Bra flyt, minst sagt

Ibland, för att inte säga oftast, är extremt stora förväntningar ett säkert sätt att bli besviken. Ibland blir det just så bra som man tänkt. Vid extremt sällsynta tillfällen blir det ännu bättre. Jag och E har haft fantastiska dagar. Vi har haft långa och intensiva textsamtal, pratat om allt vi ville utan att det blev stressigt, vi har lagat god mat och varit ute i våren. Det var så roligt, och jag har fått så enormt mycket hjälp och så många nya tankar inför redigeringen av mitt manus. Igår kväll var helt enkelt en sådan kväll när det är svårt att ens föreställa sig vad som skulle kunna bli bättre. Men det blev bättre. Det kom underbara nyheter alldeles innan vi skulle gå och lägga oss. Vår gemensamma skrivarvän Marie har just fått en roman antagen av ett förlag.

Jag tänker på Marie som omskrivningarnas mästare. Hon kan ta ett stycke text som från början är relativt platt och ointressant, och få den att djupna och bli något alldeles eget. Jag har läst flera versioner av den text som nu ska bli bok och för varje varv har den tagit sjumilakliv framåt. Nu har hon alltså tagit sin bok hela vägen och ska debutera. Hon är så otroligt värd detta efter det enormt imponerande arbete hon lagt ner på sin bok. (Bara en sådan sak som att hon faktiskt åkte till Ghana enbart för att göra research till boken. Om inte det är att vara hängiven sitt skrivande så vet jag inte vad det skulle vara.) Jag är så otroligt glad och det ska bli så fantastiskt roligt att få läsa boken i publicerad form. Den var bra senast jag läste den, och sedan dess har hon skrivit om den ytterligare två gånger. Den kommer att vara grym!

Som en del av denna närmast magiska tajming så kommer min skrivgrupp, där till exempel Marie och Linda är med, att ha skrivträff nu till helgen. Vi har av olika skäl inte träffats på drygt ett år, men just nu, lagom till Maries bokkontrakt ska vi ses igen. Det kommer i sanning att bli en firandets och de goda nyheternas skrivträff, för det går bra för oss alla just nu. Och allra mest ska vi förstås fira Marie.

Som om inte det vore nog ska jag helgen därefter få tillbringa en heldag med Linda och få prata om hennes manus. Julafton tre veckor i rad med andra ord. Och som om inte det heller vore nog så är det vår. Mitt liv just nu är så lyxigt att jag knappt tror att det är sant. Men jag har åtminstone vett att vara tacksam.  

IMG_20150317_100414[1]

PS. Här var det ursprungligen en bild på några vårliga men modesta snödroppar. Jag kände dock att situationen fordrade något lite mer färgsprakande.

PPS. Det kan vara så att jag just har slagit personligt rekord i superlativ, men vad kan jag säga? Det är en sådan dag.

Det jag ville och det som blev

Det finns en överhängande risk att ni som läst de senaste inläggen här och hos Linda tänker: ”herregud vilken klubb för inbördes beundran. Det är klart att hon är glad och tacksam över att få Lindas ögon på sin egen text, för Linda älskade den ju uppenbarligen.” Jag skulle vilja nyansera den bilden lite grann.

Det är lätt att ge respons på en text man tycker om. Den responsen är också lätt att ta emot. Någonting som däremot är oerhört svårt är att ge respons till en PERSON man tycker om på en text man INTE tycker om. Jag har varit med om att ta emot sådan respons också och jag vill att ni ska veta att jag var tacksam även då. Faktum är att jag så här i efterhand är nästan ännu mer tacksam över den responsen. För om inte de som läste mina texter på den tiden då de inte var särskilt mycket att hänga i granen (eller någon annanstans heller för den delen) vågat vara ärliga och om inte jag hade vågat ta till mig det de sa så skulle jag inte ha kunnat skriva en diktsamling som Linda eller någon annan vill säga så fina saker om. Inte nu i alla fall, kanske om tio år, eller femton.

Det fanns en tid när jag grät varje gång jag fick respons, när jag åkte hem från skrivträffar och var missnöjd och frustrerad över mitt eget skrivande. Varje gång under flera års tid närmare bestämt. Jag grät inte för att någon på något sätt varit taskig. De sa positiva saker också, och kritiken var oftast mjukt inlindad och förklädd till personlig smak, men jag valde att fördjupa mig i den och dra fram den. Det som hände då var exakt det jag skrev om igår, det som ska hända vid bra respons: jag fick en objektiv blick på min egen text. Jag grät för vad jag själv såg då. Glappet mellan det jag ville skriva och det jag faktiskt hade skrivit var så stort att det var smärtsamt att få syn på. Jag tänker mig att det är det som är det svåraste med refuseringar; inte att någon annan avvisar ens text, utan att man själv tittar på den med nya ögon och förstår varför. Men det är bara genom att förstå varför som vi kan bli bättre.

Det var inte mina idéer det var fel på under den här perioden. Det tror jag att det rätt sällan är. Vad som helst kan nämligen bli bra bara det är tillräckligt väl genomfört. Karl Ove Knausgård kan skriva om hur han går och köper chips och det kan bli intressant att läsa. Därför tycker jag att frågan ”är den här idén värd att arbeta vidare på?” är irrelevant, eller kanske snarare fel ställd. Svaret är alltid: ”ja, om det blir tillräckligt bra.” Frågan vi alla måste ställa oss när vi skriver är istället: ”är jag beredd att lägga ner det arbete som krävs för att den här idén ska bli tillräckligt bra?”

För att kunna svara på den frågan behöver jag få syn på det där glappet. Att skriva är som att stå i öppningen till Platons berömda grotta och försöka få skuggfigurerna på väggen att likna de verkliga föremålen. Jag vet vad jag försöker skriva, men vad är det jag faktiskt har skrivit? Är det en skarp siluett eller en oformlig klump som avtecknar sig på väggen?

Nuförtiden är glappet mellan det jag eftersträvar och det jag lyckas få ner på papper oftast mindre än det var säg 2007. Det finns fortfarande, naturligtvis, men det känns inte lika oöverstigligt, inte lika hopplöst att närma mig. Så Emma, Anna, Marie, Lisa, Mia, ni som läste mina texter redan då; tack till er! Och tack till mig själv som klarade av att lyssna även när det gjorde ont.

2014-07-10 11.23.13

Skrivträff i ny form

Nu har vi skrivit, pratat, ätit klart för den här gången. Igår eftermiddag åkte mina skrivarvänner hem till sitt. Vi har hållit på i många år med våra skrivträffar (som jag har skrivit om tidigare till exempel här och här), men nu har våra träffar skiftat form lite grann.

Den största skillnaden är att vi har gått från att framför allt ge respons på varandras texter till att framför allt skriva. Just nu är det det vi behöver, mer än att prata. Framför allt behövde vi nog förändra vårt arbetssätt för att kunna fortsätta tillsammans, eftersom vi gjort likadant så länge. Det hade börjat gå slentrian i våra skrivträffar, och i våra kommentarer till varandra. Så den här gången satt vi helt enkelt tillsammans och skrev på våra respektive projekt. Det var väldigt mysigt, men både jag och flera av de andra upptäckte att vi saknar våra diskussioner. De gav så mycket inspiration och input till det egna skrivandet. Nästa träff, i början av juni, ska vi alltså pröva ett mellanting.

Den andra stora skillnaden med just den här skrivträffen att vi var hemma hos mig. Trots att vi hållit på så länge var det första gången. Det beror dels på att jag flyttade förra sommaren och dels att två medlemmar i vår grupp tagit paus. I sådan här sammanhang är en trea oändligt mycket större än en etta, och fem sängplatser är lättare att skaka fram än sju. Fem personer i en trea är bara det rätt mycket, så min stackars fru blev skickad i frivillig exil över helgen. När vi lagt packat upp alla tältsängar och madrasser fanns det inte så jättemycket golvyta över, men det gick. För mig var det väldigt fint att de kunde komma hit. Som att väva ihop två viktiga världar med varandra.

Den lilla skrivarhunden Hugo var också med på träffen.

20140217_122429[1]

Konsten att vara lagom tydlig

Det här med att ta emot respons är en knepig sak. Eller rättare sagt, att bara få den är enkelt, men det är svårt att verkligen ta den till sig. För mig brukar det ta lite tid. När jag fick helhetsrespons på min novellsamling i september förra året pratade vi mycket om tydlighet. Alla noveller i samlingen sitter ihop, men på olika sätt. Vissa karaktärer känner varandra, andra påverkar varandra utan att ens veta om det. Alla noveller utspelar sig också ungefär samtidigt och i närheten av varandra. Det var en av mina visioner när jag började skriva, förutom att jag ville berätta om sinsemellan helt olika karaktärer i jagform. Genom att skapa olika typer av kopplingar ville jag förstärka illusionen av att karaktärerna finns på riktigt, att det är en hel liten värld.

Överlag är alla som hittills läst positiva till den grejen. Däremot har alla som läst också varit irriterande överens om att kopplingarna mellan novellerna bör bli ännu tydligare, och framför allt, att de borde presenteras tidigt i varje novell. Vem jag-personen är och vad hen har för relation till den föregående novellen borde framgå redan i första stycket, men allra senast efter en sida. Annars kommer läsaren inte kunna koncentrera sig på själva texten, utan börja leta kopplingar som kanske finns och kanske inte finns. Så sa de, och jag hörde ju att det var logiskt. Läsaren vill vara läsare och inte detektiv. Man kan ju dessutom tycka att detta att alla som läst är överens borde räcka för att övertyga mig. Men nej då. Jag är tjurskalligare än så. Dessutom är jag jätterädd för att vara övertydlig, eftersom det är en sak som irriterar mig väldigt mycket när jag läser. Inte ens när en i min skrivgrupp nästan skrek: ”Liv, det är ingen risk, subtil är ditt andranamn!” (jo, det kan gå hett till ibland på våra skrivträffar :-)) trodde jag riktigt på vad de sa. Visst, jag gjorde några plikskyldiga ändringar i mitt manus, men jag tyckte inte riktigt att det behövdes och jag var jätterädd för att bli övertydlig.

Så i julas läste jag Tiggarflickan av Alice Munro. Det är också en novellsamling där alla novellerna sitter ihop med varandra. De handlar om samma person, Rose, genom olika delar av hennes liv. På så vis är kopplingen tydligare än den mellan mina noveller, eftersom alla noveller i Tiggarflickan sitter ihop på samma sätt. Dessutom presenteras kopplingen tydligt på bokens baksida. Ändå väljer Munro att hjälpa läsaren betydligt mer än jag har gjort. I alla noveller utom den första bekräftas kopplingen i den första meningen. Inte första sidan, inte första stycket, utan i den första meningen. Ibland till och med i det första ordet. Fem av de tio novellerna börjar med hennes namn; Rose. ”Rose kände många människor som önskade att de fötts fattiga, men inte hade det.” ”Rose klarade inträdesprovet, hon gick över bron, hon gick på högstadiet.” ”Rose hade en dröm om Anna.” Två av de andra novellerna har med Rose’s namn i den första meningen. Ytterligare två inleds med en mening om Rose’s styvmor, en synnerligen väletablerad karaktär. Och den kvarvarande novellen, det är den första. Den bryter mönstret. Men i den första novellen finns ju inte heller någon tidigare novell att presentera en koppling till. Där, men bara där, får intresseväckande formuleringar gå före tydligheten.

Tyckte jag att det var övertydligt? Blev jag irriterad när jag läste? Nej. Det var jätteskönt. Jag kände det som om jag vaggades in i en lugn och skön rytm, som ett omkväde. Det är supertydligt, och det kändes enbart positivt. Nu har jag alltså äntligen fattat den här lilla grejen. Nu jobbar jag äntligen på riktigt med att hitta lösningar till detta i mitt manus. Nu kommer jag ordna till det här även om det går ut över favorit-inledningar. Andra poletter från responsen har ännu inte trillat ner, men det kommer, tids nog. Om ni läser det här, kära skrivgrupp, tack. Jag förstår att det är er förtjänst att jag såg det här när jag läste Tiggarflickan. Det finns så många möjliga saker att se i välskrivna böcker att man oftast bara hittar sådant man har börjat leta efter. Jag lyssnar på er respons. Jag är bara lite långsam.

20140112_135236[1]

Jag överlevde helhetsresponsen

Tänk att jag på fullaste allvar lyckades övertyga mig själv om att jag inte var nervös inför helhetsresponsen. Jag skrev det här på bloggen, och jag trodde det verkligen. Jag inbillade mig till och med att jag skulle tycka det var tråkigt efteråt, när jag inte längre hade responsen att se fram emot. Såhär i efterhand kan jag avslöja att det var bullshit. Jag var jättenervös, i det närmaste panikslagen, och har nog varit det rätt länge. Det märkte jag inte förrän efteråt, när anspänningen släppte. Men, fritt citerat efter ett föredrag på bokmässan som en av mina skrivarvänner lyssnade på; självbedrägeri är författarens bästa vän. Om man i förväg förstod hur jobbig, tidskrävande och läskig den här processen är skulle det inte finnas särskilt många böcker. Kanske inga alls.

Så hur gick det då? Jo tack. Det gick bra. Jag överlevde och jag fick många helt fantastiska kommentarer. En i gruppen inledde med att säga: ”det här är en lysande bok, och i det närmaste helt klar.” Sedan följde en åtta timmar lång och mycket intensiv diskussion om allt som borde bli bättre. Då pratade vi ändå bara om det allra viktigaste. I det närmaste klar är väl inte riktigt hur jag skulle sammanfatta läget. Men det var en fin sammanfattning av hur vi brukar kasta oss in i responssamtalen; ”det här är jättebra, men…”

Det är nästan magiskt hur kommentarer från andra kan få en att se sin text med nya ögon. Helt plötsligt kan även jag se var det brister, och jag har redan börjat få idéer till lösningar. Det är egentligen inte mer jobb kvar än jag hade väntat mig, men det känns alltid lite mer när det blir mer konkret. Det är mycket kvar, men just nu känns det bara roligt att ta tag i alltihop. Jag är så tacksam att jag har min fantastiska skrivgrupp.

Såhär mysigt och fridfullt kan det se ut kring bordet vid våra responssamtal. Och visst är det mysigt, men knappast fridfullt.

Responsmys[1]

Bokmässa och bastu

Vilken fantastisk dag. Så många människor, så många böcker, så många intryck. Min skrivgrupp och jag har tillbringat dagen på Bokmässan i Göteborg. Mestadels var vi dock på olika ställen, för det var så lätt att tappa bort varandra i vimlet mellan montrarna. Det kommer nog ta ett litet tag innan jag kan sammanfatta den här dagen på ett vettigt sätt, för alla roliga detaljer snurrar fortfarande runt, runt i huvudet. Men så mycket kan jag säga som att jag (surprise, surprise) köpte något fler böcker än jag hade tänkt.

En av höjdpunkterna på dagen var också att få träffa några bloggare i verkliga livet, däribland Anna på Kära Syster, Vilse och alla Debutantbloggarna. Manne Fagerlind som skrev på debutantbloggen förra året var också där. En av alla böckerna jag köpt är hans fina Berg har inga rötter.

Nu fortsätter skrivträffen lite mer som vanligt. Vi ska börja med att smälta alla intryck i vedeldad bastu i skogen, med utsikt över en tjärn. Så ofattbart lyxigt. Och ändå är imorgon en ännu större dag. Då ska vi prata om min bok.

20130927_160444[1]

Tankar inför helhetsresponsen

På lördag ska jag få helhetsrespons på mitt manus av min skrivgrupp. Jag går här och försöker summera mina tankar och känslor inför det. På det stora hela är jag lugnare än vad jag hade trott att jag skulle vara. (Just nu i alla fall, vem vet, om några dagar kanske jag blir jättenervös…) Jag inbillar mig att jag vet ungefär vad som väntar.

Det kommer att bli jobbigt. Jag kommer, med 100% sannolikhet, få reda på att min bok inte är klar. Det är ju på sitt sätt det jag har bett om. Vill man höra att allt är perfekt ska man inte skicka sin text på respons, så enkelt är det. Det är alltid jobbigt att flytta sina egna gränser, att få hjälp att se hur något man trodde var färdigt kan bli bättre. Men det är genom att hela tiden göra det som det kan bli riktigt bra.

Mest av allt är jag nog nyfiken. Vilka saker kommer de att kommentera på? Vad tycker de fungerar, och vad fungerar inte? Vår nyaste medlem i gruppen hade inte läst ett ord av vad jag skrivit innan hon fick mitt manus. Självklart är jag lite extra nyfiken på vad hon kommer att säga. Och jag är nyfiken på vad som kommer hända i mig vid responsen, och efteråt Vilken typ av idéer kommer jag få inför det fortsatta arbetet?

Något jag själv tänkt på när jag redigerat är att min ingång till berättelserna, de bilder eller ord som fick mig att börja skriva om just den karaktären, eller just den situationen, i de flesta fall försvunnit med tiden. Det blev något jag använde för att komma igång, men hamnade så småningom längre och längre ut i periferin. Med några undantag. I ett par av novellerna finns det där allra första kvar, lika centralt som tidigare. Betyder det att just de inte är klara än? Det kanske jag får svar på nu på lördag.

Jag hoppas att jag kommer att kunna ta de kritiska kommentarerna just så; inte som att det (eller jag) är dåligt, utan att det inte är färdigt än. Att känna sig dålig är nästan aldrig konstruktivt. Att ta responsen på det sättet är något jag jobbat mycket med under åren. Det går bättre och bättre, och just nu har jag (peppar peppar) ganska bra skrivarsjälvförtroende. Det var så skönt att lämna in ett helt manus, till slut. Oavsett hur det blir så har jag i alla fall lyckats med det.

En enda sak är jag orolig för, nämligen hur jag ska klara av att skala upp mitt skrivande igen. Även om jag hållit på lite grann även sedan jag lämnade in mitt manus i somras, så har det varit på halvfart. Det är inte tiden som bekymrar mig egentligen. Det är orken. Det är mycket annat som händer, särskilt på jobbet, och så kommer det att vara minst ett par månader till. Jag är helt enkelt lite trött, och vet inte i vilken utsträckning jag har någon extraväxel att lägga in. Och jag vill verkligen göra det, för att utnyttja den inspirations-boom som en skrivträff alltid är. Nåja, det lär väl visa sig. Och jag längtar efter att sätta igång.

2013-08-23 07.13.08

Bara en vecka kvar

Om en vecka kommer löven på träden att vara lite gulare eller rödare och jag, jag kommer att sitta i en bil på väg söderut tillsammans med två skrivarvänner. Det är dags för skrivträff igen, men inte vilken skrivträff som helst. Den här skrivträffen är speciell för mig på två sätt. För det första ska vi tillbringa fredagen på bokmässan. För det andra ska jag få helhetsrespons på mitt manus.

Obegripligt nog har jag aldrig varit på bokmässan tidigare. Flera år har jag varit nära att åka, men det har alltid dykt upp något annat. Som ett förundrat barn har jag lyssnat på vänner och familj som berättat om sina bokmässebesök, och för varje ny historia har den fått lite mer av ett mytiskt skimmer omkring sig. Säkert delvis för att vissa av de historierna har varit rätt osannolika (till exempel har min fru varit på bokmässan tre gånger, och varje gång, på olika sätt, lyckats köra huvudet i magen på Jan Guillou), men mest förstås för att det är just en bokmässa. En mässa bara om böcker. Det kan väl inte bli annat än fantastiskt?

Helhetsrespons är också något nytt för mig. Jag har varit med och gett helhetsrespons till andra i min skrivgrupp, men det är första gången jag själv skickat in ett komplett manus. Det här med helhetsrespons är något vi införde för några år sedan. En gång per projekt kan den som vill lämna in hela manuset (i vanliga fall har vi en maxgräns på 50 sidor) och lämna det till hela gruppen (i vanliga fall är vi två smågrupper på 4+3 personer). Sedan har vi en storgruppsdiskussion som blir lite annorlunda än våra vanliga responssamtal. Vi pratar om den övergripande strukturen, om teman, språket, rörelsen genom boken. Det brukar vara väldigt givande. Särskilt spännande är det att vissa i gruppen har läst det mesta tidigare, medan andra är helt nya för texten. Det blir en blandning av nya och gamla ögon.

Jag längtar förstås. Efter bokmässan, efter att få kommentarer på mitt manus, men mest av allt efter att få träffa min fina skrivgrupp igen.

2013-09-18 16.46.22