Att skriva text till musik

För några dagar sedan åtog jag mig ett fantastiskt roligt uppdrag: att skriva text till helt nykomponerad musik, skriven av Elin på Kära syster. Ett riktigt hedersuppdrag med andra ord. Jag tänkte berätta lite om hur jag gick till väga.

Att skriva sångtexter är ingenting jag brukar göra. Förutom några spextexter till fester har jag bara satt text till någon annans musik en gång. Det var i höstas när mitt lilla band fick lära oss en polska som en av oss hade skrivit. Den hade en så extremt sångbar melodi att jag inte kunde låta bli att skriva text till den och sjunga den på nästa rep. Men det gjorde jag helt på eget bevåg, och även om S som skrivit melodin sa att han gillade den så har jag inte kunnat bli av med känslan att jag kidnappat hans låt och gjort den till någonting annat än han tänkt.

Den här gången var det annorlunda. Elin behövde en text, jag skulle få skriva den. Hon ville att jag skulle skriva den. Väldigt kul och väldigt läskigt, för det är ju ett stort förtroende, att få vara medskapare till någon annans verk. Extra roligt var att jag fick komma med i processen innan stycket var helt färdigt. När noterna och en inspelad ljudfil dök upp i mejlkorgen kändes det som att ha fått en fint inslagen present. Innehållet var också väldigt fint, en vacker och vemodig melodi. Jag hörde saknad i musiken.

Jag förstår varför Elin hade svårt att hitta en text som passade. Rytmen i melodin bygger på synkoper. För er som inte är vana vid musiktermer så betyder det (oftast) att en ton är förlängd och nästa förkortad. Rytmen blir lååång – kort. För textens del betyder en synkop att betoningarna i melodin är kraftigt förstärkta (jämfört med en rak rytm där betoningarna kan komma lite mer hur som helst). Med flera synkoper efter varandra som i Elins melodi blir betoningarna helt låsta. Man måste använda en text vars inneboende rytm exakt följer med musiken. Annars låter det jättekonstigt och blir svårt att sjunga. Alltså såg jag det som min huvuduppgift att låta texten följa musikens rytm.

Huvudtemat i Elins melodi är uppbyggt av tre toner. Lång – kort – lång, vilket betyder en betonad stavelse följt av en obetonad, följt av ytterligare en betonad: TUNG – lätt – TUNG. Det första jag gjorde var att lyssna på melodin medan jag var ute och gick. Jag försökte känna rytmen i kroppen, gick i takt med de betonade stavelserna. Helt förutsättningslöst tänkte jag på ord som passade in i den rytmen, och som speglade stämningen i musiken. ”Vänd dig om. Aldig mer. Kom till mig. Än en gång. Vänd dig om.” Ganska tidigt fastnade jag för ”vänd dig om”. Jag vet inte riktigt varför, det kändes bara som att det passade in, på ett ställe en bit in i melodin.

Jag skrev ett första utkast, där jag utgick från orden ”vänd dig om” och var noga med att följa melodins rytm hela tiden. Därefter försökte jag sjunga texten till Elins inspelning. Vissa delar passade bra och var lätta att sjunga, andra kändes inte rätt. Rytmen passade, men det är inte allt. Stämningen måste vara rätt också, passa med harmonierna i musiken.

Den första frasen är suggestiv, med många dissonanser och öppna kvinter som skapar ett ljudrum som känns klart och rent men samtidigt lite tomt (tycker jag alltså). Det hade jag inte alls fångat i texten. Därför skrev jag om början. Resten av melodistämman är mer direkt i harmonierna och även rytmen. Där passade mitt första utkast mycket bättre och det fick stå kvar så länge.

Mitt absoluta favoritparti är en bit i mitten som domineras av altstämman. Gång på gång upprepar de samma ton. Här är också rytmen helt rak, i kontrast mot den i övrigt punkterade melodin. Resultatet blir att musiken där känns enträgen och pockande på ett alldeles underbart vis. Där ville jag ha en text som också var repetitiv. Jag ville också använda många ljudande konsonanter för att förstärka den raka rytmen utan att bryta den pockande entonigheten med alltför många avbrott från stumma konsonanter. I den här delen bryter textens rytm av mot den övriga texten.

Den sista delen av melodin ligger ovanpå det repetitiva mittpartiet och består av korta, fyrstaviga melodisnuttar som ekar mellan stämmorna. En variant på det trestaviga huvudtemat fast med en upptakt: lätt – TUNG – lätt – TUNG. Den sista snutten slutar i en dissonans som aldrig riktigt löser upp sig, upplösningen kommer i en annan stämma. Det kändes övergivet och jag ville skriva in övergivenheten även i texten.

Nu hade jag en version av texten som passade betydligt bättre till harmonierna. Jag upptäckte också att jag relativt lätt kunde formulera om två av raderna och få till ett litet diskret slutrim. Jag lät de tre textrader som hänger ihop med varandra musikaliskt bindas ihop av samma rim. Den repetitiva mellandelen som har en helt egen rytm fick stå för sig själv, för att därigenom bryta av på ytterligare ett sätt. Sen började jag känna mig klar att skicka texten till Elin för att kolla om den funkade med hennes känsla för vad musiken vill säga. Det fina med att skriva helt nytt är ju nämligen att precis allt går att ändra.

Naturligtvis fick jag prestationsångest innan jag skulle skicka iväg texten. Det är svårt att veta var gränsen mellan enkel (eftersträvansvärt) och banal (inte så eftersträvansvärt) går. Utan att riktigt märka det, medan jag tänkte på allt det ovanstående, hade jag dessutom råkat hamna i världshistoriens mest överutnyttjade tematik. Så kan det gå. Som tur var var det lite bråttom, så jag hann inte sjåpa mig särskilt länge, utan skickade iväg texten, som blev godkänd av Elin. Idag, kanske just precis nu, sitter hon och komponerar färdigt stycket. Det ska bli så otroligt spännande att få se och höra slutresultatet.

Det blev kanske inget litterärt mästerverk, men ändå, det blev en text. Det blev den här texten:

    Som snö smälter

    ”Morgonljus. Doft av vår med allt som lockar, drar.
    Vänd dig om. Se på mig och minns allt det som var.

    Men minnen smälter som snö smälter, minnen smälter, som snö smälter de bort.

    Du går din väg och jag står kvar.”

IMG_20150408_111431[1]

Tack Elin, för att jag fick vara med i ditt projekt!

UPPDATERING: Elin satt mycket riktigt och skrev klart just precis när jag skrev det här. Ungefär tre minuter efter att jag postat det här inlägget fick jag ett mejl med det kompletta musikstycket och sedan har vi bollat finlir fram och tillbaka under eftermiddagen. Fruktansvärt roligt. Nu heter den ”Vårvinterljus”.

Planer för kvällen

nu ska jag göra mig vacker

Ja, ni ser. Jag håller fortfarande på. Google har uppenbarligen planer för min lördagskväll, men faktum är att mina egna planer ser lite annorlunda ut. Jag är på väg till Göteborg för att gå på en föreställning.

En av mina bästa vänner jobbar som operasångerska och tröttnade på att opera ska vara så väldigt finkulturellt hela tiden. Därför har hon och några kollegor startat ett operakompani, Pop Up-operan, som vill spela på oväntade ställen och nå en lite annan publik. Nu spelar de sin första föreställning Medea i en lagerlokal några kvarter från Backaplan. De spelar till och med nästa söndag, så gå och titta ni som är i Göteborg!

Jag tycker att det är en jättefin idé, för jag har heller aldrig gillat de skarpa gränserna mellan finkultur och annan kultur. Är det bra så är det bra, oavsett var och hur man träffar på det. Det till och med vara så att alltför stora eller alltför specifika förväntningar kan ställa sig i vägen för själva upplevelsen.

Jag har till exempel lite svårt att läsa böcker av nobelpristagare i litteratur samma år som de fått priset. Det är så många röster överallt som pratar och bedömer de här böckerna att jag får svårt att höra min egen. Ändå försöker jag nästan alltid med en bok eller två, nu senast Dora Bruder av Modiano. Jag tyckte om den, tror jag, men inte ens det är jag säker på. Kultursidornas formuleringar ekar genom allt jag tänker om boken och jag blir osäker på vad som är mina egna åsikter och vad som är någon annans.

Därför gillar jag idén med Pop Up-operan, och när jag tänker efter nog också därför jag omedelbart blev så förtjust i det här med google-dikter. Poesi på ett helt oväntat ställe, och helt utan högkulturella förväntningar. Ändå ibland riktigt fint. Nej, nu ska jag göra mig vacker. 😉

Tonsatta dikter

Ett annat sätt att närma sig poesin, dessutom ett väldigt trevligt och lättsamt sätt, är att lyssna på tonsatta dikter. Eller varför inte sjunga dem själv? Jag har flera gånger lyckats passera som klassiskt bildad för att jag till exempel kan citera Shakespears berömda sonett ”Shall I compare thee to a summers day”. Föga anade de imponerade damerna på farfars 80-årsfest att det rörde sig om fusk. Jag har aldrig pluggat in några sonetter. Jag kan texten enbart för att jag sjungit den i Nils Lindbergs fantastiska tonsättning och bara behöver snabbspola den inuti huvudet för att komma ihåg hela.

I perioder älskar jag att lyssna på olika tonsatta dikter. Dels blir jag automatiskt mer allmänbildad utan att behöva anstränga mig ett dugg, bara genom att gå runt att gnola. Dels finns mycket helt fantastisk musik i den här lilla sub-genren. Dels slipper jag ett annars vanligt förekommande irritationsmoment i vardagen: att upptäcka att en favoritlåt har en riktig skittext, och därefter inte kunna uppskatta den på riktigt samma sätt som förut. Dels kommer det fram nya aspekter av de vackra texterna genom musikernas tolkningar. Jag får liksom indirekt ta del av deras läsning av texten. Bara fördelar alltså.

I give you: min Spotify-lista med tonsatta diktklassiker. Lite folkton, lite visa, lite jazz, lite pop. Bara jättebra texter. Enjoy! 🙂

HTTP-länk: Tonsatta diktklassiker
URI-länk: Tonsatta diktklassiker

TONSATTA DIKTKLASSIKER

Unga viljor viner – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Ensamhet – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Till skuggan av en verklighet – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Ja visst gör det ont – Katarina Hallberg tolkar Karin Boye
Dagen svalnar – Nicolai Dunger tolkar Edith Södergran
Jag väntar – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Du liv – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Jag har drömt – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Minnet – Sofia Karlsson tolkar Dan Andersson
Inte ens en grå liten fågel – Ove Engström tolkar Nils Ferlin
Barfotabarn – Ove Engström tolkar Nils Ferlin
Nu sover sorg – Ove Engström tolkar Nils Ferlin
Dit jag längtar – Sarah och Georg Ridel tolkar Kristina Lugn
Strövtåg i hembygden – Mando Diao tolkar Gustav Fröding
Sångarsaga – Mando Diao tolkar Gustav Fröding
Gråbergssång – Mando Diao tolkar Gustav Fröding
Tag mig, håll mig – Sarah och Georg Ridel tolkar Harriet Löwenhielm
Skärvor av en svit – Nina Ramsby tolkar Sonja Åkesson
Åkej – Annika Norlin tolkar Sonja Åkesson
Neeijjj – Frida Hyvönen tolkar Sonja Åkesson
Jag har gått inunder stjärnor – Frida Öhrn och Bo Sundström tolkar Pär Lagerkvist
Som ett blommande mandelträd – Frida Öhrn och Bo Sundström tolkar Pär Lagerkvist
Det blir vackert där du går – Frida Öhrn och Bo Sundström tolkar Pär Lagerkvist
Det är vackrast när det skymmer – Sarah och Georg Ridel tolkar Pär Lagerkvist
Shall I compare thee – Nils Lindberg och The Swedish Chamber Choir tolkar William Shakespeare

Tonsatta diktklassiker

Alla de här dikterna är egentligen mina favoriter, varenda en. Men om jag måste välja en, idag, just nu, då blir det den här.

”Till skuggan av en verklighet” av Karin Boye, ur Härdarna (1927)

Du är en av mina drömmar
väl om ingen väcker mig!
ett av mina vackra ljus,
att ej mörker täcker mig.
Kämpe du för bleka mål,
is och glas och vässat stål!
Klara dagen
vet jag knappt om drömmen tål.

Det är tröst i drömmens dofter,
svala, knappast märkliga.
Ändå ville jag ge bort dem
för det jordiskt verkliga.
Kära vackra händers värma…
Jag vill älska, inte svärma.
Livets mognad
orkar drömmen aldrig härma.

Det som finns och det som ännu inte finns

En tydlig effekt som Nanowrimo har haft på mitt skrivande är att jag inte längre är lika rädd om den text som redan finns. Eller rättare sagt, jag känner mig inte lika bunden vid den, för jag vet att jag relativt lätt kan producera ny text. Så nu stryker jag och skriver nytt där jag tycker det behövs, i mycket större utsträckning än jag gjorde förut.

Självklart har jag strukit mycket när jag har redigerat även tidigare, men det har varit en lång och smärtsam process. Jag har klippt bort en mening och lagt den separat (kanske kan den användas någon annanstans?) Ibland har jag klippt in den på något annat ställe i texten, för att sedan klippa bort den igen. Sådana textfragment brukar mellanlanda i ett särskilt dokument med bortklippta textsnuttar innan det till slut obönhörligen faller in i glömskan. Men varför ska jag hålla på sådär? Om jag bara bottnar i karaktärerna och känslorna i en viss scen, då kan jag hur lätt som helst skriva nya formuleringar, bättre än de bortklippta. (Och om jag inte bottnar i scenens känslor, då är det ändå annat som behövs än att finslipa formuleringarna. Då krävs det att jag utsätter mig för saker i det verkliga livet, men det får bli ett annat inlägg.)

Nu känner jag ingen skyldighet gentemot en bit text bara för att jag råkar ha skrivit den. Är den dålig ska den bort och så är det inte mer med det. Jag definieras inte bara av det jag redan har skrivit, utan även av det som jag kommer att skriva, och det kan jag påverka i vilken riktning jag vill. Jag ser framåt mer än bakåt, och det är härligt. Det går lättare och det blir bättre.

Jag försöker också att applicera samma tankesätt på livet utanför skrivandet. Under julledigheten har jag funderat en hel del över sådant som jag inte hinner fundera på i vanliga fall, tex vad jag egentligen vill jobba med, i den här andra karriären som jag har. Tidigare har jag gjort likadant där som i skrivandet; jag har känt mig bunden till sådant jag redan råkar ha påbörjat och till kontakter jag redan har. Så behöver det faktiskt inte vara. Jag kan göra mycket mer än så. Det är jätteskönt att våga tänka så.

Här är något annat som finns; konsertblommor från en av helgens två konserter jag gjort. Konsertblommor är liksom alltid lite finare än andra sorters blommor, för de känns så välförtjänta.

20140107_123056[1]

Midsommarvisor och nonsensord

Det är någonting alldeles särskilt med den här tiden på året. Det är så mycket av allt; ljuset, livet, växtligheten. Jag lever mitt vanliga liv, men det känns inte riktigt som vanligt utan midsommaraktigt trolskt. Det finns några sånger som jag tycker fångar den här stämningen väldigt fint. Den ena är just Visa vid midsommartid av Håkan Norlén och Rune Lindström, ni vet den som börjar ”Du lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår”. Dels tycker jag om den för att den har en så härligt vemodig melodi, men det är inte bara det. Jag tilltalas också väldigt mycket av de nonsensinslag som finns i texten.

En liknande sång (åtminstone tänker jag alltid på dem tillsammans) är Visa i molom av Alf Hambe. Där tar nyorden, och nya böjningar av gamla ord helt överhanden på ett sätt som jag tycker är helt fantastiskt. Jag förstår inte, men jag förstår ändå och resultatet blir just trolskt. Precis som om det faktum att detaljerna är obegripliga möjliggör en annan, djupare typ av förståelse. Man kommer rakt på berättelsens kärna.

Visa i molom är inte en sommarvisa i strikt mening, tvärtom finns det en del vintriga ordvändningar. Ändå är det alltid såhär års jag kommer att tänka på den. Så har jag också alltid tyckt att midsommar och midvinter har en hel del gemensamt. Båda tidpunkterna är liksom kulmen av en årstid, naturen blir så påträngande. Jag tänker också på midsommarljuset som vitt. Det är så många färger att de stör ut varandra; kvar blir bara det intensivt lysande.

Det vintriga mitt i det somriga också är faktiskt något som de här två sångerna har gemensamt. Visa vid midsommartid skrevs faktiskt mitt i vintern, en kall februarinatt när det var snöstorm. Jag tycker att det är fint att tänka på att frånvaron av någonting man längtar efter också kan bli en inspiration till en text.

2013-06-19 12.02.40

Visa i molom av Alf Hambe

Nu hoppar haren kråka
på ängens vita gräs,
nu glider gladan slint
i snögan snår.
I långa lopp och längslar
min kropp i Molom går,
ty slokar sol på natto-
samma näs.

Stjärnor i skelom,
dulom, delom.
Vind går i felom,
spelom!

Nu duggar dagg från dejlom
i mörkomånan sjö,
och stjärnor stinga hål
i himmelen.
Min glyckans glada glejom,
när kommer du igen?
Ty kommer du skall
vissomliga dö.

Stjärnor i skelom,
dulom, delom.
Vind går i felom,
spelom!

Så lutar somt sig stilla
på vitan väntomvall,
när smältan sol för-
rinner med min dag.
Den röda sorg sig hällnar
vid klittrand bjällrom slag,
från Molom flyr min själ
i svollna svall.

Stjärnor i skelom,
dulom, delom.
Vind går i felom,
spelom!

När flera saker är viktigast, samtidigt

Jag inbillar mig att jag har vissa benhårda principer. En av dem är att aldrig, aldrig planera in någonting på söndagskvällen efter en skrivträff. Jag är helt enkelt för trött. Oavsett hur lugn jag i förväg tänker att just den här träffen kommer bli och oavsett varför. Anledningen till att jag numera har den här principen är förstås att jag har testat det motsatta. Jag har alltså bestämt mig för att inte göra det igen, och jag har tänkt på det som helt oproblematiskt. Skrivträffarna är ju det viktigaste jag har, och allt annat får helt enkelt stryka på foten.

Problemet, visade det sig, är att det finns andra saker som också är viktigast. Min kör till exempel. Den är fantastisk. Vi sjunger musik i en eller fyra eller åtta eller tolv, men oftast sex stämmor, och vi är ungefär två personer i varje stämma. Vi sjunger sakral renässansmusik, dvs kyrkomusik från sent 1500-tal, framför allt musik från England. Tonsättarna William Byrd och Thomas Tallis är de mest kända från den perioden, men det finns många andra som är precis lika bra, som John Shepard, Christoffer Tye och Robert White.

Jag älskar den här musiken, stämmorna är helt likvärdiga och flätar sig om varandra i långa, meditativa slingor. Ofta är texterna också väldigt poetiska, som i partiet här nedanför; ”nu när den eldiga solen sjunker, fyll våra hjärtan med glädje”. (Eller någonting ditåt, mitt latin är inte vad det borde vara.) Jag älskar även människorna i min kör och att sjunga tillsammans med dem. De är alla väldigt duktiga, och jag är tacksam för att jag har förmånen att få utöva musik på en såpass hög nivå.

(Den som trodde att det här med versmått var mitt enda nördiga specialintresse hade alltså fel. Jag har upptäckt att ett utmärkt sätt att inte verka alltför nördig är att vara nördig på många helt olika områden. Tips! 😉 )

Nu har det slumpat sig så att vi ska ha konsert på söndag kväll, alltså alldeles efter skrivträffen. Skulle jag stanna hemma? Det går inte. I vissa av styckena vi sjunger är jag ensam i min stämma. Skulle jag stanna hemma från skrivträffen? Det går ju inte heller. Min benhårda princip var inte så benhård den här gången heller.

20130518_181405[1]

Här är här där man är

Kloka personer i min omgivning frågar mig ibland varför jag alltid gör det så svårt för mig. Det gör jag väl inte, svarar jag automatiskt, men faktum är att de har rätt. Ytterst sällan väljer jag den enklaste vägen, eller ens den näst enklaste. Om jag får välja mellan att göra något jag kan och något jag inte kan, väljer jag nästan alltid det jag inte kan. Man lär sig mycket på det viset, man utvecklas hela tiden och har nästan aldrig tråkigt, men ibland leder det bara till att saker och ting blir onödigt komplicerade. Förkrångligade, som min lillasyster sa när hon var liten.

Nu i helgen förundrades och förskräcktes jag över hur lätt det gick att skriva när jag hade flera timmars sammanhängande skrivtid, det har jag skrivit om bland annat här. Jag tycker att jag kämpar för att skapa tid till mitt skrivande, men jag börjar misstänka att det är ett typiskt fall av förkrångligande. Jag gör det svårare än det behöver göra, och en orsak till det är att jag ofta försöker göra flera saker samtidigt och vara på flera ställen samtidigt, i tanken.

Jag var bättre på det här när jag var liten, det är nog alla barn. Vi lyssnade på Fem myror är fler än fyra elefanter: där är där man inte är, här är här där man är. Och underförstått: det är ingen idé att försöka vara där man inte är för det är omöjligt. Inga konstigheter egentligen.

Varför är det så svårt att verkligen vara där man är? Varför skrivs det bok efter bok om mindfulness och medveten närvaro? Kanske för att det även ligger en hel del sanning i vad Ivar Lo Johansson sa; ”människan är inte där hennes skor står, utan där hennes drömmar är”. Det händer ganska ofta att jag tänker på skrivande i situationer där det inte passar så bra, till exempel på jobbet. Och liksom för att kompensera detta tänker jag ganska ofta på jobbet när jag skulle kunna ägna mig enbart åt skrivandet.

Nu ska jag lyssna på Eva, Magnus och Brasses här-och-där-visa och öva mig på att göra en sak i taget. Gör det ni också!

Idag är jag här:

KTH

För trädets skull

Jag prenumererar på musiktidskriften Lira. Med varje nummer följer det med en blandskiva med folkmusik, världsmusik och jazz från nyutgivna album. När jag lyssnade på skivan från det senaste numret var det plötsligt några ord som gick rakt in i mig. Jag glömde tvätten som jag höll på att vika in, jag glömde allt jag nyss hade funderat på och bara lyssnade, inte så mycket på musiken som på texten. Jag drogs mot stereon, för jag var tvungen att få veta; vem har skrivit det här? ”Spår 16, Unga Viljor Viner. Text: K. Boye.” Jaha. Ja, hon är ju ganska duktig.

Musiken är en enkel nyskriven melodi i folkton. Den gör inte så mycket väsen av sig i sig själv, men den lyfter fram texten, och egentligen är väl det det bästa möjliga betyget till en tonsatt dikt. Tack Katarina Hallberg, för en oväntad men stor poesiupplevelse. Jag vet inte om jag aldrig läst den förut, eller om den bara gått mig förbi, men nu har ”unga viljor viner” blivit en av mina viktiga dikter. Med det menar jag att det är en dikt som lever kvar i mig, rader och fragment ur den kan flyta upp till ytan när som helst, få mig att stanna upp och tänka: precis så är det. Men till skillnad från Karin Boye tycker jag att tanken på att bli ett träd känns enbart fantastisk.

Träd

Unga viljor viner av Karin Boye, ur För trädets skull (1935)

Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.

Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.

Om gläntan syns trång
emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.

Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
”Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna.”