Lugn. Det ordnar sig.

Om konsten att göra det man vill, samtidigt som allt det andra.

När jag fick snabbrespons på en kortare text för några veckor sedan, var det en kommentar som fick mig att tänka till lite extra. Anledningen var inte kommentaren i sig, utan det faktum att jag fått nästan exakt samma kommentar förut, men av en helt annan läsare, om en helt annan text. Den här kommentaren:

”Du, är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här?”

Första gången det hände tyckte jag inte att det var så konstigt. Jag blev förvånad, för det var inte på något sätt medvetet, men när jag väl tittade efter var det tydligt: jag hade använt en ordvändning som var extremt lik en replik i Ronja Rövardotter. Jaha. Bara att ändra.

Men så hände det igen. Och den här gången tyckte jag själv inte att det var särskilt likt något som Astrid Lindgren hade skrivit, inte alls faktiskt. Ändå stod det där i marginalen. Är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här? Sedan såg jag. Jag hade inte tagit orden (inte ett enda), men jag hade tagit rytmen. Tillräckligt mycket för att någon annan skulle reagera, tänka på det inte som mitt språk utan som Astrid Lindgrens språk. Och vet ni? Det var ur Ronja den här gången också.

Att mitt omedvetna snor passager ur just Ronja Rövardotter är inte särskilt konstigt. Den var min favoritbok när jag var liten, och den första bok jag läste själv när jag lärde mig läsa (hjälpt på traven att jag fått den högläst för mig så många gånger att jag nästan kunde den utantill). Jag har ingen aning om hur många gånger jag läst den genom åren, men det är många gånger. Jag läser den fortfarande ibland. Om det är någon bok jag omedvetet snor saker ur, då är det förstås Ronja.

Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, förrän häromdagen, när familjens yngsta medlem och jag bläddrade i en bilderbok, närmare bestämt ”Kung Kalle är hungrig”. I en novell jag har skrivit finns en passage där två barn berättar saga för varandra, och nu upptäckte jag att den sagan var en ren rip-off på Kung Kalle. Min version hade en lite annan vinkel, men själva grundhistorien var exakt densamma. Exakt.

Grejen är att när jag skrev novellen hade jag inte läst Kung Kalle-böcker på minst 20 år. Just den här Kung Kalle-boken kan jag inte påminna mig att jag någonsin har läst (även om det är troligt att jag har gjort det, och jag minns andra i samma serie). Jag tycker inte ens att de är särskilt bra. Det får mig att undra vad jag kan ha snott mer utan att vara medveten om det.

Nu tänker jag på hur viktigt det är att framför allt läsa böcker som man verkligen gillar. Ingenting skapas ur ingenting, och det är orden jag läst som på något sätt knådas om inuti mig och kommer ut i en annan form. Jag har mycket mindre kontroll över den processen än jag tror. Och om (eller när) ni läser någonting jag har skrivit som får er att associera till en helt annan författare och en helt annan text, då vill jag helst att det är någon jag tycker om.

Har du varit med om något liknande någon gång, att du i efterhand upptäckt att du snott någonting, helt omedvetet?

Nu i helgen hade Linda och jag skrivhelg och jobbade på vår bok som vi skriver tillsammans. Hon skriver så här fint om det på sin blogg, och jag kan bara hålla med. Hur konstigt det än låter så känns det verkligen som att boken redan finns och att vi bara behöver upptäcka och skriva ner den. Det går helt enkelt orimligt lätt (än så länge) och är fantastiskt roligt.

Ändå finns det en aspekt av det här projektet som inte är helt enkel för mig. Linda och jag har väldigt olika förutsättningar när det kommer till skrivandet just nu. Hon jobbar 40 %. Tre dagar i veckan (!) är hon ledig för att skriva. Jag jobbar i princip heltid, och när jag inte jobbar heltid åker jag hem och byter av min fru så att hon kan smita iväg till jobbet några timmar medan jag hänger med vår snart-ett-åring (som jag såklart också vill hänga med så mycket som möjligt när jag är ledig). Och även om jag är så priviligierad att jag har rätt fria arbetstider och inte alltid behöver jobba exakt 40 timmar i veckan, så kan jag inte heller klara jobbet lite med vänsterhanden. jag leder en kurs med väldigt mycket rättning som är helt ny för mig och om fem-sex veckor ska min doktorsavhandling gå till tryck.

Det är helt enkelt så här: hur jag än fixar och trixar kommer jag just nu aldrig att kunna trolla fram lika mycket tid till det här projektet som Linda kan. Det stressar mig ibland. Jag vill inte vara den som bromsar det här jätteroliga projektet, jag vill vara en som driver och bär.

Det funkar trots allt helt ok, men det är något vi hela tiden måste hantera och förhålla oss till. Vi pratar kontinuerligt om den här tidsgrejen, i princip varje vecka. Linda är en helt fantastisk person att samarbeta med (ni som läser hennes blogg förstår säkert vad jag menar). Hon har en slags magisk förmåga att känna av vad vi behöver göra för att plocka bort press och få skrivandet att kännas lustfyllt, även för mig som egentligen inte alls har tid. Det betyder att vi hela tiden förändrar vårt sätt att arbeta, från vecka till vecka, från dag till dag ibland. Vad funkar just nu? Okej, då gör vi så.

Ibland har det inte funkat alls för mig. Då har vi helt enkelt tagit en paus, och kommit överens om att återuppta projektet några veckor senare, och så har Linda skrivit på sitt eget manus i stället under tiden. Så kommer det att bli igen, till exempel veckorna när jag precis ska lämna in min avhandling, antagligen också senare, i samband med disputationen. Det är helt enkelt så det är. Det enda alternativet skulle egentligen vara att vänta tills i vår när jag har det lite lugnare, och det har vi ingen lust med.

En annan anledning till att den här ojämnheten ändå känns okej är att trots att jag just nu är den som bromsar projektet, är jag OCKSÅ en som driver och bär. Det är så tydligt att den här texten behöver oss båda, lika mycket. Men ändå. Det där dåliga samvetet är så svårt att komma ifrån.

Idag åt jag frukost tillsammans med Linda och Anna, en tradition som vi började med i våras och som omedelbart kändes just som en tradition. En frukostklubb. Det är alltid fantastiskt. Just idag var det också lite svårt. Linda och jag håller nämligen på och läser Annas manus Urmakaren, och ingen av oss är klara än. Och jag kan berätta att det är väldigt svårt att träffa en person vars manus man håller på och läser, utan att omedelbart börja prata om texten. Särskilt om man bara några minuter tidigare ägnat tågresan åt att läsa.

Så, i brist på prat om själva texten pratade vi en del om respons i största allmänhet. (Och inte i brist på annat egentligen. Respons är ett av mina favoritämnen alla kategorier, så otroligt intressant på så många sätt.) En sådan sak: När jag responsläser texter har jag nästan alltid en tröskel att komma över, eller en självförtroendedipp kanske snarare. Jag går nästan alltid in i läsningen med en övertygelse om att jag kommer att kunna bidra med någonting, men sedan en bit in i texten drabbas jag nästan alltid av en känsla av ”herregud, jag kommer inte ha någonting vettigt eller konstruktivt att säga”. Sedan, ungefär halvvägs brukar det vara, släpper det och jag kommer på att jag har massor att säga. Det är otroligt skönt när det släpper. Det lustiga är att den här kurvan är helt oberoende av hur bra eller hur färdig texten är, eller hur mycket jag tycker om den. Det är min egen utvecklingskurva i förhållande till responsen jag ger.

När jag har varit ute på företag och gjort fallstudier i egenskap av forskare händer precis samma sak. De första dagarna bländas jag bara av allt som händer, allt som funkar och finns på plats och jag tänker ”herregud, hur ska jag kunna hitta någonting som de skulle kunna göra bättre?!” Det känns liksom bara förmätet. Men sedan efter några dagar, eller en dryg vecka, börjar bilden av den perfekta organisationen krackelera. Och när den väl gjort det ser jag massor. Det är nog helt enkelt så att det tar lite tid att tränga in i saker ordentligt.

IMG_20160914_112422[1].jpg

 

Ni som har följt mig här på bloggen ett tag vet att jag är en långsamskrivare. Jag skriver mig in till textens kärna genom många olika iterationer. Min diktsamling Innan vi fortsätter som jag nu tänker på som färdig (tills motsatsen ännu en gång är bevisad) är den sextonde versionen av samma text (mindre förbättringar och småfix oräknade). Det är liksom så jag gör.

Men så finns det en annan sak som jag också gör. Jag drar igång lite för många projekt, lite för samtidigt, och underskattar hur lång tid var och en av dem kommer att ta i anspråk. Framför allt underskattar jag den SAMMANLAGDA tiden som de kommer att ta i anspråk.

Tidigt i våras fick jag en idé till ett poesiprojekt i lite mindre skala. När jag började testa lite kändes det som att texten skulle landa på mellan tio och femton sidor och jag tänkte: wohoo, PERFEKT att skicka in till Brombergs poesiantologi Blå Blixt! Deadline 1 september kändes betryggande långt borta och jag kände mig rätt säker på att jag skulle hinna få texten så bra som den redan var inuti mitt huvud.

Det var bara det att innan jag knappt hunnit blinka så var det inte mars längre utan mitten på augusti, och allt jag hade fått ihop var ett ganska dåligt första utkast. (Mina första utkast är alltid ganska dåliga.) Så jag utvärderade mina möjligheter och funderade på om jag skulle:

  1. Ge upp (ligger inte för mig)
  2. Satsa på att skriva asbra i version 2 (ligger som sagt inte heller för mig) eller
  3. Eh… hitta på något annat.

Jag valde alternativ 3. (Eller rättare sagt, jag valde alternativ 2 OCH 3. Jag satsar alltid på att skriva asbra i version 2, och i alla versioner. Det är bara det att även om jag satsar allt jag kan, så blir det bara ett bättre till en viss nivå. Vill jag göra texten jättemycket bättre måste jag ta flera steg.) Och det enda andra jag kom på var: snabba iterationer. Samma skrivprocess som brukar funka för mig, fast i mycket kortare loopar.

De senaste två veckorna har tre olika personer testläst totalt fem olika versioner och kommit med feedback, däremellan har jag själv gjort stora förändringar i ytterligare några versioner. Det är fysiskt möjligt eftersom det är en så kort text (14 sidor just nu), och för att jag har fantastiska personer omkring mig som kan tänka sig att läsa omedelbart. Men trots att jag har det väl förspänt på de visen får jag verkligen anstränga mig för att inte fastna för länge i något av stegen, i den  mentala berg- och dalbana som skrivprocessen är:

Idé (så här skulle jag kunna göra) -> tydlig vision (det här kommer att bli SÅ BRA!) -> research (till exempel om rävar) -> genomförande (oftast på tåget på väg till jobbet) -> ny färdig version (det här ÄR så bra!) -> distans till texten (hm, vad är det här egentligen?) -> kritisk granskning (åh nej, det här är ju INTE ALLS klart!) -> någon slags plan (hm, de här områdena skulle kunna förbättras) -> idé (så här skulle jag kunna göra) -> osv. osv.

Jag närmar mig, varv efter varv. Version 9 nu, and counting. Tre dagar kvar. Jag hoppas, hoppas att jag hinner in till kärnan innan dess. Kanske går det, kanske inte. Jag gör mitt bästa, det är spännande. Och jag ger åtminstone inte upp.

Ungefär vid den här tiden varje år, eller lite senare, brukar jag skriva att jag gillar hösten, årstidsskitet, den nya skärpan i luften. Det är fortfarande sant, men just precis den här delen av hösten tycker jag är lite svår att tas med. Den här tiden när sommaren är slut (eller är den det?) men hösten ändå inte har kommit igång på riktigt (eller har den det?). Mellandagarna, innan allt har rullat igång på riktigt.

Jag behöver rätt mycket struktur för att må bra. Rutiner, och något slags plan för ungefär vad jag vill göra ungefär när. Och allt det där har inte kommit igång än. Jag jobbar visserligen, men inte riktigt alla dagar, för det som behöver göras har inte riktigt börjat. Jag har börjat redigera min avhandling, men bara lite, eftersom jag fortfarande väntar på kommentarer från de viktigaste läsarna, min handledare och den externa granskaren. Jag kan inte riktigt dra igång några nya projekt heller, eftersom jag vet att jag kommer ha jobb upp till öronen snart, kanske redan nästa vecka. Eftersom jag inte jobbar riktigt alla dagar är jag ledig ibland, men jag känner mig inte ledig, eftersom jag tycker att jag borde jobba, bara det att jag inte har något att jobba med.

För några dagar sedan skrev Gabrielle ett fint och viktigt inlägg på sin blogg där hon undrar hur folk som råddar heltidsjobb och hem och familj samtidigt hinner med att göra någonting annat, till exempel skriva. Min första spontana tanke var: ja, herregud, hur GÖR de?! Sedan kom jag på att jag faktiskt är en av dem hon skriver om. I många år har jag försökt få det att gå ihop, men det senaste ett och ett halva året ungefär har jag faktiskt fått det att funka riktigt bra. Det vill säga, när allting väl rullar.

Just nu hänger jag lite mitt emellan. Och det som jag tycker är jobbigast med det är att jag faktiskt inte har en aning om hur allt ska gå ihop sig i höst. Känslan är: DET KOMMER ALDRIG ATT GÅ! Jag kommer aldrig klara allt det där som snart börjar. Men teoretiskt sett vet jag ju att jag visst kommer göra det. Det brukar alltid vara såhär, kännas såhär, och det brukar alltid bli bättre sedan. Antagligen kommer det att fungera den här gången också. Men just precis nu har jag ingen aning om hur.

En av de mest fascinerande sakerna med verkligt inspirerande människor är att de har förmåga att inspirera utanför det fält inom vilket de verkar. Att de är så bra på det de gör att de inte bara får mig att själv vilja kunna vad det nu är de gör, utan att de på något märkligt sätt får mig att vilja bli en bättre människa. Igår hade jag förmånen att träffa en sådan person.

Sedan två år tillbaka tränar jag jujutsu. Jag gillar att ha en idrott, att inte bara träna för tränandets skull, utan för att lära mig saker. Jag har orange bälte, vilket betyder att jag graderat två gånger och inte är helt och hållet nybörjare längre, men att jag på det stora hela ändå är mycket mer nybörjare än någonting annat.

I min klubb finns många skickliga utövare och duktiga instruktörer. Och så finns det en som utan tvekan är bäst. Han fick svart bälte ungefär samtidigt som jag föddes och har tränat en fyra-fem gånger i veckan sedan dess. Dessutom är han en av de skickligaste pedagoger jag någonsin träffat. Jag har haft honom som instruktör några gånger och varje gång har jag blivit otroligt fascinerad över hur han kan få en grupp med nästan nybörjare att göra saker som egentligen är långt över deras nivå, bara genom att få det att verka enkelt och självklart. Igår kväll var han min träningspartner.

Har ni någon gång dansat styrdans tillsammans med någon som är extremt skicklig på att föra? Så var det. Jag blev liksom en bättre version av mig själv, fick en glimt av vad jag skulle kunna klara av själv om tre år, fem år, sju år om jag fortsätter att utvecklas. Det var förstås jätteroligt, och jag fick massor med jujutsurelaterade aha-upplevelser, sådant som jag vetat på ett teoretiskt plan, men som plötsligt kändes självklart och förankrat i kroppen. End of story, trodde jag. Men sedan, när jag cyklade hem längs ån, kom plötsligt en helt oväntad tanke:

Så som han gör jujutsu, så vill jag leva mitt liv. Med varsamhet, respekt och precision.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört honom använda just de orden, eller ens några liknande. Det enda han sa igår var saker som: ta med armen, just det, känn riktningen, bra. Oftast sa han ingenting alls. Men han behövde heller inte säga något. Han VAR orden. Så mycket att det fick mig att tänka: ja just det, det är ju det här som är viktigt. Så vill jag leva, så vill jag vara som mamma. Så vill jag skriva.

Jag vill skriva så i dubbel bemärkelse. Dels vill jag skriva med varsamhet, respekt och precision, men jag vill också bli tillräckligt skicklig för att kunna inspirera på samma sätt som han. I förlängningen är det mitt ultimata mål. Jag vill skriva på ett sådant sätt att jag inspirerar inte enbart genom vad som står, utan genom HUR det står. Jag vill att de som läser ska få kontakt med något inom sig själva och tänka: ja just ja, det är ju det här som är grejen. Det är det här det är att vara människa. Jag fattar att det kommer ta mig många år att lära mig skriva på ett sådant sätt, tjugo år kanske, eller trettio. Kanske kommer jag aldrig att bli så skicklig. Men det är dit jag vill.

Har ni några liknande mål, sådana som ligger väldigt långt fram i tiden?

IMG_20160707_120816[1]

Just nu sitter jag i soffan på övervåningen hemma hos en av mina allra bästa vänner och ska inleda ett skrivpass. Min vän skriver på nedervåningen. Jag har inte börjat än, eftersom jag inte vet riktigt var jag ska börja. Jag har tre projekt som snurrar runt i huvudet, alla är påbörjade och alla är viktiga för mig. Ibland kan jag bli så trött på mig själv för att jag alltid gör så där, zappar fram och tillbaka mellan sinsemellan helt olika saker. Ibland, till exempel den här förmiddagen, känns det som om jag har så många projekttrådar i huvudet att det snart kommer explodera. Men det här är något som jag inte kan skärpa mig bort ifrån. Det är helt enkelt så jag funkar, och så har det alltid varit. Det är nästan som en fysisk omöjlighet för mig att göra en sak i taget.

Men för att skriva behövs ändå fokus på en sak, åtminstone för stunden. Därför är det väldigt skönt att veta att det sitter någon annan och skriver i rummet under mig, fokuserat och på en enda text. Jag kan nästan känna hur hennes fokus sipprar upp genom golvplankorna och in i mig. Vi skriver tillsammans, fast var för sig. Och precis nu när jag skriver det här så märker jag att jag har valt mitt projekt för dagen, nämligen en text som skrivs var för sig, fast tillsammans.

Linda och jag har börjat skriva en bok tillsammans. Jag upprepar: LINDA OCH JAG HAR BÖRJAT SKRIVA EN BOK TILLSAMMANS.🙂 Vi har pratat om att göra det länge, jag tror det är flera år, men nu har vi plötsligt börjat, knappt utan att jag förstod hur det gick till. Vi träffades en dag för ett par veckor sedan och pratade igenom upplägget, och nu i helgen hade vi skrivhelg och påbörjade själva skrivandet.

Till en början hade vi avancerade och komplicerade planer på hur vi skulle kunna hålla koll på vem som skrivit vad, vem som läst eller inte läst det den andra skrivit och hur vi skulle kommunicera frågor av typen ”ok att stryka det här?” till varandra. Men rätt snart märkte vi att det inte alls fungerade. Dels för att det även med bara några sidors textmängd blev oerhört komplicerat, men framför allt för att texterna blev för olika. Det blev Livs ton eller Lindas ton, snarare än bokens egen. Dessutom märkte vi att vi började bli lite protektiva gentemot de stycken vi själva hade skrivit och prata om dem som ”mitt” och ”ditt”. Helt fel.

Då tog vi det viktiga men läskiga beslutet att släppa allt det där. Inga loggar, ingen ordning, inte ditt kapitel och mitt kapitel. Bara texten, boken. Fullständig tillit. Vem som helst får skriva var som helst, stryka vad som helst och ändra hur som helst, utan att fråga den andra. Vi bytte kapitel med varandra och började hårdredigera varandras texter, trots att de var halvfärdiga och bara någon halvtimme gamla. Det var otroligt svårt. Trots att vi var helt överens om att det är så vi måste göra, och trots att vi satt bredvid varandra och kunde dubbelkolla saker precis hur mycket som helst var det verkligen sjukt svårt.

Även om vi är vana att involvera andra i våra texter (och vice versa) så är det här helt nytt för oss båda. Vi är vana att diskutera och kommentera andras texter, men att SKRIVA i dem. Det känns fortfarande som något väldigt förbjudet. Lite samma känsla som att gå naken mitt i stan, eller smita iväg från en middagsbjudning och krypa ner i en främmande persons säng. Inte för att jag har erfarenhet av vare sig det ena eller det andra, men jag tror ni fattar. Det är någonting man bara inte gör. Men nu gör vi det. Samtidigt som det är svårt är det otroligt kul, och det viktigaste: texten blir bättre. Den blir sin egen. Jag tycker fortfarande att det tar emot att börja ändra i stycken som Linda har skrivit, men jag gör det ändå. Och i de textstycken som flyter på bäst har jag redan tappat kollen på exakt vem som har skrivit vad.

Nu skriver vi tillsammans, fast på helt olika ort. Alldeles nyss plingade det till i min dropbox (hej, internet) och jag kan se att en av våra projektfiler uppdaterades i morse. Linda har skrivit idag! Det är faktiskt extremt peppande, för nu kan ju inte jag vara sämre.  Det här med skrivarvänner alltså, det är himla fint.

Här är jag idag:

IMG_20160727_085158[1]

 

 

I våras gjorde jag någonting väldigt läskigt och väldigt bra. Jag hade tidigare skickat in min diktsamling ”Innan vi fortsätter” till några utvalda förlag, jag har fått flera standardnej, men också ett väldigt fint kanske från ett litet förlag som jag gillar. Det lilla förlaget känns verkligen som ett bra alternativ, men de har inte givit ut poesi tidigare, och jag kände att jag ville ta hjälp av någon som är proffs på just det för att för både min egen och förläggarens skull kunna garantera att texten är så bra som den kan bli om och när den trycks. Ett naturligt första steg var att kontakta en lektör.

Först tänkte jag att jag skulle använda mig av Författarcentrums lektörstjänst. De erbjuder en anonym lektörsläsning av någon etablerad författare inom samma genre som det manus man skickar in. Jag tyckte att det kändes som ett bra alternativ, eftersom det var viktigt för mig att hitta någon som skriver inom just samma genre. Jag hade förberett allt, skrivit ut texten och ett följebrev enligt instruktionerna på hemsidan, när jag märkte att jag satt och fantiserade om vem som kunde tänkas finnas på andra sidan. Vem lektören skulle bli. Jag märkte också att jag visste vem jag hoppades på: Malin Backström.

Jag läste Malin Backströms bok Berättelser som inte får vidröras för ungefär fem år sedan, och den blev snabbt en av mina Viktiga Böcker, en av de där böckerna som flyttar in inuti en, som dyker upp i tankarna med jämna mellanrum och hjälper en att navigera i livet. Men den gav mig också en ny bild av vad poesi kan vara. Hennes bok är inte krånglig eller experimentell på något sätt. Den är en sammanhängande berättelse, bara mycket mer koncentrerad än de flesta prosatexter. En berättelse där varje ord är nödvändigt, och den är så enkel och vacker och uppriktig att den går rakt in i mig. Så vill jag också skriva, och om det är någon bok som har inspirerat mig stilmässigt under arbetet med Innan vi fortsätter så är det den.

När jag väl tänkt: ”jag hoppas att det blir hon” blev det omöjligt att inte fortsätta den tanken: ”varför frågar jag inte henne direkt?” Ja, varför inte? För att det är mycket läskigare naturligtvis. Dels var det en fråga som öppnade för ett nej, till skillnad från Författarcentrums lektörstjänst som skickar vidare precis alla texter de får in. Men det värsta var inte det, utan möjligheten att hon skulle kunna säga ja. Det är ganska mycket läskigare att låta den människa man allra helst vill ska läsa och tycka om ens text granska den i ofärdigt skick, än att låta någon vem som helst, som man dessutom inte ens vet vem det är, göra det. Det var så läskigt att jag inte ens vågade tänkta på det som en möjlighet.

Sådär gör jag ganska ofta, jag censurerar mig själv i tanken i ett tidigt skede för att undvika sådant som är läskigt. Men jag försöker sluta med det, för oftast lönar det sig att våga. I det här fallet gjorde det verkligen det. Jag hittade Malin Backströms kontaktuppgifter på nätet (fördelen med att ha lite lagom kända idoler), jag skrev och frågade och hon sa ja. Under våren och sommaren har hon detaljläst mitt manus två gånger, och vi har träffats på riktigt och pratat om det. Det var både fina och inspirerande möten, det var genuint roligt att prata text och skrivande med henne. Och trots att jag är bortskämd med att få bra respons från duktiga läsare, så är det här den bästa respons jag någonsin fått.

Just nu sitter jag med hennes senaste kommentarer och funder på hur jag ska lyfta texten ännu en gång. Och jag är så tacksam, för jag skulle aldrig ha kunnat få den blick på texten som jag har nu utan hjälp. Om fem eller tio år kanske, med mera livserfarenhet, större distans och mer hantverksskicklighet, men inte nu. Och det är ju nu jag vill skriva färdigt den här texten, inte om tio år. Jag vill att den ska bli bok, inte någon diffus gång i framtiden, utan under 2017.

Jag har fortfarande mycket att lära i att be om hjälp och ta emot den. Någon som har kommit mycket längre på det området är Amanda Palmer. Jag har nyss läst ut hennes bok ”The art of asking”, baserat på hennes Ted-föredrag med samma namn. Om du inte redan har gjort det, så LÄS DEN! Det var länge sedan jag läste en text som känns så genuint klok, och som petar på så många av mänsklighetens ömma punkter. Det var också länge sedan jag läste en bok som talade så direkt till mig där jag befinner mig just nu, om sådant som jag redan funderat på. Mycket om det jag tänkt nu i vår om vikten av att våga; våga fråga, våga vara sårbar, våga släppa kontrollen, finns i boken. Och mycket mer förstås. Även hennes Ted-föredrag är fantastiskt. Jag kan titta på det hur många gånger som helst.

Det är sommar och semester, och jag börjar upptäcka nackdelen med att komma tillbaka efter en längre bloggpaus. Det är svårt att börja skriva här igen, inte för att jag inte har någonting att säga, utan för att jag har alldeles för mycket som jag vill skriva om. Under de år som jag har bloggat här (tre redan) har jag lärt mig att det framför allt är två saker som avgör hur bra ett blogginlägg blir.

  1. Graden av uppriktighet. Ju ärligare jag lyckas vara när jag skriver desto bättre. Det i sin tur kräver att jag måste vara i den känsla som jag skriver om, och skriva om den känsla jag är i.
  2. Varje inlägg kan bara handla om en sak. Ett blogginlägg är ett alltför kort format för att kunna bära flera huvudteman. Visserligen kan (och bör) ett inlägg innehålla sidospår och flera olika trådar, men om jag försöker skriva om för mycket på en och samma gång så blir det bara rörigt.

Nu är det plötsligt svårt att uppfylla både den ena och den andra punkten. Det är så mycket jag inte har skrivit om att jag har svårt att KÄNNA MIG uppriktig, oavsett vad jag skriver. Och min känsla färgar texten (känns det som i alla fall, och så snurrar det runt). Samtidigt har jag så många teman som jag vill skriva om att jag omöjligt kan bestämma mig för vad jag ska börja med. Jag går omkring och känner mig lite grann som vädret strax före ett stort regnväder. Flera olika fronter bufflar på varandra, luften blir tryckande och klibbig och vare sig det ena eller det andra bryter igenom.

Jag förstår att det enda som hjälper är att bara börja någonstans, var som helst egentligen, och fortsätta tills alla de uppdämda ämnena har runnit ur mig som regn. Så kommer det att bli, men det är svårt att börja. (Särskilt som vi just nu tillbringar de flesta dagar i segelbåt, utan dator eller internetuppkoppling.) Jag längtar till regnet.

wp-image-1326107861jpg.jpg

 

 

 

Jag har i rätt många år kämpat väldigt mycket i förhållande till skrivandet. Jag har kämpat för att skriva när jag tycker att jag borde skriva, men jag har precis lika mycket kämpat för att INTE skriva när jag tycker att jag borde göra något annat. Nu försöker jag sluta med det.

Det är väldigt nyttigt det här att slutföra stora projekt, som en avhandling ju är. Och även om den inte är helt och hållet färdig, så har jag ändå lärt mig massor under slutfasen av arbetet. En hel del av det jag kommit på är egentligen självklarheter, men som jag behövt bli påmind om för att verkligen klara av att följa. En sådan sak är att jag jobbar mycket mer effektivt när jag mår bra. (Det gör nog alla.) Och det gäller särskilt kreativa uppgifter, som skrivande (även avhandlingsskrivande). Motsatsen gäller också. Om jag inte mår bra blir det oftast väldigt lite gjort, även när jag försöker.

En sak som får mig att må bra är att läsa och skriva skönlitteratur. Om jag inte får ägna mig åt det alls börjar jag rätt snart må konstigt. Och jag märkte rätt snart att jag faktiskt fick mer skrivet på avhandlingen om jag ibland stal mig lite tid att skriva skönlitterärt. Så därför stal jag mig sådan tid, men bara när det kändes lätt och lustfyllt att skriva. Jag kunde inte heller skriva vad som helst. Avhandlingen, som just nu är 273 sidor lång och innehåller ca 70 000 ord låg (och ligger fortfarande) som en propp i huvudet. Medan jag aktivt skrev på den kunde jag inte hålla ett annat lika omfångsrikt manus i huvudet, inte utan att de började konkurrera med varandra. Det som däremot har fungerat har varit att skriva poesi.

Jag är rätt säker på att det var därför min diktsamling som jag skrev i vintras och som jag nu redigerar kom ut just som en diktsamling. Det hade precis lika gärna kunnat bli en långnovell eller en roman, men eftersom det som funkar är ett mer ordfattigt format, och det här verkligen var en berättelse som ville ut så antog den den formen. På samma sätt har det som jag i övrigt skrivit nu i vår också varit poesi. Det är inte så att jag har någon önskan att bli just poet. Egentligen betraktar jag mig framför allt som prosaförfattare, men poesi verkar vara det som funkar att skriva parallellt med avhandlingen. Alltså skriver jag poesi.

Det är en otroligt skön känsla att följa med i det som just nu kommer naturligt, istället för att kämpa med att skriva det jag tycker att jag borde. Det blir mer och det blir bättre, det blir bara inte riktigt det jag trott.

Samma dag som jag skickade iväg avhandlingen på extern granskning fick jag rum för ytterligare ett skrivprojekt i huvudet. Jag fick ingen romanidé fast jag lite grann hade förväntat mig det. Däremot tog ett prosaprojekt som Linda och jag planerat en tid plötsligt plats. Alltså är det det jag skriver på nu. Imorgon ska vi ge oss ut och segla i ungefär en vecka, utan dator eller internet. Då kommer jag, om det fungerar, skriva fragment i min anteckningsbok.

Åtminstone just nu är det så jag vill leva. Jag skriver det jag känner fungerar bäst, och sedan får det bli vad det blir.

20160619_135400[1]

Här är segelbåten, fast utan segel och bom. Men nu har den det också.