Innanför/utanför

Jag har två lägen i förhållande till mitt skrivande. På eller av. Innanför eller utanför. Innanför betyder inte bara att jag faktiskt ägnar mig åt det, utan att jag kommer i känslomässig kontakt med historien och med skrivandet. Det bildas en länk som finns kvar även mellan skrivpassen, som möjliggör till exempel att jag kan få smarta idéer när jag är ute med hunden, eller att det går snabbare än vanligt att komma in i skrivandet när jag väl skriver. Vet ni vad jag menar?

En sak som fascinerar mig är hur extremt mycket det här, det vill säga om jag är innanför eller om jag är utanför, påverkar mig som person. Det är nästan som om jag vore två helt olika människor. När jag är innanför är jag lugn och öppen, nyfiken och generös. Jag läser mycket, och med glädje. Jag lyssnar på poddar och intervjuer med författare, är intresserad av allt som har med skrivande och skrivprocessen att göra. Jag känner genuin glädje inför andras framgångar och genuin sympati inför andras motgångar och problem. Jag tar mig tid att kommentera och ta kontakt med andra.

När jag däremot saknar kontakt med mitt eget skrivande förvandlas jag till en slags Mr Hyde-variant av mig själv. Jag blir småsint och grinig, känner inte ett spår glädje över andras (skrivrelaterade) framgångar, bara en småaktig avundsjuka. När jag snubblar över någonting skrivrelaterat blir jag stressad på gränsen till panik. Jag vill inte läsa några skrivbloggar, inte titta på Babel (usch!) och har inget som helst tålamod med andras skrivrelaterade problem. (Inte med mina egna heller, i rättvisans namn. Jag föraktar mig själv för allt det jag ännu inte åstadkommit och tycker att jag är en patetisk wanna-be-författare som bara borde lägga ner. Inte så konstruktivt.) Jag blir dömande och sorterar allting i termer av bra/dåligt. Jag hamnar kort sagt väldigt långt ifrån den person som jag vill vara.

Jag började fundera över det här för en tid sedan när en avlägsen bekant släppte sin debutbok och några inlägg om det dök upp i mitt facebookflöde. När jag såg dem som Mrs Hyde kände jag ett starkt obehag och tänkte många småsinta tankar av typen ”jag fattar inte hur hon kan vara så stolt över att ge ut en bok på det där pyttelilla förlaget som ingen (läs jag) aldrig någonsin har hört talas om, baksidestexten är förresten sjukt ointressant, jag vill verkligen inte läsa den där boken” osv. Det är inget jag är stolt över, men så var det.

Två dagar senare fick jag se samma inlägg (en länk till en tidningsartikel om henne och hennes bok) och jag blev verkligen glad. Jag beundrade hennes driv att ge ut boken och hennes förmåga att skapa press, jag tyckte att omslaget var snyggt och jag blev uppriktigt nyfiken på boken. Jag tog mig tid att skriva till henne och gratulera. Jag letade inom mig efter de där elaka känslorna från dagarna innan, men de var helt borta. Verkligen helt borta och det fascinerar mig hur det kan vara möjligt.

Sett utifrån var min situation exakt densamma som några dagar tidigare. Jag är fortfarande en wannabe-författare med en halvfärdig novellsamling och som inte ens lyckats skriva färdigt min avhandling. Den yttre skillnaden från den ena dagen till den andra var max en halvsida redigerad text i en fortfarande halvfärdig novell. Några enstaka nyskrivna meningar. Ingenting. Ändå allt, för det var tillräckligt för att jag skulle återupprätta den där länken.

Detta blir alltså mitt modesta mål inför hösten: att hålla mig kvar på insidan. Inte att skriva färdigt någon bok. Inte att skriva x antal ord. Bara att hålla mig kvar i skrivandet, och att lära mig mer om vad jag behöver göra för att skapa och behålla den där kontakten.

2013-07-23 09.19.16

10 reaktioner på ”Innanför/utanför

  1. Det är nog så enkelt att mår man bra så ser man saker mer positivt än när man inte trivs 🙂 Ta förälskade par – provocerande eller upplyftande, beroende på om man själv är lyckligt eller olyckligt kär. Lycka till med att hålla dig innanför, kämpar också med det.

  2. Och vilket imponerande metaperspektiv du har på innanför och utanför skrivandet. För det är ju egentligen det som krävs, att man analyserar varför man reagerar på ett visst sätt. Sen kan man förstås konstatera att vissa dagar är så där. När skrivvärlden är orättvis och inte förstår vad den borde om min potential. Oberoende om man är publicerad eller inte, är jag rädd för att man får dras med både glädjen och irritationen över andras framgångar. Du ser, Mr Hyde är svår att driva ut. Om jag minns rätt blev Dr Jekyll tvungen att ta livet av sig…

    • Utan metaperspektiv är det mycket i livet som skulle bli så oändligt mycket svårare! Ja, jag räknar kallt med att få dras med det här oavsett hur långt jag kommer med avseende på yttre framgångar. Så har det varit hittills i alla fall. Det är liksom inte det det handlar om egentligen, att nå framgång, eller snarare: det räcker inte.

  3. Håller med Mia om att det är ett imponerande metaperspektiv, och otroligt bra att du har det! Håller tummarna för att du ska lyckas hålla dig innanför typ hela resten av livet 🙂

  4. Å Liv, jag vet E X A K T vad du menar. För nu när jag börjar känna mig hemma ”innanför” igen, kan jag till exempel tillåta mig att åter läsa din blogg. Vilket fint återseende!

    /Anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s