21. Inkongruens

Även i bunden vers ska formen vara underordnad innehållet och det poetiska uttrycket. Om formen inte passar innehållet eller stärker diktens budskap bör formen förändras, lite, mycket eller helt och hållet. Litteraturhistorien vimlar av exempel på inkongruens, det vill säga avvikelser från en given form. I många fall bidrar de till att göra dikterna bättre snarare än tvärt om, men betyder det att man kan göra precis vad som helst? I det här inlägget tänkta jag ta upp exempel på olika vanliga typer av inkongruens som jag tycker funkar bra respektive dåligt.

I tidigare inlägg här i julkalendern finns flera exempel på inkongruens, och de flesta av dem tycker jag funkar alldeles utmärkt:

  • Skifta plats på rader i en given rimställning. I rondeln i del nio av versmåttsskolan har två rader fått byta plats (jämfört med standardformen på en rondel). Ett annat exempel finns i Inger Christensens sonettkrans Sommarfugledalen. I de flesta av sonetterna använder hon rimställningen abba cddc efe gfg, men i sonett nummer fjorton använder hon istället rimställningen abba cddc eef fgg. Jag tycker inte det stör alls.
  • Luckra upp rimställningen. Både Inger Christensen och Lotta Olsson använder en lite ”lättare” rimställning i sina sonettkransar än det traditionella rimmönstret i en sonett (se del 14 och 15). På motsvarande sätt bryter Axel Österberg upp den hårda rimstrukturen i sin översättning av François Villons ballade i del 12. Om du tycker att det är svårt att rimma (eller vill använda ovanliga ord) är det här ett jättebra alternativ. Du kan till exempel låta bara varannan rad rimma, eller låta fyra rader som alla rimmar på varandra rimma 2 + 2 istället. Viktigt att tänka på då är att låta förändringen bli genomgående så att dikten blir i balans.
  • Förändra småord i en upprepande rad. Även detta finns i rondeln i del 9. ”Fast jorden är på samma plats igen” blev ”tills jorden är på samma plats igen”. Jag har träffat på liknande exempel i flera andra dikter som har upprepande diktrader och jag har aldrig upplevt det som störande. Tvärtom tycker jag ofta att det är lite kul. Som en liten extra tvist.
  • Göra en fri tolkning av ett klassiskt versmått. I versmåttsskolan har vi till exempel sett det här i Frödings tolkning av en ghasel (del 18). Han valde ut ett av kännetecknen för en ghasel (upprepande radslut), men hoppade över de andra (inrim, en specifik rimställning och ett givet tema). Även detta tycker jag ofta blir bra. Ett versmått är faktiskt bara ett förslag; en form som andra diktare genom historien har använt och gillat. Sådana former är till för att utvecklas.

Vilka avsteg från formen du känner dig bekväm med när du läser eller skriver vers är förstås upp till dig själv. Men allt det ovanstående kan du alltså göra och vara i gott sällskap med många författare i världslitteraturen som gjort samma sak med gott resultat. Men riktigt vad som helst kan man inte göra. Det finns två saker som jag tycker att man bör akta sig för (om man inte har mycket goda skäl att göra det): bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

I gårdagens inlägg såg vi hur Stagnelius bröt sin rytm på en av raderna i sin canzone. I det fallet tycker jag att det funkar ok. Dels eftersom det bara sker en enda gång, dels eftersom det med lite god vilja faktiskt går att betona ordet omsluten så att det passar in i versrytmen (om-SLUT-en). Men jag tycker att det är en nödlösning, och att dikten hade varit bättre utan den. Om man bryter rytmen oftare och ännu mer tycker jag att det ohjälpligen stör.

 

Del 21

SAMMANFATTNING

Vilka avsteg från en given form som man tycker funkar är upp till var och en. Personligen tycker jag att det mesta kan bli bra, utom att bryta sin egen rytm och bryta sin egen stil.

Imorgon ska det handla om en konsekvens av att använda olika långa rader.

15. Sonettkrans

Tyckte du att det här med sonetter var lätt och roligt? Då är det här inlägget till dig. Och till dig som tycker att det är svårt att få vissa rimord att hamna på exakt rätt rader, följ bara med och låt dig fascineras av vad som är möjligt att göra.

En sonettkrans är en samling av femton sonetter som alla sitter ihop med varandra. Den sista raden i varje sonett återanvänds, och bildar första raden i nästa. Den sista raden i den fjortonde sonetten ska vara samma som den första raden i den första sonetten, så att cirkeln sluts.

Redan detta är förstås knepigt att åstadkomma, men det allra svåraste (och samtidigt det allra häftigaste) med sonettkransen som form är den femtonde sonetten. Det är en sonett som består av de fjorton första sonetternas förstarader, i tur och ordning. Den femtonde sonetten brukar, av goda skäl, kallas för mästarsonetten. Svårare än så här blir det knappast, det här med versmått.

Den enda sonettkrans som finns utgiven på svenska är Lotta Olssons Den mörka stigen som handlar om Orfeus och Eurydike. (Oj, så många exempel hon tar från Lotta Olsson, kanske någon tänker nu. Ja, det gör jag. Det är helt enkelt så att Lotta Olsson är en av få nu verksamma svenska poeter som är riktigt bra på bunden vers.)

Så här börjar Den mörka stigen:

Den mörka stigen utan något slut.
Min puls är snabb och mina kinder heta.
Vad vet jag? Att det här är vägen ut,
och det är också allt jag måste veta.

Det här är vägen ut: jag gick här nyss.
Men nu känns nyss som mycket länge sedan.
I tanken möts vi redan i en kyss
Vid stigens slut, och allt är över redan.

Förenad, förälskade på nytt!
Ånyo man och kvinna, make, maka.
Med ensamheten och vår sorg förbytt

i glädjerus vi genast ska bejaka.
Vad vet jag? Än har hoppet inte flytt.
Vartenda steg är viktigt att bevaka.

Bläddrar man till nästa sida börjar alltså den andra sonetten:

Vartenda steg är viktigt att bevaka.

Och de två första raderna i den femtonde och sista sonetten är alltså:

Den mörka stigen utan något slut.
Vartenda steg är viktigt att bevaka.

Jag skulle gärna vilja lägga upp hela sonettkransen som exempel så att ni får se hur häftigt det är, men det känns lite upphovsrättsmässigt tveksamt. Så jag säger så här istället: köp den, låna den, LÄS DEN!

På danska finns Inger Christensens fantastiska bok Sommarfugledalen – et requiem (fjärilsdalen – ett requiem). LÄS DEN OCKSÅ! Det är en bok som är väl värd att lära sig lite danska för. Och om du någonsin skriver en egen sonettkrans, då hoppas jag att du hör av dig till mig, för jag vill gärna läsa!

Den som vill skriva en sonettkrans behöver verkligen tänka efter lite före. Både Olsson och Christensen använder rimställningen abab, cdcd, efe, fef. Låt oss titta lite på vad den här konstruktionen med mästarsonetten får för konsekvenser för rimmandet, med just den rimställningen. Enbart för slutrimmet ”a” i mästarsonetten blir det så här:

  • Mästarsonetten har rimställningen abab, cdcd, efe, fef. Varje rad i den sonetten består av de övriga sonetternas första rader. Alltså måste första raden i första sonetten och första raden i tredje sonetten rimma på varandra.
  • Alla de andra sonetterna ska också ha rimställningen abab, cdcd, efe, fef. Alltså rimmar första och tredje raden i första sonetten (och därmed även första och tredje raden i tredje sonetten) på varandra.
  • Eftersom den första raden i varje sonett är identisk med den sista raden i den föregående ska den sista raden den andra sonetten vara identisk med första raden i tredje sonetten. Därmed ska även den rad tio och tolv i den andra sonetten rimma på den sista raden i andra sonetten (och därmed även på första och tredje raden i den första och tredje sonetten).
  • På samma sätt ska den sista raden i den fjortonde sonetten vara identisk med första raden i första sonetten. Därmed ska även rad tio och tolv rimma på den första raden i första sonetten (och därmed indirekt med tredje raden i första sonetten, rad tio, tolv och fjorton i den andra sonetten samt rad ett och tre i den tredje sonetten).

Ja, ni märker. Det blir lite komplicerat. Totalt behövs fyra slutrim med 8 rimord vardera (a-d i mästarsonetten) samt två slutrim med 12 rimord vardera (e och f i mästarsonetten). Därutöver behövs en mängd slutrim med enbart två rimord (cdcd i de första fjorton sonetterna).

Dessutom måste 14 av raderna vara både så bra och så mångtydiga att de kan dyka upp i tre olika sammanhang; som inledning av en sonett, som avslutning av en annan sonett samt någonstans i mästarsonetten. Sist men inte minst måste du skriva flera sonetter parallellt och ha den dramaturgiska kurvan i hela samlingen någorlunda klar för dig redan från början, för när du skriver början, skriver du samtidigt början på slutet.

Coolt, eller hur?!

Del 15

SAMMANFATTNING

En sonettkrans består av fjorton sonetter där sista raden i varje sonett bildar första raden i nästa, följt av en femtonde sonett (den så kallade mästarsonetten) som består av de fjorton första sonetternas förstarader i tur och ordning.

Imorgon ska vi titta på texten till en fyrahundra år gammal sång.

14. Sonett

Det är omöjligt att skriva om versmått utan att skriva om sonetter. Det är omöjligt att skriva om sonetter utan att skriva om Shakespeare, och det är i sin tur omöjligt att skriva om Shakespeares sonetter utan att nämna hans sonett nr 18, Shall I compare thee to a summer’s day. Så här kommer den:

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate.
Rough winds do shake the darling buds of May,
and summers lease hath all too short a date.

Sometime too hot the eye of heaven shines,
and often is his gold complexion dimmed;
and every fair from fair sometime declines,
by chance or nature’s changing course untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
nor lose possession of that fair though ow’st,
nor shall Death brag thou wand’rest in his shade,
when in eternal lines to time thou grow’st.

So long as men can live and eyes can see,
so long lives this, and this gives life to thee.

Vi ska titta lite på några av de saker som gör den här sonetten så bra rent formmässigt. Alla längre exempel vi tittat på tidigare har innehållit undantag. Visserligen sådana undantag som är så allmänt accepterade att de ingår i formen, men ändå undantag. Jag tänker på att förlänga den jambiska femtakten med en obetonad stavelse i slutet, för att kunna använda kvinnliga rim, eller att hoppa över den första obetonade stavelsen i början av en rad. Men titta på den här dikten. Där finns ingenting sådant alls. Varje rad är på perfekt jambisk femtakt. Titta var som helst så får ni se.

but THY et-ER-nal SUM-mer SHALL not FADE.

so LONG as MEN can LIV(e) and EYES can SEE,

oO | oO | oO | oO | oO

Det är perfekt jambisk femtakt överallt. Ju mer konsekvent rytmen är, desto mer låter sig läsaren vaggas in i rytmen, nästan utan att det märks. Det blir ett lugn och ett flyt i texten.

(Det här att enbart använda manliga rim är i och för sig en lyx som är betydligt svårare på svenska än på engelska, eftersom vi har betydligt färre enstaviga ord och som slutar på en betonad stavelse än vad engelskan har. Jag kan inte minnas att jag vare sig läst eller skrivit någonting helt utan kvinnliga rim. Men det är ju ändå coolt.)

I sin översättning med kommentarer till Shakespeares sonetter skriver Eva Ström om den dramaturgi en sonett i bästa fall ska följa. De första två stroferna introducerar läsaren till dikten, målar upp scenen kan man säga. På den nionde raden ska dikten ta en ny vändning. Eva Ström kallar det mycket poetiskt för ”sonettvinden”, den som griper läsaren och vänder på perspektivet. De två sista raderna (som kallas envoi) ska knyta ihop dikten och komma med någon form av sammanfattande poäng. Läs ”Shall I compare thee” en gång till. Ser ni att den följer sonett-dramaturgin närmast perfekt? Känner ni sonettvinden?

Alla Shakespeares 154 (!) sonetter har samma rimmönster som den ovan, nämligen abab cdcd efef gg, men det finns andra varianter också. Ibland ser till och med stroferna annorlunda ut; 4 + 4 +3 +3 rader istället för 4+4 +4 +2 som hos Shakespeare. I de fallen kan rimmönstret vara till exempel abba abba cdc dcd eller abba abba cde cde. Vilket rimmönster man väljer påverkar sonettens dramaturgiska kurva. Shakespeares form 4+4+4+2 ger ett väldigt klämmigt avslut, upplagt för en sammanfattande slutsats eller en sensmoral i de avslutande raderna, medan 4+4+3+3 ger ett lite mjukare avslut.

Här är ett exempel på en sonett med rimställningen abba abba cdc dcd, hämtad ur Lotta Olssons debutbok Skuggor och speglingar.

Persephone:

Och natt och dag är svarta båda två.
Där ingen gryning finns, vad är då tiden?
Den tid när tiden var är nu förliden,
i evighet skall tiden här bestå.

Men jag minns gryningen och den är blå,
som vävd av gyllne trådar som är siden.
Den nya dagen sveps i den, är i den.
Tills natten flyktat är den skyddad så.

Jag önskar att jag ägde makt att göra,
av mörkret här ett mörker som är natt,
ett mörker som ett dagsljus skall förgöra.

När dagen randas ger sig mörkret matt.
Det stannar kvar i skuggor som är sköra.
Ett bleknat mörker, ofarligt och platt.

Rimställningen i den här sonetten är alltså abba abba cdc dcd. Det är fyra rim på det första slutrimmet -a: (två, bestå, blå, så), fyra rim på b (tiden, förliden, siden, i den), tre rim på c (göra, förgöra, sköra) samt tre rim på d (natt, matt, platt). Samma rimställning har använts av Petrarca och andra sonett-giganter.

Del 14

SAMMANFATTNING

En sonett har 14 rimmade rader på jambisk femtakt. Det finns flera olika möjliga rimställningar. De vanligaste är abab cdcd efef gg och abba abba cdc dcd.

Imorgon ska vi titta på en form som tar det här med sonetter till en helt ny nivå!

Versmått; måste det vara korrekt?

Till att börja med några varningens ord. Det här kommer att bli ett pretentiöst inlägg. För er som inte vill läsa ett pretentiöst inlägg: välkomna tillbaka imorgon! 🙂

Jag skrev tidigare att det finns flera nutida svenska sonetter som jag inte rekommenderar. Det beror helt enkelt på att de inte är korrekta. De är bara nästan sonetter. Sonetter fast fel. Men gör det så mycket då? Blir det nödvändigtvis en sämre dikt av det? Jag tycker det, och jag ska försöka förklara varför.

Det finns någonting i versmått (och i nästan alla andra dikter och texter också) som är viktigare än rimmen, nämligen rytmen. En sonett till exempel skrivs på jambisk femtakt. En jamb består av två stavlerser, en obetonad följd av en betonad; lätt-TUNG. Jambisk femtakt blir alltså:

Ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DA.

Ibland vill man kunna använda slutrim med två stavelser (som kvinna-vinna). Det är helt ok, och då blir det:

Ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM, ta-DAM-da.

Titta till exempel på inledningen av Shakespears berömda sonett:

Shall I com-PARE thee TO a SUM-mer’s DAY
Thou ART more LOVE-ly AND more TEM-per-ATE
Rough WINDS do SHAKE the DAR-ling BUDS of MAY
And SUM-mer’s LEASE hath ALL too SHORT a DATE.

Testa att läsa det högt överdrivet så får ni se. Det funkar att läsa orden på det viset. Det känns naturligt (eller så naturligt som 1500-tals-engelskan tillåter). Vissa ord kan läsas på flera sätt, särskilt ord med bara en stavelse. ”Thee” i Shakespears dikt, liksom ”du” på svenska, kan vara antingen betonad eller obetonad. Andra ord går det inte att kompromissa med. Att se sånt här är svårt för alla i början, i alla fall var det så för mig, men så småningom lossnar det. Det kräver helt enkelt lite övning.

Ju fler ord i en dikt som faller utanför rytmen, ju mer stoppas flödet upp. Det stör dikten lika mycket som ett dåligt nödrim. Händer det för många gånger hade dikten antagligen blivit bättre på någon helt annan form, kanske utan versmått. Utan flyt i rytmen skapar formen distans istället för att lyfta innehållet.

Många svenska ord, i synnerhet många sammansatta ord, går inte att göra jambiska hur mycket man än skulle vilja. Det gäller till exempel ”rulltrappa”, ett vanligt förekommande ord i en hyllad, svensk sonettsamling (som valt att vara anonym i det här inlägget). Rulltrappa uttalas RULL-TRAP-pa. Möjligen RULL-trap-pa, men definitivt inte rull-TRAP-pa eller RULL-trap-PA. Alltså är det omöjligt att knöla in en rulltrappa i jambisk femtakt. Alltså kan man inte ha med någon rulltrappa i en korrekt sonett, åtminstone inte utan poetiska omskrivningar.

Missförstå mig inte. Det är oerhört svårt att skriva korrekta sonetter, det är jag i allra högsta grad medveten om. Jag betraktar det närmast som en mänsklig rättighet att få leka med versmått och skriva halvdåliga verser för husbehov. Jag förväntar mig inte att alla ska kunna eller vilja se skillnad på jambisk femtakt och tio-elva stavelser i största allmänhet. Däremot provocerar det mig en aning (ok, ganska mycket) när en lyrikförläggare på till exempel Albert Bonniers förlag inte gör det. Vore jag en bitter pensionär skulle alla felaktiga sonetter i den svenska samtidslyriken få mig att skriva arga insändare. Men jag är inte en bitter pensionär och jag tror inte att särskilt många bryr sig.

Flera av de fjärilsnamn som Inger Christensen använder i sin sonettkrans Sommarfugledalen, som jag skrivit mera om här, är precis som ”rulltrappa” omöjliga att göra jambiska på svenska. Sorgmantel till exempel. (På danska finns ett obetonat e mellan de betonade stavelserna; sorgemantel) Det är en av anledningarna till att diktsamlingen inte finns på svenska, annat än i prosaöversättning. En översättare skulle antingen få konsekvent bryta formen eller byta ut hela Christensens metaforsfär. Att stryka fjärilarna från Fjärilsdalen skulle nog ingen få för sig, och det gläder mig att ingen gett sig på den andra varianten. Inger Christensen var en mästare på form i alla varianter, och hon skulle knappast ha uppskattat om någon mixtrade med hennes genomarbetade rytm. Det inbillar jag mig i alla fall.

Boktips: sonetter på svenska

Några av er vet det redan, och för er andra är det väl dags att jag kommer ut med ett av mina specialintressen. Jag gillar versmått. Jag gillar att läsa och att skriva dikter på alla möjliga och omöjliga versmått. Det är till och med så att jag gillar att läsa om versmått. Jag tycker naturligtvis om att läsa en hel massa andra saker och på andra former också, även ”skräplitteratur”, men ni förstår. Jag är versmåttsnörd.

I en diskussion på samtalssidan har jag blivit ombedd att tipsa om bra sonetter på svenska. Sagt och gjort alltså. Sonetten är den mest klassiska diktform man kan tänka sig. Det finns perioder i litteraturhistorien där den som inte skrivit sonetter knappast kunde kalla sig som författare, och definitivt inte diktare. Därför känns det naturligt att börja med just en klassiker. För ett par år sedan kom William Shakespears Sonetter i nyöversättning till svenska av Eva Ström. I hennes utmärkta tolkning känns de flesta av dikterna moderna och språket flyter lätt. Dessutom är det en fantastisk utgåva. På varje upplag finns dikten på både svenska och engelska, och dessutom en kommentar. För den som är intresserad finns det massor att läsa om både sonettformen och om Shakespears liv och verk.

En välskriven och (jämförelsevis) nyskriven sonettsamling med svenska som originalspråk är Lotta Olssons debutbok Skuggor och speglingar. Den handlar om gudinnedottern Persephone, hon som mot sin vilja blev bortgift med dödsrikets gud Hades. Även om boken kretsar kring grekisk mytologi finns gott om teman som är högeligen aktuella idag; makt, vuxenblivande, tvångsäktenskap och matvägran för att ta några exempel.

Lotta Olssons andra bok heter Den mörka stigen och är något så ovanligt som en sonettkrans, det vill säga en samling sonetter som alla sitter ihop med varandra. Den sista raden i den första sonetten bildar första raden i den andra sonetten och så vidare. Den fjortonde sonettens sista rad är densamma som den första sonettens första rad (en sonett består av fjorton rader) . Som om inte detta vore nog kommer sedan en femtonde sonett, den så kallade mästarsonetten, som består av alla de fjorton förstaraderna i tur och ordning. Lotta Olsson klarar allt detta på ett mycket skickligt vis, samtidigt som hon berättar om Orpheus och Euridyke. Det är otroligt imponerande, men rent innehållsmässigt tycker jag att Skuggor och speglingar är bättre.

Det är omöjligt att nämna sonettkransar utan att ta upp Inger Christensens Sommarfugledalen (sv. Fjärilsdalen). Den finns inte på svenska annat än i en prosaöversättning, men om det finns en enda bok som förtjänar att läsas på originalspråk trots att man inte kan originalspråket så är det den här. Jag läste den i somras, med ett danskt ficklexikon i högsta hugg. Jag hade inte läst en rad på danska tidigare, men det gick ganska fort att komma in i det. Annars finns en svensk utgåva där en svensk prosaöversättning och det danska originalet trycks parallellt. Förutom att Christensen rör sig genom den extremt strikta formen som om den inte fanns har Sommarfugledalen allt jag önskar mig av en diktsamling; starka bilder, enkelt språk, hög igenkänningsfaktor och djupa existentiella frågor. Läs den!

Det finns flera nutida svenska författare som har skrivit sonetter. Jag har läst allt sådant jag har kunnat hitta, men varför jag valt att inte tipsa om dem ska jag skriva om en annan gång.

image

ur Skuggor och speglingar (1994) av Lotta Olsson

Persephone:
Så vet jag nu, men ville inte veta,
min skönhet blev mitt fall och intet mer.
Av vetskap vidgas ögat och jag ser
att fägring är vad olyckan kan heta

ty den är given kvinnor till att reta
väl mäns som gudars sinnen, och det sker.
Så hör, min mor, min sorg och hur jag ber
att någon sändes ut av dig att leta.

Är saknaden och längtan likadana?
Är rädslorna en spegling utav ett?
Jag fryser och jag kunde aldrig ana

att kylan sprids med fruktan mycket lätt.
Och vet att jag, helt gagnlöst, hörs förmana
mig själv att jag lät ske vad som har skett.