Innanför/utanför

Jag har två lägen i förhållande till mitt skrivande. På eller av. Innanför eller utanför. Innanför betyder inte bara att jag faktiskt ägnar mig åt det, utan att jag kommer i känslomässig kontakt med historien och med skrivandet. Det bildas en länk som finns kvar även mellan skrivpassen, som möjliggör till exempel att jag kan få smarta idéer när jag är ute med hunden, eller att det går snabbare än vanligt att komma in i skrivandet när jag väl skriver. Vet ni vad jag menar?

En sak som fascinerar mig är hur extremt mycket det här, det vill säga om jag är innanför eller om jag är utanför, påverkar mig som person. Det är nästan som om jag vore två helt olika människor. När jag är innanför är jag lugn och öppen, nyfiken och generös. Jag läser mycket, och med glädje. Jag lyssnar på poddar och intervjuer med författare, är intresserad av allt som har med skrivande och skrivprocessen att göra. Jag känner genuin glädje inför andras framgångar och genuin sympati inför andras motgångar och problem. Jag tar mig tid att kommentera och ta kontakt med andra.

När jag däremot saknar kontakt med mitt eget skrivande förvandlas jag till en slags Mr Hyde-variant av mig själv. Jag blir småsint och grinig, känner inte ett spår glädje över andras (skrivrelaterade) framgångar, bara en småaktig avundsjuka. När jag snubblar över någonting skrivrelaterat blir jag stressad på gränsen till panik. Jag vill inte läsa några skrivbloggar, inte titta på Babel (usch!) och har inget som helst tålamod med andras skrivrelaterade problem. (Inte med mina egna heller, i rättvisans namn. Jag föraktar mig själv för allt det jag ännu inte åstadkommit och tycker att jag är en patetisk wanna-be-författare som bara borde lägga ner. Inte så konstruktivt.) Jag blir dömande och sorterar allting i termer av bra/dåligt. Jag hamnar kort sagt väldigt långt ifrån den person som jag vill vara.

Jag började fundera över det här för en tid sedan när en avlägsen bekant släppte sin debutbok och några inlägg om det dök upp i mitt facebookflöde. När jag såg dem som Mrs Hyde kände jag ett starkt obehag och tänkte många småsinta tankar av typen ”jag fattar inte hur hon kan vara så stolt över att ge ut en bok på det där pyttelilla förlaget som ingen (läs jag) aldrig någonsin har hört talas om, baksidestexten är förresten sjukt ointressant, jag vill verkligen inte läsa den där boken” osv. Det är inget jag är stolt över, men så var det.

Två dagar senare fick jag se samma inlägg (en länk till en tidningsartikel om henne och hennes bok) och jag blev verkligen glad. Jag beundrade hennes driv att ge ut boken och hennes förmåga att skapa press, jag tyckte att omslaget var snyggt och jag blev uppriktigt nyfiken på boken. Jag tog mig tid att skriva till henne och gratulera. Jag letade inom mig efter de där elaka känslorna från dagarna innan, men de var helt borta. Verkligen helt borta och det fascinerar mig hur det kan vara möjligt.

Sett utifrån var min situation exakt densamma som några dagar tidigare. Jag är fortfarande en wannabe-författare med en halvfärdig novellsamling och som inte ens lyckats skriva färdigt min avhandling. Den yttre skillnaden från den ena dagen till den andra var max en halvsida redigerad text i en fortfarande halvfärdig novell. Några enstaka nyskrivna meningar. Ingenting. Ändå allt, för det var tillräckligt för att jag skulle återupprätta den där länken.

Detta blir alltså mitt modesta mål inför hösten: att hålla mig kvar på insidan. Inte att skriva färdigt någon bok. Inte att skriva x antal ord. Bara att hålla mig kvar i skrivandet, och att lära mig mer om vad jag behöver göra för att skapa och behålla den där kontakten.