Varför måste alla rädda världen hela tiden?

Jag älskar att läsa fantastik. Det finns för all del böcker ur nästan alla genrer som jag älskar, men riktigt välskriven fantastik ger mig en läsglädje som annars är ganska sällsynt. Jag älskar att låta mig sugas in i de där andra världarna och ta del av de berättelser som finns där. Just nu läser jag Veronica Roths Divergent-trilogi och i samband med det har jag återvänt till några frågor som jag brukar fundera över ibland och som stör mig en hel del, ganska mycket faktiskt, nämligen dessa: Varför måste alla rädda världen hela tiden? Och varför måste det alltid bli värre och värre?

Det finns en föreställning om att ökade insatser betyder ökad spänning, och det stämmer naturligtvis i viss mån. Men för mig finns det en punkt när det slutar fungera, när jag plötsligt känner mindre istället för mer. Jag blir avtrubbad. (Det är väl samma mekanism som gör att vi över huvud taget klarar av att titta på nyheterna.)

I Bilbo finns en scen där Bilbo och dvärgarna går vid kanten av ett stup. Bilbo tittar ner och får svindel. Några stenar trillar ner i djupet, jag har för mig att han tappar en stekpanna också, men jag kan mycket väl minnas fel. I filmen har de på motsvarande ställe lagt på lite blåst och oväder. Det är svårt för dem att över huvud taget hålla sig kvar på stigen. Flera dvärgar trillar över kanten och hänger och dinglar i fingertopparna innan de blir hjälpta upp, i precis sista minuten. Någon svindel finns det inte utrymme för. För mig gör den förändringen inte att det blir mer läsktigt, utan mindre. Det finns massor som jag gillar i Bilbo-filmerna, men jag kan inte låta bli att tänka att de skulle ha varit väldigt mycket bättre med lite mindre action här och där. För mig skulle de ha blivit mer spännande på det viset.

Ofta finns en i mitt tycke överdriven upptrappning inskriven i själva berättelsen, i synnerhet i serier av flera böcker. Vad ska författaren göra när huvudpersonen redan riskerat livet, kanske förlorat sådana som står henom nära, svikit och blivit sviken? Hur höjer man insatserna när allt redan har stått på spel? Jo, genom mer våld, större konflikter, fler uppoffringar och fler förluster, tills till slut hela världen står på spel, eller kanske inte ens finns längre, åtminstone inte på det sätt som den var i början av bokserien. Eftersom jag framför allt uppskattar böcker som är hyfsat trovärdiga blir karaktärerna rätt trasiga av allt det här. Och den där läsglädjen jag kände i början förbyts allt mer i någon slags sorg. Visst, jag fortsätter läsa, men inte längre för att jag tycker att det är särskilt spännande, utan för att jag vill komma fram till den lilla lättnad som jag vet kommer att finnas på slutet, som hjälper lite, men som ändå inte får mig att känna mig särskilt väl till mods när jag lämnar böckerna.

När jag läser bokserier där insatserna höjs på det här viset tycker jag nästan alltid bäst om den första boken, och i efterhand vet jag inte om jag ska ångra att jag läste de påföljande böckerna eller inte. Hungerspelen är en sådan bok, liksom Divergent och John Marsdens Imorgon när kriget kom. Böckerna som följer därpå gör mig mest ledsen, och som sagt, avtrubbad. Man kan naturligtvis invända att jag, om jag nu känner så, bör låta bli att läsa dystopier. Men jag vill göra det. Inte för våldet, utan för att det är så spännande att läsa om andra typer av samhällen, eftersom det säger så mycket om vårt eget och eftersom frågor om vad som egentligen är viktigast och vad det innebär att vara människa ofta kommer fram så tydligt i just de berättelserna.

I oräkneliga andra fantastikböcker, med Sagan om Belgarion i spetsen (som jag trots allt fortfarande älskar på ett nostalgiskt vis), stövlar huvudpersonerna igenom oräkneliga svårigheter utan att bli märkbart förändrade av allt de går igenom. Det tycker jag inte är ett bättre alternativ. Det jag undrar är: varför måste så många fantastikförfattare utsätta sina karaktärer för sådana saker att de antingen måste bli trasiga människor eller föga trovärdiga karaktärer? Vad är grejen?

I påfallande många fantastikböcker är huvudpersonen inblandad i något som avgör hela världens framtid. Varför måste det vara så? Vad är det som säger att huvudpersonen måste vara världsavgörande och superspeciell för att kunna vara intressant? Det förstår jag faktiskt inte. De delar av de här böckerna som jag själv uppskattar mest är de delar där intrigen rör sig på ett personligt, snarare än ett världsomvälvande plan. För min del skulle jag ha älskat Divergent ännu mer än jag gör nu om den (pytteliten spoilervarning) slutat cirka fyra femtedelar in i boken, innan det blev världspolitik av alltsammans. Det var ett väl så intressant världsbygge, väl så många etiska dilemman, väl så mycket spänning under de första delarna av boken.

Sammantaget leder de här grejerna till att jag ibland drar mig för att läsa fortsättningen på fantastikböcker där jag tyckt mycket om den första boken. Jag tyckte verkligen om Siri Pettersens Odinsbarn, men det är med lika delar bävan och förväntan jag ser fram emot del två. Jag har ännu inte läst fortsättningen av Mia Francks Mar-trilogi, trots att del två har funnits ute i snart ett år och jag egentligen är väldigt nyfiken på fortsättningen. Jag kommer antagligen aldrig att läsa uppföljaren till Orson Scott Cards Ender’s game trots att jag tycker att den första boken är helt fantastisk. Och just nu funderar jag som bäst på om jag ska läsa den tredje och avslutande delen i Divergent-trilogin, Allegient, eller låta bli.

När jag väl läser uppföljare gör jag det ofta med en liten tyst bön inom mig. Må de inte bli alltför trasiga, världarna och karaktärerna som jag har fått lära känna och börjat tycka om. Må de inte få bära mer än de klarar av.

Hur är det för er? Känner ni igen er i det här eller tycker ni att det alltid blir bättre ju mer som står på spel?

Litterärt lyssnande

Det här med vår alltså. Jag vet att många får lättare att jobba när det blir så här ljust och vackert och fantastiskt som det är just nu, men för mig är det inte riktigt så. Liksom många andra får jag en förhöjd energinivå på våren, men för mig är det inte enbart av godo. Mitt största problem i livet är liksom inte brist på energi, utan brist på fokus. Intensiteten som kommer med våren får mig att spreta åt alla möjliga olika håll. Jag får svårt att avsluta uppgifter, svårt att fullfölja resonemang, svårt att varva ner. Jag blir jättetrött av att påbörja, vilja och försöka så många olika saker samtidigt. Ändå är det underbart på något vis.

Det lilla fokus jag kan uppamma just nu försöker jag lägga på min avhandling. Det betyder mindre skönlitterärt skrivande (i det närmaste ingenting), mindre skönlitterärt läsande (för jag läser så enormt många vetenskapliga artiklar just nu) och färre blogginlägg. Men helt utan skönlitteratur kan jag inte leva. (Helt allvarligt. Jag har testat och det går faktiskt inte.) Det som just nu håller mig flytande på den fronten är bok- och skrivarrelaterade poddar. Fantastisk podd, Författarpodden, Writing excuses och författarintervjuer i Värvet till exempel. Det passar min fragmentariska vårtillvaro perfekt. Jag kan lyssna på tunnelbanan, en stund på lunchrasten eller samtidigt som jag vårsysslar med båtrenovering eller trädgårdsland, och det är alldeles lagom svårt.

Därför blev jag alldeles extra glad när jag snubblade över en alldeles pinfärsk litteraturpodd igår: Bakom boken, en litterär bakom-kulisserna-podd skapad av Norstedts och Raben & Sjögren. Programmen gästas dels av förlagsmedarbetare och dels av upphovspersoner (författare, illustratörer och så vidare) som tillsammans berättar om och diskuterar uppkomsten av en bok. Man kan välja att följa bara Norstedts poddhalva, Raben & Sjögrens del av podden som fokuserar på barn- och ungdomsitteratur, eller båda.

En fantastisk idé tycker jag! I premiäravsnitten (det finns två första avsnitt, bara en sådan sak!) samtalar Agneta Pleijel med sin förläggare och redaktör på Norstedts om boken Spådomen, och Clara Lidström (Underbara Clara) och Annakarin Nyberg berättar om tillkomsten av sina steg-för-steg-böcker Baka, Fixa och Odla.

Jag har såklart redan lyssnat på båda, och om de kommande avsnitten är lika bra så kan jag inte göra annat än att rekommendera:

Tack för alla orden Tomas!

April och tystnad  (Tomas Tranströmer)

Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i min svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.

 

Vila i frid, Tomas.

Tonsatta dikter

Ett annat sätt att närma sig poesin, dessutom ett väldigt trevligt och lättsamt sätt, är att lyssna på tonsatta dikter. Eller varför inte sjunga dem själv? Jag har flera gånger lyckats passera som klassiskt bildad för att jag till exempel kan citera Shakespears berömda sonett ”Shall I compare thee to a summers day”. Föga anade de imponerade damerna på farfars 80-årsfest att det rörde sig om fusk. Jag har aldrig pluggat in några sonetter. Jag kan texten enbart för att jag sjungit den i Nils Lindbergs fantastiska tonsättning och bara behöver snabbspola den inuti huvudet för att komma ihåg hela.

I perioder älskar jag att lyssna på olika tonsatta dikter. Dels blir jag automatiskt mer allmänbildad utan att behöva anstränga mig ett dugg, bara genom att gå runt att gnola. Dels finns mycket helt fantastisk musik i den här lilla sub-genren. Dels slipper jag ett annars vanligt förekommande irritationsmoment i vardagen: att upptäcka att en favoritlåt har en riktig skittext, och därefter inte kunna uppskatta den på riktigt samma sätt som förut. Dels kommer det fram nya aspekter av de vackra texterna genom musikernas tolkningar. Jag får liksom indirekt ta del av deras läsning av texten. Bara fördelar alltså.

I give you: min Spotify-lista med tonsatta diktklassiker. Lite folkton, lite visa, lite jazz, lite pop. Bara jättebra texter. Enjoy! 🙂

HTTP-länk: Tonsatta diktklassiker
URI-länk: Tonsatta diktklassiker

TONSATTA DIKTKLASSIKER

Unga viljor viner – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Ensamhet – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Till skuggan av en verklighet – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Ja visst gör det ont – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Dagen svalnar – Nicolai Dunger tolkar Edith Södergran
Jag väntar – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Du liv – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Jag har drömt – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Minnet – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Inte ens en grå liten fågel – Ove Engström tolkar Nils Ferlin
Barfotabarn – Ove Engström tolkar Nils Ferlin
Nu sover sorg – Ove Engström tolkar Nils Ferlin
Dit jag längtar – Sarah och Georg Ridel tolkar Kristina Lugn
Strövtåg i hembygden – Mando Diao tolkar Gustav Fröding
Sångarsaga – Mando Diao tolkar Gustav Fröding
Gråbergssång – Mando Diao tolkar Gustav Fröding
Tag mig, håll mig – Sarah och Georg Ridel tolkar Harriet Löwenhielm
Skärvor av en svit – Nina Ramsby tolkar Sonja Åkesson
Åkej – Annika Norlin tolkar Sonja Åkesson
Neeijjj – Frida Hyvönen tolkar Sonja Åkesson
Jag har gått inunder stjärnor – Frida Öhrn och Bo Sundström tolkar Pär Lagerkvist
Som ett blommande mandelträd – Frida Öhrn och Bo Sundström tolkar Pär Lagerkvist
Det blir vackert där du går – Frida Öhrn och Bo Sundström tolkar Pär Lagerkvist
Det är vackrast när det skymmer – Sarah och Georg Ridel tolkar Pär Lagerkvist
Shall I compare thee – Nils Lindberg och The Swedish Chamber Choir tolkar William Shakespeare

Alla de här dikterna är egentligen mina favoriter, varenda en. Men om jag måste välja en, idag, just nu, då blir det den här.

”Till skuggan av en verklighet” av Karin Boye, ur Härdarna (1927)

Du är en av mina drömmar
väl om ingen väcker mig!
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål!
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma…
Jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.

Bokfynd, dvs fynd i bok

För några dagar sedan var jag på biblioteket. Egentligen tycker jag inte att en helg är riktigt komplett utan ett biblioteksbesök. Ni vet ett sådant där biblioteksbesök när det inte alls är bråttom och man strosar mellan hyllorna och helt utan ansträngning hittar böcker som man vill läsa. Olika sorters böcker för olika humör, en lagom famnfull. När man därefter cyklar hem i maklig takt och tänker på ingenting särskilt med rikedomen av olästa böcker i cykelkorgen. En sån där dag när man därefter har ännu mera tid och kan hälla ut alla böckerna ovanpå sängen, koka en kopp te och lägga sig och läsa.

Nu är det långt ifrån alla helger som innehåller biblioteksbesök, och långt ifrån alla biblioteksbesök som blir sådär. Men i söndags var just en sådan dag. Faktum är att den var ännu lite bättre. För när jag bläddrade i mina ännu olästa böcker föll det ut ett litet kuvert ur en av dem:

Någonstans därute finns alltså en fantastisk människa som placerar ut små originalmålningar i böcker, för att någon annan ska hitta dem och bli glad.

Om du som la ”Stenar 4” i Sjóns Skymningsinferno på Uppsala Stadsbibliotek skulle läsa det här; tack! Jag blev verkligen glad. Jag har också många saker som jag skulle vilja fråga dig. Lägger du bilderna i dina favoritböcker, eller i på måfå utvalda böcker? Hur länge sedan var det du placerade ut den här bilden? (Jag har ingen uppfattning om hur ofta folk i Uppsala lånar isländska romaner.) Hur många små konstverk har du skickat ut i världen på det här sättet? Och har du i något av fallen på något sätt fått någon respons från mottagaren?

Jag har ännu inte bestämt om jag ska behålla den lilla bilden eller skicka den vidare. Men om jag väljer att återigen låta den ta plats i någon bok så är det inte för att jag inte tycker om den. Det är i så fall för att glädjen att upptäcka den trots allt är större än glädjen att äga den. Och den fantastiska överraskningen unnar jag även någon annan.

Vad är en bra diktsamling?

På samma sätt som jag tycker att en bra novellsamling inte är något så enkelt som en samling av bra noveller (det har jag skrivit om här) märker jag att jag tittar efter olika saker när jag läser enskilda dikter och hela diktsamlingar. Alla dikter jag citerade i mitt inlägg ”att närma sig poesin” är exempel på poesi som jag uppskattar just som enskilda dikter. De här dikterna står sig minst lika bra för sig själva som i det sammanhang där de ursprungligen publicerades. Jag tänker att det är sådana dikter som gärna hamnar i antologier. De passar lika bra där som någon annanstans. (Möjligen undantaget diktfragmentet av Tomas Tranströmer, hans Sorgegondolen tycker jag är en bra helhet)

Men sedan finns det diktsamlingar där helheten blir något mer än summan av de inbördes delarna. Där det visserligen går att citera en enskild dikt, men där varje enskild dikt kommer bäst till sin rätt just på den plats den står. Personligen är jag rätt förtjust i den typen av diktsamlingar. (Inte så konstigt kanske, jag är generellt svag för väl genomtänkta helheter.)

Nu funderar jag över vilka egenskaper jag uppskattar i de diktsamlingar som jag tycker är just bra helheter. Det mesta är förstås rena smaksaker, men det här är viktigt för mig:

• Tematiskt väl sammanhållet. Det här är så självklart för mig att jag höll på att missa att ta med det. Jag gillar när en diktsamling har ett eller flera teman, och där varje dikt på något sätt förhåller sig till detta tema.
• Relativt kort. Jag läser alltid långsamt. Poesi läser jag superduperlångsamt. Om en diktsamling är längre än ca 150 sidor klarar jag inte av att hålla helheten i huvudet genom hela läsningen. Flera av mina favoriter är mycket kortare än så. (Sorry Johan Jönson, Robert Bolaño & Co. Era diktsamlingar är helt enkelt inte för mig.)
• Relativt okonstlat. Visst kan det vara kul med språkliga experiment, men de diktsamlingar jag drabbats mest av har haft ett relativt rakt språk, enkelt men vackert. Äkta känsla, vanliga ord, det är det jag tittar efter. (Sorry Ann Jäderlund.)
• Dramaturgisk linje. Om diktsamlingen verkligen ska kännas som en helhet blir den dramaturgiska linjen precis lika viktig som i en roman. Vi som läser ska inte befinna oss på samma ställe när vi slutar läsa som när vi började. Det måste leda någonstans.

Tre diktsamlingar som på ett ypperligt sätt uppfyller alla de här kriterierna är Barnen av Tove Mörkberg, Berättelser som inte får vidröras av Malin Backström och Osäkerhetsrelationen av Helena Granström. De berättar alla var sin historia, lika tydlig som om det varit en roman, bara vackrare, närmare, mer koncentrerat. I Barnen finns till och med ett antal namngivna karaktärer som vi får lära känna under bokens gång, var och en med sin historia, sin röst. Alla tre böckerna är otroligt bra, läs dem om ni inte redan gjort det!

Vad är en bra diktsamling för dig?

Här kommer ett smakprov. Men som sagt, helheten är bättre än delarna var för sig.

Ur Berättelser som inte får vidröras av Malin Backström (1997)

Du var den jag älskade. Som jag minns det.
Inte som du minns det.
Om jag kunde få dig att minnas som jag,
skulle jag kunna glömma då?

/…/

Lämna mig aldrig, säger hon,
och jag förstår inte.
Jag skulle aldrig kunna lämna dig,
säger jag och går.

——————————————-

Ur Barnen av Tove Mörkberg (2013)

Barnen skriver de tre bokstäverna
M O R
som om de betydde
till exempel trygghet eller tröst

——————————————

Ur Osäkerhetsrelationen av Helena Granström (2009)

Du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den.

Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup.

———————————————

Att närma sig poesin

Trots att jag under större delen av mitt vuxna liv har läst dikter regelbundet, och även återkommande skrivit poesi, kämpar jag ibland fortfarande med ett märkligt mindervärdeskomplex inför det här med dikter. När jag läser poesi som inte berör mig är min första tanke fortfarande att jag inte förstår något som jag borde förstå. Inte att jag kanske helt enkelt inte tycker om det. Och visst, jag har periodvis haft en liknande prestationsångest inför vissa romaner också, men den har varit lättare att bli av med.

Ärligt talat förstår jag inte vad den här myten om att poesi är och ska vara svårt kommer ifrån. När de är som bäst är ju dikter oerhört okomplicerade, de kan tränga in i hjärtat och förmedla en stark känsla utan att ta omvägen via förnuftet. Varför kan inte jag (och många med mig) låta mig nöja med det. Ibland drabbar dikter. Ibland inte.

Jag försöker naturligtvis sluta med det här tramsandet, för sanningen är att jag gillar att läsa poesi (eller snarare, viss poesi). Jag försöker att helt enkelt lära mig att se vad jag uppskattar, för att lättare kunna hitta mer av den sorten, och vad jag inte gillar (för att lättare kunna undvika den).

Jag har kommit fram till att jag närmar mig poesi från två håll, något förenklat, men ändå. Ibland läser jag poesi, liksom jag läser nästan alla typer av böcker. Vad jag uppskattar då tänkte jag skulle få bli ett eget inlägg, en annan dag. Men jag har också ett annat, associativt förhållande till vissa dikter, sådana jag kan utantill. Ibland dyker en hel dikt, eller bara några rader upp helt utan att jag har letat efter den, som en kommentar till mitt eget liv och den sinnesstämning jag befinner mig i precis då.

Istället för:
Tjoho! Det där trodde jag inte att jag skulle klara
tänker jag:
”Vad fruktar jag? jag är en del utav oändligheten!” (Edith Södergran)

Man kan tänka:
Men åh, jag kommer liksom inte till min rätt när jag är så här trött
eller:
”Jag bärs i min skugga, som en fiol i sin svarta låda” (Tomas Tranströmer)

Antingen:
Herregud, jag undrar vad jag ska jobba med när jag har disputerat.”
eller:
”Se framför henne dimma, och bakom henne natt.” (Viktor Rydberg)

Ja, ni fattar. Det tillför en annan lite mer storslagen dimension till vardagens ofta futtiga små funderingar. Det tilltalar min melodramatiska ådra. Ibland kan också poesi sätta ord på situationer och känslor som är svårfångade (vilket jag tycker är lite av poängen).

Eller som Berglins så fint sammanfattar det, i ett av utklippen på mitt kylskåp:

Stora bokbytardagen, tydligen idag

Hoppsan sa. Idag var det bestämt den stora bokbytardagen. Förra året hade jag stenkoll på den långt i förväg och när dagen kom hade jag med mig böcker som jag la ut på tåget. Så icke i år. Jag hade inte en tanke på stora bokbytardagen förrän jag gick förbi en bokhandel tidigare idag. Den hade ett litet bytesbord utanför. Redan 16 maj alltså (tiden, vad är det med den, varför går den så fort?) Inte en endaste liten bok att byta med hade jag med mig och nu verkar det lite i senaste laget för att byta böcker, just idag.

Men att byta boktips är det inte försent för. Därför tänkte jag tipsa om en av de bästa böcker jag läst på sistone, närmare bestämt Jag heter inte Mirjam av Majgull Axelsson. Den är synnerligen välskriven och tänkvärd. Dessutom var det längesedan jag läste en bok som låg så oerhört rätt i tiden. Läs den! Mer säger jag inte. Jo: om ni hinner läsa den före EU-valet nästa söndag, så gör det. Har ni någon bra bok att tipsa om?

Fina fisken: omslagstrend från 2013

Hej min lilla bortglömda blogg! Som sagt, det finns gott om distraktionsmoment om våren. Mitt i allt grävande, jobbande, cyklande, novellredigerande, mötande, bottenfärgsskrapande finns det något jag går och funderar på. Inte direkt någon världsomvälvande fråga, men ändå. Varför är det så många guldfiskar på bokomslagen just nu?

Egentligen är det här en trend från 2013, jag kom att tänka på det under bokmässan i höstas, men nu har de här böckerna börjat dyka upp i pocket. Det blir nästan ännu mer påtagligt när flera små orangea fiskar tittar på en från bokomslagen i samma lilla PocketShop. Dessutom simmar alla åt samma håll: uppåt till höger.

Jag har funderat över vad de här böckerna har gemensamt, utan att bli riktigt klok på det. Jag har läst två av de fyra nedanstående guldfiskböckerna, de andra två har jag bara bläddrat i. Vilka gemensamma nämnare finns? Både Sharmas Breakout nations och Moshin Hamids Så blir du snuskigt rik i det snabbväxande Asien har titlar och teman som berör ekonomi och snabb utveckling. Det är en beröringspunkt mellan de här två böckerna (även om den ena är en skönlitterär bok som egentligen mest handlar om relationer och det andra är en fackbok). Men ärligt talat förstår jag inte alls vad guldfisken har med saken att göra.

På samma sätt kan jag se vissa beröringspunkter mellan Fiskar ändrar riktning i kallt vatten och premiärnumret av svenska Granta. Den förstnämnda är en fin liten roman om en pojke vars föräldrar skiljer sig, den andra en samling essäer och kortare skönlitterära texter av olika författare. Skulle någon tvinga mig att sammanfatta dessa båda verk med samma ord skulle jag säga ”lättillgänglig finkultur”. Båda har också en positiv grundstämning (även om det verkligen inte gäller för alla texter i Granta). Nystart och utveckling.

Är det alltså någon slags optimism eller framåtrörelse som de olika omslagsmakarna vill förmedla med alla uppåtsimmande guldfiskar? Det fungerar i så fall inte helt och hållet för mig. De två övre omslagen tycker jag närmast är lite läskiga, med sina instängda fiskar. Och varför just guldfiskar? Varför inte lika gärna en guppy/regnbågsfisk/fjärilsciklid/neontetra/nors? Så många frågor. Har ni också lagt märke till alla fiskaromslag? Finns det någon guldfiskssymbolik som jag har missat? Kort sagt, vet ni vad de försöker säga oss, guldfiskarna?

Ett dåligt tecken eller bara tur?

I lokalen där min kör repeterar finns ett bokbord med begagnade böcker i fikarummet, och där flockas vi alltid i början av fikarasten. Ett femtiotal begagnade böcker av varierande ursprung och kvalitet, alla för fem eller tio kronor styck (farligt, farligt!). Ibland är det precis samma böcker som veckan innan, men oftast är det god cirkulation på böckerna. Min lilla kör bidrar i högsta grad till att böckerna roterar, vi både köper och lägger dit böcker. Det har också hänt att jag köplånat böcker där, det vill säga köpt dem och sedan lagt tillbaka dem när jag läst ut dem.

Jag har hittat flera guldkorn där, men sällan har jag blivit så förvånad som förra veckan. Då fanns där nämligen Frostskymning, den fjärde och avslutande delen i en fantasyserie av Uppsala-författaren Anders Björkelid. Den stora förvåningen kom sig av att boken var planerad att komma ut i april 2014 (källa: författaren själv strax före jul). För bara ett par veckor sedan spanade jag efter den i en bokhandel utan att hitta den innan jag mindes: just ja, april var det ju.

Nu har den både hunnit komma ut och hittat vägen till en antikvariat-låda, trots att det fortfarande är mars. Betyder det här att boken är jättejättedålig? Någon ville uppenbarligen bli av med den fort som bara den. Det vet jag inte än. Jag vet bara att jag köpte den och bar hem den med en känsla av att både ha stulit något från någon, och att ha vunnit i ett lotteri där jag inte visste att jag hade en lott. Nu står den i min bokhylla bredvid de andra tre delarna och väntar på att bli läst.