Det här med poesi. Jag har ju skrivit tidigare om att jag ibland får lite prestationsångest inför poesiläsande. (Eller prestationsångest är fel ord. Jag letar efter engelskans ”intimidated”, men jag hittar inte något lika exakt på svenska. Vet du något lika precist, så tipsa gärna.) Men det finns ju sådant som avdramatiserar. En sådan härlig, avdramatiserande faktor är det här att Pocket Shop börjat ta in diktsamlingar. När jag ser det här tänker jag inte: oj, en Diktsamling! Inte heller tänker jag: ojojoj, en Diktsamling nominerad till NORDISKA RÅDETS LITTERATURPRIS, hur ska jag kunna bli en tillräckligt bra läsare till den?! Jag tänker bara: javisst gillar vi Bruno!
Lugn. Det ordnar sig. 