Hur man inte skriver skräck

Det finns många i skrivar-bloggosfären som behärskar den ädla konsten att skriva skräck; Frida Andersson Johansson som debuterar med skräck-romanen Dränkt den 13 mars, Anna på Kära Syster som går kurs hos tidigare debutant-bloggaren Johannes Pinter, nuvarande debutantbloggaren Johan Ring för att bara nämna några. Jag är mycket imponerad, och jag kommer troligen aldrig att bli en av dem. Faktum är att jag länge tänkte på mitt hittills enda försök att skriva skräck som mitt största nederlag någonsin i skrivarsammanhang.

Någon gång på mellanstadiet fick jag för mig att jag skulle skriva en spökhistoria. Jag använde ett ganska klassiskt upplägg (familj flyttar till äldre, obebott hus, mystiska saker börjar hända, ni fattar grejen). Jag försökte skriva så obehagligt och skrämmande jag bara kunde och när jag var klar var jag riktigt nöjd. Det fanns blod, det fanns spindelväv, det fanns knarrande golvplankor och framför allt: det fanns spöken.

Därefter läste jag upp berättelsen för mina småsyskon. Jag tänkte att det nästan var lite fusk, eftersom min lillasyster var så väldigt liten, bara fyra år, och min lillebror var så mörkrädd att han inte ens kunde läsa Bamse på kvällarna. Självklart skulle de bli superskrämda av min superläskiga spökhistoria.

Så blev det nu inte. Det var inte det att de inte gillade den. Tvärtom tjatade de på mig i flera månader att jag skulle läsa den högt igen. (Liv, Liv, kan du inte läsa ”I garderoben” ikväll? Den är ju så rooolig!)

Jag kan bistå med en liten lista på saker man absolut INTE ska göra när man skriver skräck:

• Om din historia bygger på att läsaren ska bli skrämd av spöken/monster/andra okända varelser, presentera inte dessa varelser för läsaren på samma sätt som vanliga karaktärer (det okända är alltid mer skrämmande osv)
• Om du ändå presenterar dina spöken för läsaren, döp dem åtminstone inte.
• Om du ändå döper dem, försök hitta något lite obehagligare namn än tex Åke.
• Om du ändå råkar döpa ett spöke till Åke, ge honom inte dessutom ett mänskligt karaktärsdrag som tex att rapa av nervositet inför nya situationer.
• Om du ändå råkar göra just det, vänta lite mer än en halvsida innan huvudpersonen upptäcker det och slutar vara rädd för dina spöken.
• Om huvudpersonen trots allt slutar att vara rädd för dina spöken tämligen omedelbart, motbevisa honom/henne!
• Om du inte väljer att motbevisa HP, se åtminstone till att dina spöken bidrar till historiens huvudkonflikt.
• Slutligen, låt till varje pris inte dina spöken (oavsett vad de heter och hur mycket de rapar) vara en starkt bidragande orsak till att berättelsen får ett lyckligt slut.

Johannes, när börjar din nästa kurs? Jag behöver dig.

Bättre spindelnät

PS. De andra spökena hette Herbert, Hedvig och Karolin. Oh the horror, the horror.