Tillsammansskrivande

Just nu sitter jag i soffan på övervåningen hemma hos en av mina allra bästa vänner och ska inleda ett skrivpass. Min vän skriver på nedervåningen. Jag har inte börjat än, eftersom jag inte vet riktigt var jag ska börja. Jag har tre projekt som snurrar runt i huvudet, alla är påbörjade och alla är viktiga för mig. Ibland kan jag bli så trött på mig själv för att jag alltid gör så där, zappar fram och tillbaka mellan sinsemellan helt olika saker. Ibland, till exempel den här förmiddagen, känns det som om jag har så många projekttrådar i huvudet att det snart kommer explodera. Men det här är något som jag inte kan skärpa mig bort ifrån. Det är helt enkelt så jag funkar, och så har det alltid varit. Det är nästan som en fysisk omöjlighet för mig att göra en sak i taget.

Men för att skriva behövs ändå fokus på en sak, åtminstone för stunden. Därför är det väldigt skönt att veta att det sitter någon annan och skriver i rummet under mig, fokuserat och på en enda text. Jag kan nästan känna hur hennes fokus sipprar upp genom golvplankorna och in i mig. Vi skriver tillsammans, fast var för sig. Och precis nu när jag skriver det här så märker jag att jag har valt mitt projekt för dagen, nämligen en text som skrivs var för sig, fast tillsammans.

Linda och jag har börjat skriva en bok tillsammans. Jag upprepar: LINDA OCH JAG HAR BÖRJAT SKRIVA EN BOK TILLSAMMANS. 🙂 Vi har pratat om att göra det länge, jag tror det är flera år, men nu har vi plötsligt börjat, knappt utan att jag förstod hur det gick till. Vi träffades en dag för ett par veckor sedan och pratade igenom upplägget, och nu i helgen hade vi skrivhelg och påbörjade själva skrivandet.

Till en början hade vi avancerade och komplicerade planer på hur vi skulle kunna hålla koll på vem som skrivit vad, vem som läst eller inte läst det den andra skrivit och hur vi skulle kommunicera frågor av typen ”ok att stryka det här?” till varandra. Men rätt snart märkte vi att det inte alls fungerade. Dels för att det även med bara några sidors textmängd blev oerhört komplicerat, men framför allt för att texterna blev för olika. Det blev Livs ton eller Lindas ton, snarare än bokens egen. Dessutom märkte vi att vi började bli lite protektiva gentemot de stycken vi själva hade skrivit och prata om dem som ”mitt” och ”ditt”. Helt fel.

Då tog vi det viktiga men läskiga beslutet att släppa allt det där. Inga loggar, ingen ordning, inte ditt kapitel och mitt kapitel. Bara texten, boken. Fullständig tillit. Vem som helst får skriva var som helst, stryka vad som helst och ändra hur som helst, utan att fråga den andra. Vi bytte kapitel med varandra och började hårdredigera varandras texter, trots att de var halvfärdiga och bara någon halvtimme gamla. Det var otroligt svårt. Trots att vi var helt överens om att det är så vi måste göra, och trots att vi satt bredvid varandra och kunde dubbelkolla saker precis hur mycket som helst var det verkligen sjukt svårt.

Även om vi är vana att involvera andra i våra texter (och vice versa) så är det här helt nytt för oss båda. Vi är vana att diskutera och kommentera andras texter, men att SKRIVA i dem. Det känns fortfarande som något väldigt förbjudet. Lite samma känsla som att gå naken mitt i stan, eller smita iväg från en middagsbjudning och krypa ner i en främmande persons säng. Inte för att jag har erfarenhet av vare sig det ena eller det andra, men jag tror ni fattar. Det är någonting man bara inte gör. Men nu gör vi det. Samtidigt som det är svårt är det otroligt kul, och det viktigaste: texten blir bättre. Den blir sin egen. Jag tycker fortfarande att det tar emot att börja ändra i stycken som Linda har skrivit, men jag gör det ändå. Och i de textstycken som flyter på bäst har jag redan tappat kollen på exakt vem som har skrivit vad.

Nu skriver vi tillsammans, fast på helt olika ort. Alldeles nyss plingade det till i min dropbox (hej, internet) och jag kan se att en av våra projektfiler uppdaterades i morse. Linda har skrivit idag! Det är faktiskt extremt peppande, för nu kan ju inte jag vara sämre.  Det här med skrivarvänner alltså, det är himla fint.

Här är jag idag:

IMG_20160727_085158[1]

 

 

6 reaktioner på ”Tillsammansskrivande

  1. JAAA! VI HAR BÖRJAT SKRIVA EN BOK!!!! Galet. Fantastiskt. Sjukt roligt. Och jag kan ju bara säga ja och amen till allt ovanstående. Håller med. Kram!

  2. Jag är så himla nyfiken på vad det kommer bli av det här projektet. Det låter otroligt spännande. Och även lite läskigt – att dela sin kreativa process på det där sättet. Det krävs nog en speciell tillit för att det ska funka, men den verkar ju finnas mellan er. Mycket inspirerande att läsa!

  3. Du har rätt, det är både spännande och läskigt. Men så tycker jag ofta att det är med sådant som verkligen betyder något. 🙂 Vi kommer säkert uppleva både med- och motgångar i det här projektet, och vi lovar att rapportera på minst en blogg. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s