21. Inkongruens

Även i bunden vers ska formen vara underordnad innehållet och det poetiska uttrycket. Om formen inte passar innehållet eller stärker diktens budskap bör formen förändras, lite, mycket eller helt och hållet. Litteraturhistorien vimlar av exempel på inkongruens, det vill säga avvikelser från en given form. I många fall bidrar de till att göra dikterna bättre snarare än tvärt om, men betyder det att man kan göra precis vad som helst? I det här inlägget tänkta jag ta upp exempel på olika vanliga typer av inkongruens som jag tycker funkar bra respektive dåligt.

I tidigare inlägg här i julkalendern finns flera exempel på inkongruens, och de flesta av dem tycker jag funkar alldeles utmärkt:

  • Skifta plats på rader i en given rimställning. I rondeln i del nio av versmåttsskolan har två rader fått byta plats (jämfört med standardformen på en rondel). Ett annat exempel finns i Inger Christensens sonettkrans Sommarfugledalen. I de flesta av sonetterna använder hon rimställningen abba cddc efe gfg, men i sonett nummer fjorton använder hon istället rimställningen abba cddc eef fgg. Jag tycker inte det stör alls.
  • Luckra upp rimställningen. Både Inger Christensen och Lotta Olsson använder en lite ”lättare” rimställning i sina sonettkransar än det traditionella rimmönstret i en sonett (se del 14 och 15). På motsvarande sätt bryter Axel Österberg upp den hårda rimstrukturen i sin översättning av François Villons ballade i del 12. Om du tycker att det är svårt att rimma (eller vill använda ovanliga ord) är det här ett jättebra alternativ. Du kan till exempel låta bara varannan rad rimma, eller låta fyra rader som alla rimmar på varandra rimma 2 + 2 istället. Viktigt att tänka på då är att låta förändringen bli genomgående så att dikten blir i balans.
  • Förändra småord i en upprepande rad. Även detta finns i rondeln i del 9. ”Fast jorden är på samma plats igen” blev ”tills jorden är på samma plats igen”. Jag har träffat på liknande exempel i flera andra dikter som har upprepande diktrader och jag har aldrig upplevt det som störande. Tvärtom tycker jag ofta att det är lite kul. Som en liten extra tvist.
  • Göra en fri tolkning av ett klassiskt versmått. I versmåttsskolan har vi till exempel sett det här i Frödings tolkning av en ghasel (del 18). Han valde ut ett av kännetecknen för en ghasel (upprepande radslut), men hoppade över de andra (inrim, en specifik rimställning och ett givet tema). Även detta tycker jag ofta blir bra. Ett versmått är faktiskt bara ett förslag; en form som andra diktare genom historien har använt och gillat. Sådana former är till för att utvecklas.

Vilka avsteg från formen du känner dig bekväm med när du läser eller skriver vers är förstås upp till dig själv. Men allt det ovanstående kan du alltså göra och vara i gott sällskap med många författare i världslitteraturen som gjort samma sak med gott resultat. Men riktigt vad som helst kan man inte göra. Det finns två saker som jag tycker att man bör akta sig för (om man inte har mycket goda skäl att göra det): bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

I gårdagens inlägg såg vi hur Stagnelius bröt sin rytm på en av raderna i sin canzone. I det fallet tycker jag att det funkar ok. Dels eftersom det bara sker en enda gång, dels eftersom det med lite god vilja faktiskt går att betona ordet omsluten så att det passar in i versrytmen (om-SLUT-en). Men jag tycker att det är en nödlösning, och att dikten hade varit bättre utan den. Om man bryter rytmen oftare och ännu mer tycker jag att det ohjälpligen stör.

 

Del 21

SAMMANFATTNING

Vilka avsteg från en given form som man tycker funkar är upp till var och en. Personligen tycker jag att det mesta kan bli bra, utom att bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

Imorgon ska det handla om en konsekvens av att använda olika långa rader.

15. Sonettkrans

Tyckte du att det här med sonetter var lätt och roligt? Då är det här inlägget till dig. Och till dig som tycker att det är svårt att få vissa rimord att hamna på exakt rätt rader, följ bara med och låt dig fascineras av vad som är möjligt att göra.

En sonettkrans är en samling av femton sonetter som alla sitter ihop med varandra. Den sista raden i varje sonett återanvänds, och bildar första raden i nästa. Den sista raden i den fjortonde sonetten ska vara samma som den första raden i den första sonetten, så att cirkeln sluts.

Redan detta är förstås knepigt att åstadkomma, men det allra svåraste (och samtidigt det allra häftigaste) med sonettkransen som form är den femtonde sonetten. Det är en sonett som består av de fjorton första sonetternas förstarader, i tur och ordning. Den femtonde sonetten brukar, av goda skäl, kallas för mästarsonetten. Svårare än så här blir det knappast, det här med versmått.

Den enda sonettkrans som finns utgiven på svenska är Lotta Olssons Den mörka stigen som handlar om Orfeus och Eurydike. (Oj, så många exempel hon tar från Lotta Olsson, kanske någon tänker nu. Ja, det gör jag. Det är helt enkelt så att Lotta Olsson är en av få nu verksamma svenska poeter som är riktigt bra på bunden vers.)

Så här börjar Den mörka stigen:

Den mörka stigen utan något slut.
Min puls är snabb och mina kinder heta.
Vad vet jag? Att det här är vägen ut,
och det är också allt jag måste veta.

Det här är vägen ut: jag gick här nyss.
Men nu känns nyss som mycket länge sedan.
I tanken möts vi redan i en kyss
Vid stigens slut, och allt är över redan.

Förenad, förälskade på nytt!
Ånyo man och kvinna, make, maka.
Med ensamheten och vår sorg förbytt

i glädjerus vi genast ska bejaka.
Vad vet jag? Än har hoppet inte flytt.
Vartenda steg är viktigt att bevaka.

Bläddrar man till nästa sida börjar alltså den andra sonetten:

Vartenda steg är viktigt att bevaka.

Och de två första raderna i den femtonde och sista sonetten är alltså:

Den mörka stigen utan något slut.
Vartenda steg är viktigt att bevaka.

Jag skulle gärna vilja lägga upp hela sonettkransen som exempel så att ni får se hur häftigt det är, men det känns lite upphovsrättsmässigt tveksamt. Så jag säger så här istället: köp den, låna den, LÄS DEN!

På danska finns Inger Christensens fantastiska bok Sommarfugledalen – et requiem (fjärilsdalen – ett requiem). LÄS DEN OCKSÅ! Det är en bok som är väl värd att lära sig lite danska för. Och om du någonsin skriver en egen sonettkrans, då hoppas jag att du hör av dig till mig, för jag vill gärna läsa!

Den som vill skriva en sonettkrans behöver verkligen tänka efter lite före. Både Olsson och Christensen använder rimställningen abab, cdcd, efe, fef. Låt oss titta lite på vad den här konstruktionen med mästarsonetten får för konsekvenser för rimmandet, med just den rimställningen. Enbart för slutrimmet ”a” i mästarsonetten blir det så här:

  • Mästarsonetten har rimställningen abab, cdcd, efe, fef. Varje rad i den sonetten består av de övriga sonetternas första rader. Alltså måste första raden i första sonetten och första raden i tredje sonetten rimma på varandra.
  • Alla de andra sonetterna ska också ha rimställningen abab, cdcd, efe, fef. Alltså rimmar första och tredje raden i första sonetten (och därmed även första och tredje raden i tredje sonetten) på varandra.
  • Eftersom den första raden i varje sonett är identisk med den sista raden i den föregående ska den sista raden den andra sonetten vara identisk med första raden i tredje sonetten. Därmed ska även den rad tio och tolv i den andra sonetten rimma på den sista raden i andra sonetten (och därmed även på första och tredje raden i den första och tredje sonetten).
  • På samma sätt ska den sista raden i den fjortonde sonetten vara identisk med första raden i första sonetten. Därmed ska även rad tio och tolv rimma på den första raden i första sonetten (och därmed indirekt med tredje raden i första sonetten, rad tio, tolv och fjorton i den andra sonetten samt rad ett och tre i den tredje sonetten).

Ja, ni märker. Det blir lite komplicerat. Totalt behövs fyra slutrim med 8 rimord vardera (a-d i mästarsonetten) samt två slutrim med 12 rimord vardera (e och f i mästarsonetten). Därutöver behövs en mängd slutrim med enbart två rimord (cdcd i de första fjorton sonetterna).

Dessutom måste 14 av raderna vara både så bra och så mångtydiga att de kan dyka upp i tre olika sammanhang; som inledning av en sonett, som avslutning av en annan sonett samt någonstans i mästarsonetten. Sist men inte minst måste du skriva flera sonetter parallellt och ha den dramaturgiska kurvan i hela samlingen någorlunda klar för dig redan från början, för när du skriver början, skriver du samtidigt början på slutet.

Coolt, eller hur?!

Del 15

SAMMANFATTNING

En sonettkrans består av fjorton sonetter där sista raden i varje sonett bildar första raden i nästa, följt av en femtonde sonett (den så kallade mästarsonetten) som består av de fjorton första sonetternas förstarader i tur och ordning.

Imorgon ska vi titta på texten till en fyrahundra år gammal sång.

14. Sonett

Det är omöjligt att skriva om versmått utan att skriva om sonetter. Det är omöjligt att skriva om sonetter utan att skriva om Shakespeare, och det är i sin tur omöjligt att skriva om Shakespeares sonetter utan att nämna hans sonett nr 18, Shall I compare thee to a summer’s day. Så här kommer den:

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate.
Rough winds do shake the darling buds of May,
and summers lease hath all too short a date.

Sometime too hot the eye of heaven shines,
and often is his gold complexion dimmed;
and every fair from fair sometime declines,
by chance or nature’s changing course untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
nor lose possession of that fair though ow’st,
nor shall Death brag thou wand’rest in his shade,
when in eternal lines to time thou grow’st.

So long as men can live and eyes can see,
so long lives this, and this gives life to thee.

Vi ska titta lite på några av de saker som gör den här sonetten så bra rent formmässigt. Alla längre exempel vi tittat på tidigare har innehållit undantag. Visserligen sådana undantag som är så allmänt accepterade att de ingår i formen, men ändå undantag. Jag tänker på att förlänga den jambiska femtakten med en obetonad stavelse i slutet, för att kunna använda kvinnliga rim, eller att hoppa över den första obetonade stavelsen i början av en rad. Men titta på den här dikten. Där finns ingenting sådant alls. Varje rad är på perfekt jambisk femtakt. Titta var som helst så får ni se.

but THY et-ER-nal SUM-mer SHALL not FADE.

so LONG as MEN can LIV(e) and EYES can SEE,

oO | oO | oO | oO | oO

Det är perfekt jambisk femtakt överallt. Ju mer konsekvent rytmen är, desto mer låter sig läsaren vaggas in i rytmen, nästan utan att det märks. Det blir ett lugn och ett flyt i texten.

(Det här att enbart använda manliga rim är i och för sig en lyx som är betydligt svårare på svenska än på engelska, eftersom vi har betydligt färre enstaviga ord och som slutar på en betonad stavelse än vad engelskan har. Jag kan inte minnas att jag vare sig läst eller skrivit någonting helt utan kvinnliga rim. Men det är ju ändå coolt.)

I sin översättning med kommentarer till Shakespeares sonetter skriver Eva Ström om den dramaturgi en sonett i bästa fall ska följa. De första två stroferna introducerar läsaren till dikten, målar upp scenen kan man säga. På den nionde raden ska dikten ta en ny vändning. Eva Ström kallar det mycket poetiskt för ”sonettvinden”, den som griper läsaren och vänder på perspektivet. De två sista raderna (som kallas envoi) ska knyta ihop dikten och komma med någon form av sammanfattande poäng. Läs ”Shall I compare thee” en gång till. Ser ni att den följer sonett-dramaturgin närmast perfekt? Känner ni sonettvinden?

Alla Shakespeares 154 (!) sonetter har samma rimmönster som den ovan, nämligen abab cdcd efef gg, men det finns andra varianter också. Ibland ser till och med stroferna annorlunda ut; 4 + 4 +3 +3 rader istället för 4+4 +4 +2 som hos Shakespeare. I de fallen kan rimmönstret vara till exempel abba abba cdc dcd eller abba abba cde cde. Vilket rimmönster man väljer påverkar sonettens dramaturgiska kurva. Shakespeares form 4+4+4+2 ger ett väldigt klämmigt avslut, upplagt för en sammanfattande slutsats eller en sensmoral i de avslutande raderna, medan 4+4+3+3 ger ett lite mjukare avslut.

Här är ett exempel på en sonett med rimställningen abba abba cdc dcd, hämtad ur Lotta Olssons debutbok Skuggor och speglingar.

Persephone:

Och natt och dag är svarta båda två.
Där ingen gryning finns, vad är då tiden?
Den tid när tiden var är nu förliden,
i evighet skall tiden här bestå.

Men jag minns gryningen och den är blå,
som vävd av gyllne trådar som är siden.
Den nya dagen sveps i den, är i den.
Tills natten flyktat är den skyddad så.

Jag önskar att jag ägde makt att göra,
av mörkret här ett mörker som är natt,
ett mörker som ett dagsljus skall förgöra.

När dagen randas ger sig mörkret matt.
Det stannar kvar i skuggor som är sköra.
Ett bleknat mörker, ofarligt och platt.

Rimställningen i den här sonetten är alltså abba abba cdc dcd. Det är fyra rim på det första slutrimmet -a: (två, bestå, blå, så), fyra rim på b (tiden, förliden, siden, i den), tre rim på c (göra, förgöra, sköra) samt tre rim på d (natt, matt, platt). Samma rimställning har använts av Petrarca och andra sonett-giganter.

Del 14

SAMMANFATTNING

En sonett har 14 rimmade rader på jambisk femtakt. Det finns flera olika möjliga rimställningar. De vanligaste är abab cdcd efef gg och abba abba cdc dcd.

Imorgon ska vi titta på en form som tar det här med sonetter till en helt ny nivå!

12. Ballade

Det finns vissa versmått som ställer stora krav på skribentens rimmarådra. Idag ska vi titta på ett sådant, nämligen ”ballade”, som har sitt ursprung i medeltidens Frankrike. Formen växte antagligen fram under 1300-talet, men blev (mer) känd genom en märklig episod i mitten av 1400-talet.

Poeten François Villon levde ett på många sätt brokigt liv. Han var sinnebilden för det självdestruktiva geniet; han skrev fantastiska texter, men hade samtidigt en förmåga att skapa kaos omkring sin egen person. Han hamnade upprepade gånger i våldsamheter, oftast på grund av diverse kvinnoaffärer, och ägnade sig också åt ekonomisk brottslighet för att finansiera sitt ibland utsvävande leverne. 1463 gick det till slut långt att han blev dömd till döden genom hängning. François Villon var då drygt 30 år gammal.

I väntan på sin avrättning skrev François Villon sin mest berömda dikt, ”ballade des pendus” (de hängdas ballade). I dikten beskriver han den avrättning som han och hans medfångar snart ska utsättas för, och ber Gud och människorna om förlåtelse. Med den dikten vädjade han sedan om nåd till parlamentet, och lyckades få sin dödsdom omvandlad till en förvisning från Paris. Därefter är det ingen som vet säkert vad som hände med honom, men versmåttet ballade blev berömt, och var populärt i framför allt England och Frankrike ända in på mitten av 1900-talet.

Här är ”de hängdas ballade”, i svensk tolkning av Axel Österberg. Den franska originaltexten finns sist i inlägget.

O bröder, ni som överlever oss,
döm inte våra gärningar för hårt.
Gud har väl misskund just med er förstås
-så visa misskund med oss och med vårt!
Fem, sex vi hänger, vi har straffats svårt,
och köttet, som vi alltför mycket gött,
har ruttnat bort och är ej längre kött.
Av kroppens lust platt intet står oss åter.
Så skratta ej åt liv som är förött,
men bed till Gud att alla han förlåter.

Begabba inte, bröder, denna bön
och slå ej bort vår vädjan med förakt.
Vårt oförnuft till sist har fått sin lön
och rättvist lagen slog oss med sin makt,
men bed till Jungfruns son om värn och vakt!
För all vår rädslas skull, böj knä, böj knä!
Vi dinglar liksom han på korsets trä
i solens vita brand och regn som gråter.
Den som är hängd blir själv så lätt disträ.
Men bed till Gud att alla han förlåter!

Sol har oss bränt och regnet har oss blött,
så svartnar vi och möglar vi i hyn
och korparna har slitit i vårt kött
och hackat både skägg och ögonbryn.
För en gångs skull högt lyfta över dyn
vi gungar oavlåtligt av och till
och rasslar runt precis som vinden vill.
Och intet mer än korpen står oss åter
-vår sista slamsa kött är vittnesgill.
Men bed till Gud att alla han förlåter!

Envoi:
Prins Jesus, du som över allting rår,
var mild mot oss, så att helvetet ej får
makt över oss till intet står oss åter.
Bespotta, mänska, ej vår lott så svår.
Men bed till Gud att alla han förlåter.

Det är en gripande dikt och en gripande historia tycker jag. Men låt oss nu lämna den en liten stund och titta på själva formen. Rytmen hoppas jag att ni känner igen – det är samma gamla jambiska femtakt som vanligt.

o BRÖ-der NI som Ö-ver-LE-ver OSS
oO | oO | oO | oO | oO

(Om du läser det franska originalet och tycker att rytmen inte stämmer, så är det för att det i fransk poesi är ”tillåtet” att uttala vissa stavelser som i talspråk är stumma. Detsamma gäller för sjungen franska. Ganska förvirrande för en som inte har språket som modersmål, men praktiskt för den som vill skriva på bunden vers).

Dikten består av tre strofer med tio rader, samt ett så kallat envoi, ett sammanfattande avslut, som består av fem rader. Den sista raden är densamma i alla stroferna (inklusive envoi). Rimställningen i det franska originalet är ababbaacbc ababbaacbc ababbaacbc bbcbc. (Axel Österberg har luckrat upp formen lite i översättningen och lagt till några slutrim. Egentligen ska alla tre huvudstroferna ha identiska slutrim. Jag tycker ändå att han gjort ett imponerande jobb. Det är verkligen inte lätt att översätta något som är på en så strikt form.)

Den version av ballade som sedan blev mest populär har en lite annan form. 8+8+8+4 rader (istället för Villons 10+10+10+5), och rimställningen ababbcbc ababbcbc ababbcbc cac.

Oavsett vilken version man väljer tror jag ni inser den största svårigheten med det här versmåttet: det är en väldig massa rader som ska ha samma slutrim. Det är inte lätt ens på de mer ordrika språken franska och engelska, och på svenska är det verkligen inte lätt. I den form som François Villon använder behövs 12 rimord på a, 15 rimord på b samt 5 rimord på c. I den kortare varianten behövs 7 rimord på a, 12 rimord på b samt 5 rimord på c. Inte helt snutet ur näsan. Det krävs lite förberedelsearbete.

Jag brukar tänka på det här förberedelsearbetet som ”slutrimsresearch”, och jag gör ungefär så här. Jag utgår från ett (eller några) ord som jag tror att jag vill ha med i dikten och som jag tror kan vara bra att rimma på. Sedan försöker jag komma på så många rimord jag kan på dessa ord. Om det behövs använder jag rimlexikon. Den första kontrollpunkten är förstås: finns det över huvud taget 8/12/15 rimord på det här ordet? Inte ens det är faktiskt säkert på svenska.

Nästa fråga jag ställer mig är: finns det 8/12/15 rimord på det här ordet som jag kan tänka mig att använda i just den här dikten? ”Stråla” rimmar visserligen på ”crawla” och ”Angola”, men det känns relativt osannolikt att jag skulle vilja använda alla tre orden i samma dikt. De har helt olika stilnivå, och skulle antagligen föra in spretande/konkurrerande teman i dikten (om inte tanken från början var att skriva om simning i Afrika, men ni förstår vad jag menar tror jag).

Slutligen vill jag gärna att det ska finnas något fler rimord som skulle kunna passa tillsammans än de 8/12/15 jag behöver använda. Det är förstås en lyx, men det ger mig mer flexibilitet. Jag vill ha möjlighet att stryka och ändra i min text, och att låta innehållet styra så långt som möjligt. Om jag behöver använda precis alla ord som finns känns det nästan som att sitta och lösa korsord snarare än att dikta.

Här är några exempel på svenska slutrim som har relativt många rimord:

-å (gå, stå, blå etc)
-at (prat, mat, kavat etc)
-ara (fara, klara, vara etc)
-inna (hinna, finna, vinna etc)
-ädd (bädd, rädd, sedd etc)
-era (lera, mera, jonglera etc)
-on (ton, citron, diskussion etc)

Ballade är alltså en utmanande, men (tycker jag) väldigt rolig form. Testa gärna om du vill ha någonting att bita i!

Del 12

SAMMANFATTNING

En ballade är skriven på jambisk femtakt och består av tre längre strofer samt ett kortare envoi. Rimställningen är antingen ababbcbc ababbcbc ababbcbc cac eller ababbcbc ababbcbc ababbcbc cac. Sista raden i varje strof är densamma genom hela dikten.

Imorgon ska vi titta på en humorklassiker i versmåttsvärlden.

Ballade des pendus av Francois Villon

Frères humains, qui après nous vivez,
N’ayez les coeurs contre nous endurcis,
Car, si pitié de nous pauvres avez,
Dieu en aura plus tôt de vous mercis.
Vous nous voyez ci attachés, cinq, six:
Quant à la chair, que trop avons nourrie,
Elle est piéça dévorée et pourrie,
Et nous, les os, devenons cendre et poudre.
De notre mal personne ne s’en rie;
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

Se frères vous clamons, pas n’en devez
Avoir dédain, quoique fûmes occis
Par justice. Toutefois, vous savez
Que tous hommes n’ont pas bon sens rassis.
Excusez-nous, puisque sommes transis,
Envers le fils de la Vierge Marie,
Que sa grâce ne soit pour nous tarie,
Nous préservant de l’infernale foudre.
Nous sommes morts, âme ne nous harie,
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

La pluie nous a débués et lavés,
Et le soleil desséchés et noircis.
Pies, corbeaux nous ont les yeux cavés,
Et arraché la barbe et les sourcils.
Jamais nul temps nous ne sommes assis
Puis çà, puis là, comme le vent varie,
A son plaisir sans cesser nous charrie,
Plus becquetés d’oiseaux que dés à coudre.
Ne soyez donc de notre confrérie;
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

Envoi:
Prince Jésus, qui sur tous a maistrie,
Garde qu’Enfer n’ait de nous seigneurie:
A lui n’ayons que faire ne que soudre.
Hommes, ici n’a point de moquerie;
Mais priez Dieu que tous nous veuille absoudre!

5. Blankvers

”Oh Romeo, Romeo, wherefor art thou Romeo?
Deny thy father and refuse thy name,
or if thou wilt no, be but sworn my love
and I’ll no longer be a Capulet.”

De här raderna ur Romeo och Julia, liksom stora delar av Shakespears dramatik, är skrivet på en form som kallas blankvers. Ni känner väl igen rytmen? (Jag skriver de stumma vokalerna inom parentes):

de-NY thy FA-ther AND re-FUS(e) thy NAM(e)

oO | oO | oO | oO | oO

Ni ser? Det är jambisk femtakt. Och dramatik skriven på jambisk femtakt kallas helt enkelt för blankvers. Inga konstigheter, inga rim.

Vad är nu poängen med det, kan man fråga sig. Varför ska man skriva dramatik på fast form? Låter det inte hemskt styltigt? Är det inte bättre att alla pratar lite hur de vill, som man gör på riktigt?

Nja. Alla som försökt sig på att skriva dialog vet att det där med att exakt återge hur folk pratar i verkligheten inte fungerar. Det låter jättekonstigt. För att fungera som text måste dialogen koncentreras, och den måste ha en rytm och ett flyt som inte nödvändigtvis finns i en ”riktig” dialog. Det gäller särskilt text som ska uttalas högt.

Genom att skriva på en specifik rytm säkerställer författaren att det finns ett möjligt sätt att uttala texten så att allting flyter på. Sedan är inte tanken att skådespelarna måste följa versrytmen exakt när de spelar pjäsen. Tusentals Julior har genom tiderna hittat tusentals olika sätt att betona Shakespeares text. Men grundrytmen finns hela tiden där som en bas att variera utifrån.

Som amatörskådespelare kan jag också säga att det kan vara extremt stor skillnad på hur svårt det är att lära sig repliker utantill. Form är en sak som hjälper. En fast form blir ett stöd för minnet, leder vidare och hjälper skådespelaren att inte utelämna någonting.

En annan fördel med dramatik på till exempel blankvers är att det går att skapa väldigt rappa replikskiften genom att olika karaktärer griper in i varandras versrader.

Titta till exempel på de här raderna ur Scen V i Hamlet:

LAERTES: Where is my father?
KING: Dead.
QUEEN: But not by him.

Tre rader, och samtidigt en enda rad perfekt jambisk femtakt.

where IS my FA-ther? DEAD. but NOT by HIM.

Det är lätt att läsa de här tre replikerna i ett enda andetag, alltså är det lätt för skådespelarna att skapa ett rappt replikskifte om de så vill.

Blankvers är en sådan form som helst bör briljera i det fördolda. När den är som allra bäst märks den inte alls. Publiken tänker inte på formen, utan på vad som sägs. Det låter naturligt, fast det är skrivet på vers.

Del 5

SAMMANFATTNING

Dramatik skriven på jambisk femtakt kallas för blankvers. Många stora pjäser, till exempel mycket av Shakespeares produktion är skriven på blankvers.

Imorgon ska vi titta på ett annat klassiskt versmått, helt utan jamber.