HURRA!

Idag skickade jag in min avhandling. Inte till tryck, men till så kallad extern granskning, vilket innebär att någon professor som jag inte känner, någonstans på KTH, ska läsa den för att avgöra om den är tillräckligt bra för att sparka igång den långa administrativa processen för en disputation. Och eftersom jag är en vän av feedback så har jag även skickat den till sex andra personer som ska ge mig konstruktiv kritik någon gång efter sommaren. Så alldeles färdig är den inte, men den är hel (275 sidor på engelska) och den är genomarbetad. Jag är så klar med den som jag just nu kan bli, och det känns fantastiskt.

Som om inte det vore nog har jag dessutom haft en helt fantastisk eftermiddag tillsammans med Linda. Vi har ätit lyxlunch, vi har skålat i bubbel och jag blev firad med paket innehållandes jättebra böcker. Dessutom blev den här lunchen startskottet för ett gemensamt skrivprojekt som vi har planerat en tid, men som vi inte velat (jo, velat, men inte riktigt kunnat) dra igång så länge jag fortfarande skrev på avhandlingen.

Och som om inte det heller vore nog betyder det här att min bloggpaus nu officiellt är slut. Även det känns fantastiskt. Men det var bra med paus, bra för både mig och avhandlingen. Det blev en sak mindre att tänka på och hålla i luften. Just den här perioden av livet behövde jag det.

Även om jag varit stoisk och lyckats hålla min bloggpaus, så har jag inte helt och hållet klarat av att hålla mig borta från skönlitteratur och skrivande. Faktiskt har det hänt ovanligt många och ovanligt bra saker den här perioden. (Eller också brukar det hända så här mycket på ett halvår, bara det att det känns mer när man samlar ihop allt till en klump).

Mycket av det som hänt förtjänar egna inlägg, och kommer också att få det. Här kommer ändå en liten sammanfattning av mina bloggtysta månader.

  • Ett par veckor efter att jag slutat blogga började WordPress skicka mig små meddelanden. ”Din statistik blomstrar”, stod det. ”Lugn. Det ordnar sig. får mycket trafik”. Jag har slutat titta på och bry mig om bloggstatistiken så mycket för det gör mig bara stressad, men det här kändes ändå lite deppigt. Är liksom det bästa jag kan göra för bloggen att INTE blogga? Det vill säga, det kändes deppigt först. Sedan gick jag in och kollade varför min statistik blomstrade. Det visade sig inte vara deppigt alls. Folk läser min versmåttsskola.
  • Jag har läst ovanligt mycket, och ovanligt bra böcker.
  • Jag har varit på två fantastiska bokcirkelträffar.
  • En skrivarvän har debuterat med sin första roman, som den första i vår skrivgrupp. Och det går bra för hennes bok.
  • Jag har träffat bloggvänner IRL och fått en alldeles fantastisk frukostklubb.
  • Jag har, delvis tack vare frukostklubben, lärt mig massor om dramaturgi.
  • Jag har skrivit till en av mina författaridoler och frågat om hon ville lektörsläsa min diktsamling. Hon sa ja.
  • Jag har med hjälp av lektörsläsningen redigerat min diktsamling ännu ett varv, och den är otroligt mycket bättre nu. Kanske är den rentav färdig.
  • Jag har diskuterat utgivning av min diktsamling med ett litet men naggande gott förlag. Ingenting är bestämt eller officiellt ännu, men det känns väldigt fint.
  • Jag har skrivit en del annat, mest poesi.
  • Jag har fått mer och mer bloggabstinens. Det har tagit sig uttryck i superlånga kommentarer till andra bloggar, som ibland blivit skrivna, men i vissa fall blivit kvar inuti mitt huvud. Det har också tagit sig uttryck i att:
  • Jag börjat använda instagram. Jag är fortfarande nybörjare i det forumet, men det är riktigt kul, så jag fortsätter nog. Om ni vill följa mig heter jag @lugndetordnarsig även där. Ni som finns på instagram, säg gärna hej så att jag hittar er. Och tipsa gärna om bra sidor som jag borde följa.
  • Jag har smitt planer på ett gemensamt skrivprojekt tillsammans med Skriviver-Linda. (Ja just det, det än så länge jättehemliga projektet.)
  • Jag har (återigen) kommit på vad jag behöver göra för att min novellsamling ska bli färdig(are).
  • Jag har funderat över vilken sorts författare jag vill bli.
  • Jag har försökt lära mig en del om marknadsföring.
  • Jag har skissat på hur min versmåttsskola i bokform ska se ut, den dag jag skriver en versmåttsskola i bokform.
  • Jag har gått runt och undrat vilken sorts bokidé jag kommer få när jag lämnar in min avhandling. Jag räknar nämligen kallt med att en sådan ska komma. (Eller nej, men jag hoppas.) Jag brukar alltid få idéer till stora projekt när andra stora projekt tar slut. Och nu vill jag faktiskt skriva en roman.

Sammantaget känns den här dagen som ett åtminstone fyrfaldigt hurra, och jag känner mest av allt en väldigt stor tacksamhet.

Nu vill jag så gärna fråga: och ni då, hur har ni haft det? Bara det att jag redan vet hur många av er har haft det, eftersom jag inte kunnat låta bli att smygläsa bloggar under min paus, även om jag kommenterat mycket mindre än jag brukar. Det jag längtar efter är att det ska vara en levande diskussion här igen, för det är faktiskt det allra bästa med bloggformatet. Så. Hur har ni haft det? Hur har ni det just nu? Vad tänker ni framöver med skrivandet? Vad funderar ni på? Vad läser ni? Vad ska ni göra i sommar?

IMG_20160620_154446[1]

Välkommen till julkalendern!

Hej kära läsare!

Jag tycker att det är otroligt spännande hur olika sorters form kan förändra en text. Därför älskar jag versmått. Att läsa och skriva bunden vers, och att lära mig mer om versmått har gett mig otroligt mycket glädje och gjort mig till en bättre skribent även när det gäller andra typer av texter. Den glädjen vill jag försöka dela med mig av till er. Om ni vill följa med blir jag er guide in i verskonstens fantastiska värld. Tillåt mig att presentera årets julkalender:

DLV_sober_3

Det blir en salig blandning av olika element som dyker upp i bunden vers, av specifika versmått och tekniker man kan använda. Det blir exempel, från 1000-talet fram till nutid, som har valts ut enligt den helt och hållet subjektiva principen att jag tycker att de är bra.

Jag har efter bästa förmåga skrivit julkalendern så att inga förkunskaper ska vara nödvändiga. Vissa av inläggen är därför på en ganska basal nivå, andra handlar om svårare saker.

De flesta inläggen kan läsas som kuriosa för den som vill bli lite allmänbildad på versmåttsfronten (även om flera av er säkert redan kan det mesta av det som kommer att dyka upp här). Men när jag skriver om specifika versmått har jag försökt vara så pass tydlig att du som läser också ska kunna testa den formen i ditt eget skrivande utifrån mitt inlägg. Just det, att testa själv, tror jag är det allra bästa sättet att lära sig om versmått.

Om du väljer att prova någonting av det som dyker upp i kalendern och vill ha feedback, så lovar jag att ge er respons på era texter. Det blir min julklapp från mig till er. Ni kan skicka mig texter så här:

  • Posta texterna som en kommentar till det inlägg de tillhör.
  • Maila texterna till mig på lugndetordnarsig@gmail.com.
  • Posta texterna som ett inlägg på din egen blogg. Posta i så fall en länk som en kommentar på min blogg, och säg att du vill ha respons.

Jag kommer att ge respons på alla texter som jag får senast trettondag jul (6 januari 2016) så får ni julhelgen på er att knepa och knåpa. Jag svarar så snart jag kan, men vågar inte lova när det blir.

All vers är inte poesi, bara för att den följer en form. Som Alf Henriksson en gång skrev: ”allt är inte guld som glimmar, allt är inte poesi som rimmar.” När jag läser era texter kommer jag enbart att kommentera formen, inte texternas litterära kvaliteter i övrigt. Det gör ingenting om det är nonsensvers, ren gallimatias. Att lära sig skriva på bunden vers är som att lära sig ett språk. Först när man behärskar formen blir det meningsfullt att titta på gestaltning, teman, undertexter och allt det andra som gör en text till litteratur. Den här julkalendern handlar framför allt om själva formen.

Välkommen att vara med! Den första december drar vi igång.

Det här med namn

Det här med namn kan vara knepigt tycker jag, oavsett om det rör sig om att döpa karaktärer, noveller eller hela manus. Ibland är det lätt, som om karaktärerna jag hette redan hade ett namn innan jag fick för mig att skriva om dem. De namnen blir kompromisslösa, omöjliga att ändra. Oftast är det också de som blir bäst. Det är alla de andra namnen som är svåra, de som inte kommer omedelbart. Där kan jag hålla på att ändra och fixa och trixa nästan i all oändlighet. Det är i alla fall så det känns. Somliga trixar sig fram till något som verkligen passar, andra inte.

Det visade sig att det här med att namnge en bebis inte var det minsta lättare än att döpa fiktiva karaktärer. Det är ju liksom ganska viktigt att det blir rätt. Han kommer få dras med det där namnet rätt länge vår lilla unge och vi vet så lite om vilka situationer han kommer att hamna i med sitt namn. Kommer han att bli kranbilsförare eller frisör eller artist eller akademiker? I Sverige eller någon annanstans?

Nu har vi äntligen kommit till ett beslut som känns bra. Återstår bara det här med mellannamn. Och vad jag ska kalla honom här på bloggen, om jag nu ska kalla honom någonting alls. Well well. Det är inte bara katter som ska ha flera olika namn tydligen.

Bebis öga och hand

Att ge namn åt en katt av T.S. Eliot, översättning Britt G. Hallqvist

Att ge namn åt en katt, det är knepigt som katten.
Det finns inte många som duger till de´!
Man grubblar sig tokig av grubbel om natten.
ETT namn är för lite. En katt vill ha TRE!

Först har vi det namnet som används därhemma,
det enkla, rejäla som Peter och Tom
och Viktor och Jonatan, Hugo och Emma –
förnuftiga namn, som envar tycker om.

Och om man vill undvika banaliteter,
så kan man väl flottare namn hitta på
som Plato, Admetus, Elektra, Demeter –
förnämliga namn men rejäla ändå.

Och sen ska man hitta nåt säreget åt’en,
nåt ovanligt kattnamn med resning och glans,
så katten kan känna sig stolt och belåten
och snurra mustaschen och svänga sin svans.

Och sådana namn har jag några på lager
som Munkustrap, Quaxo och Korikopatt
och Bombalurina och Fille Podager.
Det är namn som blott bärs av en endaste katt.

Till sist ska ni veta att misse och missa
har något som inte för människor är,
det namnet som ingen i världen kan gissa,
som katten om natten i hemlighet bär.

Och ser ni en kisse som tyst mediterar
och grubblar, försjunken i länstolens famn
då vet vi medsamma på vad han funderar.
Han grundar och blundar – begrundar sitt namn,
sitt nattliga, kattliga, evigt ofattliga,
allra förtegnaste, egnaste namn.

Avdramatiserad poesi

Det här med poesi. Jag har ju skrivit tidigare om att jag ibland får lite prestationsångest inför poesiläsande. (Eller prestationsångest är fel ord. Jag letar efter engelskans ”intimidated”, men jag hittar inte något lika exakt på svenska. Vet du något lika precist, så tipsa gärna.) Men det finns ju sådant som avdramatiserar. En sådan härlig, avdramatiserande faktor är det här att Pocket Shop börjat ta in diktsamlingar. När jag ser det här tänker jag inte: oj, en Diktsamling! Inte heller tänker jag: ojojoj, en Diktsamling nominerad till NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS, hur ska jag kunna bli en tillräckligt bra läsare till den?! Jag tänker bara: javisst gillar vi Bruno!

2015-02-22 13.47.10

Planer för kvällen

nu ska jag göra mig vacker

Ja, ni ser. Jag håller fortfarande på. Google har uppenbarligen planer för min lördagskväll, men faktum är att mina egna planer ser lite annorlunda ut. Jag är på väg till Göteborg för att gå på en föreställning.

En av mina bästa vänner jobbar som operasångerska och tröttnade på att opera ska vara så väldigt finkulturellt hela tiden. Därför har hon och några kollegor startat ett operakompani, Pop Up-operan, som vill spela på oväntade ställen och nå en lite annan publik. Nu spelar de sin första föreställning Medea i en lagerlokal några kvarter från Backaplan. De spelar till och med nästa söndag, så gå och titta ni som är i Göteborg!

Jag tycker att det är en jättefin idé, för jag har heller aldrig gillat de skarpa gränserna mellan finkultur och annan kultur. Är det bra så är det bra, oavsett var och hur man träffar på det. Det till och med vara så att alltför stora eller alltför specifika förväntningar kan ställa sig i vägen för själva upplevelsen.

Jag har till exempel lite svårt att läsa böcker av nobelpristagare i litteratur samma år som de fått priset. Det är så många röster överallt som pratar och bedömer de här böckerna att jag får svårt att höra min egen. Ändå försöker jag nästan alltid med en bok eller två, nu senast Dora Bruder av Modiano. Jag tyckte om den, tror jag, men inte ens det är jag säker på. Kultursidornas formuleringar ekar genom allt jag tänker om boken och jag blir osäker på vad som är mina egna åsikter och vad som är någon annans.

Därför gillar jag idén med Pop Up-operan, och när jag tänker efter nog också därför jag omedelbart blev så förtjust i det här med google-dikter. Poesi på ett helt oväntat ställe, och helt utan högkulturella förväntningar. Ändå ibland riktigt fint. Nej, nu ska jag göra mig vacker. 😉

Hur vill du ha dina ägg?

En facebookvän har precis introducerat mig för någonting alldeles fantastiskt: google-dikter. Eftersom jag rätt ofta är lite efter alla andra, så har ni säkert hört talas om det här förut, men för mig är det fortfarande nytt och spännande. Och roligt! Jag har ärligt talat lite svårt att förstå hur jag ska lyckas få något mer vettigt gjort idag (det vill säga, förutom att producera google-dikter).

En google-dikt bildas av de rader som Google föreslår när du börjar skriva in sökord utan att trycka på enter. Ibland blir det förstås ingenting särskilt, då är det bara att testa med någonting annat. Förr eller senare dyker det upp något som är poetiskt, tänkvärt, eller bara tar en fullständigt oväntad vändning.

Här är några av dagens favoriter:

Hur? (Google 2015)

hur ska jag göra
hur ska jag göra för att komma över vägen
hur ska jag glömma honom

————————————————

Idag (Google 2015)

idag
idag eller idag
idag är jag stark

————————————————

Varför? (Google 2015)

varför vill han inte ha mig
varför vill ingen ha mig
varför ville både österrike-ungern och ryssland ha kontroll över vad som hände på balkan
varför vill enhörningar inte vara i närheten av män

————————————————

Men min favorit är och förblir den första google-dikten jag träffade på, nämligen den här lilla pärlan som min vän A visade för mig:

Hur vill du?  (Google 2015)

hur vill du dö
hur vill du leva ditt liv
hur vill du ha det
hur vill du ha dina ägg

20130330_133948

Har du några egna google-diktfavoriter?

Tonsatta dikter

Ett annat sätt att närma sig poesin, dessutom ett väldigt trevligt och lättsamt sätt, är att lyssna på tonsatta dikter. Eller varför inte sjunga dem själv? Jag har flera gånger lyckats passera som klassiskt bildad för att jag till exempel kan citera Shakespears berömda sonett ”Shall I compare thee to a summers day”. Föga anade de imponerade damerna på farfars 80-årsfest att det rörde sig om fusk. Jag har aldrig pluggat in några sonetter. Jag kan texten enbart för att jag sjungit den i Nils Lindbergs fantastiska tonsättning och bara behöver snabbspola den inuti huvudet för att komma ihåg hela.

I perioder älskar jag att lyssna på olika tonsatta dikter. Dels blir jag automatiskt mer allmänbildad utan att behöva anstränga mig ett dugg, bara genom att gå runt att gnola. Dels finns mycket helt fantastisk musik i den här lilla sub-genren. Dels slipper jag ett annars vanligt förekommande irritationsmoment i vardagen: att upptäcka att en favoritlåt har en riktig skittext, och därefter inte kunna uppskatta den på riktigt samma sätt som förut. Dels kommer det fram nya aspekter av de vackra texterna genom musikernas tolkningar. Jag får liksom indirekt ta del av deras läsning av texten. Bara fördelar alltså.

I give you: min Spotify-lista med tonsatta diktklassiker. Lite folkton, lite visa, lite jazz, lite pop. Bara jättebra texter. Enjoy! 🙂

HTTP-länk: Tonsatta diktklassiker
URI-länk: Tonsatta diktklassiker

TONSATTA DIKTKLASSIKER

Unga viljor viner – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Ensamhet – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Till skuggan av en verklighet – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Ja visst gör det ont – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Dagen svalnar – Nicolai Dunger tolkar Edith Södergran
Jag väntar – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Du liv – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Jag har drömt – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Minnet – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Inte ens en grå liten fågel – Ove Engström tolkar Nils Ferlin
Barfotabarn – Ove Engström tolkar Nils Ferlin
Nu sover sorg – Ove Engström tolkar Nils Ferlin
Dit jag längtar – Sarah och Georg Ridel tolkar Kristina Lugn
Strövtåg i hembygden – Mando Diao tolkar Gustav Fröding
Sångarsaga – Mando Diao tolkar Gustav Fröding
Gråbergssång – Mando Diao tolkar Gustav Fröding
Tag mig, håll mig – Sarah och Georg Ridel tolkar Harriet Löwenhielm
Skärvor av en svit – Nina Ramsby tolkar Sonja Åkesson
Åkej – Annika Norlin tolkar Sonja Åkesson
Neeijjj – Frida Hyvönen tolkar Sonja Åkesson
Jag har gått inunder stjärnor – Frida Öhrn och Bo Sundström tolkar Pär Lagerkvist
Som ett blommande mandelträd – Frida Öhrn och Bo Sundström tolkar Pär Lagerkvist
Det blir vackert där du går – Frida Öhrn och Bo Sundström tolkar Pär Lagerkvist
Det är vackrast när det skymmer – Sarah och Georg Ridel tolkar Pär Lagerkvist
Shall I compare thee – Nils Lindberg och The Swedish Chamber Choir tolkar William Shakespeare

Tonsatta diktklassiker

Alla de här dikterna är egentligen mina favoriter, varenda en. Men om jag måste välja en, idag, just nu, då blir det den här.

”Till skuggan av en verklighet” av Karin Boye, ur Härdarna (1927)

Du är en av mina drömmar
väl om ingen väcker mig!
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål!
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma…
Jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.

Utmaning: publicera en dikt

Skriviver-Linda har utmanat alla som vill som skriver, eller någon gång har skrivit, poesi att posta en dikt på sin blogg. Jätterolig idé, och jag vill naturligtvis vara med. Däremot känner jag mig inte mogen att publicera något av det jag skrivit nyligen. Det råkade bli ganska privat, så jag vill vara säker på att det är bra innan jag visar upp det för alla. Därför räknar jag mig i det här fallet till skaran som skrev poesi förut, och har rotat i några mycket gamla och dammiga byrålådor.

Jag tänkte ta tillfället i akt att komma ut som en sucker för obskyra versmått. Jag har säkert skrivit om det vid något tidigare tillfälle, men bara för att vara tydlig: jag ÄLSKAR versmått. Det är nästan så att ju konstigare de är, desto mer tycker jag om dem. (Men bara nästan.)

Ett av mina favoritversmått under gymnasietiden heter pantoum. En pantoum består av ett fritt antal fyrradiga strofer som rimmar abab (dvs första och tredje raden rimmar på varandra, andra och fjärde raden rimmar på varandra). Radernas rytm kan man välja själv, men rytmen ska vara konsekvent genom hela dikten. So far, inga konstigheter. Men det som gör en pantoum till just en pantoum, och det som jag tycker är så fantastiskt, är att alla rader i dikten (utom en) återanvänds. Rad två och fyra i första strofen återanvänds som rad ett och tre i andra strofen, rad två och fyra i andra strofen blir rad ett och tre i tredje strofen osv. Sedan ska man på något vis lyckas slingra sig tillbaka till början, så att diktens sista rad är identisk med den första.

På gränsen till för nördigt, tycker många. Jätteroligt, tycker jag. Det är en sådan kul utmaning det här att alla rader måste passa i två olika sammanhang rent innehållsmässigt. (Men jag ska tillägga att jag nuförtiden både uppskattar och själv skriver helt obunden poesi. Också :-))

Här kommer alltså lite tonårsångest på synnerligen bunden vers anno sommaren 1998 (eller möjligen 1997).

När tankarna hjälplöst irrar
likt vinden i byig april
och allt som jag ser förvirrar
vad hjälper det då att jag vill?

Likt vinden i byig april
så flyr svaren undan min fråga.
Vad hjälper det då att jag vill,
vill vara och veta och våga?

Så flyr svaren undan min fråga
som drömmen när dagen gryr.
Vill vara och veta och våga,
men alltihop gör mig yr.

Som drömmen när dagen gryr
lämnar orden en värme kvar.
Men alltihop gör mig yr,
vill gömma mig, ensam, men var?

Lämnar orden en värme kvar?
Dina ord om kärlek och tro.
Vill gömma mig, ensam, men var?
Vill bara ha lugn och ro.

Dina ord om kärlek och tro!
Jag trodde vi bara var vänner.
Vill bara ha lugn och ro.
Vet inte alls vad jag känner.

Jag trodde vi bara var vänner
och jag grubblar tills ögonen stirrar.
Vet inte alls vad jag känner
när tankarna hjälplöst irrar.

2013-08-22 18.16.35

Vad är en bra diktsamling?

På samma sätt som jag tycker att en bra novellsamling inte är något så enkelt som en samling av bra noveller (det har jag skrivit om här) märker jag att jag tittar efter olika saker när jag läser enskilda dikter och hela diktsamlingar. Alla dikter jag citerade i mitt inlägg ”att närma sig poesin” är exempel på poesi som jag uppskattar just som enskilda dikter. De här dikterna står sig minst lika bra för sig själva som i det sammanhang där de ursprungligen publicerades. Jag tänker att det är sådana dikter som gärna hamnar i antologier. De passar lika bra där som någon annanstans. (Möjligen undantaget diktfragmentet av Tomas Tranströmer, hans Sorgegondolen tycker jag är en bra helhet)

Men sedan finns det diktsamlingar där helheten blir något mer än summan av de inbördes delarna. Där det visserligen går att citera en enskild dikt, men där varje enskild dikt kommer bäst till sin rätt just på den plats den står. Personligen är jag rätt förtjust i den typen av diktsamlingar. (Inte så konstigt kanske, jag är generellt svag för väl genomtänkta helheter.)

Nu funderar jag över vilka egenskaper jag uppskattar i de diktsamlingar som jag tycker är just bra helheter. Det mesta är förstås rena smaksaker, men det här är viktigt för mig:

  • Tematiskt väl sammanhållet. Det här är så självklart för mig att jag höll på att missa att ta med det. Jag gillar när en diktsamling har ett eller flera teman, och där varje dikt på något sätt förhåller sig till detta tema.
  • Relativt kort. Jag läser alltid långsamt. Poesi läser jag superduperlångsamt. Om en diktsamling är längre än ca 150 sidor klarar jag inte av att hålla helheten i huvudet genom hela läsningen. Flera av mina favoriter är mycket kortare än så. (Sorry Johan Jönson, Robert Bolaño & Co. Era diktsamlingar är helt enkelt inte för mig.)
  • Relativt okonstlat. Visst kan det vara kul med språkliga experiment, men de diktsamlingar jag drabbats mest av har haft ett relativt rakt språk, enkelt men vackert. Äkta känsla, vanliga ord, det är det jag tittar efter. (Sorry Ann Jäderlund.)
  • Dramaturgisk linje. Om diktsamlingen verkligen ska kännas som en helhet blir den dramaturgiska linjen precis lika viktig som i en roman. Vi som läser ska inte befinna oss på samma ställe när vi slutar läsa som när vi började. Det måste leda någonstans.

Tre diktsamlingar som på ett ypperligt sätt uppfyller alla de här kriterierna är Barnen av Tove Mörkberg, Berättelser som inte får vidröras av Malin Backström och Osäkerhetsrelationen av Helena Granström. De berättar alla var sin historia, lika tydlig som om det varit en roman, bara vackrare, närmare, mer koncentrerat. I Barnen finns till och med ett antal namngivna karaktärer som vi får lära känna under bokens gång, var och en med sin historia, sin röst. Alla tre böckerna är otroligt bra, läs dem om ni inte redan gjort det!

Vad är en bra diktsamling för dig?

2015-01-28 19.10.52

Här kommer ett smakprov. Men som sagt, helheten är bättre än delarna var för sig.

Ur Berättelser som inte får vidröras av Malin Backström (1997)

Du var den jag älskade. Som jag minns det.
Inte som du minns det.
Om jag kunde få dig att minnas som jag,
skulle jag kunna glömma då?

/…/

Lämna mig aldrig, säger hon,
och jag förstår inte.
Jag skulle aldrig kunna lämna dig,
säger jag och går.

——————————————-

Ur Barnen av Tove Mörkberg (2013)

Barnen skriver de tre bokstäverna
M O R
som om de betydde
till exempel trygghet eller tröst

——————————————

Ur Osäkerhetsrelationen av Helena Granström (2009)

Du tror att det är himlen som är blå, men det är inte den.

Det är dina ögon som är blå, deras svar på ljuset som är blått. Det blåa är ett eko av den ensamma partikelns lockrop, av hur den i ordlös längtan kastar sig mot ögats bråddjup.

———————————————