vem jag hoppades på: Malin Backström.

Jag läste Malin Backströms bok Berättelser som inte får vidröras för ungefär fem år sedan, och den blev snabbt en av mina Viktiga Böcker, en av de där böckerna som flyttar in inuti en, som dyker upp i tankarna med jämna mellanrum och hjälper en att navigera i livet. Men den gav mig också en ny bild av vad poesi kan vara. Hennes bok är inte krånglig eller experimentell på något sätt. Den är en sammanhängande berättelse, bara mycket mer koncentrerad än de flesta prosatexter. En berättelse där varje ord är nödvändigt, och den är så enkel och vacker och uppriktig att den går rakt in i mig. Så vill jag också skriva, och om det är någon bok som har inspirerat mig stilmässigt under arbetet med Innan vi fortsätter så är det den.

När jag väl tänkt: ”jag hoppas att det blir hon” blev det omöjligt att inte fortsätta den tanken: ”varför frågar jag inte henne direkt?” Ja, varför inte? För att det är mycket läskigare naturligtvis. Dels var det en fråga som öppnade för ett nej, till skillnad från Författarcentrums lektörstjänst som skickar vidare precis alla texter de får in. Men det värsta var inte det, utan möjligheten att hon skulle kunna säga ja. Det är ganska mycket läskigare att låta den människa man allra helst vill ska läsa och tycka om ens text granska den i ofärdigt skick, än att låta någon vem som helst, som man dessutom inte ens vet vem det är, göra det. Det var så läskigt att jag inte ens vågade tänkta på det som en möjlighet.

Sådär gör jag ganska ofta, jag censurerar mig själv i tanken i ett tidigt skede för att undvika sådant som är läskigt. Men jag försöker sluta med det, för oftast lönar det sig att våga. I det här fallet gjorde det verkligen det. Jag hittade Malin Backströms kontaktuppgifter på nätet (fördelen med att ha lite lagom kända idoler), jag skrev och frågade och hon sa ja. Under våren och sommaren har hon detaljläst mitt manus två gånger, och vi har träffats på riktigt och pratat om det. Det var både fina och inspirerande möten, det var genuint roligt att prata text och skrivande med henne. Och trots att jag är bortskämd med att få bra respons från duktiga läsare, så är det här den bästa respons jag någonsin fått.

Just nu sitter jag med hennes senaste kommentarer och funder på hur jag ska lyfta texten ännu en gång. Och jag är så tacksam, för jag skulle aldrig ha kunnat få den blick på texten som jag har nu utan hjälp. Om fem eller tio år kanske, med mera livserfarenhet, större distans och mer hantverksskicklighet, men inte nu. Och det är ju nu jag vill skriva färdigt den här texten, inte om tio år. Jag vill att den ska bli bok, inte någon diffus gång i framtiden, utan under 2017.

Jag har fortfarande mycket att lära i att be om hjälp och ta emot den. Någon som har kommit mycket längre på det området är Amanda Palmer. Jag har nyss läst ut hennes bok ”The art of asking”, baserat på hennes Ted-föredrag med samma namn. Om du inte redan har gjort det, så LÄS DEN! Det var länge sedan jag läste en text som känns så genuint klok, och som petar på så många av mänsklighetens ömma punkter. Det var också länge sedan jag läste en bok som talade så direkt till mig där jag befinner mig just nu, om sådant som jag redan funderat på. Mycket om det jag tänkt nu i vår om vikten av att våga; våga fråga, våga vara sårbar, våga släppa kontrollen, finns i boken. Och mycket mer förstås. Även hennes Ted-föredrag är fantastiskt. Jag kan titta på det hur många gånger som helst.

6 reaktioner på ”Om att våga fråga

  1. Men åh vad roligt, grattis till att du har ett förlag och att du vågade fråga! Det verkar ju ha blivit hur bra som helst, både textsamtalen och den hjälp du fick.

    Innan vi fortsätter är en fantastisk titel. Den är poetisk, gåtfull och jag vill genast läsa. Skulle direkt plocka upp den om jag såg den på ett bokbord.

    Jag har kommit en bit in i The Art of Asking och tycker mycket om den. Har den som ljudbok. Staffan Dopping läser väldigt bra. Tack för länken.

    • Tack Eva! Och kul att du gillar titeln!
      För att förtydliga: jag har KANSKE ett förlag. Ingenting är bestämt ännu. Men det roligt ändå. Och det var faktiskt också ett fall av våga fråga, men den historien berättar jag vid något senare tillfälle.

  2. Det är märkligt hur svårt det ibland kan vara att fråga med tanke på att det värsta som kan hända är att en får ett nej. Modigt och fint att du vågade och samarbetet låter fantastiskt. Hoppas det går hela vägen! 🙂 Och tack för YouTube-länken, superintressant!

    • Ibland undrar jag om inte det svåraste med att våga fråga inte är risken för ett nej, utan att man i så fall måste vara redo att hantera konsekvenserna av ett ja. I det här fallet: riktigt drastiska omskrivningar (för så visste jag ju någonstans att det skulle bli om hon sa ja, det var ju det jag bad att få hjälp med). Men ja, jag är jätteglad att jag vågade. 🙂

  3. Gjorde nästan samma sak. Men hann faktiskt inte fråga innan den jag ville skulle läsa frågade om hon fick. Och det var nog det häftigaste jag varit med om. Och kommentarerna ledde från den texten till nästa och nästa, så det är GULD att ha den läsare man vet att man behöver innan det kan bli så bra det kan bli. GULD!

    • Så fint att bli tillfrågad av den du helst ville skulle läsa! Vilken grej. Och jag håller med om det där att riktigt bra kommentarer kan lyfta inte bara en text, utan på något sätt alla texter man skriver. Det är så häftigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s