Skriv det som fungerar

Jag har i rätt många år kämpat väldigt mycket i förhållande till skrivandet. Jag har kämpat för att skriva när jag tycker att jag borde skriva, men jag har precis lika mycket kämpat för att INTE skriva när jag tycker att jag borde göra något annat. Nu försöker jag sluta med det.

Det är väldigt nyttigt det här att slutföra stora projekt, som en avhandling ju är. Och även om den inte är helt och hållet färdig, så har jag ändå lärt mig massor under slutfasen av arbetet. En hel del av det jag kommit på är egentligen självklarheter, men som jag behövt bli påmind om för att verkligen klara av att följa. En sådan sak är att jag jobbar mycket mer effektivt när jag mår bra. (Det gör nog alla.) Och det gäller särskilt kreativa uppgifter, som skrivande (även avhandlingsskrivande). Motsatsen gäller också. Om jag inte mår bra blir det oftast väldigt lite gjort, även när jag försöker.

En sak som får mig att må bra är att läsa och skriva skönlitteratur. Om jag inte får ägna mig åt det alls börjar jag rätt snart må konstigt. Och jag märkte rätt snart att jag faktiskt fick mer skrivet på avhandlingen om jag ibland stal mig lite tid att skriva skönlitterärt. Så därför stal jag mig sådan tid, men bara när det kändes lätt och lustfyllt att skriva. Jag kunde inte heller skriva vad som helst. Avhandlingen, som just nu är 273 sidor lång och innehåller ca 70 000 ord låg (och ligger fortfarande) som en propp i huvudet. Medan jag aktivt skrev på den kunde jag inte hålla ett annat lika omfångsrikt manus i huvudet, inte utan att de började konkurrera med varandra. Det som däremot har fungerat har varit att skriva poesi.

Jag är rätt säker på att det var därför min diktsamling som jag skrev i vintras och som jag nu redigerar kom ut just som en diktsamling. Det hade precis lika gärna kunnat bli en långnovell eller en roman, men eftersom det som funkar är ett mer ordfattigt format, och det här verkligen var en berättelse som ville ut så antog den den formen. På samma sätt har det som jag i övrigt skrivit nu i vår också varit poesi. Det är inte så att jag har någon önskan att bli just poet. Egentligen betraktar jag mig framför allt som prosaförfattare, men poesi verkar vara det som funkar att skriva parallellt med avhandlingen. Alltså skriver jag poesi.

Det är en otroligt skön känsla att följa med i det som just nu kommer naturligt, istället för att kämpa med att skriva det jag tycker att jag borde. Det blir mer och det blir bättre, det blir bara inte riktigt det jag trott.

Samma dag som jag skickade iväg avhandlingen på extern granskning fick jag rum för ytterligare ett skrivprojekt i huvudet. Jag fick ingen romanidé fast jag lite grann hade förväntat mig det. Däremot tog ett prosaprojekt som Linda och jag planerat en tid plötsligt plats. Alltså är det det jag skriver på nu. Imorgon ska vi ge oss ut och segla i ungefär en vecka, utan dator eller internet. Då kommer jag, om det fungerar, skriva fragment i min anteckningsbok.

Åtminstone just nu är det så jag vill leva. Jag skriver det jag känner fungerar bäst, och sedan får det bli vad det blir.

20160619_135400[1]

Här är segelbåten, fast utan segel och bom. Men nu har den det också.

HURRA!

Idag skickade jag in min avhandling. Inte till tryck, men till så kallad extern granskning, vilket innebär att någon professor som jag inte känner, någonstans på KTH, ska läsa den för att avgöra om den är tillräckligt bra för att sparka igång den långa administrativa processen för en disputation. Och eftersom jag är en vän av feedback så har jag även skickat den till sex andra personer som ska ge mig konstruktiv kritik någon gång efter sommaren. Så alldeles färdig är den inte, men den är hel (275 sidor på engelska) och den är genomarbetad. Jag är så klar med den som jag just nu kan bli, och det känns fantastiskt.

Som om inte det vore nog har jag dessutom haft en helt fantastisk eftermiddag tillsammans med Linda. Vi har ätit lyxlunch, vi har skålat i bubbel och jag blev firad med paket innehållandes jättebra böcker. Dessutom blev den här lunchen startskottet för ett gemensamt skrivprojekt som vi har planerat en tid, men som vi inte velat (jo, velat, men inte riktigt kunnat) dra igång så länge jag fortfarande skrev på avhandlingen.

Och som om inte det heller vore nog betyder det här att min bloggpaus nu officiellt är slut. Även det känns fantastiskt. Men det var bra med paus, bra för både mig och avhandlingen. Det blev en sak mindre att tänka på och hålla i luften. Just den här perioden av livet behövde jag det.

Även om jag varit stoisk och lyckats hålla min bloggpaus, så har jag inte helt och hållet klarat av att hålla mig borta från skönlitteratur och skrivande. Faktiskt har det hänt ovanligt många och ovanligt bra saker den här perioden. (Eller också brukar det hända så här mycket på ett halvår, bara det att det känns mer när man samlar ihop allt till en klump).

Mycket av det som hänt förtjänar egna inlägg, och kommer också att få det. Här kommer ändå en liten sammanfattning av mina bloggtysta månader.

  • Ett par veckor efter att jag slutat blogga började WordPress skicka mig små meddelanden. ”Din statistik blomstrar”, stod det. ”Lugn. Det ordnar sig. får mycket trafik”. Jag har slutat titta på och bry mig om bloggstatistiken så mycket för det gör mig bara stressad, men det här kändes ändå lite deppigt. Är liksom det bästa jag kan göra för bloggen att INTE blogga? Det vill säga, det kändes deppigt först. Sedan gick jag in och kollade varför min statistik blomstrade. Det visade sig inte vara deppigt alls. Folk läser min versmåttsskola.
  • Jag har läst ovanligt mycket, och ovanligt bra böcker.
  • Jag har varit på två fantastiska bokcirkelträffar.
  • En skrivarvän har debuterat med sin första roman, som den första i vår skrivgrupp. Och det går bra för hennes bok.
  • Jag har träffat bloggvänner IRL och fått en alldeles fantastisk frukostklubb.
  • Jag har, delvis tack vare frukostklubben, lärt mig massor om dramaturgi.
  • Jag har skrivit till en av mina författaridoler och frågat om hon ville lektörsläsa min diktsamling. Hon sa ja.
  • Jag har med hjälp av lektörsläsningen redigerat min diktsamling ännu ett varv, och den är otroligt mycket bättre nu. Kanske är den rentav färdig.
  • Jag har diskuterat utgivning av min diktsamling med ett litet men naggande gott förlag. Ingenting är bestämt eller officiellt ännu, men det känns väldigt fint.
  • Jag har skrivit en del annat, mest poesi.
  • Jag har fått mer och mer bloggabstinens. Det har tagit sig uttryck i superlånga kommentarer till andra bloggar, som ibland blivit skrivna, men i vissa fall blivit kvar inuti mitt huvud. Det har också tagit sig uttryck i att:
  • Jag börjat använda instagram. Jag är fortfarande nybörjare i det forumet, men det är riktigt kul, så jag fortsätter nog. Om ni vill följa mig heter jag @lugndetordnarsig även där. Ni som finns på instagram, säg gärna hej så att jag hittar er. Och tipsa gärna om bra sidor som jag borde följa.
  • Jag har smitt planer på ett gemensamt skrivprojekt tillsammans med Skriviver-Linda. (Ja just det, det än så länge jättehemliga projektet.)
  • Jag har (återigen) kommit på vad jag behöver göra för att min novellsamling ska bli färdig(are).
  • Jag har funderat över vilken sorts författare jag vill bli.
  • Jag har försökt lära mig en del om marknadsföring.
  • Jag har skissat på hur min versmåttsskola i bokform ska se ut, den dag jag skriver en versmåttsskola i bokform.
  • Jag har gått runt och undrat vilken sorts bokidé jag kommer få när jag lämnar in min avhandling. Jag räknar nämligen kallt med att en sådan ska komma. (Eller nej, men jag hoppas.) Jag brukar alltid få idéer till stora projekt när andra stora projekt tar slut. Och nu vill jag faktiskt skriva en roman.

Sammantaget känns den här dagen som ett åtminstone fyrfaldigt hurra, och jag känner mest av allt en väldigt stor tacksamhet.

Nu vill jag så gärna fråga: och ni då, hur har ni haft det? Bara det att jag redan vet hur många av er har haft det, eftersom jag inte kunnat låta bli att smygläsa bloggar under min paus, även om jag kommenterat mycket mindre än jag brukar. Det jag längtar efter är att det ska vara en levande diskussion här igen, för det är faktiskt det allra bästa med bloggformatet. Så. Hur har ni haft det? Hur har ni det just nu? Vad tänker ni framöver med skrivandet? Vad funderar ni på? Vad läser ni? Vad ska ni göra i sommar?

IMG_20160620_154446[1]

Inre vs yttre handling

En anledning till att det tagit mig så pass lång tid att komma på att jag inte är så bra på att bygga en handling är att det finns en hel del näraliggande saker som jag faktiskt kan. Det är inte så enkelt att jag är dålig på allt som har med dramaturgi att göra. Jag är till exempel rätt bra på form och struktur, på att knyta ihop trådar, på karaktärsutveckling och på att läsa en text och upptäcka var det finns en obalans i handlingen. Därför har jag kunnat skyla över mina kunskapsluckor för mig själv rätt länge.

Det blev tydligare för mig exakt vad det är jag inte kan när jag tittade på hur novellerna i min novellsamling är uppbyggda. Jag har valt att förlägga nutiden i alla novellerna till just den stund då karaktärerna kommer på något viktigt om sig själva, och öppnar sig lite mer inför sig själva (och ibland även inför andra). I de allra flesta fall betyder det att åtminstone en del av de händelser som orsakar den här utvecklingen hos karaktärerna redan har hänt. De flesta människor behöver ju lite tid på sig innan polletten trillar ner. Alla mina noveller innehåller därför flera tidsplan, men också en del återblickar och tankar.

En konsekvens av att förlägga novellerna i den tiden är att det händer väldigt lite till det yttre, ibland nästan ingenting faktiskt. Ändå händer det förstås någonting.

Låt mig ta några exempel för att göra det tydligare:

I en av novellerna gör huvudpersonen upp med en elva år gammal kärlek som gick för långt, och som har påverkat hennes liv och hennes relationer ända sedan dess. Men vad händer i praktiken? Hon sitter på en bänk.

I en annan novell har huvudpersonen varit med om något som tvingar henne att ompröva hela sin livssituation, sina drivkrafter och mål. Men vad händer i praktiken? Hon dricker te.

I ytterligare en annan novell bryter huvudpersonen mot mönster i en relation och sätter en av sina viktigaste vänskaper på spel. Vad händer i praktiken? Guess what? De dricker också te.

Jag tror ni fattar. Det här var visserligen några av de mest extrema exemplen, men utan att överdriva kan jag säga så här: spänningen i mina noveller ligger inte i den yttre handlingen, utan i den inre.

I en novell behöver det här inte vara ett problem. Tvärtom kan det nästan vara en fördel. I ett så litet format blir det ändå mycket för läsaren att ta till sig och det går inte att som författare maxa på alla fronter. Att hoppa mellan många olika scener tenderar att bli rätt rörigt i en novell, särskilt om scenerna spänner över en väldigt lång tid. I mina noveller har jag löst det genom att förlägga nuet till en punkt som knyter ihop alla de scener jag vill ha med, för tanken kan röra sig fritt över tid, dyka ner och bli levande nästan var som helst.

Faktum är att den här kontrasten mellan inre och yttre handling var en inspirationskälla för mig när jag precis började skriva på mina noveller. Jag ville skriva om människor som korsar varandras väg och som ibland, men ibland inte ser varandra på riktigt. Det är så svårt, nästan omöjligt att utifrån se när det händer något omvälvande för en annan människa.

Den här grejen tycker jag fortfarande är väldigt spännande. Alla dessa människor som jag ser stå eller sitta omkring mig, till exempel varje gång jag åker tåg, de är var och en lika levande i sina egna liv som jag är i mitt. Trots att de bara sitter rakt upp och ner, de flesta med neutrala ansiktsuttryck och utan att göra någonting, är de egentligen mitt uppe i utmaningar och sorger och glädjeämnen och vardagsdramatik. Ibland kan jag för någon sekund bli avundsjuk på någon främling jag ser, någon som verkar vara helt ledig till exempel, men så fort jag tänker efter rinner den känslan bort. För jag vet faktiskt ingenting om hur den personen har det på riktigt. Däremot vet jag att allt ser enklare ut utifrån än vad det faktiskt är.

Men för att återgå till vad jag inte kan och som jag vill lära mig; det är alltså det här med yttre handling som jag tycker är svårt. Det finns naturligtvis romaner där nuet kretsar kring en enda nyckelscen med trådar fram och tillbaka i tiden på samma sätt som jag gör i mina noveller, men det blir ett stilgrepp som får stora konsekvenser. Alla exempel jag kommer på (till exempel På Cecil Beach av Ian McEwan) är romaner som känns ganska stillastående och eftertänksamma. För att en läsare ska minnas boken som berättelse och inte bara en stämning tror jag det är nödvändigt att det händer något aningens mer actionfyllt i nuet än att karaktärerna står och sitter på olika ställen.

Jag har inga ambitioner att bli en person som skriver intrigdrivna berättelser som man läser vidare för handlingens egen skull. Jag tycker oftast bäst om böcker där karaktärsutvecklingen är viktigare än handlingen. Däremot skulle jag vilja lära mig att få ihop en habil handling, aningens mer spännande än att karaktärerna enbart promenerar runt, kokar pasta och dricker te.

Framför allt vill jag lära mig att behärska det här med yttre handling så pass bra att jag kan välja nivå utifrån vad som är bäst för berättelsen. Jag vill bli så pass hantverksskicklig att jag medvetet kan välja hur intrigdriven min berättelse ska vara, inte skriva som jag gör eftersom det är det enda jag kan. Jag vill kunna välja stilgrepp efter vad jag vill säga med varje enskild text.

2016-01-07 13.19.51

På den här bilden händer det inte så mycket. Eller gör det det?

 

Vad jag inte kan

För någon månad sedan, när jag var mitt uppe i julkalendern, skrev Fredrik Frängsmyr det här mycket läsvärda inlägget på Debutantbloggen. Han jämför skrivande med träning och konstaterar att trots att ingen skulle drömma om att komma till exempelvis en fotbollsmatch helt otränad, så verkar många, inklusive han själv, vara helt ok med att enbart skriva i skarpt läge. Det vill säga enbart skriva på projekt med publicering i åtanke utan att öva för övandets skull. Det här fick mig att tänka mycket. Tränar jag mitt skrivande utanför ”matchläge”, och i så fall hur och på vad?

Jag kom fram till att ja, jag tränar faktiskt. Jag gör sällan renodlade skrivövningar, men jag tränar på andra sätt. Mitt viktigaste träningsredskap är faktiskt den här bloggen. I det här sammanhanget fyller den två för mig viktiga syften:

  • Mängdträning. Genom att blogga producerar jag text både mer och oftare än jag skulle göra annars. Det är visserligen inte skönlitterär text, och jag använder inte riktigt samma språk här som på andra ställen, men det är ändå text. Den måste flyta någorlunda, varje inlägg måste ha en början, en mitt och ett slut. Och det hjälper faktiskt. När jag är igång med bloggandet är det mycket lättare att komma igång med skrivandet än när jag inte skriver alls. Det här handlar om indirekt träning, grundkondition. Lite på samma sätt man blir en bättre fäktare av att gå ut och springa ett par gånger i veckan, även om det rent tekniskt inte har med varandra att göra.
  • Fördjupning. I vissa av mina blogginlägg, om än långt ifrån alla, analyserar jag mer systematiskt olika delar av skrivandet. Därigenom tvingar jag mig själv att tänka färdigt halvtänkta tankar och befästa saker jag har kommit på. Att skriva om olika specifika aspekter om skrivandet får mig också att läsa på ett annat sätt. Om jag till exempel funderar över och bloggar om berättarperspektiv börjar jag titta mer systematiskt efter hur just det är uppbyggt i de böcker jag läser. Sammantaget leder det här till att jag faktiskt lär mig konkreta saker om skrivande som jag inte kunde tidigare, åtminstone inte lika mycket.

Tränar gör jag alltså, kanske inte så ofta eller så mycket som jag borde, men jag gör det. Och jag är väldigt nöjd med att använda bloggen som åtminstone ett av mina träningsredskap. Då återstår frågan: VAD tränar jag egentligen på?

Lite allt möjligt, ser det ut som vid en snabb genomgång av blogghistoriken, men det finns ett system. Jag tenderar att dyka ner i teman och frågeställningar som är relaterade till mina skönlitterära projekt (det vill säga ”matchläget” om man följer idrottsmetaforen). Det har jag hitintills varit nöjd med, men efter att ha läst Fredriks inlägg började jag fundera över om det finns något som jag INTE har tränat på så mycket, fast jag kanske borde. Och jag har alltså kommit fram till att ja, det finns det.

Jag har gjort något som jag tror är väldigt lätt hänt om man tränar lite grann på måfå utan medveten plan; jag har lagt ner mer tid på att träna på sådant som jag redan är relativt bra på än att träna på det jag inte kan. Det är nämligen roligare. Dessutom är det en naturlig konsekvens av att dyka ner i teman som är relaterade till mina mer seriösa skönlitterära projekt. Där är det ju nämligen högst rationellt att fokusera på mina styrkor så mycket som möjligt.

Men för att komma till saken. Det som jag har kommit på att jag inte kan är att bygga en HANDLING.

Det är ingen slump att de tre manus jag jobbat mest med de senaste fem åren är dikter och noveller. Om jag ska vara sträng mot mig själv så kan jag se de här projekten som en enda lång smitning från att behöva göra mig omaket att få till en handling. I diktsamlingar är det ju helt och hållet accepterat att enbart hänge sig åt stämningar och skeenden, utan krav på tydliga scener som ska hänga ihop med varandra. Och mina noveller består med något enstaka undantag av en enda scen (som jag krystat fram under mycken möda), visserligen med en del bakgrundshistoria, men ändå helt utan en riktig handling.

Jag kommer att kunna slutföra alla de projekt jag redan håller på med utan att lära mig det här. De är inte på något sätt beroende av att jag lär mig bygga en handling, eftersom jag har konstruerat dem så att det inte ska vara nödvändigt. Men om jag vill bli en bra all-round-författare, och om jag vill skriva längre prosatexter så småningom, då måste jag bli bättre på det här. Och det vill jag ju.

Alltså kommer jag att nysta vidare i det här; exakt vad det är jag tycker är svårt, och hur jag kan träna för att bli bättre. Jag är väldigt glad att jag har upptäckt den här luckan hos mig själv. Faktum är att jag nästan alltid blir jätteglad när jag kommer på något konkret som jag inte kan. För när jag väl har hittat en sådan lucka är det ju bara att lära sig. Det svåraste är på något vis redan gjort. Så tack så mycket Fredrik, för att du satte igång de här tankarna hos mig.

Så, förutom min avhandling (och okej, en hel del annat) är det det här jag tänker på när jag är ute och pinglar med barnvagnen, vilket händer ganska ofta. Pyret kan nämligen bara tänka sig att somna under en trevlig liten promenad, med speldosa.

2016-01-07 13.33.49

Året som gått och året som kommer

Sett i det stora perspektivet blev 2015 ett tråkigt år. Det var året när fler människor än någonsin tidigare tvingades på flykt från sina hem, samtidigt som tonen mot dessa människor, som redan haft det så svårt, hårdnade. Det blev år av språkförskjutningar. Människor som vågar stå upp för medmänsklighet och tolerans kallades plötsligt naiva. Klimatmötet i Paris beskrivs som en historisk framgång (vilket det förstås delvis är), trots att de åtgärder man enats om för att uppnå målen är både otillräckliga och naiva i ordets traditionella bemärkelse.

För min egen del blev 2015 ett omvälvande och mycket bra år. Framför allt förstås eftersom vi fick vårt första och mycket efterlängtade barn, men faktiskt även för mitt skrivande. 2015 blev året då jag för första gången skrev klart någonting och skickade in det till förlag. Visserligen gjorde jag, precis som många andra, misstaget att skicka in texten för tidigt. Jag har skrivit om den en hel del sedan dess, men den behöver fortfarande redigering för att bli det jag trodde att den redan var. Men det var ändå ett stort steg för mig, och jag har lärt mig mycket av alltihop.

Jag har också haft förmånen att läsa andras manus under året, två stycken. Det är alltid så fantastiskt roligt att få vara med i det skedet när texterna fortfarande förändras, och få vara med och se dem växa. Jag är övertygad om att det så småningom kommer att bli två mycket läsvärda böcker av de här manusen och det ska bli så spännande att få följa dem.

Jag är också väldigt glad över att jag till slut genomförde min versmåttsjulkalender. Jag har funderat så smått på den sedan 2013, men inte kommit till skott förrän nu. Rent objektivt sätt var det rätt korkat att skriva den samtidigt som vi hade en nyfödd bebis hemma, för det var en julkalender som krävde många timmars arbete, men jag tänkte att det aldrig kommer att komma något perfekt läge och gör jag det inte nu så blir det kanske aldrig av. Alltså valde jag nu. Det har varit fantastiskt roligt och jag har lärt mig väldigt mycket. Det är alltid väldigt lärorikt att formulera någonting i skrift, även när man skriver om något man tror att man redan kan. Men jag ska villigt erkänna att det är rätt skönt att julkalendern nu är slut. Någon gång ska jag utveckla den vidare, men det blir inte nu.

Det enda jag inte är så nöjd med från 2015 var att jag inte skrev klart min avhandling. Jag kan inte direkt påstå att jag ångrar mig, för om jag hade gjort det skulle det antagligen ha varit på bekostnad av något av det ovanstående. Men faktum kvarstår: jag borde ha skrivit klart min avhandling och jag gjorde det inte.

Därför måste det bli mitt viktigaste mål för 2016: att skriva klart min avhandling. Eftersom vad man gör till stor del också handlar om vad man inte gör har jag bestämt att jag inte får påbörja eller aktualisera något skönlitterärt skrivprojekt förrän jag lämnat in min avhandling. Jag börjar känna mig själv vid det här laget, och jag vet att om jag börjar skriva på något annat kommer det snabbt att kännas roligare och så småningom också viktigare än avhandlingen, och om det händer kommer den inte bli färdig i år (givet att vi har en bebis).

Men som sagt, jag börjar känna mig själv vid det här laget, och jag vet att om jag försöker stänga av allt som har med litteratur och skrivande att göra så kommer det inte heller att bli bra. Det kommer att komma en motreaktion, antagligen i form av ett nytt projekt som bara måste ut. Och det har jag alltså inte tid med. Alltså behöver jag mata skrivarhjärnan lite lagom, så att den håller sig nöjd på något slags miniminivå.

Det jag har bestämt att jag faktiskt får göra är att fundera. Lite mer specifikt ska jag fundera över hur jag ska göra för att lära mig något som jag har kommit på att jag inte kan, men det får bli ett eget inlägg lite senare. Förhoppningsvis kan det bli funderingar som banar väg för det jag skriver sedan, när jag lämnat in min avhandling, kanske i sommar eller i höst. Så ungefär tänker jag mig det här året.

I det stora perspektivet hoppas jag att 2016 blir ett år där det vänder till det bättre. Jag hoppas att det blir ett år då SDs inflytande över svensk politik minskar, tolerans och medmänsklighet ökar, och då världens ledare fortsätter att samtala om framtiden och klimatet och kommer överens om konkreta åtgärder. Jag hoppas att världen under det kommande året blir en lite, lite bättre plats att leva i och jag tror att det är möjligt.

2016-01-04 21.20.42

 

 

Litteraturglimtar

Det är inte så att jag åstadkommer några storverk just nu, inte på någon front egentligen. Jag övar upp mina söva-bebis- och köra-barnvagnsskills, och försöker hitta sätt att skriva någonting i min avhandling och leda en KTH-kurs samtidigt som jag inte sover så mycket som jag en gång brukade. Men det får trots allt plats mer litteratur i mitt liv än jag hade förväntat mig att det skulle få just nu, om än glimtvis.

Jag läser en hel del, fast inte så långa stunder i taget. Jag brukar alltid läsa flera böcker parallellt, men nu är det mer så än vanligt. Tidiga mornar, omkring klockan fem, ligger jag ibland i vårt gästrum med Pyret på magen så att övriga familjen ska få sova. Då läser jag om C. S. Lewis Narnia-serie. Somliga dagar har jag inte sovit särskilt mycket alls. Då läser jag Eva Bexells fantastiska barnbok Kalabalik hos morfar prosten. Andra dagar har jag sovit lite mer. Då läser jag Sara Stridsbergs Beckomberga -Ode till min familj eller Barbara Voors Evighetsbarnen. När jag fastnar långa tider i badrummet tillsammans med Pyret (som gillar sin mobil över skötbordet) läser jag Den franska krigskonsten av Alexis Jenni, för den ligger där. Och ibland när jag är ute med hunden lyssnar jag på George Martins Game of thrones-serie som ljudbok. Sammantaget en lagom blandning, för mig, just nu.

För någon vecka sedan överfölls jag också av en obändig lust att redigera en av mina texter, så det gjorde jag, trots att det egentligen inte passade alls. Det är konstigt det där, hur skrivlusten kan komma när man inte alls trodde att den skulle få plats. Jag har även hunnit med mitt allra första möte med min bokcirkel, och det var alldeles fantastiskt. Det är värt minst ett eget inlägg, men när (eller om) det blir får jag se.

Ursäkta att jag har varit så långsam på att svara på kommentarer på sistone. Min datortid är lite begränsad just nu, så det är svårt att hinna. Men jag ser och läser era kommentarer och uppskattar dem mycket och jag tänker ut både längre och smartare svar än de som till sist blev nerskrivna.

Veckans pausfågel, i ett sovrum nära mig:

2015-11-18 11.04.51

Det här med att kunna leva på sitt skrivande

Det finns några ord som jag har hört fler gånger än jag kan räkna. Skrivande människor som säger: ”drömmen är naturligtvis att kunna försörja mig på mitt skrivande en dag.” Jag har hört varianter på samma tema från vänner som är musiker, skådespelare och konstnärer. ”Drömmen är naturligtvis att kunna försörja mig på det här.” Det är något som skaver hos mig när jag hör det, jag vill både hålla med och invända på något vis, men jag har haft svårt att sätta fingret på vad det är jag inte tycker känns bra. I morse när jag läste Johan Rings inlägg på debutantbloggen klarnade det lite för mig. Jag tycker att den drömmen är formulerad från fel håll.

Jag vill inte försörja mig på att vara författare. Inte nödvändigtvis. Jag vill försörja mig OCH vara författare. Att försörja mig PÅ att vara författare är såklart ett sätt att uppnå detta, men det är långt ifrån det enda sättet, kanske inte ens det bästa sättet. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv. Det är möjligt att alla som jag har hört säga det här verkligen drömmer om just att kunna försörja sig på skrivandet, och av goda skäl, men det slentrianmässiga sätt på vilket det ofta sägs får mig att undra. Jag skulle vilja syna den drömmen i sömmarna lite grann.

Om drömmen är att kunna försörja sig på att vara författare så definieras framgången av hur många böcker du säljer (eller hur mycket du kan dra in på författarframträdanden), inte på hur bra böckerna är och vad folk tycker om dem. Och det behöver faktiskt inte vara samma sak. Om jag läser och älskar ett utrangerat biblioteksexemplar av en trettio år gammal bok syns det inte i några försäljningssiffror alls, inte heller om jag lånar ut en älskad bok till en vän. Om jag däremot köper en medioker bok på pocketshop, läser de tjugo första sidorna och sedan tappar bort den eftersom den var så tråkig, då gör det den författaren mer ”framgångsrik”.  

Jag skulle önska att ekonomisk framgång och konstnärlig framgång betraktades som två separata saker, eftersom det faktiskt är två separata saker. När jag personligen utvärderar ett författarskap gör jag det utifrån vad jag tycker om böckerna och ingenting annat. (Och ja, självklart är det mer sannolikt att jag hittar en bok om många andra köpt/läst den, men det tycker jag är en annan diskussion).

Tomas Tranströmer var psykolog, Sara Lövestam är SFI-lärare, Peter Pohl är professor i matematik vid KTH. Det får mig inte att på något sätt tycka att de är mindre författare än de skulle varit om de varit ”bara” författare. Jag struntar i vad de tjänar. Hur jag ser på deras författarskap definieras enbart av vad jag tycker om deras böcker och det är så jag vill att det ska vara.

Jag tror faktiskt att de flesta resonerar som jag i den här frågan, åtminstone så länge vi befinner oss i rollen som läsare. En bra bok är en bra bok. En författare som skriver flera bra böcker (eller åtminstone en bra bok) är en bra författare. Ingenting annat spelar någon roll. (Sedan behöver vi inte vara överens om vilka böcker eller författare som är ”bra”, men även det är en annan diskussion.)

Det märkliga är, att så fort det är den andra sidan som diskuteras, vad det är att vara en framgångsrik författare från ett skrivande perspektiv, kommer ekonomin in som en parameter, oftast som den viktigaste parametern, som till exempel när Agnes Hellström och Frida Skybeck i Författarpodden diskuterade sin syn på framgång i avsnittet Framgångshetsen.

Om jag personligen drömmer om att kunna försörja mig på mitt skrivande, då bidrar jag till att upprätthålla kopplingen mellan ekonomisk och konstnärlig framgång som jag inte alls gillar. Därför vill jag inte drömma den drömmen.

Faktum är att jag ser en mängd fördelar med att ha min försörjning frikopplad från mitt skrivande. Så länge jag inte är ekonomiskt beroende av skrivandet kommer jag aldrig att behöva ge ut en text jag inte är nöjd med, publicera saker i ett tempo bestämt av någon annan än mig själv eller tacka ja till något framträdande jag inte känner mig bekväm med. Eftersom jag skriver rätt långsamt, och behöver mycket tid (kalendertid) för att känna att jag bottnar i mina texter känns dessa saker helt nödvändiga. För mig är det också så att så fort jag börja fundera över yttre framgång (till exempel pengar) kommer jag längre bort ifrån varför jag vill göra någonting, vad som är min verkliga drivkraft.

Men: jag drömmer om att skriva, och alltså vill jag försörja mig på ett sätt som inte hindrar mig från att samtidigt vara författare. Det skulle kunna ske på många olika sätt. Genom ha ett så pass välbetalt jobb att jag kan jobba deltid eller bara jobba i perioder. Genom att ha ett jobb som tillåter mig att fundera över mitt skrivande samtidigt som jag jobbar. Genom att ha ett jobb som inte gör mig särskilt trött, så att jag orkar skriva utanför jobbet. Och så vidare och så vidare. Möjligheterna är egentligen oändliga.

Jag är inte helt säker på vart jag vill komma med det här. Det är självklart inte något fel med att vare sig vilja eller kunna leva på sitt skrivande. Men jag skulle vilja att vi pratar om ekonomisk och konstnärlig framgång som två separata saker som ibland, men ofta inte, sammanfaller med varandra. Jag skulle önska att vi medvetet kunde välja vilken av de sakerna vi framför allt strävar efter. Jag tror att många skulle bli lite mindre framgångshetsade på det viset.

Ordens otillräcklighet

Ungefär vid den här tiden varje år brukar jag överväldigas av ordens otillräcklighet. Det har med hösten att göra, med färgerna. Skönheten sitter inte längre i de stora kontrasterna – skarpt rött och orange mot en skärande blå himmel – utan i nyanserna. Löv och gräs skiftar i tusentals olika varianter av gult, brunt, grönt och allting däremellan. Mina ögon ställer gradvis om sig till att se också de små skiftningarna, men mitt ordförråd följer inte med. Visst, jag kan säga gyllenbrunt och blekgult, ockra, mahogny, kastanjebrunt och umbra. Jag skulle kunna skaffa en färgkatalog och lära mig namnen på flera nyanser, men det har jag ännu inte gjort.

Sådana dagar önskar jag alltid att jag kunde måla riktigt bra, olja eller akvarell beroende på väderlek. Eller att jag kunde skriva musik som fångade känslan i det jag ser när jag går under träden omsluten av stillsamma färger, med lika många löv under mig som ovanför. När varje singlande löv gör det vackrare, men samtidigt är det som gör att just den här skönheten snart kommer att vara borta.

Jag kan inte måla på det viset, eller skriva sådan musik. Jag försöker fotografera, men det blir aldrig bra. Färgerna blir plattare på bilderna, ljuset blir fel, allting ser alltför tvådimensionellt ut. Det beror delvis på att jag inte är någon mästerfotograf, delvis på att jag oftast fotar med min telefon och inte med en riktigt bra kamera. Men det har också att göra med mediet i sig. Ett fotografi i traditionell bemärkelse är en tvådimensionell avbild av någonting, inte som det känns utan som det just då ser ut. Inte konstigt alltså om någonting ser mer tvådimensionellt ut än det gör i verkligheten. Det ingår i konceptet.

Varje konstform har den typen av begränsningar, som definieras både av mediets grundförutsättningar och utövarens skicklighet. Det där sista är lätt att glömma bort. När jag tänker att jag vill kunna måla tänker jag på tavlor av Monet, Matisse eller Lars Lerin, inte på hur det antagligen skulle se ut om jag målade några timmar i veckan som hyfsat duktig amatör. Det skulle krävas enormt många timmar innan jag blev så pass hantverksskicklig att jag kunde fånga allt det där jag vill. Alltså skriver jag istället. Inte för att det i alla lägen är en överlägsen konstform, utan för att det är det uttryckssätt som jag än så länge behärskar bäst.

Den här hösten har jag funderat extra mycket över ordens otillräcklighet. Vi har fått vårt första barn nu, en liten son. Även om mycket går att formulera, även om jag naturligtvis berättar för familj och vänner vad som hänt och händer är det som om allt det verkligt viktiga finns mellan orden. Det jag berättar är till största delen ett yttre skeende, inte hur det verkligen var. Vissa närmast slumpvisa detaljer kommer med, andra gör det inte.

När jag berättar samma sak flera gånger, för flera olika personer, börjar också berättelsen förstärka sig själv. För varje gång blir det mer och mer sannolikt att jag säger tar med samma detaljer som jag gjort tidigare, med liknande ord, och utelämnar sådant jag utelämnat tidigare. Inte för att just de detaljerna eller orden är mer sanna än några andra skulle ha varit, utan för att det bara råkade bli så, och att det sedan blev berättelsen.

Det är därför jag skriver, det är åtminstone en av anledningarna. För att formulera saker med mer eftertanke än vad som ryms i en första omedelbar version. För att försöka tränga igenom ordens otillräcklighet och hitta sätt att kompensera för den. För att kunna välja detaljer med mer omsorg och förhoppningsvis nå djupare och längre, in till det äkta och sanna. (Äkta och sant behöver däremot verkligen inte vara detsamma som självbiografiskt, men det är en annan diskussion).

Och så skriver jag för att jag redan skriver. För att det som sagt är den uttrycksform där jag kommit längst och har störst hantverksskicklighet. Det är möjligt att det till en början var en slump att det blev så. När jag var liten målade jag lika mycket som jag skrev. Jag har alltid hållit på med musik, och rätt länge med teater. Men någonstans längs vägen blev skrivandet min huvudkanal för skapande. Nu bekräftar och förstärker det valet sig själv, på samma sätt som det blir svårare och svårare att avvika från poängen i en många gånger berättad historia. Det känns fint faktiskt. Jag tycker inte särskilt mycket om att välja. Just därför gillar jag att redan ha valt, även om det i det här fallet inte var helt och hållet medvetet.

Varför skriver ni?
2015-10-22 12.19.31

Fokus över tid

Just nu har jag som sagt allvarliga fokusproblem, vilket har en konkret och övergående anledning. (Som för att illustrera detta lämnade jag efter första meningen datorn för att hämta en kopp te som dragit i 25 minuter. Jag överväger att koka nytt.) Jag har klockat mitt nuvarande uppmärksamhetsspann till ungefär tio sekunder, vilket innebär att jag glömmer bort vad jag håller på med precis hela tiden. Allting tar enormt mycket längre tid än normalt, och blir ändå lite sämre. Så kan det vara ibland.

Så är det inte i vanliga fall, tack och lov. Men även i vanliga fall har jag vissa fokusproblem. Faktum är att ett av dem är så stort (och så kroniskt) att jag tänker på det som min i särklass största utmaning både på jobbet och i mitt skönlitterära skrivande, nämligen det här: jag har väldigt svårt att hålla ett och samma projekt i fokus under en lång tid.

Min hjärna är projektorienterad. Jag har väldigt lätt för att engageras i olika saker och sugas in i dem helt och hållet. Det mest naturliga för mig är att låta mig uppslukas av en sak i taget och släppa allting annat, leva med ett enda projekt i några veckor eller möjligen ett par månader, låta det färga mina tankar, mina drömmar, luften jag andas.

Eller ja, jag släpper inte riktigt allting annat, men jag låter det träda tillbaka, håller det på en miniminivå ett litet tag. Det är på så vis, tror jag, som jag klarar av att ha så många aktiva intressen. Även om jag håller på med väldigt många olika saker parallellt så turas de om att stå i centrum för mig. De stiger och sjunker som tidvatten i mig.

Det finns projekt som passar genomföras på det viset. Det går att arrangera fester så, spela teater under en intensiv föreställningsvecka, rusta en båt, skriva en vetenskaplig artikel eller träna intensivt ett litet tag (i mitt fall, just nu, jujutsu).

Men det finns saker som inte riktigt passar in i den här formen, närmare bestämt allt som tar längre tid att genomföra än ett par månader. Till exempel att skriva en bok, eller en avhandling. Jag kämpar för att hålla kvar mitt huvudfokus där, men efter några veckor händer alltid samma sak: projektet sjunker undan för mig. Jag fortsätter ändå naturligtvis, men det är som att färgerna och skärpan har försvunnit ur en bild. Jag ser samma saker som tidigare, men ändå inte, för helt plötsligt lyckas inte projektet beröra mig längre. Jag förstår inte längre varför jag håller på med just det här och inte med någonting annat. Och då stannar projektet ohjälpligt av.

Det här är som sagt lite av ett kroniskt problem för mig, och även om jag inte har knäckt hur jag ska göra för att komma runt det helt och hållet, så har jag ändå blivit lite klokare med tiden. Framför allt av det här att försöka skriva en bok. Och en avhandling. Jag har hittat två saker som hjälper.

Det ena är att låta mig styras mer av lust, inom projektet. Långa projekt har ju nästan alltid flera olika delar, och om det inte går att byta projekt så kanske det går att byta del av projektet. (Har jag sagt att jag skriver en novellsamling?) Tidigare var jag rätt hård med att göra saker och ting i en i förväg uttänkt ordning, men det funkar faktiskt mycket bättre för mig att vara lite mindre strukturerad i det avseendet.

Det andra som hjälper är att acceptera att det här är ett problem, inte bara köra på, utan lägga lite tid på att aktivt försöka få tillbaka inspirationen. Det mest effektiva är att träffa människor som håller på med samma sak och åka snålskjuts på deras engagemang tills jag hittar tillbaka till mitt eget. Det kan funka på bara några minuter ibland.

Nu kom jag på en tredje sak, som också hjälper, men som är lite tråkigare: att hålla mig borta från nya projekt, undvika att sugas in i konkurrerande verksamheter. Men det har jag inte alltid disciplin nog för att göra. Eller lust.

Hur fungerar det här för er? Har ni lätt eller svårt för att fullfölja långa projekt? Om ni har några tips och trix för att bibehålla fokus över tid så får ni mycket gärna dela med er av dem. Jag kommer att fundera vidare över det här, för innan jag hittat någon lösning på det här fokusproblemet tror jag inte att jag kommer lyckas skriva klart vare sig böcker eller avhandling. Och det måste jag ju. Både det ena och det andra.

IMG_20151008_163310[1]

Innanför/utanför

Jag har två lägen i förhållande till mitt skrivande. På eller av. Innanför eller utanför. Innanför betyder inte bara att jag faktiskt ägnar mig åt det, utan att jag kommer i känslomässig kontakt med historien och med skrivandet. Det bildas en länk som finns kvar även mellan skrivpassen, som möjliggör till exempel att jag kan få smarta idéer när jag är ute med hunden, eller att det går snabbare än vanligt att komma in i skrivandet när jag väl skriver. Vet ni vad jag menar?

En sak som fascinerar mig är hur extremt mycket det här, det vill säga om jag är innanför eller om jag är utanför, påverkar mig som person. Det är nästan som om jag vore två helt olika människor. När jag är innanför är jag lugn och öppen, nyfiken och generös. Jag läser mycket, och med glädje. Jag lyssnar på poddar och intervjuer med författare, är intresserad av allt som har med skrivande och skrivprocessen att göra. Jag känner genuin glädje inför andras framgångar och genuin sympati inför andras motgångar och problem. Jag tar mig tid att kommentera och ta kontakt med andra.

När jag däremot saknar kontakt med mitt eget skrivande förvandlas jag till en slags Mr Hyde-variant av mig själv. Jag blir småsint och grinig, känner inte ett spår glädje över andras (skrivrelaterade) framgångar, bara en småaktig avundsjuka. När jag snubblar över någonting skrivrelaterat blir jag stressad på gränsen till panik. Jag vill inte läsa några skrivbloggar, inte titta på Babel (usch!) och har inget som helst tålamod med andras skrivrelaterade problem. (Inte med mina egna heller, i rättvisans namn. Jag föraktar mig själv för allt det jag ännu inte åstadkommit och tycker att jag är en patetisk wanna-be-författare som bara borde lägga ner. Inte så konstruktivt.) Jag blir dömande och sorterar allting i termer av bra/dåligt. Jag hamnar kort sagt väldigt långt ifrån den person som jag vill vara.

Jag började fundera över det här för en tid sedan när en avlägsen bekant släppte sin debutbok och några inlägg om det dök upp i mitt facebookflöde. När jag såg dem som Mrs Hyde kände jag ett starkt obehag och tänkte många småsinta tankar av typen ”jag fattar inte hur hon kan vara så stolt över att ge ut en bok på det där pyttelilla förlaget som ingen (läs jag) aldrig någonsin har hört talas om, baksidestexten är förresten sjukt ointressant, jag vill verkligen inte läsa den där boken” osv. Det är inget jag är stolt över, men så var det.

Två dagar senare fick jag se samma inlägg (en länk till en tidningsartikel om henne och hennes bok) och jag blev verkligen glad. Jag beundrade hennes driv att ge ut boken och hennes förmåga att skapa press, jag tyckte att omslaget var snyggt och jag blev uppriktigt nyfiken på boken. Jag tog mig tid att skriva till henne och gratulera. Jag letade inom mig efter de där elaka känslorna från dagarna innan, men de var helt borta. Verkligen helt borta och det fascinerar mig hur det kan vara möjligt.

Sett utifrån var min situation exakt densamma som några dagar tidigare. Jag är fortfarande en wannabe-författare med en halvfärdig novellsamling och som inte ens lyckats skriva färdigt min avhandling. Den yttre skillnaden från den ena dagen till den andra var max en halvsida redigerad text i en fortfarande halvfärdig novell. Några enstaka nyskrivna meningar. Ingenting. Ändå allt, för det var tillräckligt för att jag skulle återupprätta den där länken.

Detta blir alltså mitt modesta mål inför hösten: att hålla mig kvar på insidan. Inte att skriva färdigt någon bok. Inte att skriva x antal ord. Bara att hålla mig kvar i skrivandet, och att lära mig mer om vad jag behöver göra för att skapa och behålla den där kontakten.

2013-07-23 09.19.16