Ni som har följt mig här på bloggen ett tag vet att jag är en långsamskrivare. Jag skriver mig in till textens kärna genom många olika iterationer. Min diktsamling Innan vi fortsätter som jag nu tänker på som färdig (tills motsatsen ännu en gång är bevisad) är den sextonde versionen av samma text (mindre förbättringar och småfix oräknade). Det är liksom så jag gör.
Men så finns det en annan sak som jag också gör. Jag drar igång lite för många projekt, lite för samtidigt, och underskattar hur lång tid var och en av dem kommer att ta i anspråk. Framför allt underskattar jag den SAMMANLAGDA tiden som de kommer att ta i anspråk.
Tidigt i våras fick jag en idé till ett poesiprojekt i lite mindre skala. När jag började testa lite kändes det som att texten skulle landa på mellan tio och femton sidor och jag tänkte: wohoo, PERFEKT att skicka in till Brombergs poesiantologi Blå Blixt! Deadline 1 september kändes betryggande långt borta och jag kände mig rätt säker på att jag skulle hinna få texten så bra som den redan var inuti mitt huvud.
Det var bara det att innan jag knappt hunnit blinka så var det inte mars längre utan mitten på augusti, och allt jag hade fått ihop var ett ganska dåligt första utkast. (Mina första utkast är alltid ganska dåliga.) Så jag utvärderade mina möjligheter och funderade på om jag skulle:
- Ge upp (ligger inte för mig)
- Satsa på att skriva asbra i version 2 (ligger som sagt inte heller för mig) eller
- Eh… hitta på något annat.
Jag valde alternativ 3. (Eller rättare sagt, jag valde alternativ 2 OCH 3. Jag satsar alltid på att skriva asbra i version 2, och i alla versioner. Det är bara det att även om jag satsar allt jag kan, så blir det bara ett bättre till en viss nivå. Vill jag göra texten jättemycket bättre måste jag ta flera steg.) Och det enda andra jag kom på var: snabba iterationer. Samma skrivprocess som brukar funka för mig, fast i mycket kortare loopar.
De senaste två veckorna har tre olika personer testläst totalt fem olika versioner och kommit med feedback, däremellan har jag själv gjort stora förändringar i ytterligare några versioner. Det är fysiskt möjligt eftersom det är en så kort text (14 sidor just nu), och för att jag har fantastiska personer omkring mig som kan tänka sig att läsa omedelbart. Men trots att jag har det väl förspänt på de visen får jag verkligen anstränga mig för att inte fastna för länge i något av stegen, i den mentala berg- och dalbana som skrivprocessen är:
Idé (så här skulle jag kunna göra) -> tydlig vision (det här kommer att bli SÅ BRA!) -> research (till exempel om rävar) -> genomförande (oftast på tåget på väg till jobbet) -> ny färdig version (det här ÄR så bra!) -> distans till texten (hm, vad är det här egentligen?) -> kritisk granskning (åh nej, det här är ju INTE ALLS klart!) -> någon slags plan (hm, de här områdena skulle kunna förbättras) -> idé (så här skulle jag kunna göra) -> osv. osv.
Jag närmar mig, varv efter varv. Version 9 nu, and counting. Tre dagar kvar. Jag hoppas, hoppas att jag hinner in till kärnan innan dess. Kanske går det, kanske inte. Jag gör mitt bästa, det är spännande. Och jag ger åtminstone inte upp.
Lugn. Det ordnar sig. 
Din distans och analytiska förmåga hjälper dig garanterat på traven i ditt skrivande, det kan vara lite rörigt fram till målet men det känns ändå som du har fokus. Håller tummarna!
Tack så mycket! 🙂
Det är väl så här en skrivprocess ser ut. Många revideringar och versioner.
Jo, det är så min skrivprocess ser ut i alla fall. Med lite ytterligare kringelikrokar ibland. 🙂
Du kommer att klara det, du är på väldigt god väg! Heja!
Tack! 🙂
Och när man letat sig igenom sina 17 ändringar och hittat kärnan, åh, då! Precis vad jag sitter och pysslar med nu. Omgång nummer vad vet jag inte längre, men hoppas hoppas hoppas på att det ska finnas där nu, att jag känna att det är rätt. (Ända tills motsatsen bevisas… som du sa)
Hoppas det går bra med din redigering! 🙂
Det är klart att du kommer att nå kärnan. Du har fortfarande många timmar på dig.
Haha, det var optimistiskt! 🙂 Nu har jag skickat in den i alla fall, är inte helt säker på hur bra det egentligen blev, men något blev det i alla fall.
När jag läser din blogg slås jag ofta av hur modig du är i ditt skrivande, både detta med jättesnabb respons från många håll och ditt samarbete med Linda. Det visar på en grad av mognad som jag ännu inte besitter. Jag är ganska bra på att ta till mig kritik och omsätta den, men för att göra det behöver jag få lite tid att separera mig själv från texten. Ditt dra-av-plåstret-direkt-sätt vågar jag mig inte på riktigt än. Men det är inspirerande att läsa om! 🙂 Grattis till inskickandet!
Tack, det var fint sagt. Jag försöker vara modig. Och det stämmer att det är en mognadsfråga såtillvida att jag inte hade klarat vare sig det ena eller det andra för några år sedan. Men det är ju det som är så spännande med skrivande tycker jag, att även om det ibland känns som att man håller på och grejar med samma saker år ut och år in, så finns det ändå väldigt tydligt en utveckling. Vi måste bara komma ihåg att titta efter hur vi jobbade för ett år sedan, eller två eller tre. Det är jag inte alltid så bra på, men bloggen är ju en hjälp. Du har säkert också sådant som du gör nu, som du inte gjorde för ett par år sedan. Berätta gärna! 🙂
Jo absolut, det har hänt mycket! För mig är den största förändringen att jag skriver oftare och mer, och att jag har roligare. Det tog lång tid för mig att hitta ett arbetssätt som passar mig och som fungerar under både lugna och stressiga perioder. Men nu tror jag banne mig att jag kommit på hur jag ska göra! 🙂
Wow, grattis! :-)Härligt att du lyckats komma så långt! För mig var det den absolut svåraste förändringen (än så länge) och den som tog längst tid att komma fram till. Alla andra förändringar känns ärligt talat mer som konsekvenser av att jag skriver mer regelbundet, och tar mitt skrivande på större allvar (och att det är roligare precis som du säger).