Andras ögon, andras ord

För några dagar sedan skrev Fredrik Frängsmyr på debutantbloggen ett fint inlägg där han önskade sig ett kreativt SWAT-team, en liten grupp specialtränade människor som vid behov kunde sluta upp kring honom och hans text för att bolla idéer och ge respons. Jag har just ett sådant team, och jag är så oerhört tacksam för det.

Jag behöver verkligen andras ögon på min text. Inte för att kvalitetsbedöma den. Egentligen inte heller för att avgöra vad som fungerar och inte. Alla sådana avgöranden är ju i slutändan mina egna. Men det som händer med mig när jag får respons som är väl genomarbetad och träffsäker (och det är den, mitt SWAT-team alltså, vilka proffs de är!) är att jag lyfts ur mitt helt och hållet subjektiva och känslomässiga förhållande till min egen text som jag har haft och plötsligt får en annans mer objektiva ögon. De ögonen har jag sedan kvar, och det magiska är att de sträcker sig bortom de enskilda saker vi pratat om under responsen. Det skulle ta flera år för mig att få de ögonen på egen hand.

Just nu känns Fredriks liknelse vid en utryckningsstyrka extra passande. Jag råkade skriva en diktsamling. Det var ingenting jag hade planerat, helt plötsligt fanns den bara. Eftersom den kommit till så fort och eftersom den är väldigt personlig var jag mer än vanligt fast i min subjektiva blick. Tänk att då kunna skicka den till några andra. Och tänk att fantastiska Linda efter mindre än en vecka hörde av sig och sa: nu har jag läst. När vill du komma? Igår var jag där, och hjälpen jag fick från henne var ovärderlig. (Dessutom hade vi som vanligt väldigt roligt, och hann prata lite om livet och skrivandet i allmänhet också. Och om snögubbar.) Jag återgäldar henne efter bästa förmåga genom att läsa hennes manus.

Nästa vecka ska jag åka på en ömsesidig SWAT-utryckning. Jag kommer att jobba extra i helgen för att kunna ta mig ledigt, och på onsdag efter jobbet bär det av. Fem och en halv timme på tre tåg, för att sedan ägna torsdagen uteslutande åt att prata om E:s bok. Det var den ursprungliga planen. Nu har vi istället två böcker att prata om. Hennes och min.

2015-01-25 15.18.34

Manusläsning

Min början av 2015 går i manusläsandets tecken, inte egna manus, utan andras. För relativt länge sedan tackade jag ja till att vara testläsare åt två skrivarvänner. Det var två helt olika samtal vid två helt olika tidpunkter, men som det så ofta slumpar sig i livet (mitt liv i varje fall) så är det allt eller inget som gäller, på eller av. De blev de klara med sina manus nästan exakt samtidigt. Det första manuset damp ner i brevlådan två dagar före jul. Det andra skulle jag ha fått den 5e januari, men jag förhandlade mig till en veckas respit.

Nu läser jag alltså manus, och det är så fantastiskt roligt. Inte bara det, det var så länge sedan. Under ganska många år gav jag respons på flera texter varannan månad, och läste hela manus någon gång om året ungefär. Nu är det ett och ett halvt år sedan jag läste någon annans text på det här viset (med undantag för en och annan liten novell). Jag har verkligen saknat det. När jag höll på som mest med att ge respons kunde det kännas lite mycket, som ytterligare ett måste att pussla in i vardagen, men nu känns det enbart lyxigt.

Extra roligt är att dessa manus är så olika på väldigt många sätt. Olika genrer, olika stil, olika språk (törs jag säga utan att ha läst ett ord av manus två, ja faktiskt utan att ha läst ett enda skönlitterärt ord av författaren till det andra manuset). De befinner sig också i olika stadier. Manuset jag läser nu är redigerat flera varv. Efter min läsning ska författaren göra några slutgiltiga ändringar och sedan skicka iväg boken till förlag. Det andra manuset jag ska läsa är ett råmanus. Jag blir de allra första yttre ögonen på texten som helhet.

Att läsa ett råmanus och en näst intill färdig bok är två helt olika uppdrag, som ställer helt olika krav på mig som testläsare. När jag började responsläsa andras texter för mer än femton år sedan (!?!) trodde jag att det skulle vara svårare att ge respons ju bättre och mer färdig texten var, att det skulle bli svårt att hitta någonting att säga. Det kan möjligen vara sant för kortare texter, en extremt välpolerad dikt eller kortnovell kan det vara svårt att peta i, men så snart texterna blir lite längre tycker jag nuförtiden att det är precis tvärt om.

Ett råmanus är spretigt, det ligger i sakens natur. Språket, intrigen, gestaltningen, dramaturgin, allt drar åt lite olika håll. Det är jättespännande, för det finns så många saker man skulle kunna plocka upp. Jag tänker på det som ett stort antal möjliga böcker som ligger överlagrade på varandra. Manuset skulle kunna bli vilken som helst av dem, men det kan inte bli alla samtidigt.

Där blir mitt uppdrag som testläsare dels att göra författaren medveten om de olika möjliga vägarna framåt, dels att försöka lista ut vilken av alla de möjliga böckerna det är som författaren vill och försöker skriva. Det är egentligen först därefter som det går att ge någon konkret feedback om vad som funkar och inte, och vad författaren bör göra för att lyfta boken. Vad är det som är kärnan och vad är spret? Det betyder att jag som testläsare måste hålla flera möjliga läsningar i huvudet samtidigt, och hela tiden ifrågasätta om mina kommentarer är i samma riktning som vad författaren vill.

Ett manus som har kommit längre är mer strömlinjeformat. Det är (förhoppningsvis) lättare att se vad författaren försöker åstadkomma. Det är lättare att hitta saker som spretar. En scen på fel ställe i en i övrigt tydlig dramaturgi blir nästintill självlysande. Dessutom blir författarens styrkor tydliga, vad han eller hon har förmåga att göra riktigt, riktigt bra. Därmed kan jag som testläsare se var dessa styrkor skulle kunna komma fram ännu mer, även i bitar som är helt ok.

Jag tar de här uppdragen på lika stort allvar, och båda kräver tid och engagemang. Men att läsa ett råmanus är definitivt mer krävande. Därför känns det helt perfekt att de här manusen kom i den här ordningen. Ett lättare uppdrag där jag kan skaka av mig min ringrostighet, det svårare sen. Linda, snart är jag redo för ditt manus!

2015-01-10 11.28.55

Det litterära Blackeberg

Inte nog med att det snart är november, med allt vad det kommer att innebära i år, det händer andra saker i mitt skrivande liv också. I måndags smet jag tidigt från jobbet och åkte till det litterära Blackeberg. Inte i första hand för att insupa miljöerna från Låt den rätte komma in, utan för att prata text och skrivande med min fina skrivarvän anna, som missade den förra skrivträffen.

Dels pratade vi om mitt manus, dels om våra skrivprocesser i allmänhet. Och så pratade vi om börjor, inspirerade av senaste numret av tidningen Skriva. (Nästan alla mina favoritbörjor finns med som exempel där, undrar vad det betyder. Är de börjorna helt enkelt objektivt sätt de bästa? Eller har jag en ovanligt stereotyp smak? Eller bara samma smak som redaktören? Nåja, det var en parentes.)

Det är verkligen fantastiskt hur respons kan få en att se sina texter på ett nytt sätt. Hela vägen hem snurrade nya tankar i huvudet, och i tisdags började jag skriva om en av novellerna på ett sätt som jag aldrig hade kunnat föreställa mig några dagar tidigare. Jätteroligt.

Förutom av min skrivgrupp har jag fått kommentarer på mitt manus från min fru och min syster. Det har verkligen varit otroligt värdefullt. Nu känner jag mig dock lite mätt på kommentarer. Det är så många tankar och idéer som har bollats upp i luften, nu behöver jag inte bolla upp fler, utan omvandla tankarna till handling. Frågan är bara; hur mycket kommer jag att hinna fixa före november?

2013-10-14 18.23.51

Jag överlevde helhetsresponsen

Tänk att jag på fullaste allvar lyckades övertyga mig själv om att jag inte var nervös inför helhetsresponsen. Jag skrev det här på bloggen, och jag trodde det verkligen. Jag inbillade mig till och med att jag skulle tycka det var tråkigt efteråt, när jag inte längre hade responsen att se fram emot. Såhär i efterhand kan jag avslöja att det var bullshit. Jag var jättenervös, i det närmaste panikslagen, och har nog varit det rätt länge. Det märkte jag inte förrän efteråt, när anspänningen släppte. Men, fritt citerat efter ett föredrag på bokmässan som en av mina skrivarvänner lyssnade på; självbedrägeri är författarens bästa vän. Om man i förväg förstod hur jobbig, tidskrävande och läskig den här processen är skulle det inte finnas särskilt många böcker. Kanske inga alls.

Så hur gick det då? Jo tack. Det gick bra. Jag överlevde och jag fick många helt fantastiska kommentarer. En i gruppen inledde med att säga: ”det här är en lysande bok, och i det närmaste helt klar.” Sedan följde en åtta timmar lång och mycket intensiv diskussion om allt som borde bli bättre. Då pratade vi ändå bara om det allra viktigaste. I det närmaste klar är väl inte riktigt hur jag skulle sammanfatta läget. Men det var en fin sammanfattning av hur vi brukar kasta oss in i responssamtalen; ”det här är jättebra, men…”

Det är nästan magiskt hur kommentarer från andra kan få en att se sin text med nya ögon. Helt plötsligt kan även jag se var det brister, och jag har redan börjat få idéer till lösningar. Det är egentligen inte mer jobb kvar än jag hade väntat mig, men det känns alltid lite mer när det blir mer konkret. Det är mycket kvar, men just nu känns det bara roligt att ta tag i alltihop. Jag är så tacksam att jag har min fantastiska skrivgrupp.

Såhär mysigt och fridfullt kan det se ut kring bordet vid våra responssamtal. Och visst är det mysigt, men knappast fridfullt.

Responsmys[1]

Tankar inför helhetsresponsen

På lördag ska jag få helhetsrespons på mitt manus av min skrivgrupp. Jag går här och försöker summera mina tankar och känslor inför det. På det stora hela är jag lugnare än vad jag hade trott att jag skulle vara. (Just nu i alla fall, vem vet, om några dagar kanske jag blir jättenervös…) Jag inbillar mig att jag vet ungefär vad som väntar.

Det kommer att bli jobbigt. Jag kommer, med 100% sannolikhet, få reda på att min bok inte är klar. Det är ju på sitt sätt det jag har bett om. Vill man höra att allt är perfekt ska man inte skicka sin text på respons, så enkelt är det. Det är alltid jobbigt att flytta sina egna gränser, att få hjälp att se hur något man trodde var färdigt kan bli bättre. Men det är genom att hela tiden göra det som det kan bli riktigt bra.

Mest av allt är jag nog nyfiken. Vilka saker kommer de att kommentera på? Vad tycker de fungerar, och vad fungerar inte? Vår nyaste medlem i gruppen hade inte läst ett ord av vad jag skrivit innan hon fick mitt manus. Självklart är jag lite extra nyfiken på vad hon kommer att säga. Och jag är nyfiken på vad som kommer hända i mig vid responsen, och efteråt Vilken typ av idéer kommer jag få inför det fortsatta arbetet?

Något jag själv tänkt på när jag redigerat är att min ingång till berättelserna, de bilder eller ord som fick mig att börja skriva om just den karaktären, eller just den situationen, i de flesta fall försvunnit med tiden. Det blev något jag använde för att komma igång, men hamnade så småningom längre och längre ut i periferin. Med några undantag. I ett par av novellerna finns det där allra första kvar, lika centralt som tidigare. Betyder det att just de inte är klara än? Det kanske jag får svar på nu på lördag.

Jag hoppas att jag kommer att kunna ta de kritiska kommentarerna just så; inte som att det (eller jag) är dåligt, utan att det inte är färdigt än. Att känna sig dålig är nästan aldrig konstruktivt. Att ta responsen på det sättet är något jag jobbat mycket med under åren. Det går bättre och bättre, och just nu har jag (peppar peppar) ganska bra skrivarsjälvförtroende. Det var så skönt att lämna in ett helt manus, till slut. Oavsett hur det blir så har jag i alla fall lyckats med det.

En enda sak är jag orolig för, nämligen hur jag ska klara av att skala upp mitt skrivande igen. Även om jag hållit på lite grann även sedan jag lämnade in mitt manus i somras, så har det varit på halvfart. Det är inte tiden som bekymrar mig egentligen. Det är orken. Det är mycket annat som händer, särskilt på jobbet, och så kommer det att vara minst ett par månader till. Jag är helt enkelt lite trött, och vet inte i vilken utsträckning jag har någon extraväxel att lägga in. Och jag vill verkligen göra det, för att utnyttja den inspirations-boom som en skrivträff alltid är. Nåja, det lär väl visa sig. Och jag längtar efter att sätta igång.

2013-08-23 07.13.08

Bara en vecka kvar

Om en vecka kommer löven på träden att vara lite gulare eller rödare och jag, jag kommer att sitta i en bil på väg söderut tillsammans med två skrivarvänner. Det är dags för skrivträff igen, men inte vilken skrivträff som helst. Den här skrivträffen är speciell för mig på två sätt. För det första ska vi tillbringa fredagen på bokmässan. För det andra ska jag få helhetsrespons på mitt manus.

Obegripligt nog har jag aldrig varit på bokmässan tidigare. Flera år har jag varit nära att åka, men det har alltid dykt upp något annat. Som ett förundrat barn har jag lyssnat på vänner och familj som berättat om sina bokmässebesök, och för varje ny historia har den fått lite mer av ett mytiskt skimmer omkring sig. Säkert delvis för att vissa av de historierna har varit rätt osannolika (till exempel har min fru varit på bokmässan tre gånger, och varje gång, på olika sätt, lyckats köra huvudet i magen på Jan Guillou), men mest förstås för att det är just en bokmässa. En mässa bara om böcker. Det kan väl inte bli annat än fantastiskt?

Helhetsrespons är också något nytt för mig. Jag har varit med och gett helhetsrespons till andra i min skrivgrupp, men det är första gången jag själv skickat in ett komplett manus. Det här med helhetsrespons är något vi införde för några år sedan. En gång per projekt kan den som vill lämna in hela manuset (i vanliga fall har vi en maxgräns på 50 sidor) och lämna det till hela gruppen (i vanliga fall är vi två smågrupper på 4+3 personer). Sedan har vi en storgruppsdiskussion som blir lite annorlunda än våra vanliga responssamtal. Vi pratar om den övergripande strukturen, om teman, språket, rörelsen genom boken. Det brukar vara väldigt givande. Särskilt spännande är det att vissa i gruppen har läst det mesta tidigare, medan andra är helt nya för texten. Det blir en blandning av nya och gamla ögon.

Jag längtar förstås. Efter bokmässan, efter att få kommentarer på mitt manus, men mest av allt efter att få träffa min fina skrivgrupp igen.

2013-09-18 16.46.22