HURRA!

Idag skickade jag in min avhandling. Inte till tryck, men till så kallad extern granskning, vilket innebär att någon professor som jag inte känner, någonstans på KTH, ska läsa den för att avgöra om den är tillräckligt bra för att sparka igång den långa administrativa processen för en disputation. Och eftersom jag är en vän av feedback så har jag även skickat den till sex andra personer som ska ge mig konstruktiv kritik någon gång efter sommaren. Så alldeles färdig är den inte, men den är hel (275 sidor på engelska) och den är genomarbetad. Jag är så klar med den som jag just nu kan bli, och det känns fantastiskt.

Som om inte det vore nog har jag dessutom haft en helt fantastisk eftermiddag tillsammans med Linda. Vi har ätit lyxlunch, vi har skålat i bubbel och jag blev firad med paket innehållandes jättebra böcker. Dessutom blev den här lunchen startskottet för ett gemensamt skrivprojekt som vi har planerat en tid, men som vi inte velat (jo, velat, men inte riktigt kunnat) dra igång så länge jag fortfarande skrev på avhandlingen.

Och som om inte det heller vore nog betyder det här att min bloggpaus nu officiellt är slut. Även det känns fantastiskt. Men det var bra med paus, bra för både mig och avhandlingen. Det blev en sak mindre att tänka på och hålla i luften. Just den här perioden av livet behövde jag det.

Även om jag varit stoisk och lyckats hålla min bloggpaus, så har jag inte helt och hållet klarat av att hålla mig borta från skönlitteratur och skrivande. Faktiskt har det hänt ovanligt många och ovanligt bra saker den här perioden. (Eller också brukar det hända så här mycket på ett halvår, bara det att det känns mer när man samlar ihop allt till en klump).

Mycket av det som hänt förtjänar egna inlägg, och kommer också att få det. Här kommer ändå en liten sammanfattning av mina bloggtysta månader.

  • Ett par veckor efter att jag slutat blogga började WordPress skicka mig små meddelanden. ”Din statistik blomstrar”, stod det. ”Lugn. Det ordnar sig. får mycket trafik”. Jag har slutat titta på och bry mig om bloggstatistiken så mycket för det gör mig bara stressad, men det här kändes ändå lite deppigt. Är liksom det bästa jag kan göra för bloggen att INTE blogga? Det vill säga, det kändes deppigt först. Sedan gick jag in och kollade varför min statistik blomstrade. Det visade sig inte vara deppigt alls. Folk läser min versmåttsskola.
  • Jag har läst ovanligt mycket, och ovanligt bra böcker.
  • Jag har varit på två fantastiska bokcirkelträffar.
  • En skrivarvän har debuterat med sin första roman, som den första i vår skrivgrupp. Och det går bra för hennes bok.
  • Jag har träffat bloggvänner IRL och fått en alldeles fantastisk frukostklubb.
  • Jag har, delvis tack vare frukostklubben, lärt mig massor om dramaturgi.
  • Jag har skrivit till en av mina författaridoler och frågat om hon ville lektörsläsa min diktsamling. Hon sa ja.
  • Jag har med hjälp av lektörsläsningen redigerat min diktsamling ännu ett varv, och den är otroligt mycket bättre nu. Kanske är den rentav färdig.
  • Jag har diskuterat utgivning av min diktsamling med ett litet men naggande gott förlag. Ingenting är bestämt eller officiellt ännu, men det känns väldigt fint.
  • Jag har skrivit en del annat, mest poesi.
  • Jag har fått mer och mer bloggabstinens. Det har tagit sig uttryck i superlånga kommentarer till andra bloggar, som ibland blivit skrivna, men i vissa fall blivit kvar inuti mitt huvud. Det har också tagit sig uttryck i att:
  • Jag börjat använda instagram. Jag är fortfarande nybörjare i det forumet, men det är riktigt kul, så jag fortsätter nog. Om ni vill följa mig heter jag @lugndetordnarsig även där. Ni som finns på instagram, säg gärna hej så att jag hittar er. Och tipsa gärna om bra sidor som jag borde följa.
  • Jag har smitt planer på ett gemensamt skrivprojekt tillsammans med Skriviver-Linda. (Ja just det, det än så länge jättehemliga projektet.)
  • Jag har (återigen) kommit på vad jag behöver göra för att min novellsamling ska bli färdig(are).
  • Jag har funderat över vilken sorts författare jag vill bli.
  • Jag har försökt lära mig en del om marknadsföring.
  • Jag har skissat på hur min versmåttsskola i bokform ska se ut, den dag jag skriver en versmåttsskola i bokform.
  • Jag har gått runt och undrat vilken sorts bokidé jag kommer få när jag lämnar in min avhandling. Jag räknar nämligen kallt med att en sådan ska komma. (Eller nej, men jag hoppas.) Jag brukar alltid få idéer till stora projekt när andra stora projekt tar slut. Och nu vill jag faktiskt skriva en roman.

Sammantaget känns den här dagen som ett åtminstone fyrfaldigt hurra, och jag känner mest av allt en väldigt stor tacksamhet.

Nu vill jag så gärna fråga: och ni då, hur har ni haft det? Bara det att jag redan vet hur många av er har haft det, eftersom jag inte kunnat låta bli att smygläsa bloggar under min paus, även om jag kommenterat mycket mindre än jag brukar. Det jag längtar efter är att det ska vara en levande diskussion här igen, för det är faktiskt det allra bästa med bloggformatet. Så. Hur har ni haft det? Hur har ni det just nu? Vad tänker ni framöver med skrivandet? Vad funderar ni på? Vad läser ni? Vad ska ni göra i sommar?

IMG_20160620_154446[1]

Hej så länge

Ibland formas ett beslut inom mig på bara några sekunder. Inte ens det faktiskt, det går från ett ögonblick till ett annat. I ena stunden har jag inte tänkt en enda medveten tanke i beslutets riktning, i nästa är det redan fattat.

De här besluten kommer i form av en väldigt tydlig tanke, som åtföljs av ett stort lugn. Det känns som om alla övertoner inom mig plötsligt är i samklang med varandra. På så vis vet jag att tanken är sann, på något annat sätt kan jag inte beskriva det.

Oftast fattar jag beslut på ett mer långsamt och resonerande vis, men då och då kommer de här ögonblickliga insikterna till mig. Jag har lärt mig att lita på dem, för de brukar vara viktiga. Och inte en enda gång har jag i efterhand haft anledning att ångra mig när jag har följt dem, inte ens när de varit drastiska eller till synes ologiska.

För en dryg timme sedan kom en sådan tanke till mig när jag läste ett inlägg på Lindas blogg. Det var den här tanken:

JAG MÅSTE PAUSA MIN BLOGG TILLS JAG SKRIVIT FÄRDIGT MIN AVHANDLING.

Jag gjorde så som jag nästan alltid gör när den här typen av beslut kommer till mig; jag låtsades överväga för och emot, trots att allting egentligen redan är klart. Till exempel skrev jag en kommentar där jag sa mig fundera över att ta en bloggpaus. Jag är nämligen inte helt bekväm med att viktiga beslut fattas på det här viset, liksom utan att jag får vara med. Men jag vet ju. Det är såhär det måste bli. Jag måste pausa min blogg tills jag skrivit färdigt min avhandling.

Att blogga om skrivande väcker så otroligt många tankar inom mig. Det sätter igång processer som jag inte helt och hållet kan kontrollera. Det är därför jag gör det, och det är därför jag älskar att göra det. Men just nu är allt det där i vägen, och hindrar mig från det där andra skrivandet som jag har åtagit mig, som är mitt jobb. Så länge jag bloggar kommer mina huvudsakliga funderingar kretsa kring det skönlitterära. Det är fantastiskt att det fungerar, men det är just därför jag måste ta en paus. För så länge jag bloggar kan jag inte tänka på avhandlingen som något annat än mitt näst viktigaste skrivande, och så länge jag gör det blir den inte färdig.

Det blir en lång paus. Enligt den tidsplan jag jobbar efter nu kommer jag att skriva färdigt i juni, men jag vet förstås inte om den kommer att hålla. Sex månader, kanske mer, kanske mindre, men definitivt länge. Jag kommer att sakna min blogg. Framför allt kommer jag sakna alla er som jag träffar här och som har blivit viktiga för mig.

Den största anledningen till att jag inte redan är klar med min avhandling, är att jag inte längtat tillräckligt mycket efter att den ska vara färdig. Det har inte varit tillräckligt viktigt för mig. När någonting inte känns tillräckligt viktigt finns två vägar framåt; att välja bort det eller att höja insatserna. Jag väljer det senare. Jag sätter min blogg och mitt skrivande i pant, låter dem bli min längtan och min drivkraft. Jag känner redan att det fungerar. Nu, äntligen, kommer jag göra allt jag kan för att skriva färdigt min avhandling så snart jag kan.

Jag kommer tillbaka när färdig med det jag måste göra.

Ta hand om er. Jag säger hej så länge med en dikt av Verner von Heidenstam, vars ord räcker längre än mina.

2016-01-07 13.39.56

Om tusen år (Verner von Heidenstam)

En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

Åter till arbetet

Allting man gör får konsekvenser. De första tre månaderna i år har jag gjort en hel del. Om jag bara tittar på mitt skrivande liv så har jag responsläst två sinsemellan väldigt olika manus på tillsammans 750 sidor. Jag har varit på tre fantastiska men väldigt intensiva skriv- och responsträffar. En vän i min skrivgrupp har fått sitt manus antaget av ett förlag. (Ok, det var ju ingenting jag gjorde, men det var en stor händelse, även för mig.) Jag har fått åtminstone fem nya projektidéer, varav jag tror att jag faktiskt kommer att genomföra åtminstone en. Jag har träffat nya skrivande människor och fått chansen att skapa något tillsammans med någon jag aldrig ens har träffat. Jag har läst ett tjugotal böcker. Jag har funderat över, och bloggat om en åtskilliga andra skrivrelaterade saker. Jag har skrivit en diktsamling, jag har redigerat den åtskilliga varv och skickat den till förlag.

En konsekvens av allt det här är att mitt jobb, och den här lilla avhandlingen jag skriver, har hamnat lite i skymundan, inte tidsmässigt egentligen, men fokusmässigt. Naturligtvis har jag jobbat hela tiden men det som inte är ens huvudfokus tenderar att inte gå lika snabbt eller bli lika bra. En konsekvens av det i sin tur är att jag nu har förbrukat alla mina marginaler ifråga om min avhandling. Nu måste jag jobba som en liten gnu de kommande fem månaderna för att det ska gå ihop.

Det är naturligtvis stressande, men konstigt nog är det också lite skönt. För som min kloka vän Linda sa: då finns det ju inget annat val. Precis så är det. Och jag brukar vara ganska bra på att klara av det jag måste. Däremot är jag betydligt sämre på att göra saker innan jag måste. Framöver gäller alltså: en enda sak i fokus. (Eller rättare sagt, en enda sak i fokus så långt som det över huvud taget är möjligt för mig).

IMG_20150420_080019[1]

Och… hundra!

Ibland när det är torsdag eftermiddag och fortfarande mycket kvar att göra på arbetsveckan som är en deadline-vecka, ja så mycket kvar att det ser ut att bli helgarbete, då kan det vara uppmuntrande att passera små vägskäl. Till exempel att ens avhandling just passerar hundrasidorsstrecket. Jag har precis en sådan torsdagseftermiddag, och turligt nog hände det precis mig. Det betyder inte att jag är i fas, eller att jag är halvvägs, men ändå. Hundra sidor är alltid hundra sidor.

Bildbevis:

Hundra

(Aningens) mer intelligenta blogginlägg kommer på andra sidan deadlinen.

Nooooo!

Imorgon kväll var tanken att jag skulle sätta mig på ett tåg. Jag skulle åka till en av mina absoluta favoritplatser för att träffa en av mina absoluta favoritpersoner för att sedan hela torsdagen få ägna mig åt en av mina absoluta favoritsysselsättningar, nämligen prata text. Nu blir det inte så, eftersom E har influensa.

Om ett litet tag kommer jag säkert inse att det inte är hela världen, att vi får göra det någon annan gång i stället, och framför allt: att det är mer synd om E än om mig. Men det hjälps inte. Just nu känner jag mig som en femåring som den 23e december får höra att julafton är uppskjuten på obestämd tid.

Vad återstår? Avhandlingen återstår. Keep calm and carry on var det ja.

2013-11-26 15.59.30

Jobbsöndag

Idag jobbar jag. Hemma visserligen, och i mjukisbyxor, men ändå, jag jobbar. Jag hade tänkt ta semester på torsdag, men jag har inte riktigt tid att vara borta från jobbet en dag just nu. Detta är inte en bok som låter sig skrivas på fyra dagar om vi säger så. Alltså gör jag istället så att jag byter dag med mig själv: jobbsöndag mot ledig torsdag.

Egentligen är det jätteroligt det jag håller på med just nu. Jag skriver själva resultatdelen av avhandlingen, kärnan av det jag hållit på med i snart fem år. Ändå har jag lite svårt att riktigt komma in i det. Det har varit lite för många andra saker som har hänt den senaste tiden, i skrivandet och i livet. Jag har svårt att tänka på avhandlingen som det absolut viktigaste i mitt liv, även om jag nog skulle behöva känna så ett litet tag. Jag försöker att inte hetsa upp mig över det och hoppas att det kommer, det där verkliga engagemanget som man känner när man är helt och hållet inne i någonting, och när det blir som bäst. Tills vidare stretar jag bara på. Som det står på min skrivbordsbakgrund nuförtiden: keep calm and write your thesis.

keep-calm-and-write-your-thesis-11

Att börja, att fortsätta, att avsluta

Vid sidan av manusläsningen har jag ju det här andra lilla projektet också; min doktorsavhandling. På den fronten kan jag rapportera att a) det går framåt och b) jag ligger efter.

Den ena anledningen till att jag ligger efter är att jag är till naturen tidsoptimist. Jag överskattade kraftigt hur mycket jag skulle hinna/orka skriva samtidigt som jag var kursansvarig och huvudlärare till en masterkurs med 60 studenter under andra halvan av hösten. (Liksom jag varje år jag varit kursansvarig kraftigt överskattat hur mycket jag kan göra samtidigt.) Det är också detta jag använder som officiell förklaring till min försening. Tyvärr tror jag inte att det är den enda anledningen.

I ärlighetens namn följer min försening ett annat mönster som jag känner igen sedan tidigare. Jag är bra på att starta projekt. De är väl genomtänkta och har ett ambitiöst upplägg. De ser lovande ut. Jag gör en ambitiös plan som jag orkar följa, till och med överträffa ett litet tag, en månad, två månader. Sedan händer någonting. Framåtrörelsen planar ut, den avstannas inte helt, men den bromsar upp, kraftigt.

När jag rannsakar mig själv hittar jag två mekanismer som bidrar till att bromsa upp processen:

  • Jag börjar ta för givet att jag ska klara det. I början av ett projekt blir jag stolt när jag uppfyllt min arbetskvot för dagen eller veckan. Jag känner att jag verkligen har åstadkommit något. Men när jag klarat det dag efter dag, vecka efter vecka slutar jag att betrakta det som något svårt. När jag gör det slutar jag att bli stolt när jag klarar av en dagskvot, utan istället blir missnöjd om jag inte gör det. Och så pass ambitiösa är mina planer alltid, att utan stolthet och kämpaglöd orkar jag inte fullfölja dem någon längre tid.
  • Jag börjar ifrågasätta upplägget. Jag börjar se bortom det jag ursprungligen tänkt mig och vill att projektet ska bli mer, större, bättre. Jag återvänder till planeringsstadiet, omprövar mina beslut, gör nya bakgrundsstudier. Och visst blir det nästan alltid bättre det är därför jag kan fortsätta på det här sättet, motivera det för mig själv. Men samtidigt tappar projektet fart. Ibland går det bara långsammare. Ibland stannar det upp helt.

Precis det här, som jag känner igen från ett antal tidigare projekt, händer nu i mitt arbete med avhandlingen. Skillnaden den här gången är att jag kommer att fortsätta. Jag kommer bli klar. Jag måste. Det är mitt jobb att bli klar. Jag hoppas att det kommer att lära mig en del om hur jag ska göra för att skärpa mig, släppa, gå vidare, nöja mig, allt det där som man behöver göra för att till slut kunna kalla sig klar. Förhoppningsvis kan jag göra likadant med mitt skönlitterära manus sedan. (Edit: mina skönlitterära manus. Starta projekt är jag som sagt bra på.)

Tills vidare försöker jag glädja mig över att a) det går framåt. Jag har faktiskt 18 000 ord som både jag och min handledare tycker är helt ok. Det är väldigt mycket mer än ingenting.

20150112_125823

PS. Det verkar också som om jag börjar få svårt att hålla mig borta från bloggen, trots allt.

Men vad händer efter fyra veckor?

Jag har nu skrivit på min avhandling i två veckor och ska precis inleda den tredje. I stort sett går det bra. Det går jättebra faktiskt. Jag hade tänkt skriva i snitt 400 ord om dagen. De flesta dagar har jag skrivit lite mer än så, bara en dag har jag skrivit mindre, vilket betyder att jag ligger några dagar före. Jag har också lämnat några sidor text till min handledare, och han säger att ja, det flyter, det är begripligt, till och med lättläst. Det funkar, åtminstone på en första-utkast-nivå.

Det är det yttre, vad som har blivit. Sedan är det det andra, det inre. Hur det känns. Det lustiga är att jag till det inre har passerat exakt samma känslolägen som jag gjorde under de två första veckorna av Nanowrimo förra året. (Jag har kollat inläggen jag skrev under den tiden för att se så jag inte minns fel, och det gör jag inte.)

Början av första veckan: lättnad, förvåning, glädje. Det går ju faktiskt!

Slutet av första veckan: känslan av att vara superprofessionell, nästan lite övermänsklig. Det inte bara går, det går som en dans.

Början av andra veckan: baksmälla. Svårare att bara skriva på, lättare att ifrågasätta. Det går trögt. Smekmånaden är definitivt över.

Slutet av andra veckan: det börjar lätta lite. Det är fortfarande lite trögt, men där finns en känsla av stolthet också. Jag gav inte upp, och nu är jag tillbaka på banan.

Under Nanowrimo lärde jag mig att jag inte direkt var ensam om de här reaktionerna. Nano-experten Maria Friedner skrev på debutantbloggen om den klassiska andra-veckan-svackan, och andra typiska reaktioner. Jag minns att jag tyckte att det både var rätt skönt och lite fånigt att jag följde de stereotypa mönstren så där på prickelipricken.

Precis så har det varit, även nu. Bra –> fantastiskt–> tvärstopp –> lite bättre. Naturligtvis finns det stora skillnader mot Nanowrimo. Jag blir inte lika trött, dels eftersom tempot inte är lika hysteriskt, dels eftersom jag har lediga helger. Men framför allt: andra veckan har gått, men jag är inte precis halvvägs. Jag är mycket, mycket långt från halvvägs.

De här två veckorna har det varit väldigt skönt att kunna känna igen sig, att kunna tänka ”jaja, det är ju bara andra-veckan-svackan, det går snart över”. Nu funderar jag över vad som kommer att hända framöver. Är jag i själva verket kvar i den första det-går-så-bra-fasen? Är det den andra fjärdedelen av själva texten som kommer att bli riktigt, riktigt tung? Eller kommer alla nanofaserna upprepa sig i varv på varv var fjärde vecka? Kommer jag att känna helt andra saker? Faktum är att jag inte har en aning. När alla de här vackra löven har fallit av, då befinner jag mig på okänt skrivar-territorium.

2014-09-27 13.13.03

Planen: en bok på åtta månader

Så hur skriver man en avhandling? Det vet jag förstås inte, för till skillnad från till exempel Mia så har jag inte gjort det än, bara börjat så smått. Men jag har en plan, och än så länge följer jag den. Jag ska berätta lite hur jag har tänkt.

När jag var med i Nanowrimo (National Novel Writing Month) förra året lärde jag mig mycket om hur jag fungerar i förhållande till mitt skrivande. En sådan sak var att jag blev enormt triggad av den här grejen att räkna ord, och att ha en jämn takt att följa. Att kunna veta: om jag bara fortsätter i det här tempot kommer jag faktiskt att bli klar. En annan sådan upptäckt var hur enormt peppande (och ibland piskande, det behövs ju också) det var att hela tiden redovisa sina framsteg för andra. Båda de här sakerna har jag försökt ta med sig in i mitt avhandlingsarbete.

Ordräkning
Jag vill inte ha en alltför tjock avhandling. Min erfarenhet är att sådana tenderar att bli lite blajiga. Att vara kort och koncis är nästan alltid en fördel inom akademiskt skrivande. Jag har bestämt att min smärtgräns ligger på 250 sidor, inklusive allt. Eftersom det här tillkommer en stor mängd tabeller och figurer (och referenser och bilagor och innehållsförteckningar, you name it) så uppskattar jag att 250 sidor är ungefär detsamma som 50 000 ord. ”Aha!” tänker ni som varit med i Nanowrimo, ”50 000 ord kan man ju klämma på 30 dagar, och nu får hon dessutom skriva på arbetstid. Alltså blir hon alltså klar i mitten av oktober.” Nej. Inte riktigt. Det finns några avgörande skillnader.

  • Språket. Jag skriver min avhandling på engelska. Även om jag är rätt van att skriva engelsk text så går det fortfarande mycket långsammare, ungefär halvfart jämfört med att formulera saker på svenska. Dessutom ökar behovet av korrekturläsning.
  • Kvalitetskrav. I Nanowrimo är det bara antalet ord som räknas. Nu vill jag inte bara skriva 50 000 ord, utan skriva 50 000 ord som är någorlunda bra. Det tar förstås längre tid.
  • Innehållskrav. I en akademisk text finns inte sådana saker som konstnärlig frihet. Det går inte att strunta i att kolla upp saker, eller ändra på fakta för att det låter bättre. Allt måste vara rätt. Jättejobbigt faktiskt. Dessutom måste jag få med allt som jag vill säga på de där 50 000 orden. Och visst, jag har ägnat de senaste fyra åren åt att försöka komma fram till vad det är jag vill säga, läsa böcker och artiklar, analysera data och så vidare, men ett stort mått av omläsning och dubbelkollande kommer att ingår i skrivandet.
  • Redigering. Jag har tänkt mig att göra en hel del av redigeringsarbetet parallellt med skrivande, från och med den punkt som jag har hela kapitel klara. Jag kommer att få kommentarer från min handledare som jag måste ta hänsyn till i slutversionen av texten och det mest effektiva brukar vara att skriva om ett avsnitt direkt efter att vi har diskuterat det.
  • Helger. Nano pågår non-stop, vilket funkar en månad, men inte så mycket längre.  I min plan finns både helger och jullov. Det är nog nödvändigt.
  • Annat jobb. Även om jag får skriva på arbetstid så är det inte det enda jag förväntas göra. Den största grejen är att jag är kursansvarig för en kurs som går november-januari, då jag både har mycket undervisning, rättning och admin samt handledning av vilsna studenter.

Summa summarum har jag satt min takttid till 400 ord nyproducerad text om dagen. Under min undervisningstäta period ska jag skriva 250 ord om dagen. Med den takten kommer jag att vara klar i mitten/slutet av april.

Statistik och visualisering
Tänk så fantastiskt det vore om det fanns några hundratusen andra doktorander som började skriva sin 50 000 ord långa avhandling just precis nu (och förstås: helst i den takt jag hade tänkt mig). Vi kunde ha ett litet forum där vi peppade varandra, diskuterade metodfrågor när någon fastnade och publicera statistik för hur mycket vi skrivit varje dag. Det vore väl fint? Tyvärr vet jag inga andra (alls!) som skriver sin avhandling just nu. Ingen på min avhandling skriver ens en monografi (hel bok), alla utom jag jobbar med sammanläggningsavhandlingar (jag ska skriva mer om den skillnaden en annan dag). Det är alltså bara jag.

För att ändå skapa den där yttre pressen och känslan av att det är lite officiellt har jag satt upp mina ordräknare på väggen i korridoren utanför mitt rum. Alla som går förbi, kollegor, studenter, min handledare, kan varje dag se hur jag ligger till. Då går det ju inte att maska! Jag använder följande ordräknare/uppföljningssystem:

2014-09-12 13.08.31

En klassisk graf, tid vs antal ord. Strecket är den planerade hastigheten. De olika färgerna är olika månader, för att det ska bli lite tydligare (och roligare). Efter några veckor kommer resultatet jämfört med planen och mina vanor bli mycket visuellt tydliga.

2014-09-12 13.08.47

En wordcount-tabell. Visuellt rätt tråkig, men mycket mer detaljerad än grafen.

2014-09-12 13.08.16

Den här är den bästa! Jag har gjort en uppskattning av hur långt varje kapitel får vara. Varje dubbel stapel motsvarar ett kapitel, och höjden är antalet ord. Sedan fyller jag på med pärlor allteftersom jag skriver på de olika delarna (1 pärla/100 ord). På så vis blir det dels tydligt för mig och andra lite mer exakt vad jag håller på med och vad status för avhandlingen är, men jag får också en kontinuerlig utvärdering om min uppskattning om 50 000 ord stämmer eller inte. Så småningom kommer jag också att börja visualisera vilka delar av texten jag redigerat och inte genom att införa en ny färg:

2014-09-12 13.08.21

Men det allra bästa är att den här grafen innehåller ett stort antal mikrobelöningar. Så fort jag producerat text får jag flytta färgglada pluttar. Det blir något fysiskt som växer, och som dessutom går från svartvitt till mer och mer färgglatt. Det är som att få ett bokmärke hos tandläkare, fyra gånger om dagen.

Nu har första veckan gått. So far so good som man brukar säga.

2014-09-19 16.57.11

Jag är igång!

Igår började jag skriva på min avhandling, jag ville bara berätta det. Jag hade naturligtvis tänkt skriva några långa och matiga inlägg om mina planer så här inför starten, men jag blev rätt distraherad av det här lilla valet som vi ägnade oss åt i helgen, så det får bli lite eftersom istället.

Men nu har jag alltså börjat, och än så länge går allt enligt plan. Dessutom är det den vackraste september man kan tänka sig. Två bra saker trots allt.

2014-09-11 08.02.05