21. Inkongruens

Även i bunden vers ska formen vara underordnad innehållet och det poetiska uttrycket. Om formen inte passar innehållet eller stärker diktens budskap bör formen förändras, lite, mycket eller helt och hållet. Litteraturhistorien vimlar av exempel på inkongruens, det vill säga avvikelser från en given form. I många fall bidrar de till att göra dikterna bättre snarare än tvärt om, men betyder det att man kan göra precis vad som helst? I det här inlägget tänkta jag ta upp exempel på olika vanliga typer av inkongruens som jag tycker funkar bra respektive dåligt.

I tidigare inlägg här i julkalendern finns flera exempel på inkongruens, och de flesta av dem tycker jag funkar alldeles utmärkt:

  • Skifta plats på rader i en given rimställning. I rondeln i del nio av versmåttsskolan har två rader fått byta plats (jämfört med standardformen på en rondel). Ett annat exempel finns i Inger Christensens sonettkrans Sommarfugledalen. I de flesta av sonetterna använder hon rimställningen abba cddc efe gfg, men i sonett nummer fjorton använder hon istället rimställningen abba cddc eef fgg. Jag tycker inte det stör alls.
  • Luckra upp rimställningen. Både Inger Christensen och Lotta Olsson använder en lite ”lättare” rimställning i sina sonettkransar än det traditionella rimmönstret i en sonett (se del 14 och 15). På motsvarande sätt bryter Axel Österberg upp den hårda rimstrukturen i sin översättning av François Villons ballade i del 12. Om du tycker att det är svårt att rimma (eller vill använda ovanliga ord) är det här ett jättebra alternativ. Du kan till exempel låta bara varannan rad rimma, eller låta fyra rader som alla rimmar på varandra rimma 2 + 2 istället. Viktigt att tänka på då är att låta förändringen bli genomgående så att dikten blir i balans.
  • Förändra småord i en upprepande rad. Även detta finns i rondeln i del 9. ”Fast jorden är på samma plats igen” blev ”tills jorden är på samma plats igen”. Jag har träffat på liknande exempel i flera andra dikter som har upprepande diktrader och jag har aldrig upplevt det som störande. Tvärtom tycker jag ofta att det är lite kul. Som en liten extra tvist.
  • Göra en fri tolkning av ett klassiskt versmått. I versmåttsskolan har vi till exempel sett det här i Frödings tolkning av en ghasel (del 18). Han valde ut ett av kännetecknen för en ghasel (upprepande radslut), men hoppade över de andra (inrim, en specifik rimställning och ett givet tema). Även detta tycker jag ofta blir bra. Ett versmått är faktiskt bara ett förslag; en form som andra diktare genom historien har använt och gillat. Sådana former är till för att utvecklas.

Vilka avsteg från formen du känner dig bekväm med när du läser eller skriver vers är förstås upp till dig själv. Men allt det ovanstående kan du alltså göra och vara i gott sällskap med många författare i världslitteraturen som gjort samma sak med gott resultat. Men riktigt vad som helst kan man inte göra. Det finns två saker som jag tycker att man bör akta sig för (om man inte har mycket goda skäl att göra det): bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

I gårdagens inlägg såg vi hur Stagnelius bröt sin rytm på en av raderna i sin canzone. I det fallet tycker jag att det funkar ok. Dels eftersom det bara sker en enda gång, dels eftersom det med lite god vilja faktiskt går att betona ordet omsluten så att det passar in i versrytmen (om-SLUT-en). Men jag tycker att det är en nödlösning, och att dikten hade varit bättre utan den. Om man bryter rytmen oftare och ännu mer tycker jag att det ohjälpligen stör.

 

Del 21

SAMMANFATTNING

Vilka avsteg från en given form som man tycker funkar är upp till var och en. Personligen tycker jag att det mesta kan bli bra, utom att bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

Imorgon ska det handla om en konsekvens av att använda olika långa rader.

18. Ghasel

Precis som haikun finns i en japansk och en västerländsk tolkning som sinsemellan är ganska olika, har versmåttet ghasel (eller ghazel) kommit att se olika ut i olika länder. Det mest kända svenska exemplet är utan tvekan en dikt av Gustaf Fröding, som heter just ”En ghasel”. Så här ser den ut:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
och dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret!

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Det som gör det här till en ghasel är upprepningen av orden ”genom gallret”, eller ibland bara ”gallret”, i många av radsluten. Det finns inget särskilt mönster i när de här upprepningarna kommer, men de finns där tillräckligt ofta för att bilda ett slags refräng i dikten, en kärna som allt annat kretsar kring. Jag tycker det är väldigt effektfullt.

(Det finns dock en sak jag inte gillar med den här dikten, och det är titeln. Att döpa en ghasel till ”en ghasel” tycker jag är ungefär lika fantasifullt som att döpa en novell till ”en novell”, eller en roman till ”en roman”. Jag tycker liksom inte att det tillför så mycket. Men det är ju en smaksak och verkar ha funkat fint för Fröding.)

Formmässigt är Frödings ghasel väldigt fri. Han rimmar lite grann när han får lust och varierar både antalet rader i varje strof och var och hur ofta han lägger till radslutet ”genom gallret”. Och ett av versmåttet ghasels kännetecken; inrim, saknas helt.

Ett inrim är ett rim som sitter inuti en versrad. I versmåttet ghasel används inrim ofta genom att orden precis före de upprepande orden rimmar. Titta till exempel på den här lilla versen ur Frans G. Bengtssons bok Röde Orm, som Toke skaldar inför kung Harald:

Mångt fick jag lida utan öl;
ro och strida utan öl.
Hell Gorms väldige son som huldrik
ej lät mig bida utan öl.

Tre av raderna avslutas med orden ”utan öl”. Alla ord som kommer precis före den lilla refrängen rimmar på varandra (lida-strida-bida). Jag tycker att det är väldigt elegant. Formmässigt är detta faktiskt en ännu mer korrekt ghasel än Frödings, eftersom den får med två av ghaselns kännetecken; upprepande radslut och inrim. Men båda får sägas vara fria tolkningar av versmåttet. Detsamma gäller för de flesta av de ghasel-tolkningar som dykt upp i Europa.

Ghasel är från början en persisk versform. En vanlig rimställning var, enligt Alf Henriksson och Verskonstens ABC, aa ba ca da osv. med ett upprepande radslut tillagt på de flesta (men inte nödvändigtvis alla) av raderna. De skulle handla om längtansfull kärlek och innehöll ofta beskrivningar av den älskades utseende.

Men den europeiska ghasel-traditionen är alltså mycket friare. Ta de element du gillar i formen och gör den till din egen!

Del 18

SAMMANFATTNING

Inrim är rim som dyker upp inuti en versrad.

En ghasel är en persisk versform som innehåller inrim och där många av raderna slutar med samma ord.

Imorgon ska jag dela med mig av mitt bästa rytm-tips.