När jag fick snabbrespons på en kortare text för några veckor sedan, var det en kommentar som fick mig att tänka till lite extra. Anledningen var inte kommentaren i sig, utan det faktum att jag fått nästan exakt samma kommentar förut, men av en helt annan läsare, om en helt annan text. Den här kommentaren:
”Du, är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här?”
Första gången det hände tyckte jag inte att det var så konstigt. Jag blev förvånad, för det var inte på något sätt medvetet, men när jag väl tittade efter var det tydligt: jag hade använt en ordvändning som var extremt lik en replik i Ronja Rövardotter. Jaha. Bara att ändra.
Men så hände det igen. Och den här gången tyckte jag själv inte att det var särskilt likt något som Astrid Lindgren hade skrivit, inte alls faktiskt. Ändå stod det där i marginalen. Är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här? Sedan såg jag. Jag hade inte tagit orden (inte ett enda), men jag hade tagit rytmen. Tillräckligt mycket för att någon annan skulle reagera, tänka på det inte som mitt språk utan som Astrid Lindgrens språk. Och vet ni? Det var ur Ronja den här gången också.
Att mitt omedvetna snor passager ur just Ronja Rövardotter är inte särskilt konstigt. Den var min favoritbok när jag var liten, och den första bok jag läste själv när jag lärde mig läsa (hjälpt på traven att jag fått den högläst för mig så många gånger att jag nästan kunde den utantill). Jag har ingen aning om hur många gånger jag läst den genom åren, men det är många gånger. Jag läser den fortfarande ibland. Om det är någon bok jag omedvetet snor saker ur, då är det förstås Ronja.
Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, förrän häromdagen, när familjens yngsta medlem och jag bläddrade i en bilderbok, närmare bestämt ”Kung Kalle är hungrig”. I en novell jag har skrivit finns en passage där två barn berättar saga för varandra, och nu upptäckte jag att den sagan var en ren rip-off på Kung Kalle. Min version hade en lite annan vinkel, men själva grundhistorien var exakt densamma. Exakt.
Grejen är att när jag skrev novellen hade jag inte läst Kung Kalle-böcker på minst 20 år. Just den här Kung Kalle-boken kan jag inte påminna mig att jag någonsin har läst (även om det är troligt att jag har gjort det, och jag minns andra i samma serie). Jag tycker inte ens att de är särskilt bra. Det får mig att undra vad jag kan ha snott mer utan att vara medveten om det.
Nu tänker jag på hur viktigt det är att framför allt läsa böcker som man verkligen gillar. Ingenting skapas ur ingenting, och det är orden jag läst som på något sätt knådas om inuti mig och kommer ut i en annan form. Jag har mycket mindre kontroll över den processen än jag tror. Och om (eller när) ni läser någonting jag har skrivit som får er att associera till en helt annan författare och en helt annan text, då vill jag helst att det är någon jag tycker om.
Har du varit med om något liknande någon gång, att du i efterhand upptäckt att du snott någonting, helt omedvetet?
Lugn. Det ordnar sig. 
Intressant. Jag har aldrig fått höra något liknande, men tror att jag skulle gilla det. Om det var en författare jag beundrar förstås.
Jag tänker på skrivande människor som säger att de inte läser böcker för att det skulle förstöra deras eget språk. Det låter så dumt. Det är ju precis tvärtom. Som du uttrycker så bra: ”Ingenting skapas ur ingenting, och det är orden jag läst som på något sätt knådas om inuti mig och kommer ut i en annan form.”
Nej, jag tycker också att det låter dumt att låta bli att läsa för att inte influeras. Däremot kan jag förstå om man inte vill läsa något som är alltför likt det man själv försöker göra, just då. Annars tror jag mer på att läsa så mycket som möjligt och så många olika stilar som möjligt. Då blir ju risken att man råkar sno någonting rakt av från en och samma författare/stil mindre. 🙂
Blir såklart nyfiken på vilka passager som råkade bli parafraserade – och hur. Intressant det där att man kan identifiera någons litterära språk enbart genom melodin.
Hej!
Ursäkta det mycket sena svaret! Det jag omedvetet parafraserade var den del där Birk räknar upp alla dem som skogen tillhör. Själv skrev jag: ”räven vet, som knopparna och gräsen vet. Ekorren, flugsnapparen och cinnoberbaggarna vet.”
Jag har inte hört det med mina egna texter, å andra sidan har jag inte släppt iväg väldigt många ännu.
Det är intressant det du skriver, visst blir man inspirerad av andras texter omedvetet. Jag märker det väldigt tydligt, t.ex. om jag läser en bok av en författare som skriver avskalat kan jag faktiskt märka hur min text också blir det. Därför väljer jag medvetet vilka böcker jag läser under tiden jag skriver, men inte enbart utifrån språkstil, utan också i den genre jag själv skriver för att få den rätta tonen.
Samtidigt kan jag tycka att det skulle vara lite läskigt att någon så tydligt ser mina influenser tror jag, kanske rädd för att bli anklagad för att kopiera, när det inte alls var tanken.
Ursäkta väldigt sent svar!
Jo, det är svårt att styra det där helt och hållet, vad man plockar upp ur omgivningen. Lite läskigt tycker jag också.
Inte så att nån skulle ha talat om att sno. Alltså tror inte ens att det du beskriver riktigt är att sno av Lindgren. Inspireras snarare. Och varför inte det, om nåt är bra. Alltså så att olika texter talar med varann, för texter finns och föds ju inte i något vaccuum. Och för mig har sammanhangen sagts vara en del teveserier, varav vissa har jag nickat att jovisst och andra har jag tänkte, oj, den där har jag inte sett men borde se. Så jag tycker att det här med att nån pekar på var man hämtat inspiration från är häftigt. För medvetet eller omedvetet så tror jag att det gör vi hela tiden.
Jag tror inte att influeras av någon/något och sen skapa en annan version av det som innehåller något eget, är att sno. Utan inspireras. Jag är övertygad om att hur jag skriver skönlitterärt idag är frukten av alla skönlitterära böcker jag har läst sen jag började läsa. Det var bara känslan jag kanske skulle få om någon påpekade att de känt igen var jag hämtat inspirationen från 😊
Minns när jag läste ekonomi för flera år sen och min lärare undrade vad jag gjorde (lutade mig väldigt nära min duktiga klasskompis för att kolla hur hon gjorde).
Jag svarade: jag fuskar lite grann, sorry.
Och han svarade: Bra! Alla gör det, det är så man lär sig.
Ursäkta mitt väldigt sena svar!
Och det är väl egentligen knappt fusk ens, om man bara gör det till sitt eget. Ingenting uppstår ur ingenting, allt bär med sig något av det som varit tidigare. Även väldigt nyskapande texter tar ju avstamp i det som redan finns (eller bort ifrån). Det är spännande sånt där tycker jag, hur allt man gör och ser och läser samverkar och påverkar det man skriver.
Ursäkta mitt väldigt sena svar!
Jag håller med, det är coolt också, hur ens intryck formar en och kommer ut som någonting annat. Så är det ju med allt egentligen. Ingenting uppstår ur ett vacuum, utan ur det man sett och hört och upplevt på olika ställen.
Jag har nog inte gjort det medvetet men det kan ha förekommit. Man bär väl med sig mer än man tror när det gäller favvoböcker.
Ursäkta mitt väldigt sena svar!
Ja, både favoritböcker och annat man upplever. Det går nog helt enkelt inte att styra över vad som sipprar in i ens texter. 🙂