Bloggfödelsedag

Idag fyller min blogg fyra år (det påstår i alla fall WordPress). Det har fått mig att fundera över var jag var för fyra år sedan, och var jag är nu. Jag började skriva här på grund av en diffus önskan att låta skrivandet ta större plats i mitt liv, och att i större utsträckning betrakta mig själv som en skrivande person. Det fantastiska är att det har fungerat.

Till det yttre befinner jag mig på exakt samma plats som för fyra år sedan. Jag är fortfarande en ännu opublicerad skribent som tänker att jag en gång ska bli författare. Ändå är skillnaden så stor att det knappt går att jämföra.

För fyra år sedan fanns ingen riktig framåtrörelse i mitt skrivande. Jag hade visserligen ett par skrivprojekt, men jag skrev lite och sällan, och gjorde inga särskilt revolutionerande framsteg. Jag hade visserligen en skrivgrupp som träffades några gånger om året och gav  respons på varandras texter, men ärligt talat la jag ner mer tid på att läsa och kommentera deras texter än på att skriva själv. Det här med att bli författare var mer någonting som jag tänkte att jag förr eller senare skulle göra, än något som jag faktiskt jobbade mot.

Idag har skrivandet en helt annan plats i mitt liv. Jag har både ett mer lustfyllt och ett mer professionellt förhållande till skrivandet. Jag skriver oftare och mer målmedvetet, och jag utvecklas mycket snabbare än förut. Och utan att jag märkte när det hände så har jag fått bra koll på hur bokbranschen fungerar. Dessutom – det jag minst av allt väntade mig när jag började blogga – har bloggen gett mig helt nya sociala sammanhang, i diskussioner på här och andra bloggar, men också i den fysiska världen. Flera personer som jag räknar som mina vänner skulle jag aldrig ha träffat utan bloggen, och det känns faktiskt ganska fantastiskt.

Jag är fortfarande rätt dålig på att prata om mitt skrivande med familj, vänner och bekanta (även om det där också är stor skillnad på för fyra år sedan). Det beror delvis på feghet, och det ska jag såklart försöka sluta med, men det är också delvis medvetet. Jag tycker inte det är rimligt att begära att omvärlden ska betrakta mig som författare, eller ens en blivande författare, innan jag har gett ut en bok. När det erkännandet väl kommer så vill jag att det ska finnas substans bakom. Dessutom förväntar jag mig inte att alla ska vara intresserade av det navelskåderi som det faktiskt innebär att diskutera skrivprocessen. Och eftersom jag är så lyckligt lottad att jag har både en skrivblogg och många skrivarvänner att sköta det med, kan ju resten av min bekantskapskrets få slippa, tänker jag. 🙂

En annan sak som jag tror många som inte skriver själva skulle ha lite svårt att förstå är hur oerhört lång tid det tar, det här författarblivandet. Det gör det för alla, och det tar längre tid för mig än för många andra. Åtskilliga personer som började blogga ungefär samtidigt som jag (och var i ungefär samma fas) är nu utgivna författare (tex Frida Andersson Johansson, Charlotte Cederlund och Thomas Årnfelt). Men faktum är att det känns helt okej. Jag har gjort mycket annat under de här åren, blivit mamma och disputerat framför allt, och jag tycker om att låta texterna växa i sin egen takt. Jag kommer nog alltid att vara en långsamskrivare.

Nu när jag har en riktning, när jag faktiskt är på väg mot något, har jag ingen brådska längre. Ge mig fyra år till så är jag faktiskt rätt säker på att jag har blivit publicerad. Och att det känns så är åtminstone delvis bloggandets förtjänst.

Så tack, lilla bloggen, och hurra för dig!