24. Julklappsrim

Traditionen att rimma på julklappar är gammal. Faktum är att den till och med är äldre än traditionen att ge varandra presenter på julafton. Ordet julklapp kommer sig av att man brukade gå hem till grannar och vänner och klappa på dörren. Sedan kastade man in någonting, ofta ett vedträ eller en halmfigur med en vers på. Dessa verser var ofta skämtsamma och ibland grova, och det gällde för avsändaren att smita iväg innan någon upptäckte vem som kastat in julklappen.

Med tiden blev vedträna till presenter och verserna blev snällare, men ordet och versen finns kvar. Jag har inte lyckats hitta någon uppgift om när i tiden den här övergången hände, tipsa mig gärna om du vet!

Till formen kan ett julklappsrim se ut nästan hur som helst; korta eller långa, rappa eller högstämda, finurliga eller tydliga. Det finns trender och traditioner, men nästan inga måsten. Det enda kravet är väl just att det ska rimma någonstans, eller åtminstone nödrimma.

Nödrim behöver faktiskt inte ens vara en nödlösning i det här läget, för det viktigaste är att det är kul. Min farbror förvånade hela släkten när han introducerade konceptet ”dubbelt nödrim” då han gav bort en klassisk sagobok med versen:

Det är svårt att hitta ett rym
på bröderna Grym.

Sedan dess har vi alla tagit ut svängarna lite mer med nödrimmandet när vi har behövt och det är riktigt roligt.

För mig betyder julklappsrim lite extra omsorg och eftertanke till varje paket, lite på samma sätt som ett vackert inslaget paket är roligare att få än en oinslagen gåva, eller som ett lackat och doftande paket känns mer juligt än ett tejpat. Och en sådan present är roligare att ge bort. Jag tycker också mycket om hur rimmen får själva paketöppningen att stanna upp lite grann, och låter varje enskilt paket stå i rampljuset en liten stund. Även ett kort eller dåligt rim kan skapa gissningar och samtal, och är en present i sig.

Därför rimmar jag nästan alltid på mina julklappar, och därför blir jag alltid glad när jag får ett rim från någon annan. Jag brukar oftast skriva fyraradingar som rimmar parvis, eller tvåradingar med korta rader och både inrim och slutrim. Eller någonting helt annat om det blir så.

De rim som jag är mest förtjust i är underfundiga rim, sådana som är omöjliga att gissa när man sitter där med paketet, men som är självklara när man väl har öppnat. Det är långt ifrån alltid jag lyckas få till sådana. Kvaliteten på mina julklappsrim står i direkt proportion mot dagsformen på kvällen den 23e december, för eftersom jag oftast är ute i sista minuten är det först då jag börjar. Visst är det roligt att få till något riktigt finurligt, men om jag inte lyckas med det tar jag det jag ändå lyckats få till. För det är min bestämda åsikt att ett halvdant rim är bättre och framför allt roligare än inget rim, och att även ett mediokert rim bidrar till en ännu godare jul.

GOD JUL! Och tack alla ni som har följt min lilla versmåttsskola. Jag har haft jätteroligt.

20151224_002408.jpg

23. Sapfisk strof

De flesta versmått vi har tittat på hittills i julkalendern har varit en kombination av en given rytm och ett givet rimmönster. Men det finns också ett antal versmått som koncentrerar sig på en av de här sakerna, nämligen rytmen. Det sättet att dikta var oerhört populärt under antiken. Idag ska vi titta på ett av de versmåtten, sapfisk strof, döpt efter den grekiska skaldinnan Sapfo.

Tomas Tranströmer använde det här versmåttet i sin debutbok 17 dikter, som här i dikten Ostinato:

Under vråkens kretsande punkt av stillhet,
rullar havet dånande fram i ljuset,
tuggar blint sitt betsel av tång och frustar
skum över stranden.

Jorden höljs av mörker som flädermössen
pejlar. Vråken stannar och blir en stjärna.
Havet rullar dånande fram och frustar
skum över stranden.

Upprepningen i den sista raden är Tranströmers eget stilgrepp och behövs inte för att göra versmåttet komplett. Men låt oss titta lite närmare på rytmen:

UND-er VRÅ-kens KRETS-an-de PUNKT av STILL-het
RULL-ar HAV-et DÅN-an-de FRAM i LJUS-et
TUGG-ar BLINT sitt BETS-el av TÅNG och FRUST-ar
SKUM öv-er STRAND-en

Rytmen i de tre första raderna är identisk och består av daktyler och trokéer. Sista raden består av en daktyl och en troké:

Oo | Oo | Ooo | Oo | Oo
Oo | Oo | Ooo | Oo | Oo
Oo | Oo | Ooo | Oo | Oo
Ooo | Oo

Samma rytm upprepas i andra strofen. Antalet strofer väljer man själv. Rytmen i sapfisk vers kan med fördel kombineras med subtil användning av allitteration, vilket även Tranströmer gör (t.ex. fram-frustar, skum-stranden).

Jag gillar det här versmåttet. Frånvaron av rim ger det en okonstlad karaktär, samtidigt som det finns en tydlig struktur och ett flyt. Sapfisk strof anses ofta vara ett avancerat versmått som är svårt och få till, men jag håller bara delvis med. Det beror på vad man har lätt respektive svårt för. För den som har lätt för att känna rytm, men svårare att rimma i konstfulla mönster kan det här versmåttet mycket väl vara lättare än många andra vi talat om, och kanske ett kul alternativ. Men om man har lite svårt för det här med rytm är det förstås knepigt, eftersom man måste kombinera flera olika rytmer som hamna på rätt ställen.

Sapfisk vers finns i flera olika varianter, men den ovan är den enda som har blivit vanlig i Sverige. (Eller ja, vanlig är förstås ett relativt begrepp, men jämförelsevis vanlig.) I det grekiska originalet var avslutet på varje rad lite annorlunda än här. Istället för en troké slutade varje rad med något som kallas spondé.

En spondé är en versfot med två stavelser, där båda är betonade. Och det är verkligen knepigt att få till på svenska. Jag kan inte komma på ett enda ord som är en spondé i sig själv, utan på svenska måste vi skapa den här versfoten genom att kombinera flera ord, till exempel ”full fart” (OO).

(Vissa antika versmått krånglar till det ytterligare genom att kombinera en spondé med daktyler eller trokéer så att det hamnar tre betonade stavelser i rad. Det är visserligen möjligt (t.ex. full fart fram, OOO) men faller sig inte helt naturligt på svenska.)

Att avsluta varje rad med en dubbelbetoning skulle både vara väldigt svårt och riskera att bli stolpigt på svenska. Jag är än så länge fullt nöjd med att hålla mig till Tranströmers variant av sapfisk vers.

Del 23

SAMMANFATTNING

Sapfisk vers är ett antikt versmått som kännetecknas av en genomgående rytm. Den finns i flera olika varianter, men den som är vanligast på svenska består av daktyler och trokéer.

Imorgon är det julafton, och därmed sista avsnittet i den här julkalendern. Det kommer, naturligtvis, att handla om julklappsrim.

22. Klingande kadens

Den mänskliga hjärnan är ganska märkvärdig. Den letar hela tiden efter mönster, och om den inte hittar ett mönster utan bara nästan, då fyller den gärna i det som fattas själv. En annan situation där detta fenomen spökar har fått ett eget namn inom verslära, och ett väldigt vackert namn dessutom: klingande kadens.

Titta på inledningen till Viktor Rydbergs dikt ”tomten”:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.

Med betoningar utskrivna, på det sätt vi brukar göra ser det ut så här:

MID-vin-ter NATT-ens KÖLD är HÅRD
STJÄR-nor-na GNIS-tra och GLIMM-a
ALL-a SOV-a i EN-slig GÅRD
HÖGT un-der MID-natts TIMM-a

Rytmen utan orden ser ut så här:

Ooo | Oo | Oo | O
Ooo | Ooo | Oo
Oo | Ooo | Oo | O
Ooo | Oo | Oo

Ni som har följt julkalendern kan vid det här laget säga en hel massa saker om de här raderna. Det är fallande vers, alltså vers som består av daktyler (Ooo) och trokéer (Oo). I rad ett och tre har den sista trokén blivit förkortad (O), eftersom hård-gård är manliga rim. Ni kan se att rad ett och tre består av fyra versfötter medan rad två och fyra har tre. Allt det där stämmer, men vad är då en klingande kadens?

Titta på de fyra raderna igen, och fundera ännu en gång på hur du skulle betona dem om du skulle läsa versen högt. En del av er skulle säkert uttala betoningarna precis så som vi skrivit ut dem ovan, men ganska många läsare (till exempel jag) frestas att lägga till en extra betoning i slutet av glimma och timma:

MID-vin-ter NATT-ens KÖLD är HÅRD
STJÄR-nor-na GNIS-tra och GLIMM-A

Jag vill göra så, eftersom jag så gärna vill att alla raderna ska vara rytmiskt lika långa, alltså ha lika många versfötter. Så jag gör en liten paus mitt i ordet och trycker till a:et i ”glimma”:

Ooo | Oo | Oo | O
Ooo | Ooo | O O

Den är den här förändrade betoningen som kallas för klingande kadens. Slutet på en fras kallas kadens, och att på det här sättet betona en vanligtvis obetonad stavelse för att få rytmen att stämma överens med de andra raderna kallas klingande kadens. Jag tycker att det är ett väldigt vackert namn på en fascinerande företeelse.

Det är naturligtvis inte fel att uttala glimma och timma precis som vanligt (Oo), eller att göra någonting lite mitt emellan.

Exemplet i det här inlägget är hämtat ur Eva Liljas bok Verslära. Jag brukar oftast hitta på egna exempel, men det är snart jul, och jag tror inte det är möjligt att hitta en vintrigare och juligare dikt (som dessutom innehåller klingande kadenser) än den här. Här kommer lite mera ur Tomten, bara för att den är så fin:

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

Hela dikten hittar du här, tack vare det fantastiska projekt Runeberg, som skapar fria elektroniska utgåvor av klassisk, nordisk litteratur.

Del 22

SAMMANFATTNING

Klingande kadens innebär att betona en stavelse i slutet på en fras som normalt är obetonad, för att få antalet versfötter att stämma överens med de andra raderna.

Imorgon ska vi titta på ett klassiskt antikt versmått.

21. Inkongruens

Även i bunden vers ska formen vara underordnad innehållet och det poetiska uttrycket. Om formen inte passar innehållet eller stärker diktens budskap bör formen förändras, lite, mycket eller helt och hållet. Litteraturhistorien vimlar av exempel på inkongruens, det vill säga avvikelser från en given form. I många fall bidrar de till att göra dikterna bättre snarare än tvärt om, men betyder det att man kan göra precis vad som helst? I det här inlägget tänkta jag ta upp exempel på olika vanliga typer av inkongruens som jag tycker funkar bra respektive dåligt.

I tidigare inlägg här i julkalendern finns flera exempel på inkongruens, och de flesta av dem tycker jag funkar alldeles utmärkt:

  • Skifta plats på rader i en given rimställning. I rondeln i del nio av versmåttsskolan har två rader fått byta plats (jämfört med standardformen på en rondel). Ett annat exempel finns i Inger Christensens sonettkrans Sommarfugledalen. I de flesta av sonetterna använder hon rimställningen abba cddc efe gfg, men i sonett nummer fjorton använder hon istället rimställningen abba cddc eef fgg. Jag tycker inte det stör alls.
  • Luckra upp rimställningen. Både Inger Christensen och Lotta Olsson använder en lite ”lättare” rimställning i sina sonettkransar än det traditionella rimmönstret i en sonett (se del 14 och 15). På motsvarande sätt bryter Axel Österberg upp den hårda rimstrukturen i sin översättning av François Villons ballade i del 12. Om du tycker att det är svårt att rimma (eller vill använda ovanliga ord) är det här ett jättebra alternativ. Du kan till exempel låta bara varannan rad rimma, eller låta fyra rader som alla rimmar på varandra rimma 2 + 2 istället. Viktigt att tänka på då är att låta förändringen bli genomgående så att dikten blir i balans.
  • Förändra småord i en upprepande rad. Även detta finns i rondeln i del 9. ”Fast jorden är på samma plats igen” blev ”tills jorden är på samma plats igen”. Jag har träffat på liknande exempel i flera andra dikter som har upprepande diktrader och jag har aldrig upplevt det som störande. Tvärtom tycker jag ofta att det är lite kul. Som en liten extra tvist.
  • Göra en fri tolkning av ett klassiskt versmått. I versmåttsskolan har vi till exempel sett det här i Frödings tolkning av en ghasel (del 18). Han valde ut ett av kännetecknen för en ghasel (upprepande radslut), men hoppade över de andra (inrim, en specifik rimställning och ett givet tema). Även detta tycker jag ofta blir bra. Ett versmått är faktiskt bara ett förslag; en form som andra diktare genom historien har använt och gillat. Sådana former är till för att utvecklas.

Vilka avsteg från formen du känner dig bekväm med när du läser eller skriver vers är förstås upp till dig själv. Men allt det ovanstående kan du alltså göra och vara i gott sällskap med många författare i världslitteraturen som gjort samma sak med gott resultat. Men riktigt vad som helst kan man inte göra. Det finns två saker som jag tycker att man bör akta sig för (om man inte har mycket goda skäl att göra det): bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

I gårdagens inlägg såg vi hur Stagnelius bröt sin rytm på en av raderna i sin canzone. I det fallet tycker jag att det funkar ok. Dels eftersom det bara sker en enda gång, dels eftersom det med lite god vilja faktiskt går att betona ordet omsluten så att det passar in i versrytmen (om-SLUT-en). Men jag tycker att det är en nödlösning, och att dikten hade varit bättre utan den. Om man bryter rytmen oftare och ännu mer tycker jag att det ohjälpligen stör.

 

Del 21

SAMMANFATTNING

Vilka avsteg från en given form som man tycker funkar är upp till var och en. Personligen tycker jag att det mesta kan bli bra, utom att bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

Imorgon ska det handla om en konsekvens av att använda olika långa rader.

20. Canzone

Idag ska vi titta på ett versmått som heter canzone och som jag tycker är väldigt kul. Av någon outgrundlig anledning blev den här formen aldrig särskilt populär i Sverige, förutom en kort canzone-trend i början på 1800-talet. (Såvitt jag vet. Tipsa mig gärna om du hittar mer moderna dikter på den här formen.) De är inte alla av dessa dikter som har åldrats med värdighet. Den som jag tycker står sig bäst av dem jag läst är ”uppoffringen” av Erik Johan Stagnelius. Den börjar så här:

För dig, o änglaljuva,
jag sista gången tänder
min offereld, av himlens vind omfluten.
Med sångens milda duva
till avsked jag dig sänder
en daggig ros, i diktens lundar bruten.
Av känslans tår begjuten,
Amanda, skönt hon glimmar.
Dock vet, de forna såren
ej pressat denna tåren,
som tindrande i purpurkalken simmar.
Av glädje jag den fällde,
befriad evigt från passionens välde.

Det här var första strofen. Dikten fortsätter sedan med ytterligare fem strofer på samma form. Kombinationen långa strofer (tretton rader) och många strofer är inte helt gångbar i nutidslitteraturen, och har inte varit på länge. Men det som jag inte förstår är varför inga mer sentida poeter har plockat upp den här formen och skrivit canzoner med en enda fristående vers, för det finns flera saker som gör det här versmåttet speciellt. Låt oss titta lite närmare på den här formen.

För det första är raderna olika långa, vilket inte är särskilt vanligt. Jag tycker att det ger en kul dynamik till versen. Raderna är omväxlande på jambisk tretakt och jambisk femtakt:

med SÅNG-ens MILD-a DU-va
till AV-sked JAG dig SÄND-er
en DAGG-ig ROS i DIKT-ens LUND-ar BRU-ten.

oO | oO | oOo
oO | oO | oOo
oO | oO | oO | oO | oOo

En traditionell canzone innehåller enbart kvinnliga rim, så att de korta raderna får sju stavelser och de långa elva.

En annan sak som jag uppskattar med canzonen är den lite ovanliga rimställningen. Den kan variera lite grann, Stagnelius använder ABCABCCDEEDFF. (Ni kommer väl ihåg? Stor bokstav, kvinnliga rim.) Det som kännetecknar rimställningen i en canzone är början: ABCABC. Läs Stagnelius inledande strof ovan en gång till. De tre första raderna rimmar inte på varandra, så när man börjar läsa tror man att dikten inte kommer att rimma. Och så gör den det i alla fall! Jag tycker att det skapar en känsla av att dikten vecklar ut sig som en blomma, och visar sig vara mer intrikat än den vid första anblicken verkade.

Så långt om själva versmåttet. Det finns ytterligare en sak i just den här versen som jag skulle vilja ta upp. Titta på de första tre raderna igen, framför allt tredje raden.

min offereld, av himlens vind omfluten.

Hur skulle ni betona det sista ordet, omsluten? Jag skulle säga antingen OM-sluten eller OM-SLU-ten. Jag skulle nog inte säga om-SLU-ten, men eftersom ordet står mitt i jambisk femtakt är det så det blir:

min OFF-er-ELD av HIM-lens VIND om-SLU-ten.

Det är alltså en liten nödlösning, rent rytmiskt. Dessutom är det snudd på ett nödrim. Omsluten-bruten-begjuten rimmar näst intill, men bara nästan (eftersom ett rent rim ska vara identiskt från och med vokalen i den sista betonade stavelsen, och den stavelsen är i det här fallet ”om” i omsluten).

Här gör Stagnelius en sak som jag tycker är smart. Han sätter det sämsta rimmet först. Om man måste nödrimma någon gång (och det måste man ju ibland) tycker jag att det nästan alltid blir bäst att göra just så. Den första gången ett rimord dyker upp finns nämligen inga förväntningar hos läsaren. Den första raden kan författaren skriva hur hen vill, och alltså ligger det nära till hands för mig som läsare att tro att författaren valt just de här orden för att de blir bra. Alltså antar jag att de är bra. Om jag däremot har läst flera rader med samma slutrim skapas en annan förväntan hos mig: undrar hur författaren ska lösa det här för att få ihop formen? Och i den positionen är jag mycket mer på min vakt mot nödlösningar. Det här lilla trixet kanske inte funkar på alla, men det funkar på mig.

Men Stagnelius gör i och med detta också något som jag inte tycker funkar så bra: han bryter rytmen tidigt i versen. Effekten blir densamma som rytmankare fast tvärt om. Läsaren blir lite störd i flytet, och lite förvirrad om hur betoningarna egentligen ska vara. Det stör, och allra mest om det kommer tidigt i versen. Just placeringen var antagligen lite mindre viktigt när dikten skrevs. Det är nu snart tvåhundra år sedan, och på den tiden var all lyrik skriven på bunden vers, och en överväldigande majoritet dessutom på jambisk femtakt. Det var nog inte en rytm som behövdes förankras i läsarna, eftersom det var normen. (Givetvis var det redan då en nödlösning att bryta versrytmen, men det spelade nog inte någon roll om det kom tidigt eller sent i dikten.)

Det är sådant som får mig att fundera över vad som kommer att vara norm om tvåhundra år.

Del 20.png

SAMMANFATTNING

En canzone har tretton rader på omväxlande jambisk tretakt och jambisk femtakt. (Rad tre, sex, elva och tretton har fem versfötter. Övriga rader har tre.) Rimställningen är till exempel ABCABCCDEEDFF (enbart kvinnliga rim). En sådan trettonrading kan antingen stå för sig själv, eller tillsammans med flera andra strofer på samma form.

Imorgon kommer det fortsätta att handla om vad som funkar bra och mindre bra när man väljer att bryta mot en given form.

19. Rytmankare

Att rytm är viktigt i bunden vers har ni ju förstått vid det här laget. Jag tänkte dela med mig av mitt bästa rytmtips, som ibland kan utgöra skillnaden mellan en ok vers och en bra vers och som kan göra en bra vers ännu bättre (rent rytmiskt). Ett litet överkursinlägg alltså, så här mot slutet av julkalendern.

Titta på inledningen av Harriet Löwenhjelms dikt ”Jakt på fågel”:

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront.
En dront har jag skjutit med luntlåsgevär.
Då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär,
/…/

Om jag läste orden ”jag har skjutit en dront” fristående skulle jag antagligen betona dem så här:

JAG har SKJUT-it en DRONT
Oo | Ooo | O

Men när samma ord dyker upp i Löwenhjelms vers gör jag inte det. Jag läser det så här:

tall-y-HO, tall-y-HO jag har SKJUT-it en DRONT
ooO | ooO | ooO | ooO
en DRONT har jag SKJUT-it med LUNT-lås-ge-VÄR
oO | ooO | ooO | ooO

Varför blir det så? Jo, på grund av orden ”tallyho, tallyho”. De här orden har en väldigt tydlig rytm. Tallyho går bara att betona på ett enda sätt; tall-y-HO. Och genom att börja dikten med två sådana ord efter varandra tvingar Löwenhjelm in läsaren i sin versrytm:

tall-y-HO, tall-y-HO
ooO | ooO

Och när vi väl har kommit igång så faller det sig naturligt att fortsätta på samma sätt, om det finns minsta möjlighet att göra det. Alltså läser vi:

tall-y-HO, tall-y-HO jag har SKJUT-it en DRONT
ooO | ooO | ooO | ooO

Och för den händelse att någon läsare inte skulle ha fattat galoppen kommer ytterligare ett ord med tvingande rytm på andra raden: luntlåsgevär. Det kan också bara betonas på ett sätt: LUNT-lås-ge-VÄR (OooO). Detsamma gäller för ”horisont” på tredje raden (ho-ri-SONT, ooO).

Jag brukar kalla sådana här ord med tvingande rytm för rytmankare, eftersom de hjälper till att låsa fast eller förankra rytmen. (Det är möjligt att det finns någon annan och mer etablerad term för det här, men jag har inte kunnat hitta någon som har skrivit om det här över huvud taget.) Störst effekt får långa ord med tvingande rytm, eller flera sådana ord efter varandra, så att den tvingande rytmen sträcker sig över mer än en versfot.

Det fina med rytmankare är att det räcker med en eller ett par sådana på strategiska ställen för att förändra hela dikten. Den andra och tredje strofen i Löwenhjelms dikt börjar båda så här:

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront,

Effekten från hennes användning av rytmankare i första strofen sitter i, och jag läser lydigt:

jag har SKJUT-it en DRONT, jag har SKJUT-it en DRONT
ooO | ooO | ooO | ooO

Om det istället hade varit den första strofen som började så skulle jag antagligen inte ha vetat hur jag skulle betonat den, jag skulle ha läst det mer tvekande, och om jag råkat tolka det ”fel”, skulle min läsrytm förr eller senare ha krockat med versrytmen. Och det skulle ha tagit fokus från innehållet.

Om du någon gång sitter och kämpar med att få ihop en bunden vers, om du tycker att du har fått till rytmen rätt men ändå tycker att det inte riktigt svänger, titta på det du håller på att skriva. Är det möjligen så att du har använt mestadels korta ord, och att texten är möjlig att betona på flera sätt? I så fall är det läge att lägga till ett rytmankare någonstans, det är det som fattas för att få texten att lyfta.

Det är stor skillnad på möjligt att betona rätt och omöjligt att betona fel.

Del 19

SAMMANFATTNING

Rytmankare kallar jag ord med tydlig rytm som sträcker sig över mer än en versfot. Genom att använda sådana ord lite då och då blir versrytmen lugnare och tydligare.

Imorgon lägger vi ytterligare ett klassiskt versmått till vår repertoar, ett italienskt.

18. Ghasel

Precis som haikun finns i en japansk och en västerländsk tolkning som sinsemellan är ganska olika, har versmåttet ghasel (eller ghazel) kommit att se olika ut i olika länder. Det mest kända svenska exemplet är utan tvekan en dikt av Gustaf Fröding, som heter just ”En ghasel”. Så här ser den ut:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Det som gör det här till en ghasel är upprepningen av orden ”genom gallret”, eller ibland bara ”gallret”, i många av radsluten. Det finns inget särskilt mönster i när de här upprepningarna kommer, men de finns där tillräckligt ofta för att bilda ett slags refräng i dikten, en kärna som allt annat kretsar kring. Jag tycker det är väldigt effektfullt.

(Det finns dock en sak jag inte gillar med den här dikten, och det är titeln. Att döpa en ghasel till ”en ghasel” tycker jag är ungefär lika fantasifullt som att döpa en novell till ”en novell”, eller en roman till ”en roman”. Jag tycker liksom inte att det tillför så mycket. Men det är ju en smaksak och verkar ha funkat fint för Fröding.)

Formmässigt är Frödings ghasel väldigt fri. Han rimmar lite grann när han får lust och varierar både antalet rader i varje strof och var och hur ofta han lägger till radslutet ”genom gallret”. Och ett av versmåttet ghasels kännetecken; inrim, saknas helt.

Ett inrim är ett rim som sitter inuti en versrad. I versmåttet ghasel används inrim ofta genom att orden precis före de upprepande orden rimmar. Titta till exempel på den här lilla versen ur Frans G. Bengtssons bok Röde Orm, som Toke skaldar inför kung Harald:

Mångt fick jag lida utan öl;
ro och strida utan öl.
Hell Gorms väldige son som huldrik
ej lät mig bida utan öl.

Tre av raderna avslutas med orden ”utan öl”. Alla ord som kommer precis före den lilla refrängen rimmar på varandra (lida-strida-bida). Jag tycker att det är väldigt elegant. Formmässigt är detta faktiskt en ännu mer korrekt ghasel än Frödings, eftersom den får med två av ghaselns kännetecken; upprepande radslut och inrim. Men båda får sägas vara fria tolkningar av versmåttet. Detsamma gäller för de flesta av de ghasel-tolkningar som dykt upp i Europa.

Ghasel är från början en persisk versform. En vanlig rimställning var, enligt Alf Henriksson och Verskonstens ABC, aa ba ca da osv. med ett upprepande radslut tillagt på de flesta (men inte nödvändigtvis alla) av raderna. De skulle handla om längtansfull kärlek och innehöll ofta beskrivningar av den älskades utseende.

Men den europeiska ghasel-traditionen är alltså mycket friare. Ta de element du gillar i formen och gör den till din egen!

Del 18

SAMMANFATTNING

Inrim är rim som dyker upp inuti en versrad.

En ghasel är en persisk versform som innehåller inrim och där många av raderna slutar med samma ord.

Imorgon ska jag dela med mig av mitt bästa rytm-tips.

17. Haiku

Nu blir det äntligen en liten paus för er som tycker att det här med rytm är lite krångligt. Haiku är ett versmått där förhållandet mellan betonade och obetonade versmått inte spelar någon roll. Här är det enbart antalet stavelser som räknas. Dessutom slipper vi att tänka på det här med rim. Skönt som omväxling, eller hur?

Formen kommer ursprungligen från Japan, men den japanska och den västerländska haikun ser lite olika ut, eftersom både talspråken och skriftspråken skiljer sig så mycket från varandra. En västerländsk haiku har tre rader med 5+7+5 stavelser, alltså totalt 17 stavelser. Formmässigt är det allt.

Att skriva en formmässigt korrekt haiku är inte särskilt svårt. Desto svårare är det att skriva en bra haiku. Sjutton stavelser är inte särskilt mycket att spela på, och att få någonting vettigt och tänkvärt sagt med bara några få ord är sannerligen inte lätt. Som om inte det vore nog finns det också en mängd innehållsmässiga krav på hur en god traditionell haiku bör vara.

Enligt svenska haikusällskapet är det detta som gäller för en äkta (västerländsk) haiku:

  • Den bör innehålla ett årstidsangivande uttryck
  • Den bör innehålla en överraskande vändning
  • Den är inte sentimental
  • Den för samman naturbetraktelser med livets villkor
  • Den ska vara fåordig (duh! obs, min kommentar)
  • Den ska undvika upprepningar
  • Den ska helst inte innehålla personliga pronomina
  • Den ska undvika alltför starka adjektiv
  • Den ska sträva efter att stimulera läsarens associationsförmåga
  • Formen bör underordnas det poetiska innehållet. (Och det här gäller ju precis alla former, inte bara haikun, det hoppas jag att ni vid det här laget vet att jag tycker. Återigen min kommentar.)

Plötsligt är det inte lika enkelt. Någon som upprepade gånger lyckats med allt det ovanstående, och som vunnit uppskattning för sina haiku-dikter i både Sverige och Japan är Tomas Tranströmer. Den här är min favorit, hämtad ur hans diktsamling Sorgegondolen från 1996:

Kraftledningarna
spända i köldens rike
norr om all musik.

Här är ytterligare en haiku ur samma diktsamling. Visserligen med ett personligt pronomen, men kom ihåg att innehållet är viktigare än formen:

Solen står lågt nu.
Våra skuggor är jättar.
Snart är allt skugga.

Jag tycker de är oerhört fina. Hos mig väcker de både många tankar och skapar tydliga bilder. För mig är de två sakerna avgörande för en lyckad haiku; att de förmedlar en bild och väcker tankar.

Parallellt med den här traditionella, högstämda haiku-diktningen har det vuxit fram en annan, mer lekfull och humoristisk haiku-tradition. På bloggen ”humorous haiku” kan man läsa en mängd alster med lite mer vardagsnära iakttagelser, till exempel den här:

I waited six hours,
to buy my concert tickets,
but in the wrong line.

I samma kategori ryms den exempel-haiku som Håkan Nesser skaldade ihop på stående fot under en lektion (jag hade förmånen att ha honom som skrivlärare under ett par år på högstadiet):

Ingen gås ligger
under mitt gamla badkar.
Det är nog för trångt.

Likaledes humoristisk är den fantastiska boken Haiku U –100 great books in 17 syllables, där David Bader sammanfattar titlar ur världslitteraturen i haiku-form. Vissa är vansinnigt roliga. Min favorit är sammanfattningen av I väntan på Godot av Samuel Becket:

Act I: It’s hopeless.
My boots don’t fit, where is God?
Act II: The same thing.

Jag har även en vän som skriver alla sina vykort i haikuform, vilket alltid piggar upp. (Inte samme vän som i del nio av kalendern. Jag inser att jag är oerhört priviligierad på vykortsfronten.)

Trots sitt lilla format kan alltså en haiku rymma väldigt mycket, och på olika sätt. Och vad du väljer att använda formen till, det bestämmer bara du.

Del 17

SAMMANFATTNING

En haiku består av tre orimmade rader med 5+7+5 stavelser. Bör innehålla en överraskande vändning, men kan vara antingen högstämd eller humoristisk.

Imorgon kommer det att handla om ett versmått med persiskt ursprung.

16. Ekande rim

Det finns egentligen inga gränser för vad som är möjligt att göra med form, vilka effekter du kan skapa. En relativt ovanlig teknik som i rätt sammanhang kan bli väldigt effektfull är ekande rim; alltså att bilda ett rim genom att upprepa en del av det sista ordet som ett eko.

Det absolut häftigaste exemplet som jag känner till finns i en mycket gammal sångtext, nämligen Audi cœlum (Lyssna, himmel), en av satserna i Monteverdis Mariavesper som uruppfördes 1610. Den börjar så här:

Audi cœlum, verba mea,
Plena desiderio
Et perfusa gaudio
Eco: Audio!

Dic, quaso, mihi:
Quae est ista, quae consurgens
ut autora rutilat
ut benedicam?
Eco: Dicam!

Det fortsätter på samma sätt. En del av det sista ordet i varje strof upprepas som ett rimmande eko. Effekten förstärks av att även melodin upprepas som ett eko. En ensam röst sjunger, en annan ensam röst i samma röstläge svarar. När Mariavespern framförs brukar den som sjunger ekot stå i en annan del av kyrkan (för det är oftast en kyrka) så att ekot verkligen kommer studsande tillbaka. Väldigt snyggt.

Men för att förstå vidden av hur häftig den här texten är måste vi titta på betydelsen av orden också. (Mina latinkunskaper är tämligen begränsade, så jag har tagit hjälp av en engelsk översättning för att översätta till svenska. Jag ber om ursäkt för eventuella felaktigheter. Rätta mig gärna om någon av er som läser är duktig på latin!)

Lyssna, himmel, till mina ord,
längtansfulla
och genomsyrade av glädje
Eko: Jag lyssnar!

Säg mig,
vem är hon som strålande stiger upp
i gryningen,
och som jag vill välsigna?
Eko: Jag ska berätta!

Inte nog med att ekot betyder någonting helt annat och hela tiden för historien framåt, det väcker också en mängd intressanta filosofiska frågor. I huvudstroferna finns bara uppmaningar och frågor. Alla svar ligger i ekona. Är det Guds röst som svarar den bedjande människan, eller är svaret bara ett eko av hans egen röst? Finns svaret alls? Eller hör vi det bara för att vi vill det, och väljer att lyssna?

Betänk att detta skrevs i Italien i början av 1600-talet, alltså i en tid och i ett samhälle när religionen var omöjlig att ifrågasätta. Frågorna som de ekande rimmen indirekt ställer var förbjudna att uttala. Det här är alltså inte bara en skickligt skriven text, utan en extremt modig text.

Detta tycker jag är form när den är som bäst, eftersom själva formen bidrar till att fördjupa innehållet. Man kan skriva på en speciell form av många anledningar; för att det är coolt, för att det går, för att det är kul, för att testa om man kan. Allt är möjligt och alla regler går att bryta emot. Men riktigt bra blir det först när dessa val, att följa eller inte följa en specifik form, görs medvetet och med ett tydligt syfte, som i den här texten.

Om du vill lyssna på Audi cœlum finns en länk till en finfin inspelning under ledning av Jordi Savall här. Hela texten och hela översättningen finns sist i inlägget.

SAMMANFATTNING

Ett stilgrepp som kan bli väldigt effektfullt i rätt sammanhang är att upprepa en del av ett ord som ett rimmande eko.

Imorgon blir det en versmåttklassiker med 17 stavelser.

Del 16

Audi cœlum

Audi cœlum, verba mea,
Plena desiderio
Et perfusa gaudio
Eco: Audio!

Dic, quaso, mihi:
Quae est ista, quae consurgens
ut autora rutilat
ut benedicam?
Eco: Dicam!

Dic nam ista pulchra
ut luna, electa
ut sol, respect laetitia
terras, cœlos, maria?
Eco: Maria

Maria Virgo illa dulcis,
Praedicata de propheta Ezechiel
Porta Orientalis?
Eco: Talis!

Illa sacra et felix porta
pet quam mors fuit expulsa,
introduxit autem vita?
Eco: Ita!

Quae seper tutum est medium
inter momines et Deum,
pro culpis remedium.
Eco: Medium!

Omnes hanc ergo sequamur,
Qua com gratia mereamur
Vitam aeternam
Consequamur.
Eco: Sequamur!

Praestet nobis Deus,
Pater hoc et Filius,
et Mater.

 

Lyssna, himmel

Lyssna, himmel, till mina ord,
längtansfulla
och genomsyrade av glädje
Eko: Jag lyssnar!

Säg mig,
vem är hon som strålande stiger upp
i gryningen,
och som jag vill välsigna?
Eko: Jag ska berätta!

Säg om denna enda,
vacker som månen, utvald
liksom solen, som fyller
jorden och himlen med fröjd är Maria?
Eko: Maria!

Den ljuva jungfrun Maria,
omskriven av profeten Hezekiel,
framburen från öster?
Eko: Det är hon!

Den heliga och lyckobringande port
genom vilken döden drevs ut
och livet bjöds in?
Eko: Just så!

Som för alltid är den sanna länken
mellan människor och Gud
för att besegra synden.
Eko: En länk!

Låt oss därför alla sträva mot detta,
med all den tacksamhet vi kan uppbringa,
att vinna evigt liv.
Eko: Låt oss sträva!

Kör: Må Gud skänka det till oss
Fader och son,
och Moder.

15. Sonettkrans

Tyckte du att det här med sonetter var lätt och roligt? Då är det här inlägget till dig. Och till dig som tycker att det är svårt att få vissa rimord att hamna på exakt rätt rader, följ bara med och låt dig fascineras av vad som är möjligt att göra.

En sonettkrans är en samling av femton sonetter som alla sitter ihop med varandra. Den sista raden i varje sonett återanvänds, och bildar första raden i nästa. Den sista raden i den fjortonde sonetten ska vara samma som den första raden i den första sonetten, så att cirkeln sluts.

Redan detta är förstås knepigt att åstadkomma, men det allra svåraste (och samtidigt det allra häftigaste) med sonettkransen som form är den femtonde sonetten. Det är en sonett som består av de fjorton första sonetternas förstarader, i tur och ordning. Den femtonde sonetten brukar, av goda skäl, kallas för mästarsonetten. Svårare än så här blir det knappast, det här med versmått.

Den enda sonettkrans som finns utgiven på svenska* (fanns, se uppdatering nedan) är Lotta Olssons Den mörka stigen som handlar om Orfeus och Eurydike. (Oj, så många exempel hon tar från Lotta Olsson, kanske någon tänker nu. Ja, det gör jag. Det är helt enkelt så att Lotta Olsson är en av få nu verksamma svenska poeter som är riktigt bra på bunden vers.)

Så här börjar Den mörka stigen:

Den mörka stigen utan något slut.
Min puls är snabb och mina kinder heta.
Vad vet jag? Att det här är vägen ut,
och det är också allt jag måste veta.

Det här är vägen ut: jag gick här nyss.
Men nu känns nyss som mycket länge sedan.
I tanken möts vi redan i en kyss
Vid stigens slut, och allt är över redan.

Förenad, förälskade på nytt!
Ånyo man och kvinna, make, maka.
Med ensamheten och vår sorg förbytt

i glädjerus vi genast ska bejaka.
Vad vet jag? Än har hoppet inte flytt.
Vartenda steg är viktigt att bevaka.

Bläddrar man till nästa sida börjar alltså den andra sonetten:

Vartenda steg är viktigt att bevaka.

Och de två första raderna i den femtonde och sista sonetten är alltså:

Den mörka stigen utan något slut.
Vartenda steg är viktigt att bevaka.

Jag skulle gärna vilja lägga upp hela sonettkransen som exempel så att ni får se hur häftigt det är, men det känns lite upphovsrättsmässigt tveksamt. Så jag säger så här istället: köp den, låna den, LÄS DEN!

På danska finns Inger Christensens fantastiska bok Sommarfugledalen – et requiem (fjärilsdalen – ett requiem). LÄS DEN OCKSÅ! Det är en bok som är väl värd att lära sig lite danska för. Och om du någonsin skriver en egen sonettkrans, då hoppas jag att du hör av dig till mig, för jag vill gärna läsa!

Den som vill skriva en sonettkrans behöver verkligen tänka efter lite före. Både Olsson och Christensen använder rimställningen abab, cdcd, efe, fef. Låt oss titta lite på vad den här konstruktionen med mästarsonetten får för konsekvenser för rimmandet, med just den rimställningen. Enbart för slutrimmet ”a” i mästarsonetten blir det så här:

  • Mästarsonetten har rimställningen abab, cdcd, efe, fef. Varje rad i den sonetten består av de övriga sonetternas första rader. Alltså måste första raden i första sonetten och första raden i tredje sonetten rimma på varandra.
  • Alla de andra sonetterna ska också ha rimställningen abab, cdcd, efe, fef. Alltså rimmar första och tredje raden i första sonetten (och därmed även första och tredje raden i tredje sonetten) på varandra.
  • Eftersom den första raden i varje sonett är identisk med den sista raden i den föregående ska den sista raden den andra sonetten vara identisk med första raden i tredje sonetten. Därmed ska även den rad tio och tolv i den andra sonetten rimma på den sista raden i andra sonetten (och därmed även på första och tredje raden i den första och tredje sonetten).
  • På samma sätt ska den sista raden i den fjortonde sonetten vara identisk med första raden i första sonetten. Därmed ska även rad tio och tolv rimma på den första raden i första sonetten (och därmed indirekt med tredje raden i första sonetten, rad tio, tolv och fjorton i den andra sonetten samt rad ett och tre i den tredje sonetten).

Ja, ni märker. Det blir lite komplicerat. Totalt behövs fyra slutrim med 8 rimord vardera (a-d i mästarsonetten) samt två slutrim med 12 rimord vardera (e och f i mästarsonetten). Därutöver behövs en mängd slutrim med enbart två rimord (cdcd i de första fjorton sonetterna).

Dessutom måste 14 av raderna vara både så bra och så mångtydiga att de kan dyka upp i tre olika sammanhang; som inledning av en sonett, som avslutning av en annan sonett samt någonstans i mästarsonetten. Sist men inte minst måste du skriva flera sonetter parallellt och ha den dramaturgiska kurvan i hela samlingen någorlunda klar för dig redan från början, för när du skriver början, skriver du samtidigt början på slutet.

Coolt, eller hur?!

UPPDATERING:

Sedan jag skrev min versmåttsskola har flera sonettkransar publicerats på svenska. Olivia Bergdahls Barnet är en. Den nominerades till Augustpriset 2019 och har mestadels fått fina recensioner. Personligen har jag dock svårt att läsa den med behållning. Den är nämligen formmässigt långt från perfekt. Faktum är att inte en enda av de femton sonetterna är i närheten av att vara en korrekt sonett, sett till rytmen. Den haltar, lite här och där. För mig tar dessa avvikelser från formen alltför mycket fokus från innehållet, men uppenbarligen håller inte alla med. En till formen bättre sonettkrans är Jonas Grens Tävlingsdräkten från 2021, som jag själv fick den stora äran att vara redaktör för, och som också fått fina recensioner. Tänk om jag hade vetat det för några år sedan när jag skrev min lilla versmåttsskola, det vet jag inte om jag skulle trott på en gång. Utöver dessa publicerade verk har jag faktiskt fått flera sonettkransar i min mejl, från några av er som läst. Stort tack för det!

Del 15

SAMMANFATTNING

En sonettkrans består av fjorton sonetter där sista raden i varje sonett bildar första raden i nästa, följt av en femtonde sonett (den så kallade mästarsonetten) som består av de fjorton första sonetternas förstarader i tur och ordning.

Imorgon ska vi titta på texten till en fyrahundra år gammal sång.