14. Sonett

Det är omöjligt att skriva om versmått utan att skriva om sonetter. Det är omöjligt att skriva om sonetter utan att skriva om Shakespeare, och det är i sin tur omöjligt att skriva om Shakespeares sonetter utan att nämna hans sonett nr 18, Shall I compare thee to a summer’s day. Så här kommer den:

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate.
Rough winds do shake the darling buds of May,
and summers lease hath all too short a date.

Sometime too hot the eye of heaven shines,
and often is his gold complexion dimmed;
and every fair from fair sometime declines,
by chance or nature’s changing course untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
nor lose possession of that fair though ow’st,
nor shall Death brag thou wand’rest in his shade,
when in eternal lines to time thou grow’st.

So long as men can live and eyes can see,
so long lives this, and this gives life to thee.

Vi ska titta lite på några av de saker som gör den här sonetten så bra rent formmässigt. Alla längre exempel vi tittat på tidigare har innehållit undantag. Visserligen sådana undantag som är så allmänt accepterade att de ingår i formen, men ändå undantag. Jag tänker på att förlänga den jambiska femtakten med en obetonad stavelse i slutet, för att kunna använda kvinnliga rim, eller att hoppa över den första obetonade stavelsen i början av en rad. Men titta på den här dikten. Där finns ingenting sådant alls. Varje rad är på perfekt jambisk femtakt. Titta var som helst så får ni se.

but THY et-ER-nal SUM-mer SHALL not FADE.

so LONG as MEN can LIV(e) and EYES can SEE,

oO | oO | oO | oO | oO

Det är perfekt jambisk femtakt överallt. Ju mer konsekvent rytmen är, desto mer låter sig läsaren vaggas in i rytmen, nästan utan att det märks. Det blir ett lugn och ett flyt i texten.

(Det här att enbart använda manliga rim är i och för sig en lyx som är betydligt svårare på svenska än på engelska, eftersom vi har betydligt färre enstaviga ord och som slutar på en betonad stavelse än vad engelskan har. Jag kan inte minnas att jag vare sig läst eller skrivit någonting helt utan kvinnliga rim. Men det är ju ändå coolt.)

I sin översättning med kommentarer till Shakespeares sonetter skriver Eva Ström om den dramaturgi en sonett i bästa fall ska följa. De första två stroferna introducerar läsaren till dikten, målar upp scenen kan man säga. På den nionde raden ska dikten ta en ny vändning. Eva Ström kallar det mycket poetiskt för ”sonettvinden”, den som griper läsaren och vänder på perspektivet. De två sista raderna (som kallas envoi) ska knyta ihop dikten och komma med någon form av sammanfattande poäng. Läs ”Shall I compare thee” en gång till. Ser ni att den följer sonett-dramaturgin närmast perfekt? Känner ni sonettvinden?

Alla Shakespeares 154 (!) sonetter har samma rimmönster som den ovan, nämligen abab cdcd efef gg, men det finns andra varianter också. Ibland ser till och med stroferna annorlunda ut; 4 + 4 +3 +3 rader istället för 4+4 +4 +2 som hos Shakespeare. I de fallen kan rimmönstret vara till exempel abba abba cdc dcd eller abba abba cde cde. Vilket rimmönster man väljer påverkar sonettens dramaturgiska kurva. Shakespeares form 4+4+4+2 ger ett väldigt klämmigt avslut, upplagt för en sammanfattande slutsats eller en sensmoral i de avslutande raderna, medan 4+4+3+3 ger ett lite mjukare avslut.

Här är ett exempel på en sonett med rimställningen abba abba cdc dcd, hämtad ur Lotta Olssons debutbok Skuggor och speglingar.

Persephone:

Och natt och dag är svarta båda två.
Där ingen gryning finns, vad är då tiden?
Den tid när tiden var är nu förliden,
i evighet skall tiden här bestå.

Men jag minns gryningen och den är blå,
som vävd av gyllne trådar som är siden.
Den nya dagen sveps i den, är i den.
Tills natten flyktat är den skyddad så.

Jag önskar att jag ägde makt att göra,
av mörkret här ett mörker som är natt,
ett mörker som ett dagsljus skall förgöra.

När dagen randas ger sig mörkret matt.
Det stannar kvar i skuggor som är sköra.
Ett bleknat mörker, ofarligt och platt.

Rimställningen i den här sonetten är alltså abba abba cdc dcd. Det är fyra rim på det första slutrimmet -a: (två, bestå, blå, så), fyra rim på b (tiden, förliden, siden, i den), tre rim på c (göra, förgöra, sköra) samt tre rim på d (natt, matt, platt). Samma rimställning har använts av Petrarca och andra sonett-giganter.

Del 14

SAMMANFATTNING

En sonett har 14 rimmade rader på jambisk femtakt. Det finns flera olika möjliga rimställningar. De vanligaste är abab cdcd efef gg och abba abba cdc dcd.

Imorgon ska vi titta på en form som tar det här med sonetter till en helt ny nivå!

13. Limerick

En dag för många år sedan låg min morfar på sjukhus, mager och eländig efter en operation. En vän kom dit och läste en vers för honom. Morfar skrattade så mycket att stygnen gick upp, och sedan läste han den för alla som kom för att hälsa på honom och sa: är det inte jag på pricken? Det var den här versen:

Det var en man ifrån Bräcke
som levde på vatten och knäcke.
Han blev rätt smal,
ja rent minimal,
han använde slipsen som täcke.

Ni känner säkert igen formen, det är en limerick. Men vad är det som gör en limerick till just en limerick? De ska ha fem rader med rimställningen aabba. I slutet på första raden finns oftast ett ortsnamn, sista raden ska innehålla en humoristisk knorr av något slag. Och precis som vanligt är rytmen viktig.

Så här skriver Ove Torgny i Sveriges bästa limerickar – om konsten att vitsa på vers: ”Rytmen i en limerick är avgörande för upplevelsen av den. Versfoten är måttet som anger takten. En sådan vers består av 3 plus 3 plus 2 plus 2 plus 3 versfötter”.

Totalt 13 versfötter alltså. Om vi använder min morfars favoritlimerick som exempel och delar upp den i versfötter ser den ut så här.

det VAR en MAN i-från BRÄCK-e
som LEV-de på VATT-en och KNÄCK-e
han BLEV rätt SMAL
ja RENT mi-ni-MAL
han AN-vän-de SLIP-sen som TÄCK-e

Den här rytmen går att beskriva på olika sätt, lite beroende på var vi drar gränserna mellan versfötterna. Jag har valt att beskriva den som bestående av jamber (oO) och anapester (ooO), med en extra obetonad stavelse för de rader som slutar med kvinnliga rim. Då ser det ut så här:

oO | oO | ooOo
oO | ooO | ooOo
oO | oO
oO | ooO
oO | ooO | ooOo

Jamber och anapester, alltså är det stigande vers. Men det är ju inte nödvändigt att krångla till det så mycket och beskriva alla versfötter exakt. Jag brukar tänka såhär. Det är de betonade stavelserna som är det viktiga. Rad 1, 2 och 5 ska ha 3 betonade stavelser. Rad 3 och 4 ska ha två betonade stavelser. Mellan varje betonad stavelse kan det vara antingen en eller två obetonade, beroende på vad som passar. Den första raden bör börja med en jamb för att sätta rytmen, men ger det sig nästan självt, eftersom de oftast börjar likadant: ”Det var” (eller ”there was” på engelska), och både de inledningarna är jambiska.

Egentligen tror jag att det bästa sättet att lära sig vad en limerick är, är att höra/läsa många olika limerickar, så här kommer några fler exempel. För rättvisans skull tar jag med min farfars favoritlimerick:

There was a lady of Niger
who smiled when she rode on a tiger.
They came back from the ride
with the lady inside
and the smile on the face of the tiger.

Här är ju för övrigt ett exempel när samma ord används som rimord på sig själv som vi pratade om i del åtta av julkalendern. Jag tycker att det funkar helt ok, eftersom det blir en bra poäng.

Jag har förstås också en favoritlimerick, nämligen den här. I normala fall brukar jag inte uppskatta morbid humor, men den här versen tycker jag är så språkligt rolig att jag inte kan låta bli att älska den ändå:

There was an old woman of Ryde
who ate some green apples and died.
Inside the lamented
the apples fermented,
making cider inside her inside.

Har du någon favoritlimerick?

Eftersom det är lucia idag hade jag tänkt avsluta med att hitta, alternativt skriva, en lucialimerick till er, men jag har inte hittat respektive hunnit det. Skriv en själva vet jag!

Del 13

SAMMANFATTNING

En limerick är en humoristisk femradig vers med tretton betonade stavelser (3+3+2+2+3) och rimställningen aabba. Den ska vara skriven på stigande vers.

I morgon kommer det att handla om versmåttens versmått kan man säga. En klassiker med 14 rader.

12. Ballade

Det finns vissa versmått som ställer stora krav på skribentens rimmarådra. Idag ska vi titta på ett sådant, nämligen ”ballade”, som har sitt ursprung i medeltidens Frankrike. Formen växte antagligen fram under 1300-talet, men blev (mer) känd genom en märklig episod i mitten av 1400-talet.

Poeten François Villon levde ett på många sätt brokigt liv. Han var sinnebilden för det självdestruktiva geniet; han skrev fantastiska texter, men hade samtidigt en förmåga att skapa kaos omkring sin egen person. Han hamnade upprepade gånger i våldsamheter, oftast på grund av diverse kvinnoaffärer, och ägnade sig också åt ekonomisk brottslighet för att finansiera sitt ibland utsvävande leverne. 1463 gick det till slut långt att han blev dömd till döden genom hängning. François Villon var då drygt 30 år gammal.

I väntan på sin avrättning skrev François Villon sin mest berömda dikt, ”ballade des pendus” (de hängdas ballade). I dikten beskriver han den avrättning som han och hans medfångar snart ska utsättas för, och ber Gud och människorna om förlåtelse. Med den dikten vädjade han sedan om nåd till parlamentet, och lyckades få sin dödsdom omvandlad till en förvisning från Paris. Därefter är det ingen som vet säkert vad som hände med honom, men versmåttet ballade blev berömt, och var populärt i framför allt England och Frankrike ända in på mitten av 1900-talet.

Här är ”de hängdas ballade”, i svensk tolkning av Axel Österberg. Den franska originaltexten finns sist i inlägget.

O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund just med er förstås
-så visa misskund med oss och med vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi alltför mycket gött,
har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
men bed till Gud att alla han förlåter.

Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.
Vårt oförnuft till sist har fått sin lön
och rättvist lagen slog oss med sin makt,
men bed till Jungfruns son om värn och vakt!
För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!
Vi dinglar liksom han på korsets trä
i solens vita brand och regn som gråter.
Den som är hängd blir själv så lätt disträ.
Men bed till Gud att alla han förlåter!

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,
så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött
och hackat både skägg och ögonbryn.
För en gångs skull högt lyfta över dyn
vi gungar oavlåtligt av och till
och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter
-vår sista slamsa kött är vittnesgill.
Men bed till Gud att alla han förlåter!

Envoi:
Prins Jesus, du som över allting rår,
var mild mot oss, så att helvetet ej får
makt över oss till intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Det är en gripande dikt och en gripande historia tycker jag. Men låt oss nu lämna den en liten stund och titta på själva formen. Rytmen hoppas jag att ni känner igen – det är samma gamla jambiska femtakt som vanligt.

o BRÖ-der NI som Ö-ver-LE-ver OSS
oO | oO | oO | oO | oO

(Om du läser det franska originalet och tycker att rytmen inte stämmer, så är det för att det i fransk poesi är ”tillåtet” att uttala vissa stavelser som i talspråk är stumma. Detsamma gäller för sjungen franska. Ganska förvirrande för en som inte har språket som modersmål, men praktiskt för den som vill skriva på bunden vers).

Dikten består av tre strofer med tio rader, samt ett så kallat envoi, ett sammanfattande avslut, som består av fem rader. Den sista raden är densamma i alla stroferna (inklusive envoi). Rimställningen i det franska originalet är ababbaacbc ababbaacbc ababbaacbc bbcbc. (Axel Österberg har luckrat upp formen lite i översättningen och lagt till några slutrim. Egentligen ska alla tre huvudstroferna ha identiska slutrim. Jag tycker ändå att han gjort ett imponerande jobb. Det är verkligen inte lätt att översätta något som är på en så strikt form.)

Den version av ballade som sedan blev mest populär har en lite annan form. 8+8+8+4 rader (istället för Villons 10+10+10+5), och rimställningen ababbcbc ababbcbc ababbcbc cac.

Oavsett vilken version man väljer tror jag ni inser den största svårigheten med det här versmåttet: det är en väldig massa rader som ska ha samma slutrim. Det är inte lätt ens på de mer ordrika språken franska och engelska, och på svenska är det verkligen inte lätt. I den form som François Villon använder behövs 12 rimord på a, 15 rimord på b samt 5 rimord på c. I den kortare varianten behövs 7 rimord på a, 12 rimord på b samt 5 rimord på c. Inte helt snutet ur näsan. Det krävs lite förberedelsearbete.

Jag brukar tänka på det här förberedelsearbetet som ”slutrimsresearch”, och jag gör ungefär så här. Jag utgår från ett (eller några) ord som jag tror att jag vill ha med i dikten och som jag tror kan vara bra att rimma på. Sedan försöker jag komma på så många rimord jag kan på dessa ord. Om det behövs använder jag rimlexikon. Den första kontrollpunkten är förstås: finns det över huvud taget 8/12/15 rimord på det här ordet? Inte ens det är faktiskt säkert på svenska.

Nästa fråga jag ställer mig är: finns det 8/12/15 rimord på det här ordet som jag kan tänka mig att använda i just den här dikten? ”Stråla” rimmar visserligen på ”crawla” och ”Angola”, men det känns relativt osannolikt att jag skulle vilja använda alla tre orden i samma dikt. De har helt olika stilnivå, och skulle antagligen föra in spretande/konkurrerande teman i dikten (om inte tanken från början var att skriva om simning i Afrika, men ni förstår vad jag menar tror jag).

Slutligen vill jag gärna att det ska finnas något fler rimord som skulle kunna passa tillsammans än de 8/12/15 jag behöver använda. Det är förstås en lyx, men det ger mig mer flexibilitet. Jag vill ha möjlighet att stryka och ändra i min text, och att låta innehållet styra så långt som möjligt. Om jag behöver använda precis alla ord som finns känns det nästan som att sitta och lösa korsord snarare än att dikta.

Här är några exempel på svenska slutrim som har relativt många rimord:

-å (gå, stå, blå etc)
-at (prat, mat, kavat etc)
-ara (fara, klara, vara etc)
-inna (hinna, finna, vinna etc)
-ädd (bädd, rädd, sedd etc)
-era (lera, mera, jonglera etc)
-on (ton, citron, diskussion etc)

Ballade är alltså en utmanande, men (tycker jag) väldigt rolig form. Testa gärna om du vill ha någonting att bita i!

Del 12

SAMMANFATTNING

En ballade är skriven på jambisk femtakt och består av tre längre strofer samt ett kortare envoi. Rimställningen är antingen ababbcbc ababbcbc ababbcbc cac eller ababbcbc ababbcbc ababbcbc cac. Sista raden i varje strof är densamma genom hela dikten.

Imorgon ska vi titta på en humorklassiker i versmåttsvärlden.

Ballade des pendus av Francois Villon

Frères humains, qui après nous vivez,
N’ayez les coeurs contre nous endurcis,
Car, si pitié de nous pauvres avez,
Dieu en aura plus tôt de vous mercis.
Vous nous voyez ci attachés, cinq, six:
Quant à la chair, que trop avons nourrie,
Elle est piéça dévorée et pourrie,
Et nous, les os, devenons cendre et poudre.
De notre mal personne ne s’en rie;
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

Se frères vous clamons, pas n’en devez
Avoir dédain, quoique fûmes occis
Par justice. Toutefois, vous savez
Que tous hommes n’ont pas bon sens rassis.
Excusez-nous, puisque sommes transis,
Envers le fils de la Vierge Marie,
Que sa grâce ne soit pour nous tarie,
Nous préservant de l’infernale foudre.
Nous sommes morts, âme ne nous harie,
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

La pluie nous a débués et lavés,
Et le soleil desséchés et noircis.
Pies, corbeaux nous ont les yeux cavés,
Et arraché la barbe et les sourcils.
Jamais nul temps nous ne sommes assis
Puis çà, puis là, comme le vent varie,
A son plaisir sans cesser nous charrie,
Plus becquetés d’oiseaux que dés à coudre.
Ne soyez donc de notre confrérie;
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

Envoi:
Prince Jésus, qui sur tous a maistrie,
Garde qu’Enfer n’ait de nous seigneurie:
A lui n’ayons que faire ne que soudre.
Hommes, ici n’a point de moquerie;
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

11. Begynnelsebokstavsrim

Ett specialfall av assonans, som gårdagens inlägg handlade om, är konsonant ljudlikhet i början av orden (till exempel bur-baka eller sten-stöpa). Detta kallas allitteration eller begynnelsebokstavsrim (vackert ord, eller hur?).

I fornnordisk vers var allitteration både viktigt och vanligt. Det här med slutrim brydde man sig inte om alls. Om man till exempel läser Havamal, den poetiska Eddan, finns både begynnelsebokstavsrim och assonans att hitta precis överallt, men mer eller mindre tydligt. Ett tydligt exempel finns i en av de mer kända verserna (nr 10), här i Erik Brates översättning från det isländska originalet.

Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
/…/

Jag tycker det är extra snyggt när allitterationen sträcker sig över flera bokstäver till exempel br- som här i vers 57 av Havamal:

Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
/…/

Värt att notera är att alla orden INTE allittererar på varandra. Att använda begynnelsebokstavsrim alltför ofta ansågs vara billigt effektsökeri. Och tittar man i Havamal ser man att alla supertydliga exempel följs av rader med lite mer subtil allitteration. Här är vers 57 i sin helhet:

Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Den ene för den andre
genom ord blir känd,
och den alltför slöe genom slapphet.

Det finns förvisso både assonans och allitteration även i den andra halvan av versen, (det betonade n-ljudet i ene-andre-genom-känd, sl i slöe-slapphet), men inte lika övertydligt som i första halvan.

Det finns förstås även moderna exempel på alliteration. En av mina favoriter finns i en låttext, nämligen ”Helplessly hoping” av Crosby, Stills & Nash, skriven av Steven Stills.

Helplessly hoping
Her harlequin hovers nearby
Awaiting a word
Gasping at glimpses
Of gentle true spirit
He runs, wishing he could fly
Only to trip at the sound of good-bye

Wordlessly watching
He waits by the window
And wonders
At the empty place inside
Heartlessly helping himself to her bad dreams
He worries
Did he hear a good-bye? Or even hello?

They are one person
They are two alone
They are three together
They are four for each other

Stand by the stairway
You’ll see something
Certain to tell you confusion has its cost
Love isn’t lying
It’s loose in a lady who lingers
Saying she is lost
And choking on hello

They are one person
They are two alone
They are three together
They are four for each other

Mängden begynnelsebokstavsrim ligger med fornnordiska mått mätt på gränsen till effektsökeri, men det får väl sägas vara ett av populärmusikens privilegier att kunna göra så. Jag tycker att det är väldigt effektfullt. Snygg musik är det också. Lyssna gärna!

SAMMANFATTNING

Begynnelsebokstavsrim eller allitteration är detsamma som ljudlikhet i början av orden. Det var en vanlig effekt i fornnordisk vers, men är fortfarande högst användbart.

Imorgon ska vi titta på ett versmått med en lite mer komplicerad rimställning.

10. Assonans

När vi tänker på rim nuförtiden är vi ju lite fixerade vid sluten av orden, men så har det inte alltid varit. Tidigare epoker i historien har vi inte varit lika kinkiga med var i ordet ljudlikheten sitter. Ett rim kunde vara att vokaler och/eller konsonanter inuti orden överensstämde med varandra, som i dagen-svaga eller bur-luta. Det kallas assonans.

Man brukar skilja på vokal assonans (som i exemplen ovan) och konsonant assonans (till exempel hänga-springa). Vokal assonans, eller en kombination av båda, är det vanligaste. Som vanligt kommer vi inte undan det här med rytm och betoningar. För att det ska räknas som en ”riktig” vokal assonans ska det vara betonade vokaler som överensstämmer med varandra. Lyssna och se om du håller med. Vilka ordpar låter mest lika varandra; skogen-ropa eller skogen-laget?

Hur som helst. I del fyra av julkalendern tittade vi på början av en av Kents låttexter där Joakim Berg på vissa ställen använde vokal assonans som ett komplement till fullständiga slutrim. Det finns också många exempel på dikter utan musik som använder assonans som huvudsakligt uttrycksmedel.

Titta lite närmare på Edith Södergrans vackra vers ”Dagen svalnar”:

Dagen svalnar mot kvällen…
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand,
tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan…
Det vore underligt att känna,
en enda natt,
en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

Det finns ett slutrim (känna-denna), hon jobbar lite med upprepning, men det som är konsekvent genom hela dikten är hennes användning av vokal assonans. Ser ni hur hon binder ihop texten med parvis ljudlikhet?

Dagen-svalnar
Kvällen-värmen
Hand-samma-hand-arm
Tag-tag-tag-smala
Längtan-känna-enda-denna
Underligt-tunga

Mot slutet av dikten kommer assonanserna tätare, och hon använder dessutom konsonant assonans på ljudande konsonanter:

en-enda-natt-natt-denna

Det är naturligtvis möjligt att det bara är en tillfällighet, men det är så konsekvent genomfört att jag har svårt att tro det. Jag tycker att assonansen binder ihop raderna med varandra, och får dikten att kännas som en helhet. Och jag tror att den här effekten i allra högsta grad bidrar till att de här raderna vill bli lästa, gärna högt.

Del 10

SAMMANFATTNING

Assonans är detsamma som ljud som upprepar sig. En betonad vokal som återkommer kallas vokal assonans (eller helassonans). Konsonantljud som återkommer kallas konsonant assonans (eller halvassonans).

Imorgon ska vi titta på hur man rimmade för sisådär 1000 år sedan.

9. Rondel

En dag för många år sedan fick jag ett vykort. Det kom från en vän med känsla för både versmått och storslagna gester. På baksidan fanns en fastklistrad kopia av ett tidningsurklipp med en av hans dikter (han brukade skriva dagsvers i Uppsala Nya Tidning) samt orden ”den står i tidningen, men den är till dig”. Det var precis ett år efter att vi lärt känna varandra och dikten var den här:

Fast jorden är på samma plats igen,
är världen själv sig inte riktigt lik.
Vår utkikspunkt är inte mer unik,
och rutan speglar vad som hände sen.

Solen står i samma tecken men,
vi lever under annan dynamik:
fast jorden är på samma plats igen,
är världen själv sig inte riktigt lik.

Vi vandrar på och zodiaken vän-
der åter krets. Framtidens sammanvik-
ta notblad döljer sfärernas musik.
Vi nynnar med, i grupp och en och en,
tills jorden är på samma plats igen.

Det här är, förutom ett av de finaste vykort jag någonsin fått, en rondel. Det vill säga; det är en vers med tretton rader där de två första raderna kommer tillbaka enligt ett visst mönster och där samma två rim återkommer genom hela dikten. Rimställningen är vanligen a1b1ba, abb1a1, abbaa1, men här har två rader fått skifta plats till a1b1ba, baa1b1, abbaa1 (När jag skriver a1 menar jag att det är samma rad som återkommer varje gång, medan a står för en annan rad med samma slutrim som a1.)

De flesta versmått finns i en hel massa olika varianter, och hur de beskrivs kan variera från källa till källa. Dessutom är det ingenting ovanligt att ändra lite i formen. Det har till och med en egen term i versmåttsvärlden: inkongruens. Det behöver inte vara någonting dåligt. ”Att skalderna inte alltid följa schemat kan ofta konstateras, och det gäller icke minst de yppersta”, skrev Otto Sylwan i sin bok Svensk verslära redan 1944.

Även om formen tar mycket plats när man skriver på bunden vers får formen aldrig bli viktigare än innehållet. Att ändra på formen är därför helt ok om det lyfter innehållet. (Att ändra formen på grund av bristande hantverksskicklighet, vilket också förekommer rätt ofta, är en helt annan sak och blir sällan bra.)

Det finns ytterligare en inkongruens i rondeln här ovan. Sista gången raden a1 kommer tillbaka har författaren bytt ut ett ord i början: ”tills jorden är på samma plats igen” istället för ”fast jorden är på samma plats igen”. Just det greppet, att göra mindre förändringar i en upprepande rad tycker jag ofta funkar bra och kan lyfta innehållet i dikten. Båda formförändringarna i den här rondeln tycker jag är exempel på formförändringar som fungerar.

Stilgreppet att rimma genom att klippa av ord på mitten är jag lite mindre förtjust i (om det inte rör sig om spex eller humorvers). I det här fallet köper jag det, eftersom det är en dagsvers, och eftersom jag tycker mycket om bilden av framtiden som ett sammanvikt notblad. Dessutom är jag antagligen en smula partisk i det här fallet.

Vilken takt en rondel går i varierar, men det vanligaste är någon variant av jambisk vers, till exempel jambisk fyrtakt eller jambisk femtakt. Just den här rondeln är skriven på jambisk femtakt:

fast JOR-den ÄR på SAM-ma PLATS i-GEN
oO | oO | oO | oO | oO
är VÄRL-den SJÄLV sig IN-te RIK-tigt LIK
oO | oO | oO | oO | oO

Huvudsaken är att takten är konsekvent genom hela dikten. Alla rader i ska alltså ha samma rytm och vara lika långa, oavsett vilken takt du väljer. Sammantaget tycker jag att rondel är ett trevligt litet versmått.

Del 9

SAMMANFATTNING

En rondel har tretton rader (4+4+5). De två första raderna återkommer enligt rimställningen a1b1ba, baa1b1, abbaa1. Rytmen är oftast en jambisk fyrtakt eller femtakt.

Imorgon kommer det att handla om assonans.

8. ”Rim” genom upprepning

Om man av någon anledning inte vill eller kan rimma finns det andra sätt. Det går till exempel att skapa en rimliknande effekt genom att upprepa ett och samma ord. Ett rim, fast ändå inte. Det är en effekt som går att använda både fristående, och som ett komplement till ”riktiga” slutrim, som här i en sångtext från Buffy the vampire slayer säsong 7 avsnitt 6: “Once more, with feeling”:

Life’s not a song.
Life isn’t bliss.
Life is just this:
it’s living

You’ll get along.
The pain that you feel
only can heal
by living.

You have to go on living,
so one of us is living.

Jag tycker att det är väldigt snyggt hur upprepandet av ordet ”livning” binder ihop texten. Effekten förstärks av att också musiken låter likadant varje gång ordet ”living” återkommer. Om du vill lyssna på musiken så finns den här. Just de här raderna dyker upp 3.42 minuter in i låten. En liknande effekt finns även i en tidigare vers, men där utfärdas en spoiler-varning för den som mot förmodan inte sett (men vill se) serien.

 

Det här är ett stilgrepp som bör användas med lite försiktighet. Om läsaren förväntar sig ett ”riktigt” rim finns det risk att upprepningen känns som en nödlösning. Och om något känns som en nödlösning tar det antagligen fokus från innehållet.

Och då kommer vi vips tillbaka till den enda verkliga regeln i versmåttssammanhang (liksom i övrigt skrivande): allt är tillåtet, bara det blir tillräckligt bra. Stärks innehållet av ett stilgrepp (som till exempel det här med att upprepa ett och samma ord) eller tar det fokus från innehållet? Det är bara att testa!

Del 8

SAMMANFATTNING

I rätt sammanhang kan det bli effektfullt att upprepa ett och samma ord, istället för att rimma, eller som ett komplement till rim.

Imorgon ska vi titta på ett versmått där hela rader upprepar sig.

7. Stigande och fallande vers

Det går alldeles utmärkt att hitta på egna versmått också. Välja en rytm och ett rimmönster som känns bra utan att det måste heta något särskilt. Då är ett bra riktmärke att daktyler (GUNG-an-de, Ooo) och trokéer (GUNG-a, Oo) som vi tittade på i gårdagens inlägg om hexameter trivs bäst tillsammans med varandra, utan jamber. Jamber (ja-VISST, oO) trivs istället fint tillsammans med en trestavig versfot som heter anapest (ka-ru-SELL, ooO).

(Ordet anapest (an-a-PEST, ooO) är förresten en anapest. Äntligen någon slags logik i terminologin.)

Vers som består av jamber och anapester brukar med ett samlingsnamn kallas för stigande vers, medan vers som består av daktyler och trokéer kallas fallande vers. Låt oss titta på några exempel. Först dikten ”Nyårshälsning” av Gustav Fröding:

Var icke ledsen fast molnen trycka
och vinterköld genom hjärtat går.
Ty bakom moln glänsa sol och lycka
och efter vinter blir åter vår.

När natten gått, skall det åter dagas,
när vintern flytt, blir det åter vår.
På några år som det leds och klagas
skall åter följa: Ett gott nytt år!

I den här dikten har alla åtta raderna exakt samma rytm, bortsett från att vissa rader har kvinnliga rim och vissa har manliga.

var ICK-e LED-sen fast MOLN-en TRYCK-a
oO | oO | ooO | oO(o)

Varje rad består av två jamber, en anapest och sedan ytterligare en jamb, med eller utan en extra obetonad stavelse. Detta är alltså stigande vers.

Någon som ofta skriver på fallande vers är Lennart Hellsing, som i den här versen ur hans ABC-bok:

Daniel Doppsko i Sålunda stad
doppar sin sko i jag vet inte vad:
vatten och vin
och en dunk bensin!
Åh, vad din sko ska bli blank och fin!

Det finns några små kluringar här, så låt oss titta på betoningarna i hela versen:

DA-ni-el DOPP-sko i SÅ-lun-da STAD
DOPP-ar sin SKO i jag VET in-te VAD
VATT-en och VIN
och en DUNK ben-SIN
ÅH, vad din SKO ska bli BLANK och FIN!

Titta på rad fyra.

och en DUNK ben-SIN
ooO | oO

En anapest och en jamb. Jag har ju påstått att det kommer att låta konstigt om man slänger in jamber och anapester i en fallande vers, och det är väl vad som händer här? Nja, inte riktigt. Det som låter konstigt är om författaren mitt i versen bryter sin egen rytm. Lennart Hellsing har bara klippt av det som skulle ha kunnat vara en och samma rad. Om vi lägger ihop rad tre och fyra blir rytmen såhär:

VATT-en och VIN och en DUNK ben-SIN
Ooo | Ooo | Oo | O

Alltså en rytm som är väldigt lik första och andra raden, och identisk med den sista raden. Hellsing stannar alltså kvar i sin fallande grundrytm hela tiden. Rytmen i hela versen kan beskrivas så här.

Ooo | Ooo | Ooo | O
Ooo | Ooo | Ooo | O
Ooo | Ooo | Oo | O
Ooo | Ooo | Oo | O

De två översta raderna är identiska. I rad tre och fyra har den tredje daktylen bytts ut mot en troké, vilket ger effekten att rytmen saktar in lite grann mot slutet.

Men vad är den där ensamma betonade stavelsen i slutet av varje rad? Jo, det är en avknippsad troké. Precis som stigande vers kan ha en extra stavelse för att kunna använda kvinnliga rim, försvinner en stavelse från fallande vers om rimmen är manliga.

En fallande vers med bara manliga rim får den extra rytmeffekten att varje rad både börjar och slutar på en betonad stavelse. Det är ett stilgrepp som Lennart Hellsing använder i många av sina verser. Mycket elegant tycker jag.

Del 7

SAMMANFATTNING

Anapest är en versfot med tre stavelser, där enbart den sista är betonad. Ex: ka-ru-SELL (ooO)
Vers som består av jamber och anapester kallas stigande vers.
Vers som består av trokéer och daktyler kallas fallande vers.

Imorgon ska vi titta på en bit text som nästan rimmar.

6. Hexameter

”Sjung o gudinna om vreden som brann hos peliden Akilles”, deklamerade min högstadielärare i svenska en dag för mellan femton och tjugo år sedan när han skulle introducera Homeros och hans verk Iliaden. Och trots att jag inte har en aning om vad han sa under resten av lektionen, trots att jag normalt sett inte är så bra på att komma ihåg detaljer fortfarande inte riktigt vet vad en ”pelid” är, så minns jag orden exakt. Jag har tänkt på orden ibland och därmed repeterat dem, men jag har inte sett dem i skrift förrän alldeles nyss när jag kände mig tvungen att dubbelkolla. Men visst mindes jag rätt, och det var tack vare rytmen.

Iliaden, liksom Odyssén, som också tillskrivs Homeros, är skrivet på en form som heter hexameter och var huvudsyfte är att hjälpa minnet. Historiker är inte helt överens om hur gamla de här diktverken är (några säger att de fanns redan 700 f.Kr., andra att de är mer sentida), men man är överens om är att de berättades muntligen långt innan de blev nedskrivna. Formen var ett stöd för minnet.

Låt oss titta lite närmare på den där raden.

SJUNG o gu-DINN-a om VRE-den som BRANN hos pe-LI-den a-KILL-es

Visst är det en härlig rytm? Den är så tungt gungande. Så här ser den ut utan orden:

Ooo | Ooo | Ooo | Ooo | Ooo | Oo

Versfoten på slutet känner ni igen, det är en troké, men den andra har vi inte pratat om förut. Den kallas för daktyl. En daktyl är en trestavig versfot med en betonad stavelse följt av två obetonade. Exempel: sjungande (SJUNG-an-de, Ooo).

Hexameter består av daktyler och trokéer. En rolig sak med det här versmåttet är att det faktiskt finns vissa frihetsgrader i rytmen. Den går att variera lite. Varje rad består av sex versfötter (som i raden ovan). Den sista versfoten i varje rad ska vara en troké, för att lugna ner tempot lite och skapa ett avslut. Men för de andra versfötterna gäller att de flesta ska vara daktyler, men vilken som helst av dem kan när som helst bytas ut till en troké.

Vi tittar på ett lite längre stycke, inledningen av Homeros Odyssén i Ingvar Björekssons nyöversättning:

Musa, berätta om mannen, den mångbefarne, som länge irrade kring sen han härjat Troja, den heliga staden. Många människors länder och kynnen lärde han känna, talrika var de kval han tvingades utstå på havet under sin kamp för eget liv och kamraternas hemkomst.

Med betoningarna utskrivna blir det så här:

MUS-a be-RÄTT-a om MANN-en, den MÅNG-be-FAR-ne, som LÄNG-e
Ooo | Ooo | Ooo | Oo | Ooo | Oo

IRR-a-de KRING sen han HÄR-jat TRO-ja den HE-lig-a STAD-en.
Ooo | Ooo | Oo | Ooo | Ooo | Oo

MÅNG-a MÄNN-i-skors LÄND-er och KYNN-en LÄR-de han KÄNN-a,
Oo | Ooo | Ooo | Oo | Ooo | Oo

TAL-rik-a var de KVAL han TVING-a-des UT-stå på HAV-et
Ooo | Ooo | Oo | Ooo | Ooo | Oo

UND-er sin KAMP för EG-et LIV och kam-RA-ter-nas HEM-komst.
Ooo | Oo | Oo | Ooo | Ooo | Oo

Och så fortsätter det, sida upp och sida ner, genom hela historien. Väldigt häftigt tycker jag. När jag läser på hexameter slutar jag efter ett tag att lägga märke till formen, språket gungar på, men när jag väl vant mig står formen inte i vägen för berättelsen.

Nördig kuriosa:

Första meningen i James Joyce Ulysseus inleds med ett antal daktyler och trokéer, som om berättelsen skulle vara på hexameter:

STAT(e)-ly PLUMP buck MULL-ig-an CAM(e) from the STAIR-head, BEAR-ing a

BOWL of LATH-er on WHICH a MIRR-or and RAZ-or lay CROSS(e)d.

Såhär ser bara rytmen ut:

Oo | Oo | Ooo | Ooo | Oo | Ooo

Oo | Ooo | Oo | Ooo | Ooo | O(o)

Det är tolv versfötter av daktyler och trokéer. Det är inte perfekt hexameter i och med att den sista versfoten i första raden slutar med en daktyl istället för en troké, men grundrytmen är rätt. Efter första meningen fortsätter Joyce på prosa, helt utan daktyler. Jag tycker att det är en väldigt rolig blinkning till Homeros.

Thomas Warburton har fångat upp den lilla detaljen i sin översättning, men valt att bara ha daktylisk rytm i första halvan av meningen:

”Högtidligt trädde den satte Buck Mulligan fram från det översta trappsteget, bärande en skål med lödder på vilken en spegel och en rakkniv låg.”

HÖG-tid-ligt TRÄDD-e den SATT-e buck MULL-i-gan FRAM från det ÖV-er-sta TRAPP-steg-et

Sedan bryts rytmen i andra halvan av meningen. Erik Andersson har av någon anledning valt att inte ta med det här i sin nyöversättning, den börjar på prosa direkt.

(Slut på nördig kuriosa.)

Det finns också mycket hexameter skrivet i original på svenska. Svenska språket låter sig relativt lätt formas till daktyler och trokéer, det ligger (tycker jag) nästan närmare till hands än jambisk vers, medan till exempel engelskan har lättare att bilda jamber. Runeberg är en av dem som har skrivit mycket hexameter på svenska. Så här börjar hans ganska långa dikt ”julkvällen” (förlåt, ”julqvällen”):

Runeberg

Hela dikten finns här, hos vad som (lämpligt nog för det här exemplet) heter Projekt Runeberg. Det är ett fantastiskt ideellt projekt som helt på frivillig basis tillgängliggör klassisk, nordisk litteratur på nätet. Där finns massor!

Om vi ska vara petiga har det här inlägget handlat om daktylisk hexameter. Ordet hexameter betyder egentligen bara sextakt, så jambisk sextakt är också en slags hexameter. Men när folk säger hexameter, är det nästan alltid daktylisk hexameter som åsyftas.

Del 6

SAMMANFATTNING

En daktyl är en versfot med tre stavelser, där den första är betonad och de två andra är obetonade.

Hexameter (eller daktylisk hexameter) är ett orimmat versmått med sex versfötter i varje rad. Den sista ska vara en troké, de andra fem kan vara antingen daktyler eller trokéer. Många kända versepos, till exempel Iliaden och Odyssén, är skrivna på hexameter.

Imorgon ska vi titta på vad man kan tänka på om man vill skapa egna versmått.

 

5. Blankvers

”Oh Romeo, Romeo, wherefor art thou Romeo?
Deny thy father and refuse thy name,
or if thou wilt no, be but sworn my love
and I’ll no longer be a Capulet.”

De här raderna ur Romeo och Julia, liksom stora delar av Shakespears dramatik, är skrivet på en form som kallas blankvers. Ni känner väl igen rytmen? (Jag skriver de stumma vokalerna inom parentes):

de-NY thy FA-ther AND re-FUS(e) thy NAM(e)

oO | oO | oO | oO | oO

Ni ser? Det är jambisk femtakt. Och dramatik skriven på jambisk femtakt kallas helt enkelt för blankvers. Inga konstigheter, inga rim.

Vad är nu poängen med det, kan man fråga sig. Varför ska man skriva dramatik på fast form? Låter det inte hemskt styltigt? Är det inte bättre att alla pratar lite hur de vill, som man gör på riktigt?

Nja. Alla som försökt sig på att skriva dialog vet att det där med att exakt återge hur folk pratar i verkligheten inte fungerar. Det låter jättekonstigt. För att fungera som text måste dialogen koncentreras, och den måste ha en rytm och ett flyt som inte nödvändigtvis finns i en ”riktig” dialog. Det gäller särskilt text som ska uttalas högt.

Genom att skriva på en specifik rytm säkerställer författaren att det finns ett möjligt sätt att uttala texten så att allting flyter på. Sedan är inte tanken att skådespelarna måste följa versrytmen exakt när de spelar pjäsen. Tusentals Julior har genom tiderna hittat tusentals olika sätt att betona Shakespeares text. Men grundrytmen finns hela tiden där som en bas att variera utifrån.

Som amatörskådespelare kan jag också säga att det kan vara extremt stor skillnad på hur svårt det är att lära sig repliker utantill. Form är en sak som hjälper. En fast form blir ett stöd för minnet, leder vidare och hjälper skådespelaren att inte utelämna någonting.

En annan fördel med dramatik på till exempel blankvers är att det går att skapa väldigt rappa replikskiften genom att olika karaktärer griper in i varandras versrader.

Titta till exempel på de här raderna ur Scen V i Hamlet:

LAERTES: Where is my father?
KING: Dead.
QUEEN: But not by him.

Tre rader, och samtidigt en enda rad perfekt jambisk femtakt.

where IS my FA-ther? DEAD. but NOT by HIM.

Det är lätt att läsa de här tre replikerna i ett enda andetag, alltså är det lätt för skådespelarna att skapa ett rappt replikskifte om de så vill.

Blankvers är en sådan form som helst bör briljera i det fördolda. När den är som allra bäst märks den inte alls. Publiken tänker inte på formen, utan på vad som sägs. Det låter naturligt, fast det är skrivet på vers.

Del 5

SAMMANFATTNING

Dramatik skriven på jambisk femtakt kallas för blankvers. Många stora pjäser, till exempel mycket av Shakespeares produktion är skriven på blankvers.

Imorgon ska vi titta på ett annat klassiskt versmått, helt utan jamber.