Lugn. Det ordnar sig.

Om konsten att göra det man vill, samtidigt som allt det andra.

Ungefär vid den här tiden varje år, eller lite senare, brukar jag skriva att jag gillar hösten, årstidsskitet, den nya skärpan i luften. Det är fortfarande sant, men just precis den här delen av hösten tycker jag är lite svår att tas med. Den här tiden när sommaren är slut (eller är den det?) men hösten ändå inte har kommit igång på riktigt (eller har den det?). Mellandagarna, innan allt har rullat igång på riktigt.

Jag behöver rätt mycket struktur för att må bra. Rutiner, och något slags plan för ungefär vad jag vill göra ungefär när. Och allt det där har inte kommit igång än. Jag jobbar visserligen, men inte riktigt alla dagar, för det som behöver göras har inte riktigt börjat. Jag har börjat redigera min avhandling, men bara lite, eftersom jag fortfarande väntar på kommentarer från de viktigaste läsarna, min handledare och den externa granskaren. Jag kan inte riktigt dra igång några nya projekt heller, eftersom jag vet att jag kommer ha jobb upp till öronen snart, kanske redan nästa vecka. Eftersom jag inte jobbar riktigt alla dagar är jag ledig ibland, men jag känner mig inte ledig, eftersom jag tycker att jag borde jobba, bara det att jag inte har något att jobba med.

För några dagar sedan skrev Gabrielle ett fint och viktigt inlägg på sin blogg där hon undrar hur folk som råddar heltidsjobb och hem och familj samtidigt hinner med att göra någonting annat, till exempel skriva. Min första spontana tanke var: ja, herregud, hur GÖR de?! Sedan kom jag på att jag faktiskt är en av dem hon skriver om. I många år har jag försökt få det att gå ihop, men det senaste ett och ett halva året ungefär har jag faktiskt fått det att funka riktigt bra. Det vill säga, när allting väl rullar.

Just nu hänger jag lite mitt emellan. Och det som jag tycker är jobbigast med det är att jag faktiskt inte har en aning om hur allt ska gå ihop sig i höst. Känslan är: DET KOMMER ALDRIG ATT GÅ! Jag kommer aldrig klara allt det där som snart börjar. Men teoretiskt sett vet jag ju att jag visst kommer göra det. Det brukar alltid vara såhär, kännas såhär, och det brukar alltid bli bättre sedan. Antagligen kommer det att fungera den här gången också. Men just precis nu har jag ingen aning om hur.

En av de mest fascinerande sakerna med verkligt inspirerande människor är att de har förmåga att inspirera utanför det fält inom vilket de verkar. Att de är så bra på det de gör att de inte bara får mig att själv vilja kunna vad det nu är de gör, utan att de på något märkligt sätt får mig att vilja bli en bättre människa. Igår hade jag förmånen att träffa en sådan person.

Sedan två år tillbaka tränar jag jujutsu. Jag gillar att ha en idrott, att inte bara träna för tränandets skull, utan för att lära mig saker. Jag har orange bälte, vilket betyder att jag graderat två gånger och inte är helt och hållet nybörjare längre, men att jag på det stora hela ändå är mycket mer nybörjare än någonting annat.

I min klubb finns många skickliga utövare och duktiga instruktörer. Och så finns det en som utan tvekan är bäst. Han fick svart bälte ungefär samtidigt som jag föddes och har tränat en fyra-fem gånger i veckan sedan dess. Dessutom är han en av de skickligaste pedagoger jag någonsin träffat. Jag har haft honom som instruktör några gånger och varje gång har jag blivit otroligt fascinerad över hur han kan få en grupp med nästan nybörjare att göra saker som egentligen är långt över deras nivå, bara genom att få det att verka enkelt och självklart. Igår kväll var han min träningspartner.

Har ni någon gång dansat styrdans tillsammans med någon som är extremt skicklig på att föra? Så var det. Jag blev liksom en bättre version av mig själv, fick en glimt av vad jag skulle kunna klara av själv om tre år, fem år, sju år om jag fortsätter att utvecklas. Det var förstås jätteroligt, och jag fick massor med jujutsurelaterade aha-upplevelser, sådant som jag vetat på ett teoretiskt plan, men som plötsligt kändes självklart och förankrat i kroppen. End of story, trodde jag. Men sedan, när jag cyklade hem längs ån, kom plötsligt en helt oväntad tanke:

Så som han gör jujutsu, så vill jag leva mitt liv. Med varsamhet, respekt och precision.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört honom använda just de orden, eller ens några liknande. Det enda han sa igår var saker som: ta med armen, just det, känn riktningen, bra. Oftast sa han ingenting alls. Men han behövde heller inte säga något. Han VAR orden. Så mycket att det fick mig att tänka: ja just det, det är ju det här som är viktigt. Så vill jag leva, så vill jag vara som mamma. Så vill jag skriva.

Jag vill skriva så i dubbel bemärkelse. Dels vill jag skriva med varsamhet, respekt och precision, men jag vill också bli tillräckligt skicklig för att kunna inspirera på samma sätt som han. I förlängningen är det mitt ultimata mål. Jag vill skriva på ett sådant sätt att jag inspirerar inte enbart genom vad som står, utan genom HUR det står. Jag vill att de som läser ska få kontakt med något inom sig själva och tänka: ja just ja, det är ju det här som är grejen. Det är det här det är att vara människa. Jag fattar att det kommer ta mig många år att lära mig skriva på ett sådant sätt, tjugo år kanske, eller trettio. Kanske kommer jag aldrig att bli så skicklig. Men det är dit jag vill.

Har ni några liknande mål, sådana som ligger väldigt långt fram i tiden?

IMG_20160707_120816[1]

Just nu sitter jag i soffan på övervåningen hemma hos en av mina allra bästa vänner och ska inleda ett skrivpass. Min vän skriver på nedervåningen. Jag har inte börjat än, eftersom jag inte vet riktigt var jag ska börja. Jag har tre projekt som snurrar runt i huvudet, alla är påbörjade och alla är viktiga för mig. Ibland kan jag bli så trött på mig själv för att jag alltid gör så där, zappar fram och tillbaka mellan sinsemellan helt olika saker. Ibland, till exempel den här förmiddagen, känns det som om jag har så många projekttrådar i huvudet att det snart kommer explodera. Men det här är något som jag inte kan skärpa mig bort ifrån. Det är helt enkelt så jag funkar, och så har det alltid varit. Det är nästan som en fysisk omöjlighet för mig att göra en sak i taget.

Men för att skriva behövs ändå fokus på en sak, åtminstone för stunden. Därför är det väldigt skönt att veta att det sitter någon annan och skriver i rummet under mig, fokuserat och på en enda text. Jag kan nästan känna hur hennes fokus sipprar upp genom golvplankorna och in i mig. Vi skriver tillsammans, fast var för sig. Och precis nu när jag skriver det här så märker jag att jag har valt mitt projekt för dagen, nämligen en text som skrivs var för sig, fast tillsammans.

Linda och jag har börjat skriva en bok tillsammans. Jag upprepar: LINDA OCH JAG HAR BÖRJAT SKRIVA EN BOK TILLSAMMANS.:-) Vi har pratat om att göra det länge, jag tror det är flera år, men nu har vi plötsligt börjat, knappt utan att jag förstod hur det gick till. Vi träffades en dag för ett par veckor sedan och pratade igenom upplägget, och nu i helgen hade vi skrivhelg och påbörjade själva skrivandet.

Till en början hade vi avancerade och komplicerade planer på hur vi skulle kunna hålla koll på vem som skrivit vad, vem som läst eller inte läst det den andra skrivit och hur vi skulle kommunicera frågor av typen ”ok att stryka det här?” till varandra. Men rätt snart märkte vi att det inte alls fungerade. Dels för att det även med bara några sidors textmängd blev oerhört komplicerat, men framför allt för att texterna blev för olika. Det blev Livs ton eller Lindas ton, snarare än bokens egen. Dessutom märkte vi att vi började bli lite protektiva gentemot de stycken vi själva hade skrivit och prata om dem som ”mitt” och ”ditt”. Helt fel.

Då tog vi det viktiga men läskiga beslutet att släppa allt det där. Inga loggar, ingen ordning, inte ditt kapitel och mitt kapitel. Bara texten, boken. Fullständig tillit. Vem som helst får skriva var som helst, stryka vad som helst och ändra hur som helst, utan att fråga den andra. Vi bytte kapitel med varandra och började hårdredigera varandras texter, trots att de var halvfärdiga och bara någon halvtimme gamla. Det var otroligt svårt. Trots att vi var helt överens om att det är så vi måste göra, och trots att vi satt bredvid varandra och kunde dubbelkolla saker precis hur mycket som helst var det verkligen sjukt svårt.

Även om vi är vana att involvera andra i våra texter (och vice versa) så är det här helt nytt för oss båda. Vi är vana att diskutera och kommentera andras texter, men att SKRIVA i dem. Det känns fortfarande som något väldigt förbjudet. Lite samma känsla som att gå naken mitt i stan, eller smita iväg från en middagsbjudning och krypa ner i en främmande persons säng. Inte för att jag har erfarenhet av vare sig det ena eller det andra, men jag tror ni fattar. Det är någonting man bara inte gör. Men nu gör vi det. Samtidigt som det är svårt är det otroligt kul, och det viktigaste: texten blir bättre. Den blir sin egen. Jag tycker fortfarande att det tar emot att börja ändra i stycken som Linda har skrivit, men jag gör det ändå. Och i de textstycken som flyter på bäst har jag redan tappat kollen på exakt vem som har skrivit vad.

Nu skriver vi tillsammans, fast på helt olika ort. Alldeles nyss plingade det till i min dropbox (hej, internet) och jag kan se att en av våra projektfiler uppdaterades i morse. Linda har skrivit idag! Det är faktiskt extremt peppande, för nu kan ju inte jag vara sämre.  Det här med skrivarvänner alltså, det är himla fint.

Här är jag idag:

IMG_20160727_085158[1]

 

 

I våras gjorde jag någonting väldigt läskigt och väldigt bra. Jag hade tidigare skickat in min diktsamling ”Innan vi fortsätter” till några utvalda förlag, jag har fått flera standardnej, men också ett väldigt fint kanske från ett litet förlag som jag gillar. Det lilla förlaget känns verkligen som ett bra alternativ, men de har inte givit ut poesi tidigare, och jag kände att jag ville ta hjälp av någon som är proffs på just det för att för både min egen och förläggarens skull kunna garantera att texten är så bra som den kan bli om och när den trycks. Ett naturligt första steg var att kontakta en lektör.

Först tänkte jag att jag skulle använda mig av Författarcentrums lektörstjänst. De erbjuder en anonym lektörsläsning av någon etablerad författare inom samma genre som det manus man skickar in. Jag tyckte att det kändes som ett bra alternativ, eftersom det var viktigt för mig att hitta någon som skriver inom just samma genre. Jag hade förberett allt, skrivit ut texten och ett följebrev enligt instruktionerna på hemsidan, när jag märkte att jag satt och fantiserade om vem som kunde tänkas finnas på andra sidan. Vem lektören skulle bli. Jag märkte också att jag visste vem jag hoppades på: Malin Backström.

Jag läste Malin Backströms bok Berättelser som inte får vidröras för ungefär fem år sedan, och den blev snabbt en av mina Viktiga Böcker, en av de där böckerna som flyttar in inuti en, som dyker upp i tankarna med jämna mellanrum och hjälper en att navigera i livet. Men den gav mig också en ny bild av vad poesi kan vara. Hennes bok är inte krånglig eller experimentell på något sätt. Den är en sammanhängande berättelse, bara mycket mer koncentrerad än de flesta prosatexter. En berättelse där varje ord är nödvändigt, och den är så enkel och vacker och uppriktig att den går rakt in i mig. Så vill jag också skriva, och om det är någon bok som har inspirerat mig stilmässigt under arbetet med Innan vi fortsätter så är det den.

När jag väl tänkt: ”jag hoppas att det blir hon” blev det omöjligt att inte fortsätta den tanken: ”varför frågar jag inte henne direkt?” Ja, varför inte? För att det är mycket läskigare naturligtvis. Dels var det en fråga som öppnade för ett nej, till skillnad från Författarcentrums lektörstjänst som skickar vidare precis alla texter de får in. Men det värsta var inte det, utan möjligheten att hon skulle kunna säga ja. Det är ganska mycket läskigare att låta den människa man allra helst vill ska läsa och tycka om ens text granska den i ofärdigt skick, än att låta någon vem som helst, som man dessutom inte ens vet vem det är, göra det. Det var så läskigt att jag inte ens vågade tänkta på det som en möjlighet.

Sådär gör jag ganska ofta, jag censurerar mig själv i tanken i ett tidigt skede för att undvika sådant som är läskigt. Men jag försöker sluta med det, för oftast lönar det sig att våga. I det här fallet gjorde det verkligen det. Jag hittade Malin Backströms kontaktuppgifter på nätet (fördelen med att ha lite lagom kända idoler), jag skrev och frågade och hon sa ja. Under våren och sommaren har hon detaljläst mitt manus två gånger, och vi har träffats på riktigt och pratat om det. Det var både fina och inspirerande möten, det var genuint roligt att prata text och skrivande med henne. Och trots att jag är bortskämd med att få bra respons från duktiga läsare, så är det här den bästa respons jag någonsin fått.

Just nu sitter jag med hennes senaste kommentarer och funder på hur jag ska lyfta texten ännu en gång. Och jag är så tacksam, för jag skulle aldrig ha kunnat få den blick på texten som jag har nu utan hjälp. Om fem eller tio år kanske, med mera livserfarenhet, större distans och mer hantverksskicklighet, men inte nu. Och det är ju nu jag vill skriva färdigt den här texten, inte om tio år. Jag vill att den ska bli bok, inte någon diffus gång i framtiden, utan under 2017.

Jag har fortfarande mycket att lära i att be om hjälp och ta emot den. Någon som har kommit mycket längre på det området är Amanda Palmer. Jag har nyss läst ut hennes bok ”The art of asking”, baserat på hennes Ted-föredrag med samma namn. Om du inte redan har gjort det, så LÄS DEN! Det var länge sedan jag läste en text som känns så genuint klok, och som petar på så många av mänsklighetens ömma punkter. Det var också länge sedan jag läste en bok som talade så direkt till mig där jag befinner mig just nu, om sådant som jag redan funderat på. Mycket om det jag tänkt nu i vår om vikten av att våga; våga fråga, våga vara sårbar, våga släppa kontrollen, finns i boken. Och mycket mer förstås. Även hennes Ted-föredrag är fantastiskt. Jag kan titta på det hur många gånger som helst.

Det är sommar och semester, och jag börjar upptäcka nackdelen med att komma tillbaka efter en längre bloggpaus. Det är svårt att börja skriva här igen, inte för att jag inte har någonting att säga, utan för att jag har alldeles för mycket som jag vill skriva om. Under de år som jag har bloggat här (tre redan) har jag lärt mig att det framför allt är två saker som avgör hur bra ett blogginlägg blir.

  1. Graden av uppriktighet. Ju ärligare jag lyckas vara när jag skriver desto bättre. Det i sin tur kräver att jag måste vara i den känsla som jag skriver om, och skriva om den känsla jag är i.
  2. Varje inlägg kan bara handla om en sak. Ett blogginlägg är ett alltför kort format för att kunna bära flera huvudteman. Visserligen kan (och bör) ett inlägg innehålla sidospår och flera olika trådar, men om jag försöker skriva om för mycket på en och samma gång så blir det bara rörigt.

Nu är det plötsligt svårt att uppfylla både den ena och den andra punkten. Det är så mycket jag inte har skrivit om att jag har svårt att KÄNNA MIG uppriktig, oavsett vad jag skriver. Och min känsla färgar texten (känns det som i alla fall, och så snurrar det runt). Samtidigt har jag så många teman som jag vill skriva om att jag omöjligt kan bestämma mig för vad jag ska börja med. Jag går omkring och känner mig lite grann som vädret strax före ett stort regnväder. Flera olika fronter bufflar på varandra, luften blir tryckande och klibbig och vare sig det ena eller det andra bryter igenom.

Jag förstår att det enda som hjälper är att bara börja någonstans, var som helst egentligen, och fortsätta tills alla de uppdämda ämnena har runnit ur mig som regn. Så kommer det att bli, men det är svårt att börja. (Särskilt som vi just nu tillbringar de flesta dagar i segelbåt, utan dator eller internetuppkoppling.) Jag längtar till regnet.

wp-image-1326107861jpg.jpg

 

 

 

Jag har i rätt många år kämpat väldigt mycket i förhållande till skrivandet. Jag har kämpat för att skriva när jag tycker att jag borde skriva, men jag har precis lika mycket kämpat för att INTE skriva när jag tycker att jag borde göra något annat. Nu försöker jag sluta med det.

Det är väldigt nyttigt det här att slutföra stora projekt, som en avhandling ju är. Och även om den inte är helt och hållet färdig, så har jag ändå lärt mig massor under slutfasen av arbetet. En hel del av det jag kommit på är egentligen självklarheter, men som jag behövt bli påmind om för att verkligen klara av att följa. En sådan sak är att jag jobbar mycket mer effektivt när jag mår bra. (Det gör nog alla.) Och det gäller särskilt kreativa uppgifter, som skrivande (även avhandlingsskrivande). Motsatsen gäller också. Om jag inte mår bra blir det oftast väldigt lite gjort, även när jag försöker.

En sak som får mig att må bra är att läsa och skriva skönlitteratur. Om jag inte får ägna mig åt det alls börjar jag rätt snart må konstigt. Och jag märkte rätt snart att jag faktiskt fick mer skrivet på avhandlingen om jag ibland stal mig lite tid att skriva skönlitterärt. Så därför stal jag mig sådan tid, men bara när det kändes lätt och lustfyllt att skriva. Jag kunde inte heller skriva vad som helst. Avhandlingen, som just nu är 273 sidor lång och innehåller ca 70 000 ord låg (och ligger fortfarande) som en propp i huvudet. Medan jag aktivt skrev på den kunde jag inte hålla ett annat lika omfångsrikt manus i huvudet, inte utan att de började konkurrera med varandra. Det som däremot har fungerat har varit att skriva poesi.

Jag är rätt säker på att det var därför min diktsamling som jag skrev i vintras och som jag nu redigerar kom ut just som en diktsamling. Det hade precis lika gärna kunnat bli en långnovell eller en roman, men eftersom det som funkar är ett mer ordfattigt format, och det här verkligen var en berättelse som ville ut så antog den den formen. På samma sätt har det som jag i övrigt skrivit nu i vår också varit poesi. Det är inte så att jag har någon önskan att bli just poet. Egentligen betraktar jag mig framför allt som prosaförfattare, men poesi verkar vara det som funkar att skriva parallellt med avhandlingen. Alltså skriver jag poesi.

Det är en otroligt skön känsla att följa med i det som just nu kommer naturligt, istället för att kämpa med att skriva det jag tycker att jag borde. Det blir mer och det blir bättre, det blir bara inte riktigt det jag trott.

Samma dag som jag skickade iväg avhandlingen på extern granskning fick jag rum för ytterligare ett skrivprojekt i huvudet. Jag fick ingen romanidé fast jag lite grann hade förväntat mig det. Däremot tog ett prosaprojekt som Linda och jag planerat en tid plötsligt plats. Alltså är det det jag skriver på nu. Imorgon ska vi ge oss ut och segla i ungefär en vecka, utan dator eller internet. Då kommer jag, om det fungerar, skriva fragment i min anteckningsbok.

Åtminstone just nu är det så jag vill leva. Jag skriver det jag känner fungerar bäst, och sedan får det bli vad det blir.

20160619_135400[1]

Här är segelbåten, fast utan segel och bom. Men nu har den det också.

Idag skickade jag in min avhandling. Inte till tryck, men till så kallad extern granskning, vilket innebär att någon professor som jag inte känner, någonstans på KTH, ska läsa den för att avgöra om den är tillräckligt bra för att sparka igång den långa administrativa processen för en disputation. Och eftersom jag är en vän av feedback så har jag även skickat den till sex andra personer som ska ge mig konstruktiv kritik någon gång efter sommaren. Så alldeles färdig är den inte, men den är hel (275 sidor på engelska) och den är genomarbetad. Jag är så klar med den som jag just nu kan bli, och det känns fantastiskt.

Som om inte det vore nog har jag dessutom haft en helt fantastisk eftermiddag tillsammans med Linda. Vi har ätit lyxlunch, vi har skålat i bubbel och jag blev firad med paket innehållandes jättebra böcker. Dessutom blev den här lunchen startskottet för ett gemensamt skrivprojekt som vi har planerat en tid, men som vi inte velat (jo, velat, men inte riktigt kunnat) dra igång så länge jag fortfarande skrev på avhandlingen.

Och som om inte det heller vore nog betyder det här att min bloggpaus nu officiellt är slut. Även det känns fantastiskt. Men det var bra med paus, bra för både mig och avhandlingen. Det blev en sak mindre att tänka på och hålla i luften. Just den här perioden av livet behövde jag det.

Även om jag varit stoisk och lyckats hålla min bloggpaus, så har jag inte helt och hållet klarat av att hålla mig borta från skönlitteratur och skrivande. Faktiskt har det hänt ovanligt många och ovanligt bra saker den här perioden. (Eller också brukar det hända så här mycket på ett halvår, bara det att det känns mer när man samlar ihop allt till en klump).

Mycket av det som hänt förtjänar egna inlägg, och kommer också att få det. Här kommer ändå en liten sammanfattning av mina bloggtysta månader.

  • Ett par veckor efter att jag slutat blogga började WordPress skicka mig små meddelanden. ”Din statistik blomstrar”, stod det. ”Lugn. Det ordnar sig. får mycket trafik”. Jag har slutat titta på och bry mig om bloggstatistiken så mycket för det gör mig bara stressad, men det här kändes ändå lite deppigt. Är liksom det bästa jag kan göra för bloggen att INTE blogga? Det vill säga, det kändes deppigt först. Sedan gick jag in och kollade varför min statistik blomstrade. Det visade sig inte vara deppigt alls. Folk läser min versmåttsskola.
  • Jag har läst ovanligt mycket, och ovanligt bra böcker.
  • Jag har varit på två fantastiska bokcirkelträffar.
  • En skrivarvän har debuterat med sin första roman, som den första i vår skrivgrupp. Och det går bra för hennes bok.
  • Jag har träffat bloggvänner IRL och fått en alldeles fantastisk frukostklubb.
  • Jag har, delvis tack vare frukostklubben, lärt mig massor om dramaturgi.
  • Jag har skrivit till en av mina författaridoler och frågat om hon ville lektörsläsa min diktsamling. Hon sa ja.
  • Jag har med hjälp av lektörsläsningen redigerat min diktsamling ännu ett varv, och den är otroligt mycket bättre nu. Kanske är den rentav färdig.
  • Jag har diskuterat utgivning av min diktsamling med ett litet men naggande gott förlag. Ingenting är bestämt eller officiellt ännu, men det känns väldigt fint.
  • Jag har skrivit en del annat, mest poesi.
  • Jag har fått mer och mer bloggabstinens. Det har tagit sig uttryck i superlånga kommentarer till andra bloggar, som ibland blivit skrivna, men i vissa fall blivit kvar inuti mitt huvud. Det har också tagit sig uttryck i att:
  • Jag börjat använda instagram. Jag är fortfarande nybörjare i det forumet, men det är riktigt kul, så jag fortsätter nog. Om ni vill följa mig heter jag @lugndetordnarsig även där. Ni som finns på instagram, säg gärna hej så att jag hittar er. Och tipsa gärna om bra sidor som jag borde följa.
  • Jag har smitt planer på ett gemensamt skrivprojekt tillsammans med Skriviver-Linda. (Ja just det, det än så länge jättehemliga projektet.)
  • Jag har (återigen) kommit på vad jag behöver göra för att min novellsamling ska bli färdig(are).
  • Jag har funderat över vilken sorts författare jag vill bli.
  • Jag har försökt lära mig en del om marknadsföring.
  • Jag har skissat på hur min versmåttsskola i bokform ska se ut, den dag jag skriver en versmåttsskola i bokform.
  • Jag har gått runt och undrat vilken sorts bokidé jag kommer få när jag lämnar in min avhandling. Jag räknar nämligen kallt med att en sådan ska komma. (Eller nej, men jag hoppas.) Jag brukar alltid få idéer till stora projekt när andra stora projekt tar slut. Och nu vill jag faktiskt skriva en roman.

Sammantaget känns den här dagen som ett åtminstone fyrfaldigt hurra, och jag känner mest av allt en väldigt stor tacksamhet.

Nu vill jag så gärna fråga: och ni då, hur har ni haft det? Bara det att jag redan vet hur många av er har haft det, eftersom jag inte kunnat låta bli att smygläsa bloggar under min paus, även om jag kommenterat mycket mindre än jag brukar. Det jag längtar efter är att det ska vara en levande diskussion här igen, för det är faktiskt det allra bästa med bloggformatet. Så. Hur har ni haft det? Hur har ni det just nu? Vad tänker ni framöver med skrivandet? Vad funderar ni på? Vad läser ni? Vad ska ni göra i sommar?

IMG_20160620_154446[1]

Ibland formas ett beslut inom mig på bara några sekunder. Inte ens det faktiskt, det går från ett ögonblick till ett annat. I ena stunden har jag inte tänkt en enda medveten tanke i beslutets riktning, i nästa är det redan fattat.

De här besluten kommer i form av en väldigt tydlig tanke, som åtföljs av ett stort lugn. Det känns som om alla övertoner inom mig plötsligt är i samklang med varandra. På så vis vet jag att tanken är sann, på något annat sätt kan jag inte beskriva det.

Oftast fattar jag beslut på ett mer långsamt och resonerande vis, men då och då kommer de här ögonblickliga insikterna till mig. Jag har lärt mig att lita på dem, för de brukar vara viktiga. Och inte en enda gång har jag i efterhand haft anledning att ångra mig när jag har följt dem, inte ens när de varit drastiska eller till synes ologiska.

För en dryg timme sedan kom en sådan tanke till mig när jag läste ett inlägg på Lindas blogg. Det var den här tanken:

JAG MÅSTE PAUSA MIN BLOGG TILLS JAG SKRIVIT FÄRDIGT MIN AVHANDLING.

Jag gjorde så som jag nästan alltid gör när den här typen av beslut kommer till mig; jag låtsades överväga för och emot, trots att allting egentligen redan är klart. Till exempel skrev jag en kommentar där jag sa mig fundera över att ta en bloggpaus. Jag är nämligen inte helt bekväm med att viktiga beslut fattas på det här viset, liksom utan att jag får vara med. Men jag vet ju. Det är såhär det måste bli. Jag måste pausa min blogg tills jag skrivit färdigt min avhandling.

Att blogga om skrivande väcker så otroligt många tankar inom mig. Det sätter igång processer som jag inte helt och hållet kan kontrollera. Det är därför jag gör det, och det är därför jag älskar att göra det. Men just nu är allt det där i vägen, och hindrar mig från det där andra skrivandet som jag har åtagit mig, som är mitt jobb. Så länge jag bloggar kommer mina huvudsakliga funderingar kretsa kring det skönlitterära. Det är fantastiskt att det fungerar, men det är just därför jag måste ta en paus. För så länge jag bloggar kan jag inte tänka på avhandlingen som något annat än mitt näst viktigaste skrivande, och så länge jag gör det blir den inte färdig.

Det blir en lång paus. Enligt den tidsplan jag jobbar efter nu kommer jag att skriva färdigt i juni, men jag vet förstås inte om den kommer att hålla. Sex månader, kanske mer, kanske mindre, men definitivt länge. Jag kommer att sakna min blogg. Framför allt kommer jag sakna alla er som jag träffar här och som har blivit viktiga för mig.

Den största anledningen till att jag inte redan är klar med min avhandling, är att jag inte längtat tillräckligt mycket efter att den ska vara färdig. Det har inte varit tillräckligt viktigt för mig. När någonting inte känns tillräckligt viktigt finns två vägar framåt; att välja bort det eller att höja insatserna. Jag väljer det senare. Jag sätter min blogg och mitt skrivande i pant, låter dem bli min längtan och min drivkraft. Jag känner redan att det fungerar. Nu, äntligen, kommer jag göra allt jag kan för att skriva färdigt min avhandling så snart jag kan.

Jag kommer tillbaka när färdig med det jag måste göra.

Ta hand om er. Jag säger hej så länge med en dikt av Verner von Heidenstam, vars ord räcker längre än mina.

2016-01-07 13.39.56

Om tusen år (Verner von Heidenstam)

En dallring i en fjärran rymd, ett minne
av gården, som sken fram bland höga träd.
Vad hette jag? Vem var jag? Varför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.

En anledning till att det tagit mig så pass lång tid att komma på att jag inte är så bra på att bygga en handling är att det finns en hel del näraliggande saker som jag faktiskt kan. Det är inte så enkelt att jag är dålig på allt som har med dramaturgi att göra. Jag är till exempel rätt bra på form och struktur, på att knyta ihop trådar, på karaktärsutveckling och på att läsa en text och upptäcka var det finns en obalans i handlingen. Därför har jag kunnat skyla över mina kunskapsluckor för mig själv rätt länge.

Det blev tydligare för mig exakt vad det är jag inte kan när jag tittade på hur novellerna i min novellsamling är uppbyggda. Jag har valt att förlägga nutiden i alla novellerna till just den stund då karaktärerna kommer på något viktigt om sig själva, och öppnar sig lite mer inför sig själva (och ibland även inför andra). I de allra flesta fall betyder det att åtminstone en del av de händelser som orsakar den här utvecklingen hos karaktärerna redan har hänt. De flesta människor behöver ju lite tid på sig innan polletten trillar ner. Alla mina noveller innehåller därför flera tidsplan, men också en del återblickar och tankar.

En konsekvens av att förlägga novellerna i den tiden är att det händer väldigt lite till det yttre, ibland nästan ingenting faktiskt. Ändå händer det förstås någonting.

Låt mig ta några exempel för att göra det tydligare:

I en av novellerna gör huvudpersonen upp med en elva år gammal kärlek som gick för långt, och som har påverkat hennes liv och hennes relationer ända sedan dess. Men vad händer i praktiken? Hon sitter på en bänk.

I en annan novell har huvudpersonen varit med om något som tvingar henne att ompröva hela sin livssituation, sina drivkrafter och mål. Men vad händer i praktiken? Hon dricker te.

I ytterligare en annan novell bryter huvudpersonen mot mönster i en relation och sätter en av sina viktigaste vänskaper på spel. Vad händer i praktiken? Guess what? De dricker också te.

Jag tror ni fattar. Det här var visserligen några av de mest extrema exemplen, men utan att överdriva kan jag säga så här: spänningen i mina noveller ligger inte i den yttre handlingen, utan i den inre.

I en novell behöver det här inte vara ett problem. Tvärtom kan det nästan vara en fördel. I ett så litet format blir det ändå mycket för läsaren att ta till sig och det går inte att som författare maxa på alla fronter. Att hoppa mellan många olika scener tenderar att bli rätt rörigt i en novell, särskilt om scenerna spänner över en väldigt lång tid. I mina noveller har jag löst det genom att förlägga nuet till en punkt som knyter ihop alla de scener jag vill ha med, för tanken kan röra sig fritt över tid, dyka ner och bli levande nästan var som helst.

Faktum är att den här kontrasten mellan inre och yttre handling var en inspirationskälla för mig när jag precis började skriva på mina noveller. Jag ville skriva om människor som korsar varandras väg och som ibland, men ibland inte ser varandra på riktigt. Det är så svårt, nästan omöjligt att utifrån se när det händer något omvälvande för en annan människa.

Den här grejen tycker jag fortfarande är väldigt spännande. Alla dessa människor som jag ser stå eller sitta omkring mig, till exempel varje gång jag åker tåg, de är var och en lika levande i sina egna liv som jag är i mitt. Trots att de bara sitter rakt upp och ner, de flesta med neutrala ansiktsuttryck och utan att göra någonting, är de egentligen mitt uppe i utmaningar och sorger och glädjeämnen och vardagsdramatik. Ibland kan jag för någon sekund bli avundsjuk på någon främling jag ser, någon som verkar vara helt ledig till exempel, men så fort jag tänker efter rinner den känslan bort. För jag vet faktiskt ingenting om hur den personen har det på riktigt. Däremot vet jag att allt ser enklare ut utifrån än vad det faktiskt är.

Men för att återgå till vad jag inte kan och som jag vill lära mig; det är alltså det här med yttre handling som jag tycker är svårt. Det finns naturligtvis romaner där nuet kretsar kring en enda nyckelscen med trådar fram och tillbaka i tiden på samma sätt som jag gör i mina noveller, men det blir ett stilgrepp som får stora konsekvenser. Alla exempel jag kommer på (till exempel På Cecil Beach av Ian McEwan) är romaner som känns ganska stillastående och eftertänksamma. För att en läsare ska minnas boken som berättelse och inte bara en stämning tror jag det är nödvändigt att det händer något aningens mer actionfyllt i nuet än att karaktärerna står och sitter på olika ställen.

Jag har inga ambitioner att bli en person som skriver intrigdrivna berättelser som man läser vidare för handlingens egen skull. Jag tycker oftast bäst om böcker där karaktärsutvecklingen är viktigare än handlingen. Däremot skulle jag vilja lära mig att få ihop en habil handling, aningens mer spännande än att karaktärerna enbart promenerar runt, kokar pasta och dricker te.

Framför allt vill jag lära mig att behärska det här med yttre handling så pass bra att jag kan välja nivå utifrån vad som är bäst för berättelsen. Jag vill bli så pass hantverksskicklig att jag medvetet kan välja hur intrigdriven min berättelse ska vara, inte skriva som jag gör eftersom det är det enda jag kan. Jag vill kunna välja stilgrepp efter vad jag vill säga med varje enskild text.

2016-01-07 13.19.51

På den här bilden händer det inte så mycket. Eller gör det det?

 

För någon månad sedan, när jag var mitt uppe i julkalendern, skrev Fredrik Frängsmyr det här mycket läsvärda inlägget på Debutantbloggen. Han jämför skrivande med träning och konstaterar att trots att ingen skulle drömma om att komma till exempelvis en fotbollsmatch helt otränad, så verkar många, inklusive han själv, vara helt ok med att enbart skriva i skarpt läge. Det vill säga enbart skriva på projekt med publicering i åtanke utan att öva för övandets skull. Det här fick mig att tänka mycket. Tränar jag mitt skrivande utanför ”matchläge”, och i så fall hur och på vad?

Jag kom fram till att ja, jag tränar faktiskt. Jag gör sällan renodlade skrivövningar, men jag tränar på andra sätt. Mitt viktigaste träningsredskap är faktiskt den här bloggen. I det här sammanhanget fyller den två för mig viktiga syften:

  • Mängdträning. Genom att blogga producerar jag text både mer och oftare än jag skulle göra annars. Det är visserligen inte skönlitterär text, och jag använder inte riktigt samma språk här som på andra ställen, men det är ändå text. Den måste flyta någorlunda, varje inlägg måste ha en början, en mitt och ett slut. Och det hjälper faktiskt. När jag är igång med bloggandet är det mycket lättare att komma igång med skrivandet än när jag inte skriver alls. Det här handlar om indirekt träning, grundkondition. Lite på samma sätt man blir en bättre fäktare av att gå ut och springa ett par gånger i veckan, även om det rent tekniskt inte har med varandra att göra.
  • Fördjupning. I vissa av mina blogginlägg, om än långt ifrån alla, analyserar jag mer systematiskt olika delar av skrivandet. Därigenom tvingar jag mig själv att tänka färdigt halvtänkta tankar och befästa saker jag har kommit på. Att skriva om olika specifika aspekter om skrivandet får mig också att läsa på ett annat sätt. Om jag till exempel funderar över och bloggar om berättarperspektiv börjar jag titta mer systematiskt efter hur just det är uppbyggt i de böcker jag läser. Sammantaget leder det här till att jag faktiskt lär mig konkreta saker om skrivande som jag inte kunde tidigare, åtminstone inte lika mycket.

Tränar gör jag alltså, kanske inte så ofta eller så mycket som jag borde, men jag gör det. Och jag är väldigt nöjd med att använda bloggen som åtminstone ett av mina träningsredskap. Då återstår frågan: VAD tränar jag egentligen på?

Lite allt möjligt, ser det ut som vid en snabb genomgång av blogghistoriken, men det finns ett system. Jag tenderar att dyka ner i teman och frågeställningar som är relaterade till mina skönlitterära projekt (det vill säga ”matchläget” om man följer idrottsmetaforen). Det har jag hitintills varit nöjd med, men efter att ha läst Fredriks inlägg började jag fundera över om det finns något som jag INTE har tränat på så mycket, fast jag kanske borde. Och jag har alltså kommit fram till att ja, det finns det.

Jag har gjort något som jag tror är väldigt lätt hänt om man tränar lite grann på måfå utan medveten plan; jag har lagt ner mer tid på att träna på sådant som jag redan är relativt bra på än att träna på det jag inte kan. Det är nämligen roligare. Dessutom är det en naturlig konsekvens av att dyka ner i teman som är relaterade till mina mer seriösa skönlitterära projekt. Där är det ju nämligen högst rationellt att fokusera på mina styrkor så mycket som möjligt.

Men för att komma till saken. Det som jag har kommit på att jag inte kan är att bygga en HANDLING.

Det är ingen slump att de tre manus jag jobbat mest med de senaste fem åren är dikter och noveller. Om jag ska vara sträng mot mig själv så kan jag se de här projekten som en enda lång smitning från att behöva göra mig omaket att få till en handling. I diktsamlingar är det ju helt och hållet accepterat att enbart hänge sig åt stämningar och skeenden, utan krav på tydliga scener som ska hänga ihop med varandra. Och mina noveller består med något enstaka undantag av en enda scen (som jag krystat fram under mycken möda), visserligen med en del bakgrundshistoria, men ändå helt utan en riktig handling.

Jag kommer att kunna slutföra alla de projekt jag redan håller på med utan att lära mig det här. De är inte på något sätt beroende av att jag lär mig bygga en handling, eftersom jag har konstruerat dem så att det inte ska vara nödvändigt. Men om jag vill bli en bra all-round-författare, och om jag vill skriva längre prosatexter så småningom, då måste jag bli bättre på det här. Och det vill jag ju.

Alltså kommer jag att nysta vidare i det här; exakt vad det är jag tycker är svårt, och hur jag kan träna för att bli bättre. Jag är väldigt glad att jag har upptäckt den här luckan hos mig själv. Faktum är att jag nästan alltid blir jätteglad när jag kommer på något konkret som jag inte kan. För när jag väl har hittat en sådan lucka är det ju bara att lära sig. Det svåraste är på något vis redan gjort. Så tack så mycket Fredrik, för att du satte igång de här tankarna hos mig.

Så, förutom min avhandling (och okej, en hel del annat) är det det här jag tänker på när jag är ute och pinglar med barnvagnen, vilket händer ganska ofta. Pyret kan nämligen bara tänka sig att somna under en trevlig liten promenad, med speldosa.

2016-01-07 13.33.49

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 51 andra följare