21. Inkongruens

Även i bunden vers ska formen vara underordnad innehållet och det poetiska uttrycket. Om formen inte passar innehållet eller stärker diktens budskap bör formen förändras, lite, mycket eller helt och hållet. Litteraturhistorien vimlar av exempel på inkongruens, det vill säga avvikelser från en given form. I många fall bidrar de till att göra dikterna bättre snarare än tvärt om, men betyder det att man kan göra precis vad som helst? I det här inlägget tänkta jag ta upp exempel på olika vanliga typer av inkongruens som jag tycker funkar bra respektive dåligt.

I tidigare inlägg här i julkalendern finns flera exempel på inkongruens, och de flesta av dem tycker jag funkar alldeles utmärkt:

  • Skifta plats på rader i en given rimställning. I rondeln i del nio av versmåttsskolan har två rader fått byta plats (jämfört med standardformen på en rondel). Ett annat exempel finns i Inger Christensens sonettkrans Sommarfugledalen. I de flesta av sonetterna använder hon rimställningen abba cddc efe gfg, men i sonett nummer fjorton använder hon istället rimställningen abba cddc eef fgg. Jag tycker inte det stör alls.
  • Luckra upp rimställningen. Både Inger Christensen och Lotta Olsson använder en lite ”lättare” rimställning i sina sonettkransar än det traditionella rimmönstret i en sonett (se del 14 och 15). På motsvarande sätt bryter Axel Österberg upp den hårda rimstrukturen i sin översättning av François Villons ballade i del 12. Om du tycker att det är svårt att rimma (eller vill använda ovanliga ord) är det här ett jättebra alternativ. Du kan till exempel låta bara varannan rad rimma, eller låta fyra rader som alla rimmar på varandra rimma 2 + 2 istället. Viktigt att tänka på då är att låta förändringen bli genomgående så att dikten blir i balans.
  • Förändra småord i en upprepande rad. Även detta finns i rondeln i del 9. ”Fast jorden är på samma plats igen” blev ”tills jorden är på samma plats igen”. Jag har träffat på liknande exempel i flera andra dikter som har upprepande diktrader och jag har aldrig upplevt det som störande. Tvärtom tycker jag ofta att det är lite kul. Som en liten extra tvist.
  • Göra en fri tolkning av ett klassiskt versmått. I versmåttsskolan har vi till exempel sett det här i Frödings tolkning av en ghasel (del 18). Han valde ut ett av kännetecknen för en ghasel (upprepande radslut), men hoppade över de andra (inrim, en specifik rimställning och ett givet tema). Även detta tycker jag ofta blir bra. Ett versmått är faktiskt bara ett förslag; en form som andra diktare genom historien har använt och gillat. Sådana former är till för att utvecklas.

Vilka avsteg från formen du känner dig bekväm med när du läser eller skriver vers är förstås upp till dig själv. Men allt det ovanstående kan du alltså göra och vara i gott sällskap med många författare i världslitteraturen som gjort samma sak med gott resultat. Men riktigt vad som helst kan man inte göra. Det finns två saker som jag tycker att man bör akta sig för (om man inte har mycket goda skäl att göra det): bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

I gårdagens inlägg såg vi hur Stagnelius bröt sin rytm på en av raderna i sin canzone. I det fallet tycker jag att det funkar ok. Dels eftersom det bara sker en enda gång, dels eftersom det med lite god vilja faktiskt går att betona ordet omsluten så att det passar in i versrytmen (om-SLUT-en). Men jag tycker att det är en nödlösning, och att dikten hade varit bättre utan den. Om man bryter rytmen oftare och ännu mer tycker jag att det ohjälpligen stör.

 

Del 21

SAMMANFATTNING

Vilka avsteg från en given form som man tycker funkar är upp till var och en. Personligen tycker jag att det mesta kan bli bra, utom att bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

Imorgon ska det handla om en konsekvens av att använda olika långa rader.

19. Rytmankare

Att rytm är viktigt i bunden vers har ni ju förstått vid det här laget. Jag tänkte dela med mig av mitt bästa rytmtips, som ibland kan utgöra skillnaden mellan en ok vers och en bra vers och som kan göra en bra vers ännu bättre (rent rytmiskt). Ett litet överkursinlägg alltså, så här mot slutet av julkalendern.

Titta på inledningen av Harriet Löwenhjelms dikt ”Jakt på fågel”:

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront.
En dront har jag skjutit med luntlåsgevär.
Då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär,
/…/

Om jag läste orden ”jag har skjutit en dront” fristående skulle jag antagligen betona dem så här:

JAG har SKJUT-it en DRONT
Oo | Ooo | O

Men när samma ord dyker upp i Löwenhjelms vers gör jag inte det. Jag läser det så här:

tall-y-HO, tall-y-HO jag har SKJUT-it en DRONT
ooO | ooO | ooO | ooO
en DRONT har jag SKJUT-it med LUNT-lås-ge-VÄR
oO | ooO | ooO | ooO

Varför blir det så? Jo, på grund av orden ”tallyho, tallyho”. De här orden har en väldigt tydlig rytm. Tallyho går bara att betona på ett enda sätt; tall-y-HO. Och genom att börja dikten med två sådana ord efter varandra tvingar Löwenhjelm in läsaren i sin versrytm:

tall-y-HO, tall-y-HO
ooO | ooO

Och när vi väl har kommit igång så faller det sig naturligt att fortsätta på samma sätt, om det finns minsta möjlighet att göra det. Alltså läser vi:

tall-y-HO, tall-y-HO jag har SKJUT-it en DRONT
ooO | ooO | ooO | ooO

Och för den händelse att någon läsare inte skulle ha fattat galoppen kommer ytterligare ett ord med tvingande rytm på andra raden: luntlåsgevär. Det kan också bara betonas på ett sätt: LUNT-lås-ge-VÄR (OooO). Detsamma gäller för ”horisont” på tredje raden (ho-ri-SONT, ooO).

Jag brukar kalla sådana här ord med tvingande rytm för rytmankare, eftersom de hjälper till att låsa fast eller förankra rytmen. (Det är möjligt att det finns någon annan och mer etablerad term för det här, men jag har inte kunnat hitta någon som har skrivit om det här över huvud taget.) Störst effekt får långa ord med tvingande rytm, eller flera sådana ord efter varandra, så att den tvingande rytmen sträcker sig över mer än en versfot.

Det fina med rytmankare är att det räcker med en eller ett par sådana på strategiska ställen för att förändra hela dikten. Den andra och tredje strofen i Löwenhjelms dikt börjar båda så här:

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront,

Effekten från hennes användning av rytmankare i första strofen sitter i, och jag läser lydigt:

jag har SKJUT-it en DRONT, jag har SKJUT-it en DRONT
ooO | ooO | ooO | ooO

Om det istället hade varit den första strofen som började så skulle jag antagligen inte ha vetat hur jag skulle betonat den, jag skulle ha läst det mer tvekande, och om jag råkat tolka det ”fel”, skulle min läsrytm förr eller senare ha krockat med versrytmen. Och det skulle ha tagit fokus från innehållet.

Om du någon gång sitter och kämpar med att få ihop en bunden vers, om du tycker att du har fått till rytmen rätt men ändå tycker att det inte riktigt svänger, titta på det du håller på att skriva. Är det möjligen så att du har använt mestadels korta ord, och att texten är möjlig att betona på flera sätt? I så fall är det läge att lägga till ett rytmankare någonstans, det är det som fattas för att få texten att lyfta.

Det är stor skillnad på möjligt att betona rätt och omöjligt att betona fel.

Del 19

SAMMANFATTNING

Rytmankare kallar jag ord med tydlig rytm som sträcker sig över mer än en versfot. Genom att använda sådana ord lite då och då blir versrytmen lugnare och tydligare.

Imorgon lägger vi ytterligare ett klassiskt versmått till vår repertoar, ett italienskt.

1. Det börjar med rytmen

När man säger versmått är det många som först och främst tänker på rim. Och det är visserligen viktigt, men inte det viktigaste. Allting börjar med rytmen, det vill säga vilka stavelser som är betonade och vilka som är obetonade. Om du brukar tycka att sådant är svårt att avgöra; misströsta inte. Du har redan en närmast perfekt känsla för textens inneboende rytm. Om du inte hade det skulle du inte kunna prata utan att det lät väldigt konstigt. Du behöver bara lära dig vad du ska titta efter. (Och om du har jättelätt att höra sådana här saker; grattis! Var glad för det, och välkommen att haka på julkalendern imorgon eller i övermorgon istället.)

Ta ett ord, till exempel ”fågel” och testa att verkligen överdriva. Betona den ena stavelsen jättemycket mer än den andra. Testa dig igenom alla olika möjligheter om du inte är säker och kolla vad som låter konstigt. (Här får vi förstås bortse från att hela grejen att prata högt för sig själv kan anses låta konstigt.) Alltså, vi testar. FÅ-gel. Ja, det funkar att betona den första men inte den andra stavelsen. FÅ-GEL. Ja, att betona båda kan också funka, men kanske inte riktigt lika bra som att bara betona den första. få-GEL. Nix, det låter jättekonstigt.

Vi tittar på ett längre exempel, den första raden i Idas sommarvisa (det är ju ändå snart sommar igen): ”Och nu så vill jag sjunga att sommaren är skön.” Jag skriver ut de betonade stavelserna med stora bokstäver och de obetonade med små. Då blir det så här:

och NU så VILL jag SJUN-a att SOM-mar-EN är SKÖN

Det går också att beskriva rytmen utan själva orden. Ett litet o står för en obetonad stavelse, ett stort O står för en betonad stavelse. Då ser samma rytm ut så här:

oO oO oO ooO oO oO

Låt oss nu göra ett litet experiment. Vi gör om texten lite grann, tar bort ett ord och lägger till ett annat. Testa att sjunga ”Nu så vill jag sjunga om att sommaren är skön” till samma melodi.

Vad hände?

Det finns två scenarion:

  1. Du tyckte att det var svårt. Allting kändes bakvänt och konstigt. ”nu SÅ vill JAG sjun-GA”. Så kan man ju inte säga. Nej. Du har helt rätt. Det kan man inte.
  2. Du tyckte att det var lätt. I så fall har du ändrat lite på melodin utan att märka det. Antagligen hoppade du över den första obetonade upptakten i melodin där ordet ”Och” normalt sitter. Antagligen petade du också in en extra ton genom att förkorta ordet ”sjunga” och lägga in det extra ordet ”om”.

Trots att den nya texten är i det närmaste identisk med originalet, trots att raden har exakt lika många stavelser (13 st.) i de båda versionerna så KAN vi inte sjunga den till melodin utan att förändra även den. Det beror på att vi har förändrat textens inneboende rytm.

Del 1_sober

SAMMANFATTNING
Formen måste passa till textens egen rytm om det inte ska låta väldigt konstigt. Vi undersökte vad som händer annars genom att förändra texten till Idas sommarvisa.

Imorgon ska vi titta på två av de vanligaste grundrytmerna.