Litterärt lyssnande

Det här med vår alltså. Jag vet att många får lättare att jobba när det blir så här ljust och vackert och fantastiskt som det är just nu, men för mig är det inte riktigt så. Liksom många andra får jag en förhöjd energinivå på våren, men för mig är det inte enbart av godo. Mitt största problem i livet är liksom inte brist på energi, utan brist på fokus. Intensiteten som kommer med våren får mig att spreta åt alla möjliga olika håll. Jag får svårt att avsluta uppgifter, svårt att fullfölja resonemang, svårt att varva ner. Jag blir jättetrött av att påbörja, vilja och försöka så många olika saker samtidigt. Ändå är det underbart på något vis.

Det lilla fokus jag kan uppamma just nu försöker jag lägga på min avhandling. Det betyder mindre skönlitterärt skrivande (i det närmaste ingenting), mindre skönlitterärt läsande (för jag läser så enormt många vetenskapliga artiklar just nu) och färre blogginlägg. Men helt utan skönlitteratur kan jag inte leva. (Helt allvarligt. Jag har testat och det går faktiskt inte.) Det som just nu håller mig flytande på den fronten är bok- och skrivarrelaterade poddar. Fantastisk podd, Författarpodden, Writing excuses och författarintervjuer i Värvet till exempel. Det passar min fragmentariska vårtillvaro perfekt. Jag kan lyssna på tunnelbanan, en stund på lunchrasten eller samtidigt som jag vårsysslar med båtrenovering eller trädgårdsland, och det är alldeles lagom svårt.

Därför blev jag alldeles extra glad när jag snubblade över en alldeles pinfärsk litteraturpodd igår: Bakom boken, en litterär bakom-kulisserna-podd skapad av Norstedts och Raben & Sjögren. Programmen gästas dels av förlagsmedarbetare och dels av upphovspersoner (författare, illustratörer och så vidare) som tillsammans berättar om och diskuterar uppkomsten av en bok. Man kan välja att följa bara Norstedts poddhalva, Raben & Sjögrens del av podden som fokuserar på barn- och ungdomsitteratur, eller båda.

En fantastisk idé tycker jag! I premiäravsnitten (det finns två första avsnitt, bara en sådan sak!) samtalar Agneta Pleijel med sin förläggare och redaktör på Norstedts om boken Spådomen, och Clara Lidström (Underbara Clara) och Annakarin Nyberg berättar om tillkomsten av sina steg-för-steg-böcker Baka, Fixa och Odla.

Jag har såklart redan lyssnat på båda, och om de kommande avsnitten är lika bra så kan jag inte göra annat än att rekommendera:

Bakom boken

Nooooo!

Imorgon kväll var tanken att jag skulle sätta mig på ett tåg. Jag skulle åka till en av mina absoluta favoritplatser för att träffa en av mina absoluta favoritpersoner för att sedan hela torsdagen få ägna mig åt en av mina absoluta favoritsysselsättningar, nämligen prata text. Nu blir det inte så, eftersom E har influensa.

Om ett litet tag kommer jag säkert inse att det inte är hela världen, att vi får göra det någon annan gång i stället, och framför allt: att det är mer synd om E än om mig. Men det hjälps inte. Just nu känner jag mig som en femåring som den 23e december får höra att julafton är uppskjuten på obestämd tid.

Vad återstår? Avhandlingen återstår. Keep calm and carry on var det ja.

2013-11-26 15.59.30

Sommarlov kan man säga

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och ibland blir det som man tänkt, fast ändå inte. Ända sedan tidigt i våras har jag planerat för mitt sommarlov. Jag skulle ta extra-ledigt från jobbet bestämde jag, tjänstledigt utan lön i några veckor utöver semestern för att få vara ledig riktigt länge. Det var så mycket jag ville göra, skriva klart min bok till exempel. Men framför allt ville jag bara ha sommarlov. Hela juli. Hela augusti. Två månader. Låter det inte som en dröm?

Med den drömmen framför ögonen gjorde jag någonting dumt, som jag gjort flera gånger förut. Jag tänkte äsch, jag kan ju vila sedan, jag ska ju vara ledig hela sommaren. Efter en vår (eller ett år kanske) där jag konstant jobbat lite för mycket, ofta på två jobb parallellt blev det helt enkelt lite för mycket. Från och med mitten på maj var jag så trött att jag blev sjuk hela tiden. Ändå fortsatte jag, för det fanns saker som jag lovat att leverera innan min ledighet. När jag inte var klar den sista juni (eftersom jag varit sjuk så mycket) fortsatte jag en bit in i juli. Inte så smart, jag vet. Jag borde veta bättre vid det här laget.

Helt plötsligt blev det där sommarlovet inte bara härligt utan livsnödvändigt. Mycket av det jag hade tänkt fylla all min tid med har fått vänta. Skrivandet till exempel, liksom bloggandet. Det har ändå varit på många sätt fantastiskt den här sommaren. Jag har varit på många av mina finaste och viktigaste platser och träffat många fina människor. Jag har bara inte orkat göra så mycket alls.

Ursäkta att jag försvann härifrån så länge helt utan förvarning. Nu är jag tillbaka. Jag är fortfarande trött, men inte lika mycket som förut. Jag kommer att förbehålla mig rätten att uppdatera lite oregelbundet om det skulle behövas, för först och främst vill jag må bra. Men tillbaka är jag. Hoppas att ni har haft en fin sommar!

2014-07-07 21.49.26

Kulturkonsumtion vs produktion

Jodå, jag överlevde. Jag har klarat av läskiga jobbgrejer som jag har gruvat mig för i mer än ett halvår och nu har jag bara ett enda jobb att koncentrera mig på fram till sommarledigheten. Det gick, men det var knappt. Alldeles samtidigt som jag började se det berömda ljuset i slutet av tunneln började kroppen slappna av och det är som bekant farligt. Alltså har jag legat däckad i en riktig dunderförkylning de senaste dagarna. Den Stora Friheten som jag föreställt mig blev alltså lite av ett antiklimax. Glad och lättad, men oförmögen att gå upp ur sängen har jag legat och tittat ut på det fina vädret.

Nu mår jag bättre. Jag befinner mig i det där tillfriskningsstadiet när man är för frisk för att bara ligga stilla, men inte tillräckligt frisk för att orka göra någonting på riktigt. Frustrerande nästan-frisk. Den rastlösheten förstärks av att jag nu i nästan en månad levat i en kulturell snedbalans. Jag har konsumerat utan att producera. Jag har läst böcker utan att skriva. Lyssnat på musik utan att sjunga eller spela.

Den där balansen är viktig för mig, inser jag. För att jag ska må bra behöver jag båda delarna, helst i ungefär lika delar. Tippar det över i någondera riktningen känns det fel. Om jag enbart skapar själv, utan att konsumera kultur i någon form känner jag mig rätt snart urlakad. Liksom genomskinlig, tömd på något viktigt. När jag som nu konsumerar kultur utan att aktivt skapa någonting själv börjar rastlösheten krypa i mig. Jag känner mig menlös och passiv.

Kulturkonsumtion och kulturproduktion. Jag kan inte säga att det ena är viktigare än det andra för mig. Det är mer som två sidor av samma sak. Så fort det ena faller, faller också det andra. Läsandet är i vanliga fall en inspiration i mitt skrivande, när jag inte läser utarmas mitt språk, mina texter och idéer. Som nu å andra sidan, när jag enbart läst en period, blir jag alltför rastlös för att kunna läsa vidare. Böckerna reduceras till en påminnelse om att jag inte skriver själv, att jag är en passiv konsument, och jag blir på ett märkligt, lite stingsligt humör, oavsett vad det är jag läser.

Det är hög tid att återupprätta balansen. Det ska bli skönt att komma igång med skrivandet igen, om inte annat så för att få tillbaka lusten i läsningen.

20130822_181754

 

 

Imaginära inlägg

Det händer att jag får idéer till blogginlägg, att jag ser de framför mig med både struktur och innehåll, nästan ordagrant, men att de ändå aldrig blir skrivna. I ärlighetens namn händer det ganska ofta, ett par gånger i veckan eller så. Ibland är de här imaginära blogginläggen så verkliga för mig att jag blir förvånad när jag kommer in på min blogg och upptäcker att de inte finns där. (Den senaste veckan har jag till exempel inte skrivit ett inlägg om hur jag blir ovanligt lätt berörd av böcker jag läser just nu, ett inlägg om kul hantverktekniska saker i några böcker jag läst, samt ett inlägg om tankar från mitt redigeringsarbete. Och just ja, ett inlägg om det här svåra, svåra med att göra en säljpitch till sin bok.)

Detsamma gäller kommentarer till andra bloggar. I mitt huvud har jag ett svar till nästan varje blogginlägg jag läser, bara kanske en tiondel blir nedskrivna. Kanske inte ens det, jag läser rätt många bloggar, ofta på mobilen när det är lite bökigt att svara. Ibland missar jag att svara även på sådana inlägg som jag verkligen vill svara på, eftersom jag tror att jag redan gjort det.

Delvis handlar det här om tid, som allting annat. De här idéerna och svaren formuleras i mitt huvud någon gång när jag inte har tid att skriva ner dem, när jag inte har dator eller internet tillgängligt. (Jag är alldeles för otålig för att skriva blogginlägg per telefon, och alla bilder jag laddar upp den vägen får sämre bildkvalitet.) Ändå kan det inte handla bara om tid, för när själva tankearbetet bakom ett inlägg redan är gjort går det faktiskt ganska fort att bara skriva ner det.

Jag tror att det har att göra med att jag eftersträvar en hög grad av uppriktighet. Om det går för lång tid mellan idéen och när jag har möjlighet att skriva själva inlägget, då känns det inte sant längre. Livet har runnit vidare, jag funderar på någonting annat istället. Det känns märkligt att skriva om någonting som var, som om det fortfarande gällde. Även om det var sant bara några dagar tidigare och i viss mån är det fortfarande blir det inte riktigt samma sak. Jag bottnar inte i känslan på riktigt samma sätt, de gånger jag framhärdat och skrivit inläggen i efterhand i alla fall, då har de blivit sämre, liksom blekare kopior av vad de kunde ha varit.

Det jag kan göra, och som jag gör om det är något jag verkligen vill säga, är att försätta mig i samma stämning som jag var när idéen kom. Jag kan läsa om delar av en bok, gå tillbaka i mitt eget manus, eller röra mig på samma platser och medvetet försöka återkomma till vissa tankebanor. Det fungerar, ungefär på samma sätt som det faktiskt fungerar att återkomma till samma frågeställningar igen och igen under flera års tid i samband med arbetet med en bok. Å andra sidan tar det betydligt mer tid än att bara skriva ner ett litet blogginlägg och därför är det inte alltid det blir av. Ni andra som bloggar, är det här något ni känner igen? Hur hanterar ni i så fall det här?

20140502_150908

Lite långsökt

Fram tills för lite drygt ett år sedan var jag en mästare på långsökta undanflykter i samband med mitt skrivande. Jag ägnade helt orimligt mycket energi åt att motivera varför jag inte skrev när jag nu inte skrev (och det var ganska ofta). Dessutom förklarade jag för mig själv varför det jag gjorde vid ett visst tillfälle i själva verket bidrog till att jag skulle få mer skrivtid senare. Alltid senare, en annan gång. Det var av någon anledning viktigt för mig att tro att jag gjorde mitt absolut bästa för att skriva, trots att så uppenbarligen inte var fallet.

Nu har jag slutat med det, i alla fall oftast. Antingen skriver jag eller så skriver jag inte. Det är bara det som räknas. Så länge jag inte faktiskt skriver har jag inte gjort allt jag kan för att skaffa mig skrivtid. För sanningen är att det alltid går. Haruki Murakami gick upp vid fyratiden varje morgon i flera månader för att skriva sin debutroman. Märta Tikkanen skrev sin bok dygnet runt under bara några veckor samtidigt som hon skötte om barn och lagade mat. Det går alltid, men ibland är det opraktiskt och jobbigt och jag väljer att inte skriva. Det är ok, men jag får vara medveten om att det är det jag gör: väljer bort. Det här tankesättet, att inga undanflykter räknas, har gjort att jag skriver väldigt mycket mer. Det är också oerhört skönt att inte hela tiden gå runt och hitta på undanflykter för mig själv.

Det händer givetvis att jag får återfall. Ikväll till exempel. När jag först lyssnade till slutet på radioversionen av Johan Perssons och Martin Schibbyes 438 dagar och sedan läste ut min enda medhavda bok (Elin Olofssons Då tänker jag på Sigrid) istället för att skriva, då tänkte jag på fullaste allvar såhär: Det är ju bra att jag läser ut de här böckerna nu, för då kan jag inte läsa dem imorgon på tåget, och då kan jag ju skriva då. Som om jag inte skulle kunna hitta på något annat att göra på tåget om jag nu är på prokrastrineringshumör. Skillnaden nuförtiden är att jag direkt märker när jag sätter igång. Alltså skärpte jag mig och konstaterade att jag läste för att jag hade lust att läsa, inte för att kunna skriva imorgon. Sedan gick jag och badade, utan någon förevändning alls. Märkligt nog var det först då jag fick lust att skriva, på riktigt. Så nu har jag gjort det. Bara en liten stund, men det räknas.

20140220_205014[1]

Hej Hudiksvall

I teorin kunde jag ha haft mycket skrivtid ikväll. Två-tre timmar ungefär. Eller åtminstone en. Optimist som jag är tänkte jag att det här skulle vara en skrivkväll. Ensam på ett hotellrum, det borde väl vara helt perfekta förutsättningar för att skriva? I praktiken blir jag alltid helt zonkad av att hålla en heldagskurs för en ny grupp människor, vilket jag gjort idag. Hjärnan blir till en liten dallrande geléklump bara, och då är det svårt att skriva. Jag öppnade dokumentet. Sedan stängde jag det igen.

Vad jag däremot har gjort är att jag har gått på biblioteket här i Hudiksvall. Det är något särskilt med bibliotek och jag tycker mycket om att titta in på bibliotek i städer jag besöker. Det är en sådan härlig mix av hemma och borta, välbekant och nytt. Särskilt trevligt i det här biblioteket var att ungdomsavdelningen var väldigt lättillgänglig och låg i nära anslutning till vuxenavdelningen, så att man lätt kunde gå från den ena till den andra. Jag kommer gärna tillbaka dit. Kanske redan imorgon.

20140219_163510[1]

Det där med perioder

Hej min lilla försummade blogg, hej alla ni som läser. Som ni kanske förstått jobbar jag ganska mycket just nu. Skrivandet och allt som har med det att göra har fått stå tillbaka den senaste månaden.

Egentligen gillar jag det här, att gå in i ett projekt, leva med det, känna att det verkligen går framåt. Leverera. Tänka att andra saker får komma sen, även sådant som är viktigt. Det är bara det att då måste det ju få komma sen.

Hittills har jag aldrig gjort på samma sätt med skrivanet. Jag skriver lite grann fast regelbundet och i perioder, som nu, skriver jag inte alls. Jag har aldrig haft längre perioder när jag skrivit riktigt mycket och låtit andra saker i livet stå tillbaka. Jag har inte tagit mig tid till det.  Det är något jag vill ändra på. Jag vet inte hur, men jag längtar efter att gå in i skrivandet som jag nu är inne i jobbet. Att veta att man vill är i alla fall en början.

2013-09-13 17.38.38

Min plan: ingen plan

Ni är så kloka, alla kära bloggläsare. Det är klart att det måste komma en period av vila efter en period av intensiv aktivitet. Det är ingenting konstigt alls, och för den som, liksom jag, inte riktigt fattar det själv händer det ibland att kroppen (eller hjärnan i det här fallet) kopplar ner utan att jag bett den om det. Men det är klart att orden kommer tillbaka sedan.

Jag har just bestämt mig för att inte bestämma vad mitt nästa seriösa projekt ska bli. Inte än. Den här perioden när jag väntar på respons från min skrivgrupp ska jag skriva bara precis vad jag får lust med. Tids nog kommer det att komma tidsplaner och deadlines igen. Jag vet ju att jag kommer gå in i en andra slutspurt av min novellsamling direkt efter nästa skrivträff som är i slutet av september. Tills dess tänker jag inte ha några som helst prestationskrav på mitt skrivande. Jag kan skriva lite vad som helst, eller ingenting alls. Och så ska jag ligga och läsa här. Det här är det bästa med vår nya lägenhet. Absolut närhet till två perfekta hängmattetallar.

20130805_203559[1]

Ordlös

Jag har levt lite i ett vakuum den senaste veckan, åtminstone i ett textmässigt sådant. Det borde jag kanske ha väntat mig, men det gjorde jag inte. Innan jag satte punkt och postade hela mitt manus till min skrivgrupp hade jag nämligen så oerhört mycket idéer. Det var så många ord som trängdes i huvudet att det kändes som om jag bara skulle kunna fortsätta och fortsätta, för alltid. Rent intellektuellt förstod jag att det inte kunde bli så, men känslan av att vara inne i ett skrivflow var så stark att jag ändå trodde att det skulle fortsätta lite grann.

Så blev det inte. Så fort jag bestämt att nu, nu är det här den version som jag kommer att skicka iväg, så blev det helt tomt i huvudet. Jag fick samla mig i flera dagar för att ens kunna skriva ett litet inlägg här på bloggen och berätta att jag är färdig. När jag vände tankarna mot något av mina kommande projekt var det som att de studsade mot en hård och blank yta. Tankarna reflekterade bara sig själva och ingenting annat fanns att se.

Jag har till och med haft svårt att läsa, jag som alltid, alltid läser. Oavsett hur mycket annat som händer i livet brukar jag kunna läsa åtminstone lite grann. Men de senaste dagarna har jag bläddrat på måfå i olika böcker, läst några rader här och där, men det är som att jag inte riktigt förstår vad det står. Likadant har det varit med bloggar. Jag scrollade hit och dit, men orden fick inte fäste. Då gav jag upp, accepterade min nuvarande kapacitet och satte på Prostens barnbarn av Eva Bexell på ljudbok. Inget fel i det visserligen, det är en fantastisk bok och en fantastisk inläsning av Margareta Krook.

Nu har jag trots allt formulerat det här. Kanske är orden påväg tillbaka? Jag hoppas det.

20130805_123252[1]