Varsamhet, respekt, precision

En av de mest fascinerande sakerna med verkligt inspirerande människor är att de har förmåga att inspirera utanför det fält inom vilket de verkar. Att de är så bra på det de gör att de inte bara får mig att själv vilja kunna vad det nu är de gör, utan att de på något märkligt sätt får mig att vilja bli en bättre människa. Igår hade jag förmånen att träffa en sådan person.

Sedan två år tillbaka tränar jag jujutsu. Jag gillar att ha en idrott, att inte bara träna för tränandets skull, utan för att lära mig saker. Jag har orange bälte, vilket betyder att jag graderat två gånger och inte är helt och hållet nybörjare längre, men att jag på det stora hela ändå är mycket mer nybörjare än någonting annat.

I min klubb finns många skickliga utövare och duktiga instruktörer. Och så finns det en som utan tvekan är bäst. Han fick svart bälte ungefär samtidigt som jag föddes och har tränat en fyra-fem gånger i veckan sedan dess. Dessutom är han en av de skickligaste pedagoger jag någonsin träffat. Jag har haft honom som instruktör några gånger och varje gång har jag blivit otroligt fascinerad över hur han kan få en grupp med nästan nybörjare att göra saker som egentligen är långt över deras nivå, bara genom att få det att verka enkelt och självklart. Igår kväll var han min träningspartner.

Har ni någon gång dansat styrdans tillsammans med någon som är extremt skicklig på att föra? Så var det. Jag blev liksom en bättre version av mig själv, fick en glimt av vad jag skulle kunna klara av själv om tre år, fem år, sju år om jag fortsätter att utvecklas. Det var förstås jätteroligt, och jag fick massor med jujutsurelaterade aha-upplevelser, sådant som jag vetat på ett teoretiskt plan, men som plötsligt kändes självklart och förankrat i kroppen. End of story, trodde jag. Men sedan, när jag cyklade hem längs ån, kom plötsligt en helt oväntad tanke:

Så som han gör jujutsu, så vill jag leva mitt liv. Med varsamhet, respekt och precision.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört honom använda just de orden, eller ens några liknande. Det enda han sa igår var saker som: ta med armen, just det, känn riktningen, bra. Oftast sa han ingenting alls. Men han behövde heller inte säga något. Han VAR orden. Så mycket att det fick mig att tänka: ja just det, det är ju det här som är viktigt. Så vill jag leva, så vill jag vara som mamma. Så vill jag skriva.

Jag vill skriva så i dubbel bemärkelse. Dels vill jag skriva med varsamhet, respekt och precision, men jag vill också bli tillräckligt skicklig för att kunna inspirera på samma sätt som han. I förlängningen är det mitt ultimata mål. Jag vill skriva på ett sådant sätt att jag inspirerar inte enbart genom vad som står, utan genom HUR det står. Jag vill att de som läser ska få kontakt med något inom sig själva och tänka: ja just ja, det är ju det här som är grejen. Det är det här det är att vara människa. Jag fattar att det kommer ta mig många år att lära mig skriva på ett sådant sätt, tjugo år kanske, eller trettio. Kanske kommer jag aldrig att bli så skicklig. Men det är dit jag vill.

Har ni några liknande mål, sådana som ligger väldigt långt fram i tiden?

IMG_20160707_120816[1]

14 reaktioner på ”Varsamhet, respekt, precision

  1. Jag har dansat rätt mycket i mina dagar, så JA, jag förstår. 🙂

    Nu kommer detta ur ett dansperspektiv, men det första jag kommer att tänka på är hur viktigt det är med närvaro, att verkligen vara uppmärksam på den man dansar med. Teknisk skicklighet räcker långt, men att dansa med en person som inte bara har perfekt teknik utan även en förmåga att ta alla dina små missar och vända dem till något bra, till en del av dansen, till något som ni skapar tillsammans är en verkligt magisk upplevelse.

    Jag minns en fransklärare jag hade som besatt samma förmåga att ta fram det bästa hos den hon pratade med och få varje student att känna sig intressant och utvald. Under våra konversationsövningar rättade hon oss aldrig rakt av, utan istället omformulerade hon det vi sade på korrekt franska, men på ett sätt som fick det att framstå som att hon bara var otroligt intresserad av våra synpunkter och ville vara helt säker på att hon förstått oss rätt. Hon var underbar.

    Kanske var detta inte exakt det du menade, men jag tror visst att du fick mig att få kontakt med något inom mig själv och tänka: det är ju det här som är grejen. 🙂

  2. Ja. Absolut. Jag vill skriva så att det rör upp något. Samtidigt vill jag faktiskt också skriva så att det stör nånting. Alltså jag brukar tänka på att när det gäller sångröster så tycker jag på nåt vis så himla mycket om de där som inte för skolade, utan som har något som stör och därför berör. Att det är mitt mål, varsamt och ibland irriterande. Om du förstår hur jag menar. Att folk ska tänka liksom.

    • Jag förstår vad du menar, tror jag i alla fall. Men jag tycker inte att det finns någon motsägelse mellan det du beskriver och att vara oerhört skicklig, för jag betraktar inte skicklighet och perfektion som samma sak, alls. Och de sångare och musiker som är oskolade och skaver brukar ha något annat, till exempel tajming. Och även de som är oskolade brukar ha lagt ner oändligt många timmar på det de gör innan de blir tillräckligt skickliga för att kunna beröra, hur ”oskolade” de än låter.

  3. Det är precis vad du gör, kära Liv. Det jag känner mest av allt i det lilla jag läst av dig (det mesta inlägg här på bloggen förstås) är just detta: Ja just det, det är det där som är grejen, det som hon formulerar så varsamt och fint.

    Jag skulle gissa att din tränare inte alls är medveten om fullt vilken effekt han har, men det låter som att jujutsu är hans språk på samma sätt som att orden är ditt?

    De där kortvariga inblickarna där man f ö r s t å r något om sig själv, oj vad de är värdefulla. Och det låter som ett klokt och väldigt ödmjukt mål att spara och lära av dem för resten av livet. Jag ska definitivt fundera över min långsiktighet.

    /A

    • Tack, så fint du skriver, jag blir alldeles rörd. Då är jag kanske på rätt spår på något sätt. Och det är väl så att vad man har för mål märks, lyser igenom liksom, även när man har långt kvar. Riktningen syns. Och därför tror jag att det är viktigt att försöka formulera, åtminstone inför sig själv, vart man är på väg. Jag vill jättegärna höra om dina mål! Berätta gärna vad du kommer fram till. 🙂

  4. Tack för att du delar med dig av din upplevelse. Den låter nästan som en uppenbarelse. Din lärare låter så full av visdom och samtidigt så ödmjuk. Och du låter som en bra lärjunge.
    Jujutsi är nog en idrott som passar dig som person. Du visar respekt för livet och du är varsam och precis i ditt förhållningssätt till mycket. Samtidigt har du en stor kraft och jag kan se dig där på mattan när du slänger ner din ”danspartner”.
    Du vill få mig som läsare att förstå något om mig själv. Det gör du redan men eftersom du är en människa som ständigt växer vet jag att dina böcker kommer att få mig också att växa som människa.

  5. Du skriver väldigt flytande och smidigt, gillar det verkligen!
    Kände igen ditt bloggnamn när du började följa och upptäckte att jag bokmärkat ditt inlägg från februari 2013 som heter ”Våga vila”. Jag är mitt uppe i det som händer när man inte återhämtar sig, och som du skriver, det är inte värt det.
    Ändå går min hjärna på högvarv med skrivandet, det är svårt att stoppa. Mitt mål är att börja bearbeta mina manus hårdare och inte släppa dem till förlag innan de är så bra de kan bli OCH testa mindre förlag. Grattis till ditt ”kanske” och att du fått drömhjälpen. Heja!

    • Roligt att du gillar hur jag skriver och tack för påhejningen! Sånt gör skillnad! 🙂

      Jag känner igen det där med att hjärnan går på högvarv, det är så lätt att hamna där när man är för trött. Jag tror inte jag har några tips att ge som du inte redan har hört tusen gånger, men en sak kan jag säga: Det blir bättre. Det går över. Hoppas att du kan känna att du är på rätt väg ändå. Det låter som välidgt bra mål tycker jag.

      Lycka till och heja till dig också!

      /LIv

      • Tack, just nu känns det som om det aldrig kommer att bli bättre, så det är skönt att höra att det blir det.
        Hur hanterade du skrivandet när du var dålig?

      • Jag kan inte påstå att jag alltid hanterade det på bästa sätt. Rätt ofta hade jag närmast panik över att jag förlorat kontakten med min kreativa sida, och liksom aldrig kom på djupet eller fick några bra idéer. Då försökte jag ofta hetsskriva, vilket ledde till att jag blev väldigt uppe i varv. Det blev närmast en ond cirkel, för det kom så mycket stress av det. Det blev svårt att vila, och jag kan inte påstå att jag fick så värst mycket skrivet heller, och det jag skrev blev inte särskilt bra.

        I de perioder när jag lyckades hitta ett mer konstruktivt förhållningssätt släppte jag kraven på att producera. Det som istället hjälpte mig att komma tillbaka var att hitta andra sätt att hålla kontakten med min kreativa sida. Att träffa andra som skriver (och som betraktar mig som en skrivande person) hjälpte. Att ibland skriva på saker som låg utanför mina ”riktiga” projekt hjälpte också. Att tillåta mig att inte skriva alls var också viktigt, för i perioder orkade jag inte ens vilja skriva. Jag ville vilja, men jag ville inte om du förstår vad jag menar. Det hjälpte att försöka hitta tillbaka till lusten i läsandet, alltså inte läsa böcker som jag tyckte att jag borde, utan böcker som jag ville läsa och klarade av. För att kunna göra det var jag tvungen att acceptera att jag var väldigt långt ifrån min ”normala” intellektuella kapacitet. I perioder klarade jag bara att uppskatta barnböcker (eller böcker jag redan läst minst en gång). Någon slags vändpunkt för mig blev när jag accepterade att det var så och tänkte okej, då får jag väl läsa barnböcker. För det var först då jag lyckades hitta vila. Tidigare hade jag försökt göra grejer som brukar funka som rekreation när jag mår bra, och bara blivit superstressad över att inte klara av det heller. Det blev också lättare att se framstegen när jag jämförde med ett nuläge för några veckor sedan istället för att hela tiden jämföra med något slags friskt ideal-jag. Kunna tänka: schysst, nu klarar jag faktiskt att läsa Momo eller kampen om tiden, för två veckor sedan gick inget svårare än Emil i Lönneberga eller Hugo och Josefin. Mycket, mycket mer konstruktivt än att tänka: Herregud, jag klarar FORTFARANDE inte ens av att läsa Salman Rushdie på svenska, jag brukar ju kunna läsa sådana böcker på ENGELSKA! (Vilket jag ärligt talat bara gör när jag verkligen är på topp.)

        Hoppas du hittar sätt att vila och hitta glädje i litteraturen (och resten av livet)! Det kommer tillbaka. Både viljan och förmågan.

        /Liv

  6. Åååå. Alltså, å, jag blir helt tårögd. Jag måste säga som Anna, att just det där som du vill göra, Liv, det är det du gör här på bloggen. Varsamhet, respekt och precision – det skulle kunna vara en beskrivning av den du är – i dina bästa stunder, förstås 😉 Jag tror nog att det kan ta lång tid att uppnå den fulla potentialen, om man tänker på den som ett varande där det nästan inte finns något annat än varsamhet, respekt och precision, där det hela tiden är möjligt att kommunicera på den högsta nivån, men du är ändå så tydligt på väg dit. Du är redan DÄR, på rätt väg.

    Och jag måste förstås (föga förvånande, antagligen) säga att jag har samma mål som du, just exakt den där känslan: ”det är det här det är att vara människa”, det är den jag vill förmedla. Så svårt, men jag kan inte tänka mig något annat som är värt att sträva mot.

    • Tack! ❤ Och så fint du formulerar det jag tror att de allra flestas strävan ser ut. För det handlar ju väldigt sällan om att försöka bli någon helt annan, utan om att försöka bli en bättre version av sig själv. Att lära sig att lite mer och oftare vara så som man är i sina bästa stunder. Så ska jag tänka lite mer än jag gjort. Så tack för det också! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s