14. Sonett

Det är omöjligt att skriva om versmått utan att skriva om sonetter. Det är omöjligt att skriva om sonetter utan att skriva om Shakespeare, och det är i sin tur omöjligt att skriva om Shakespeares sonetter utan att nämna hans sonett nr 18, Shall I compare thee to a summer’s day. Så här kommer den:

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate.
Rough winds do shake the darling buds of May,
and summers lease hath all too short a date.

Sometime too hot the eye of heaven shines,
and often is his gold complexion dimmed;
and every fair from fair sometime declines,
by chance or nature’s changing course untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
nor lose possession of that fair though ow’st,
nor shall Death brag thou wand’rest in his shade,
when in eternal lines to time thou grow’st.

So long as men can live and eyes can see,
so long lives this, and this gives life to thee.

Vi ska titta lite på några av de saker som gör den här sonetten så bra rent formmässigt. Alla längre exempel vi tittat på tidigare har innehållit undantag. Visserligen sådana undantag som är så allmänt accepterade att de ingår i formen, men ändå undantag. Jag tänker på att förlänga den jambiska femtakten med en obetonad stavelse i slutet, för att kunna använda kvinnliga rim, eller att hoppa över den första obetonade stavelsen i början av en rad. Men titta på den här dikten. Där finns ingenting sådant alls. Varje rad är på perfekt jambisk femtakt. Titta var som helst så får ni se.

but THY et-ER-nal SUM-mer SHALL not FADE.

so LONG as MEN can LIV(e) and EYES can SEE,

oO | oO | oO | oO | oO

Det är perfekt jambisk femtakt överallt. Ju mer konsekvent rytmen är, desto mer låter sig läsaren vaggas in i rytmen, nästan utan att det märks. Det blir ett lugn och ett flyt i texten.

(Det här att enbart använda manliga rim är i och för sig en lyx som är betydligt svårare på svenska än på engelska, eftersom vi har betydligt färre enstaviga ord och som slutar på en betonad stavelse än vad engelskan har. Jag kan inte minnas att jag vare sig läst eller skrivit någonting helt utan kvinnliga rim. Men det är ju ändå coolt.)

I sin översättning med kommentarer till Shakespeares sonetter skriver Eva Ström om den dramaturgi en sonett i bästa fall ska följa. De första två stroferna introducerar läsaren till dikten, målar upp scenen kan man säga. På den nionde raden ska dikten ta en ny vändning. Eva Ström kallar det mycket poetiskt för ”sonettvinden”, den som griper läsaren och vänder på perspektivet. De två sista raderna (som kallas envoi) ska knyta ihop dikten och komma med någon form av sammanfattande poäng. Läs ”Shall I compare thee” en gång till. Ser ni att den följer sonett-dramaturgin närmast perfekt? Känner ni sonettvinden?

Alla Shakespeares 154 (!) sonetter har samma rimmönster som den ovan, nämligen abab cdcd efef gg, men det finns andra varianter också. Ibland ser till och med stroferna annorlunda ut; 4 + 4 +3 +3 rader istället för 4+4 +4 +2 som hos Shakespeare. I de fallen kan rimmönstret vara till exempel abba abba cdc dcd eller abba abba cde cde. Vilket rimmönster man väljer påverkar sonettens dramaturgiska kurva. Shakespeares form 4+4+4+2 ger ett väldigt klämmigt avslut, upplagt för en sammanfattande slutsats eller en sensmoral i de avslutande raderna, medan 4+4+3+3 ger ett lite mjukare avslut.

Här är ett exempel på en sonett med rimställningen abba abba cdc dcd, hämtad ur Lotta Olssons debutbok Skuggor och speglingar.

Persephone:

Och natt och dag är svarta båda två.
Där ingen gryning finns, vad är då tiden?
Den tid när tiden var är nu förliden,
i evighet skall tiden här bestå.

Men jag minns gryningen och den är blå,
som vävd av gyllne trådar som är siden.
Den nya dagen sveps i den, är i den.
Tills natten flyktat är den skyddad så.

Jag önskar att jag ägde makt att göra,
av mörkret här ett mörker som är natt,
ett mörker som ett dagsljus skall förgöra.

När dagen randas ger sig mörkret matt.
Det stannar kvar i skuggor som är sköra.
Ett bleknat mörker, ofarligt och platt.

Rimställningen i den här sonetten är alltså abba abba cdc dcd. Det är fyra rim på det första slutrimmet -a: (två, bestå, blå, så), fyra rim på b (tiden, förliden, siden, i den), tre rim på c (göra, förgöra, sköra) samt tre rim på d (natt, matt, platt). Samma rimställning har använts av Petrarca och andra sonett-giganter.

Del 14

SAMMANFATTNING

En sonett har 14 rimmade rader på jambisk femtakt. Det finns flera olika möjliga rimställningar. De vanligaste är abab cdcd efef gg och abba abba cdc dcd.

Imorgon ska vi titta på en form som tar det här med sonetter till en helt ny nivå!

5. Blankvers

”Oh Romeo, Romeo, wherefor art thou Romeo?
Deny thy father and refuse thy name,
or if thou wilt no, be but sworn my love
and I’ll no longer be a Capulet.”

De här raderna ur Romeo och Julia, liksom stora delar av Shakespears dramatik, är skrivet på en form som kallas blankvers. Ni känner väl igen rytmen? (Jag skriver de stumma vokalerna inom parentes):

de-NY thy FA-ther AND re-FUS(e) thy NAM(e)

oO | oO | oO | oO | oO

Ni ser? Det är jambisk femtakt. Och dramatik skriven på jambisk femtakt kallas helt enkelt för blankvers. Inga konstigheter, inga rim.

Vad är nu poängen med det, kan man fråga sig. Varför ska man skriva dramatik på fast form? Låter det inte hemskt styltigt? Är det inte bättre att alla pratar lite hur de vill, som man gör på riktigt?

Nja. Alla som försökt sig på att skriva dialog vet att det där med att exakt återge hur folk pratar i verkligheten inte fungerar. Det låter jättekonstigt. För att fungera som text måste dialogen koncentreras, och den måste ha en rytm och ett flyt som inte nödvändigtvis finns i en ”riktig” dialog. Det gäller särskilt text som ska uttalas högt.

Genom att skriva på en specifik rytm säkerställer författaren att det finns ett möjligt sätt att uttala texten så att allting flyter på. Sedan är inte tanken att skådespelarna måste följa versrytmen exakt när de spelar pjäsen. Tusentals Julior har genom tiderna hittat tusentals olika sätt att betona Shakespeares text. Men grundrytmen finns hela tiden där som en bas att variera utifrån.

Som amatörskådespelare kan jag också säga att det kan vara extremt stor skillnad på hur svårt det är att lära sig repliker utantill. Form är en sak som hjälper. En fast form blir ett stöd för minnet, leder vidare och hjälper skådespelaren att inte utelämna någonting.

En annan fördel med dramatik på till exempel blankvers är att det går att skapa väldigt rappa replikskiften genom att olika karaktärer griper in i varandras versrader.

Titta till exempel på de här raderna ur Scen V i Hamlet:

LAERTES: Where is my father?
KING: Dead.
QUEEN: But not by him.

Tre rader, och samtidigt en enda rad perfekt jambisk femtakt.

where IS my FA-ther? DEAD. but NOT by HIM.

Det är lätt att läsa de här tre replikerna i ett enda andetag, alltså är det lätt för skådespelarna att skapa ett rappt replikskifte om de så vill.

Blankvers är en sådan form som helst bör briljera i det fördolda. När den är som allra bäst märks den inte alls. Publiken tänker inte på formen, utan på vad som sägs. Det låter naturligt, fast det är skrivet på vers.

Del 5

SAMMANFATTNING

Dramatik skriven på jambisk femtakt kallas för blankvers. Många stora pjäser, till exempel mycket av Shakespeares produktion är skriven på blankvers.

Imorgon ska vi titta på ett annat klassiskt versmått, helt utan jamber.

Versmått; måste det vara korrekt?

Till att börja med några varningens ord. Det här kommer att bli ett pretentiöst inlägg. För er som inte vill läsa ett pretentiöst inlägg: välkomna tillbaka imorgon! 🙂

Jag skrev tidigare att det finns flera nutida svenska sonetter som jag inte rekommenderar. Det beror helt enkelt på att de inte är korrekta. De är bara nästan sonetter. Sonetter fast fel. Men gör det så mycket då? Blir det nödvändigtvis en sämre dikt av det? Jag tycker det, och jag ska försöka förklara varför.

Det finns någonting i versmått (och i nästan alla andra dikter och texter också) som är viktigare än rimmen, nämligen rytmen. En sonett till exempel skrivs på jambisk femtakt. En jamb består av två stavlerser, en obetonad följd av en betonad; lätt-TUNG. Jambisk femtakt blir alltså:

Ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DA.

Ibland vill man kunna använda slutrim med två stavelser (som kvinna-vinna). Det är helt ok, och då blir det:

Ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM-da.

Titta till exempel på inledningen av Shakespears berömda sonett:

Shall I com-PARE thee TO a SUM-mer’s DAY
Thou ART more LOVE-ly AND more TEM-per-ATE
Rough WINDS do SHAKE the DAR-ling BUDS of MAY
And SUM-mer’s LEASE hath ALL too SHORT a DATE.

Testa att läsa det högt överdrivet så får ni se. Det funkar att läsa orden på det viset. Det känns naturligt (eller så naturligt som 1500-tals-engelskan tillåter). Vissa ord kan läsas på flera sätt, särskilt ord med bara en stavelse. ”Thee” i Shakespears dikt, liksom ”du” på svenska, kan vara antingen betonad eller obetonad. Andra ord går det inte att kompromissa med. Att se sånt här är svårt för alla i början, i alla fall var det så för mig, men så småningom lossnar det. Det kräver helt enkelt lite övning.

Ju fler ord i en dikt som faller utanför rytmen, ju mer stoppas flödet upp. Det stör dikten lika mycket som ett dåligt nödrim. Händer det för många gånger hade dikten antagligen blivit bättre på någon helt annan form, kanske utan versmått. Utan flyt i rytmen skapar formen distans istället för att lyfta innehållet.

Många svenska ord, i synnerhet många sammansatta ord, går inte att göra jambiska hur mycket man än skulle vilja. Det gäller till exempel ”rulltrappa”, ett vanligt förekommande ord i en hyllad, svensk sonettsamling (som valt att vara anonym i det här inlägget). Rulltrappa uttalas RULL-TRAP-pa. Möjligen RULL-trap-pa, men definitivt inte rull-TRAP-pa eller RULL-trap-PA. Alltså är det omöjligt att knöla in en rulltrappa i jambisk femtakt. Alltså kan man inte ha med någon rulltrappa i en korrekt sonett, åtminstone inte utan poetiska omskrivningar.

Missförstå mig inte. Det är oerhört svårt att skriva korrekta sonetter, det är jag i allra högsta grad medveten om. Jag betraktar det närmast som en mänsklig rättighet att få leka med versmått och skriva halvdåliga verser för husbehov. Jag förväntar mig inte att alla ska kunna eller vilja se skillnad på jambisk femtakt och tio-elva stavelser i största allmänhet. Däremot provocerar det mig en aning (ok, ganska mycket) när en lyrikförläggare på till exempel Albert Bonniers förlag inte gör det. Vore jag en bitter pensionär skulle alla felaktiga sonetter i den svenska samtidslyriken få mig att skriva arga insändare. Men jag är inte en bitter pensionär och jag tror inte att särskilt många bryr sig.

Flera av de fjärilsnamn som Inger Christensen använder i sin sonettkrans Sommarfugledalen, som jag skrivit mera om här, är precis som ”rulltrappa” omöjliga att göra jambiska på svenska. Sorgmantel till exempel. (På danska finns ett obetonat e mellan de betonade stavelserna; sorgemantel) Det är en av anledningarna till att diktsamlingen inte finns på svenska, annat än i prosaöversättning. En översättare skulle antingen få konsekvent bryta formen eller byta ut hela Christensens metaforsfär. Att stryka fjärilarna från Fjärilsdalen skulle nog ingen få för sig, och det gläder mig att ingen gett sig på den andra varianten. Inger Christensen var en mästare på form i alla varianter, och hon skulle knappast ha uppskattat om någon mixtrade med hennes genomarbetade rytm. Det inbillar jag mig i alla fall.