Omedvetna influenser

När jag fick snabbrespons på en kortare text för några veckor sedan, var det en kommentar som fick mig att tänka till lite extra. Anledningen var inte kommentaren i sig, utan det faktum att jag fått nästan exakt samma kommentar förut, men av en helt annan läsare, om en helt annan text. Den här kommentaren:

”Du, är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här?”

Första gången det hände tyckte jag inte att det var så konstigt. Jag blev förvånad, för det var inte på något sätt medvetet, men när jag väl tittade efter var det tydligt: jag hade använt en ordvändning som var extremt lik en replik i Ronja Rövardotter. Jaha. Bara att ändra.

Men så hände det igen. Och den här gången tyckte jag själv inte att det var särskilt likt något som Astrid Lindgren hade skrivit, inte alls faktiskt. Ändå stod det där i marginalen. Är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här? Sedan såg jag. Jag hade inte tagit orden (inte ett enda), men jag hade tagit rytmen. Tillräckligt mycket för att någon annan skulle reagera, tänka på det inte som mitt språk utan som Astrid Lindgrens språk. Och vet ni? Det var ur Ronja den här gången också.

Att mitt omedvetna snor passager ur just Ronja Rövardotter är inte särskilt konstigt. Den var min favoritbok när jag var liten, och den första bok jag läste själv när jag lärde mig läsa (hjälpt på traven att jag fått den högläst för mig så många gånger att jag nästan kunde den utantill). Jag har ingen aning om hur många gånger jag läst den genom åren, men det är många gånger. Jag läser den fortfarande ibland. Om det är någon bok jag omedvetet snor saker ur, då är det förstås Ronja.

Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, förrän häromdagen, när familjens yngsta medlem och jag bläddrade i en bilderbok, närmare bestämt ”Kung Kalle är hungrig”. I en novell jag har skrivit finns en passage där två barn berättar saga för varandra, och nu upptäckte jag att den sagan var en ren rip-off på Kung Kalle. Min version hade en lite annan vinkel, men själva grundhistorien var exakt densamma. Exakt.

Grejen är att när jag skrev novellen hade jag inte läst Kung Kalle-böcker på minst 20 år. Just den här Kung Kalle-boken kan jag inte påminna mig att jag någonsin har läst (även om det är troligt att jag har gjort det, och jag minns andra i samma serie). Jag tycker inte ens att de är särskilt bra. Det får mig att undra vad jag kan ha snott mer utan att vara medveten om det.

Nu tänker jag på hur viktigt det är att framför allt läsa böcker som man verkligen gillar. Ingenting skapas ur ingenting, och det är orden jag läst som på något sätt knådas om inuti mig och kommer ut i en annan form. Jag har mycket mindre kontroll över den processen än jag tror. Och om (eller när) ni läser någonting jag har skrivit som får er att associera till en helt annan författare och en helt annan text, då vill jag helst att det är någon jag tycker om.

Har du varit med om något liknande någon gång, att du i efterhand upptäckt att du snott någonting, helt omedvetet?

Christin Ljungqvist lottar ut sin bok Fågelbarn

Christin Ljungqvist lottar ut sin bok Fågelbarn för att fira sitt 1001a inlägg. Det är den andra delen av tre i en serie, men kan också läsas fristående. De övriga delarna heter Kaninhjärta och Rävsång. Jag har läst alla tre och jag tycker verkligen om dem. Christins böcker hör till de där sällsynta berättelserna som under läsningen blir mer verkliga än verkligheten. Som just då blir så viktiga att det plötsligt känns fullt rimligt, faktiskt nödvändigt, att komma försent till jobbet, hoppa över middagen eller stanna inne den första solskensdagen på flera veckor, om det är vad som krävs för att få läsa vidare. När jag var yngre var det många böcker som fick mig att känna på det viset, men i takt med att jag blivit äldre och kräsnare blir det allt mer sällan. Desto mer värdefullt alltså när det väl händer.

Därför tycker jag att du som läser det här ska vara med i utlottningen (som du kan läsa mer om här), särskilt förstås om du ännu inte har läst hennes böcker. Det känns nästan lite åpet att vara med nu när jag redan har hittat fram till hennes böcker, men om jag vinner ska Fågelbarn få hamna i vår presenthylla. Där står böcker som vi tycker om, men som av olika skäl (till exempel att de är dubletter) inte får vara i de vanliga bokhyllorna, i väntan på att bli inslagna i vackra paket och skickade vidare till en vän. Det här med presenthylla är förresten ett arrangemang som jag verkligen kan rekommendera, särskilt för den som liksom jag har en kalenderdyslektisk och/eller tidsoptimistisk ådra. Det har räddat mig många gånger. Och Fågelbarn vore en finfin present att ge bort.

Mångfald i fantasylitteraturen

Linda på bloggen Skriviver har den senaste veckan skrivit några mycket läsvärda inlägg om kvinnor och män i fantasylitteraturen. Hon skriver om hur många i övrigt välskrivna fantasyböcker helt saknar starka kvinnliga karaktärer, och om hur ett manus som innehöll lika många kvinnor som män upplevdes som extremt kvinnodominerat. Jag håller helt med om allt hon skriver och tycker att det är jättetråkigt att det ser ut på det här viset. Däremot tror jag inte att det alltid kommer att vara så. Jag tror att det redan håller på att förändras.

Litteratur speglar alltid sin samtid, på ett eller annat sätt. De normer som är så starka att författaren inte ens är medveten om dem följer med in i de påhittade fantasyvärldarna. Först när medvetenheten i samhället ökar kan författaren välja att följa eller ta avstånd från normerna. Och medvetenheten håller på att öka.

Även om män fortfarande dominerar i fantasylitteraturen så börjar det komma mer jämställda exempel, särskilt i böcker som publicerats de senaste fem-sex åren. Här är några exempel på relativt nya fantasyböcker där det ser lite annorlunda ut:

• Siri Petterssons Odinsbarn. Kvinnlig huvudkaraktär i ett samhälle med både kvinnor och män i styrande positioner. Birollerna är en blandning av kvinnor och män, ungefär jämnt (som jag upplever det, jag har inte räknat).
• Anders Björkelids Berättelsen om blodet. Huvudkaraktärerna är två tvillingar, en bror och en syster. Både män och kvinnor kan ha framträdande positioner i samhället, men på lite olika sätt, och dessa könsroller får konsekvenser och diskuteras på flera ställen i bokserien. Det finns även en karaktär i en av böckerna som faktiskt byter kön.
• Mia Francks Martrådar. Flera huvudkaraktärer, varav några är män och några kvinnor. (Jag vågar inte säga exakta siffror om jag skulle glömma någon. Fyll gärna i om du läser det här, Mia :-)). Personen som gett namn åt hela trilogin, en mara, är en kvinna.
• Hanna Höglunds Berättelsen om Lianne. Kvinnlig huvudkaraktär och de dominerande bikaraktärerna är en blandning av kvinnor och män. Både kvinnor och män kan ha framträdande positioner i samhället och den absolut mäktigaste personen i världen är en kvinna.
• Suzanne Collins Hungerspelen. Stark kvinnlig huvudkaraktär. Flera andra starka kvinnor, även på styrande nivå i samhället, men flera män än kvinnor har maktpositioner.
• Veronica Roths Divergent-serie. Stark kvinnlig huvudkaraktär. Flera andra starka kvinnor, även på styrande nivå i samhället. Ändå förvånansvärt intakta könsroller.

Det här är ju en extremt ovetenskaplig undersökning, baserad enbart på böcker som jag råkar ha läst. Men om jag ändå ska tillåta mig att spekulera lite, så tror jag inte att det är en slump att författarna i min lista är kvinnor, med Anders Björkelid som lysande undantag. Det är mycket lättare att upptäcka en snedfördelning för dem som befinner sig utanför normen. Jag tror inte heller att det är en slump att fyra av sex böcker på min lista är skandinaviska böcker, och att det dessutom är i dessa fyra världar som jämställdheten mellan könen är mest välintegrerad och mångfasetterad, medan de två amerikanska exemplen är kick-ass-brudar i mer eller mindre intakta patriarkala system (jag kommer osökt att tänka på Buffy the vampire slayer). Jag tror att det speglar hur pass olika långt vi har kommit i våra respektive samhällen. Jag menar inte att de här exemplen är helt och hållet jämställda böcker (liksom jag inte tycker att vi har ett helt och hållet jämställt samhälle). Men det har börjat hända saker, och jag tror att det kommer att fortsätta på den vägen.

Sedan finns det andra områden när vi inte har kommit lika långt. Har ni tänkt på vilken total dominans av vithyade personer med västerländska värderingar det är i fantasylitteraturen? Visst, jag kan komma på några enstaka exempel där det förekommer mörkhyade personer, men väldigt ofta är dessa karaktärer med just för att skapa en känsla av exotism, och väldigt ofta är de inte att lita på. Jag har tänkt så det knakar hela morgonen, och det enda (!) exempel på en icke-vithyad viktig karaktär som deltar på lika villkor som jag kan komma på är karaktären Rasim i Hanna Höglunds Berättelsen om Lianne. Rasim och hans familj kommer från ett land där människorna är mörkhyade och har en delvis icke-västerländsk kultur. (Men även i det fallet har de övervägande västerländska värderingar.) Snälla hjälp mig, kan ni komma på flera exempel?

För ett par veckor sedan berättade en bekant om när hon skulle köpa en bilderbok till en liten flicka på ungefär fyra år som är mörkhyad. Hon letade efter en bok där det åtminstone förekom mörkhyade personer (gärna utan att det gjordes någon grej av det) för att flickan skulle få känna sig normal, men hon hittade ingenting. Min bekant tänkte att okej, då får jag väl köpa en bok med djur som huvudkaraktärer, så slipper flickan i alla fall känna sig icke-normal. Hon hittade en nyutgåva av Bockarna Bruse med vackra bilder som hon bestämde sig för att köpa. Men sedan bläddrade hon vidare i boken, bara för att upptäcka att trollet var mörkhyat. Trollet. Som min bekant sa, varför kunde de bara inte ha gjort det grönt? Det här var ju i och för sig inte någon fantasybok utan en saga, men ändå. Jag tycker att det är sorgligt att vi inte har kommit längre.

Jag hoppas att det kommer en tid när allt sådant här räknande blir överflödigt. När böckernas karaktärer bildar en så färggrann och brokig sammansättning att de inte längre blir kvinnor eller män, vita eller färgade utan först och främst sina egna.

Utrensning

Det har dragit ihop sig till en bokhyllerensning här hemma. Det har pekat åt det hållet rätt länge faktiskt, för på något magiskt vis blir våra böcker bara fler och fler. Vi har testat med köpstopp, med en-in-en-ut-regler i olika former, men efter en tid brukar dessa överenskommelser falla i kollektiv glömska. (Dessutom tror jag att böckerna ibland förökar sig genom delning medan vi är upptagna med annat.) Nu är i vilket fall som helst våra sex hyllor överfulla och det är bara att gilla läget. Några hyllmeter måste bort.

Jag är väldigt dubbel över det här med att rensa ut böcker. Delvis är det roligt, eftersom det handlar om att hålla på med böcker, hålla i dem, prata om dem, ställa dem fint invid varandra. Men ganska snabbt infinner sig också ett litet stråk av existentiell ångest, som grundar sig i orimliga pretentioner. Jag vill på något plan kunna titta på min bokhylla och känna ja, det här är jag. Allt det här är jag, och ingenting mer.

Jag inser förstås att det inte är möjligt. Dels är bokhyllan inte bara min, och även om min fru och jag delar uppfattning om mycket, så finns det några av hennes böcker som jag verkligen inte begriper mig på (och vice versa). Men även om jag bara tittar på de böcker som jag själv är helt ansvarig för så är det inte så lätt.

Sanningen är att min bokhylla är väldigt spretig. Den är inte uttänkt i representationssyfte, utan organiskt framväxt, ibland nästan slumpvis. Vissa böcker står där för att jag tycker om dem rent litterärt, andra för att jag fått dem av någon jag tycker om, eller för att jag köpt dem på en speciell plats, vid ett speciellt tillfälle. En del har jag ännu inte läst. Allt det är väl egentligen som det ska vara. Den perfekta bokhyllan finns inte, och om den funnes vore den tråkig, eftersom den skulle vara statisk.

Ändå kan jag inte låta bli att undra, varje gång jag lyfter ner en bok och lägger den i ”kanske”- eller ”nej”-högen. Vem gör det mig till, att jag väljer bort den här boken? Vem vore jag om den istället hade en självklar plats i min bokhylla?

PS. På tal om utrensning, så är just Urensning av Sofi Oksanen en bok som just nu ligger i kanske-högen. Jag tycker att den är fantastisk, men tror inte att jag kommer att läsa om den. Ska den stå kvar i hyllan då? Ja ni hör, det är många frågor att ta ställning till här.

Stå upp för bokhandlarna!

Imorse läste jag i Dagens Nyheter om att Hedengrens bokhandel i Stockholm har så stora ekonomiska problem att de riskerar att behöva slå igen totalt. Det är ju ingen nyhet att det är svårt för boklådor att gå runt nuförtiden. Ändå blev jag både förvånad och ledsen över att läget är så allvarligt även för Hedengrens. De är välsorterade, personalen är kunnig och trevlig, och nästan varje gång jag varit där har det varit gott om folk i butiken.

Kruxet är att många som är där inte handlar. Nicklas Björkholm, som äger butiken tillsammans med sin fru, beskriver hur många kommer in och tittar och ställer frågor – för att därefter gå hem och beställa böckerna över nätet. Det beteendet har jag mycket svårt att förstå. Den som, liksom jag, älskar att strosa mellan fysiska bokhyllor och upptäcka litteratur jag ännu inte känner till borde ju vara intresserad av att de fysiska bokhandlarna ska finnas kvar. Det kommer de bara göra om vi faktiskt handlar där.

För oss som skriver och som antingen är eller hoppas på att bli utgivna borde det vara ännu mer självklart att köpa våra böcker i fysiska butiker. Bokus arrangerar inga signeringar eller föredrag. Amazon kan inte stå värd för några realease-fester eller stödja lokala författare med ett framlagt skyltexemplar. Och vad viktigare är: de algoritmer som styr nätbokhandlarnas hemsidor premierar att visa upp mer av det som redan säljer mycket. Det missgynnar smal litteratur och små, oberoende förlag och därigenom många författare. På nätet hittar jag det jag redan letar efter, inte i samma utsträckning sådant som vidgar och utmanar min smak. Jag skulle ha missat många fantastiska böcker om det inte vore för välsorterade fysiska bokhandlar.

Jag har bara handlat över nätet en handfull gånger i hela livet (till exempel en gång när jag skulle skicka ett par böcker till en vän och inte orkade först gå och köpa dem, sedan packa in dem och fixa porto). Jag betalar gladeligen 25-50% extra, eftersom att jag tycker att alternativet har ett högre pris i längden. De hundralappar jag kan spara i nätbokhandeln kommer med en sur eftersmak. Jag är medveten om att jag är priviligerad som kan köpa böcker i en riktig bokhandel utan att det utgör skillnaden mellan lagad mat och havregrynsgröt, men så här tänkte jag faktiskt redan när jag var student. Jag köpte lite färre böcker då, bara.

När jag handlar böcker i Uppsala går jag i första hand till den oberoende bokhandeln Drottninggatans bokhandel (eller The Uppsala English Bookshop för böcker på Engelska). Finns boken inte där går jag till Akademibokhandeln. Först därefter överväger jag att beställa boken själv. När jag handlar böcker i Stockholm går jag först till Hedengrens. (Finns boken inte där åker jag numera hem, eftersom jag lärt mig att det i så fall är sjukt osannolikt att den finns på Akademibokhandeln…) Det vill jag kunna fortsätta att göra. Mitt eget dåliga samvete i den här frågan är att jag rätt ofta handlar på PocketShop (vilket jag tycker är bättre än att handla i nätbokhandel, men sämre än klassiska boklådor). Jag försöker undvika det, men jag pendlar så gott som dagligen, passerar inte mindre än tre PocketShop-butiker varje dag och känner mig ibland i desperat behov av en bok. Nåja.

Finns det egentligen några fördelar med nätbokhandlarna, utöver det uppenbara: det låga priset? Jag kan inte komma på någon mer. Nu kanske du tänker: men det är ju så roligt att få paket. Och det är det ju. Men även där är faktiskt den fysiska bokhandeln överlägsen. ”Vill du ha den inslagen?” frågar expediten nästan alltid. Numera säger jag oftast ”ja tack!”, även de gånger boken är till mig själv. Sedan går jag hem med gott samvete och ett vackert och lyxigt inslaget bokpaket.

Självklart är det så att tiderna förändras. Självklart måste bokhandlarna (liksom förlagen) vara kreativa och innovativa, utveckla sina verksamheter för att möta de nya villkoren på marknaden. Kanske måste de hitta nya affärsmodeller och andra sätt att tjäna pengar än de traditionella. Men det kan inte enbart komma från deras håll. I vårt nuvarande samhälle är det så enormt mycket som bygger på konsumentmakt, och då måste vi som bokkonsumenter hjälpa till från vårt håll för att det ska fungera.

Så, om du inte redan gör det: sluta slentrianköpa böcker över nätet! Om du inte tycker dig ha råd; tänk efter en gång till. Tycker du dig ha råd med alternativet -en ännu tuffare marknad för småförlag och bokhandlare? Kanske kan du i så fall köpa några böcker över nätet och några i en riktig boklåda. Finns det ingen bokhandel där du bor? Passa på att besöka en när du besöker någon större stad! Vet du inte vad du ska ge bort i present? Köp en bok, ett sällskapsspel eller ett presentkort från en riktig bokhandel!

Nu ska jag gå till Hedengrens och köpa mig en midsommarpresent tror jag.

Tips för att bota lässvacka

Mina lässvackor har minskat avsevärt både i omfång och frekvens de senaste åren. Det är (paradoxalt nog) en konsekvens av att jag bryr mig mindre och mindre om vad och hur mycket jag läser. Det är alltså mitt tips: att låta sig styras av lust snarare än borden och måsten.

Tidigare höll jag mig med en massa listor och turordningar. Böcker jag skulle läsa så snart som möjligt, böcker jag tyckte det var pinsamt att jag ännu inte läst. När jag fick se en bok som jag blev sugen på att läsa stoppade jag den sist eller någonstans mitt i på någon av alla mina listor, ofta många månader fram i tiden. Och om jag någon gång kom fram till den var det inte alls säkert att jag var sugen på att läsa den längre. Jag läste inte heller om böcker i någon större utsträckning, eftersom det kändes som slöseri med tid när det fanns så många ännu olästa böcker.

Jag försöker släppa allt det där nu. Men läsning är min fritid, min frizoon och återhämtning. Om det inte är lustfyllt är det inte värt någonting alls. Jag är ingen snabbläsare direkt, och jag har accepterat att det alltid kommer att finnas böcker, klassiker och nyskrivna böcker, som jag inte har läst. Det skulle det finnas även om jag ägnade mig på heltid åt läsning på heltid, och dessutom var superstrategisk i mitt bokval. Det är liksom kört. Jag har inte läst Bergtagen, inte Moment 22, inte Farväl till vapnen, inte Svindlande höjder. Inte för att jag inte vill, utan för att det inte blivit så, i alla fall inte än.

Nuförtiden läser jag (nästan) uteslutande det jag blir sugen på att läsa, hur och när jag vill. Lustigt nog har det inte fått mig att läsa färre böcker som skulle platsat på mina borde-listor, snarare fler. Men jag läser dem uppblandat med annat, i den ordning jag vill men framför allt: av rätt anledningar.

Jag läser James Joyce parallellt med senaste numret av Bamse. Ibland läser jag en och samma bok över ett halvår för att den gör sig bäst i små doser (senast Sara Danius Husmoderns död och andra texter). Ibland sträckläser jag en bok på mindre än ett dygn (senast Christin Ljungqvists Kaninhjärta). Ibland läser jag om böcker bara för att det är trevligt (senast Kerstin Ekmans Grand finale i skojarbranschen). Ibland slutar jag läsa mitt i en bok för att aldrig plocka upp den igen, det gjorde jag aldrig förut.

Och om jag känner att jag vill gå ut i junikvällen och lukta på senblommande syrener istället för att läsa, då får jag det. Ändå läser jag mer än någonsin.

Det här inlägget är en del av bokhoras fotoutmaning.

En bilderbok

Åh, det finns så många fina bilderböcker som jag tycker om, och som jag tar fram och läser ibland. Jag fuskar och väljer en som är fyra böcker i en, nämligen Måns och Mari från vår till vinter av Kaj Beckman. När jag var liten läste jag den som en bok med fyra kapitel, men det exemplaret bor kvar hemma hos min mamma. För ett par år sedan kom den i nytryck som fyra separata bilderböcker, en för varje årstid. Jag köpte dem, eftersom jag tycker så mycket om dem att jag vill ha dem i min egen bokhylla.

Jag gillar de här böckerna av flera anledningar. De är väldigt mysiga och beskriver ett enkelt och relativt okomplicerat liv som följer årstiderna tätt. Syskonen Måns och Mari, och Matti som de bor hos, pysslar och planterar och fixar och donar i sin trädgård. På många av uppslagen finns någonting avbildat med namn, till exempel fågelarter, trädslag, vårlökar, eller ängsblommor som på bilden nedan. Det har alltid tilltalat den lilla folkbildaren inom mig.

Ett annat skäl till att jag älskat de här böckerna är att jag har en högt älskad faster som heter Matti, och som egendomligt nog är väldigt lik Matti i böckerna, både till utseendet och personlighet. Min Matti har också kort, grått hår, bakar fantastiska tårtor och kan namnet på nästan allt i naturen.

Dessutom gillar jag att relationen mellan Måns och Mari och Matti, varför de bor hos henne och inte hos sina föräldrar, aldrig förklaras. Hon är bara Matti, de är bara Måns och Mari, och de bor tillsammans, så enkelt är det. Och jag tror att alla bilderböcker och barnböcker som visar alternativ till den klassiska kärnfamiljen är bra, och väldigt viktiga för alla barn som av olika anledningar lever utanför normen.

Det här inlägget är en del av bokhoras fotoutmaning.

En kokbok

Om det var svårt att välja en favoritbok, så var det desto lättare att välja en favoritkokbok. Jag har många kokböcker, en hel del som jag både tycker om och använder regelbundet, men min favorit är utan tvekan Konditorns uppslagsbok från 1948. Den är helt fantastisk och innehåller allt (verkligen allt!) som en konditor behöver veta. (Eller ja, allt en konditor behövde veta 1948, det har ju hänt en del sedan dess.) Titeln ”konditorns uppslagsbok” är nämligen helt rättvisande. Boken riktar sig till yrkeskonditorer med eget bageri.

Att boken riktar sig till yrkesverksamma betyder förstås att det inte direkt är någon nybörjarbok. Det tog mig ett litet tag att bli bekväm med terminologin (det står till exempel inte tårtbotten eller sockerkakssmet, utan ”anslag”) och vissa beskrivningar är mycket kortfattade, eftersom en hel del anses vara allmänt känt.

En annan konsekvens av att boken riktar sig till yrkesverksamma är att alla recepten har en helt annan storleksordning än jag och de flesta hobbybagare är vana att se. Wienerbröd, bullar och annat som konditorn förväntas baka färskt varje morgon är ”bara” en faktor tio större än i andra kokböcker (wienerbrödsreceptet är på 34 ägg) medan sådant som lagas mer sällan, till exempel likörpraliner, har recept av närmast groteska proportioner. Man bör alltså utrusta sig med sunt förnuft samt miniräknare innan man sätter igång något bakande.

En annan kul grej med den här boken är att det är rätt få recept som är helt färdiga. Eller rättare sagt, grundrecepten är färdiga, men kompositionerna är det inte. Istället för att som i vanliga kokböcker beskriva hur du gör en specifik tårta, steg för steg, finns här grundrecept (ofta i tabellform) till en mängd anslag, fyllningar och dekortekniker, samt förslag till hur dessa kan kombineras och vad man ska tänka på när man gör det. På så vis ryms hundratals olika tårtor på bara några sidor. Det finns förstås också redovisat hur klassiska tårtor och bakelser är uppbyggda, men det går precis lika bra att skapa egna kombinationer.

Men det mest fantastiska med den här boken är allt det som inte står i vanliga kokböcker. Här finns instruktioner till modelleringschoklad och olika typer av karamellarbeten; dragen karamell, gjuten karamell och blåst karamell (det är exakt samma teknik som när man blåser glas, enormt häftigt). I den här delen av boken är dessutom instruktionerna mer utförliga, eftersom karamellarbeten inte var lika självklara för bokens målgrupp som vanlig bakning. Jag har testat allt och haft enormt roligt. Till exempel gjorde jag ett svanpar i dragen karamell som brudpar till bröllopstårtan när vi gifte oss för några år sedan.

Alla blommorna på bilden nedan är gjorda i dragen karamell. Även om estetiken för vad som är en toppmodern skyltning har förändrats så är det en sjukt imponerande teknik, eller hur?

Den sista delen i boken handlar om andra delar av branschen än själva tillagningen/skapandet. Ett kapitel behandlar utförligt vad man ska tänka på för att bygga upp ett harmoniskt skyltfönster, inklusive skisser och exempel (som bilden ovan). Kapitlet om moderna konditorsmaskiner har numera enbart museiala värden, där har det ju hänt ett och annat sedan 1948, men det är också kul att bläddra i. Det finns till och med ett kapitel med handledningstips för den som vill ta sig en lärling, komplett med en treårig studieplan och listor på vad som normalt ingår i ett gesällprov. Det kapitlet har jag faktiskt använt, men inte för att handleda någon annan, utan för att lära upp mig själv.

Denna underbara bok fick jag i studentpresent av min mamma, fast ett år för tidigt. Jag gjorde ett konditorsrelaterat specialarbete i trean på gymnasiet. (Det var inte så att jag pluggade någonting sådant, jag hade bara fått för mig att det vore kul, och på något märkligt vis lyckades jag snacka mig in hos en av lärarna på konditorsgymnasiet.) Mitt specialarbete rörde just rätt så avancerade sockerarbeten (år tre eller efter gesällprovet enligt studieplanen i boken) och eftersom jag gillar att vara välförberedd så ägnade jag en stor del av sommarlovet det året åt att baka mig igenom år ett och två i studieplanen. Det var egentligen inte alls nödvändigt, småkakor och karlspaderbröd har rätt lite med karamellarbeten att göra, men det var väldigt roligt. Och hur som helst så är det här en helt fantastisk bok.

Det här inlägget är en del av Bokhoras fotoutmaning.

Jag och min favoritbok

Jag tänkte att jag skulle ta och blanda upp den senaste tidens inlägg om refuseringar (och mota min avhandlingsstress) med att vara med på ett hörn av Bokhoras fotoutmaning. Det rör sig om en bokrelaterad rubrik för varje dag i juni. Jag tänker ta mig friheten att bara vara med de dagar jag hinner och har lust. Det är ju ändå juni och därmed sommar och då får man göra lite som man vill har jag hört.

För att inte göra mig några illusioner så börjar jag med att hoppa över dagens rubrik och istället ta gårdagens: jag och min favoritbok. Jag tilltalas av den inneboende omöjligheten i det uttrycket, min favoritbok i singularis. Som om det skulle gå att välja bara en. Min fru och jag pratade lite om det över frukosten i morse, och enades om att vi nog skulle behöva mellan tjugo och trettio böcker var för att det skulle bli någorlunda rättvisande. Kanske gör jag en hel sådan lista vid något tillfälle.

Nåväl. Om jag ska välja en enda bok och göra det idag, då blir det Att spela människa av Ursula le Guin. Jag tycker mycket om hennes fantasy och science fiction-böcker också, men den här utspelar sig i den alldeles vanliga världen. Det är en så enkel och vacker bok. Trots att den är kort, bara 80 sidor i min utgåva, hinner den behandla en mängd allmänmänskliga teman som till exempel vänskap och kärlek, och att det inte alltid är så lätt att skilja det ena från det andra. Det är en bok som jag har blivit klokare av att läsa.

Mitt exemplar är en gammal utrangerad biblioteksutgåva från sjuttiotalet som har tjänstgjort på Fridhemsplans gymnasium och Bromma gymnasium innan det hamnade i en utförsäljningslåda och sedan hemma hos mig. Jag är inte så värst förtjust i den sjuttiotalsmässiga färgkombinationen brunt-orange-klargult på utsidan, men jag tycker mycket om att boken har en historia, att den blivit läst och antagligen älskad av andra före mig. Och inuti är boken vacker, både språkligt och visuellt. Inger Edelfeldt har både översatt och illustrerat med stämningsfulla svartvita bilder.

Jag tycker att översättningen generellt sett är jättebra, men en sak tycker jag ännu bättre om i original, nämligen titeln. På engelska heter den Very far away from anywhere else. Tidigare hade jag en av de första engelska utgåvorna också (lustigt nog en utrangerad biblioteksbok även den), men den kände jag mig tvungen att ge bort till en av mina bästa vänner för några år sedan. Så kan det gå, och den har det bra i hennes bokhylla också.

Om du trots omöjligheten skulle välja en enda bok som din favorit, vilken skulle det vara då?

Jubel och fröjd!

Nu på förmiddagen fick jag ett mycket glädjande meddelande. (Nu kanske ni tror att det handlar om ett visst manus som jag skickat till förlag. Det gör det inte. Men det är icke desto mindre mycket glädjande.) Jag har blivit erbjuden att vara med i en bokcirkel. Det här är någonting som jag har längtat efter i många år. Det är möjligt att jag har en aning överdrivna förväntningar på det ljuva bokcirkellivet, men jag tänker mig att det knappast kan vara annat än fantastiskt. Jag gillar nästan alltid semiuppstyrda umgängesformer och att prata om böcker är ju bland det roligaste som finns. Vad kan liksom gå fel?

Jag har genom åren gjort en del halvhjärtade försök att skaffa mig en bokcirkel, dock utan att lyckas. Senast det begav sig, i höstas någon gång, var min fru och jag inne på att starta en bokcirkel tillsammans. Vi pratade om vilka som kunde tänkas vilja vara med, vilka typer av böcker vi skulle vilja läsa och vilka slags diskussioner vi skulle vilja ha. Men min fru såg mer och mer beklämd ut, och till slut kröp det fram att hon egnetligen inte vill bokcirkla med mig, eftersom jag inte är tillräckligt beläst. (Allt är som bekant relativt.)

Strax därefter startade min vän N en bokcirkel, dock utan att fråga om jag ville vara med. Han hörde däremot av sig och bad om tips på bra bokcirkelböcker och blev genuint förvånad när jag sa att jag aldrig varit med i en bokcirkel. Han hade trott att eftersom jag läser så oerhört mycket (allt är som bekant relativt) så måste jag ju redan ha minst en egen bokcirkel.

Nu har det uppstått en vakans i N:s bokcirkel och jag ska få vara med. Hurra för det! 🙂