Bloggen som lever sitt eget liv

Det var länge sedan jag sist var här, fyra år nästan. Ändå lever den, på sitt lilla sätt, bloggen. Andra är nämligen här, även när jag inte är det. Faktum är att bloggen blir läst mycket mer nu än när jag var som mest aktiv för några år sedan. Framför allt är det min versmåttsskola som blir läst. Eftersom länkar och klick lämnar spår vet jag också något litet om vilka som läser den.

Jag vet att flera skrivkurser på universitetsnivå länkar till min blogg, flera folkhögskolor också. En del av mig önskar att jag vetat att det var så det skulle bli, så att jag kunnat lägga lite mer tid och tanke på de svagaste inläggen, läst igenom ett varv till, hittat fler och bättre exempel, skrivit om och förbättrat. En annan del av mig är glad att jag inte visste, för om jag vetat kunde jag mycket väl ha fått en sådan prestationsångest att det inte hade blivit någon versmåttsskola alls, åtminstone inte än på ett par år. Även om den inte är perfekt så är det trots allt roligare med en versmåttsskola som finns än en som inte finns.

Jag vet att högstadie- och gymnasieelever skickas hit av sina lärare för att lära sig om rytm och rim, om versfötter och versmått. Några av dem skriver nämligen till mig. En del för att de är specialintresserade och vill lära sig mer, en del för att de tycker att det är svårt och vill ha hjälp. Dem har jag mejlat med ibland, det har varit fint varenda gång. Några mejl har jag missat, för det här är som sagt en rätt så bortglömd blogg. Om ditt mejl var ett av dem som inte fick något svar, så förlåt. Försök gärna igen, så försöker jag svara. Ett par elever har också skrivit till mig för att uttrycka sin förundran över hur någon enda människa kan ha ett så ofattbart tråkigt liv att hon ägnar sig åt att skriva om något så obskyrt som poesi, poesi på vers dessutom. De kan ha en viss poäng kan jag tycka, även om de i grunden har fel: mitt liv är långt ifrån tråkigt. Men lite nördigt är det onekligen.

Några som mejlar har läst andra inlägg också, och skriver till mig om tankar de fått av att läsa mina. Det gör mig lika glad varje gång, det är som att få en vackert inslagen present av en främling en helt vanlig tisdag. Varje gång det händer tänker jag att jag skulle vilja skriva här igen och det kanske jag gör lite då och då. Det är inte det att jag inte har något mer att säga. Det är bara det att det liv som ville levas plötsligt tog överhanden över de ord som ville skrivas. Så måste det få vara ibland.

Att råka starta ett förlag

Det var länge sedan jag skrev någonting här, men det beror inte på att det inte hänt någonting i mitt skrivande liv. Det har hänt mycket, på alla möjliga fronter, men det största är onekligen detta: jag har varit med och startat ett förlag.

Jag har aldrig haft någon aktiv dröm om att starta ett förlag. Möjligen har jag tänkt på det som något som vore roligt att göra i en diffus och mycket avlägsen framtid, ungefär på samma sätt som det skulle vara kul att någon gång åka jorden runt eller lära mig något helt nytt språk. Det kom alltså ganska oväntat, och var väl delvis ett fall av dålig impulskontroll från min sida, men jag är jätteglad över att det blev som det blev.

Det var i maj. Jag var på en fantastikkongress i Uppsala tillsammans med Linda och träffade på min vän Johan som jag inte träffat på länge. Inom loppet av tio minuter hamnade vi i en hypotetisk diskussion om förlag: vilken typ av böcker han skulle vilja ge ut om han hade ett förlag och vad som skulle krävas för att få det att funka. Och ganska snabbt märkte vi att vi delade många tankar, både kring vad vi skulle vilja satsa på för typ av litteratur och hur vi skulle vilja jobba. Och därifrån var steget till att säga: ok, vi kör! förvånansvärt litet, särskilt eftersom vi träffade på ytterligare en vän som också ville vara med. Några veckor senare hade vi blivit nio personer i förlagsgruppen och påbörjade arbetet.

Nu finns vi. Vi kommer att ge ut poesi, dramatik och essäer, och har redan skrivit kontrakt med våra första författare. Jag jobbar som poesiredaktör och redigeringsarbetet med vår första bok, Lisa Gidlöfs prosalyriska verk Flickan, är i full gång. Jag har massor med andra saker som jag skulle vilja berätta, men jag börjar så här, så att det blir av. Om ni vill läsa mer så finns vår hemsida här och såhär skrev bokbransch-sajten Boktugg om oss för några veckor sedan. Nästa år kommer våra första böcker och det ska bli så fantastiskt kul. Eller bli förresten. Det är det redan.

Responsmagi

Det har varit mycket respons i mitt liv den senaste tiden. Dels har jag haft förmånen att läsa två jättespännande manus, en ungdomsroman som min syster har skrivit och en roman av min bloggvän Eva. Dels har Linda och jag fått respons på vårt (än så länge) hemliga skrivprojekt. Och alltså, är det någonting som jag tycker är lika spännande som skrivande och litteratur, så är det just respons.

Det är nästan magiskt hur stor skillnad det kan göra, att någon annan läser ens text och kommer med synpunkter. Linda och jag har kämpat en del med att få till rätt ton i vårt manus. Det är något som vi har jobbat minst lika mycket med som själva innehållet och vi har ändrat oss flera gånger längs vägen. Sedan jag skrev det förra inlägget har vi bytt  till en annan ton, en som är mer direkt och som kommer mer naturligt för mig, men fortfarande när vi skickade iväg texten för respons kände vi att det var någonting som skavde. Vi kände att vi visste vad vi ville åstadkomma, men inte riktigt hur vi skulle ta oss dit.

Vi hade förmånen att få respons från tre olika läsare. Vi fick värdefulla synpunkter från alla tre, som handlade om samma sak, fast ur olika vinklar. Särskilt en av dem pratade mycket om vad hon tyckte var fel med tonen. Och då kom den, responsmagin. Den som från ett ögonblick till ett annat lät oss se samma sak. Och vi såg att hon hade rätt. Tillsammans lyckades våra tre läsare få oss att förstå inte bara vad som skavde, utan varför.

Vi hade säkert kunnat komma fram till samma sak själva, men det skulle ha tagit tid, massor av tid. Nu var det som att vi knappt ens behövde anstränga oss. Tonen klickade på plats, och det var bara att skriva om. Jag säger inte att det är perfekt nu, men det är  mycket bättre än i den förra versionen och utan respons hade vi inte varit i närheten av det.

På samma sätt tycker jag att det är så otroligt kul att ge respons till andra. Att få vara med och sätta saker i rörelse, att hjälpa författaren vidare. De gånger det fungerar och jag känner att jag lyckas nå fram med det jag menar, då känns det nästan som magi det också.

Här sitter jag och bloggar just nu. Det känns lite som magi det också. Hoppas ni också har en fin sommardag!

Att hitta tonen

Nu har jag gått runt och tänkt jättelänge att jag ska skriva ett uttömmande och supergenomarbetat inlägg om hur Linda och jag jobbar i vårt gemensamma projekt. Men se där får ni tji! Det har nämligen varit så mycket jobb och förkylningar och jobb och magsjukor och skrivande på det där projektet att mitt fokus inte har räckt till för att göra ett sådant inlägg. Så nu tar jag det lite i taget istället, enligt principen att inlägg som blir skrivna är bättre än (potentiellt fantastiska) inlägg som inte blir skrivna. En sak i taget alltså.

Det som jag jobbar allra mest med i vårt projekt just nu är att hitta tonen. Och det är verkligen svårt. På ett teoretiskt plan är Linda och jag överens om vad vi vill uppnå (tack och lov för det i alla fall). Vi vill att texten ska ha ett väldigt direkt tilltal, att den ska vara lättläst, vänlig och även rolig så ofta det går. Vi är också överens om vilka delar av den text vi redan skrivit som är bäst i det här avseendet. Och så är vi överens om en tredje sak: den ton vi vill att boken ska ha ligger betydligt närmare Lindas egna stil än min.

När jag skriver närmar jag mig oftast innehållet med någon slags gravallvarlig uppriktighet, eller ja, eftertänksamhet är nog ett bättre ord. I den mån jag lyckas vara rolig är det för att jag tagit mig igenom allvaret och kommit ut på andra sidan (alternativt varit så gravallvarlig att någon form av lyteskomik uppstår). Nu ska jag plötsligt försöka ha en lätt och humoristisk ton direkt. SUPERSVÅRT. Innehållet är en piece-of-cake i jämförelse.

Så fort jag är trött, har mycket att tänka på, inte har skrivit på ett par dagar eller bara har tid för ett kortare skrivpass (med andra ord, det mesta av min sammanlagda skrivtid) så tappar jag den, eller har så svårt att hitta in i rätt ton att mycket av skrivpasset går åt till det. Ofta faller jag in i någon slags oförarglig snusförnuftighet som ärligt talat är rätt så o-charmig i sammanhanget. Eller så blir det alldeles för torrt. Det här att jag har ägnat snart ett decennium av mitt liv åt att skriva akademisk text gör inte precis det här projektet lättare. Det är rätt sällan som vetenskaplig text är synonymt med vänligt, lättläst, humoristiskt, och har ett direkt men inte påträngande du-tilltal. Oerhört sällan faktiskt.

Men, jag övar mig och det går bättre och bättre. Just nu är jag väl lite i fake-it-till-you-make-it-fasen. Jag har blivit rätt bra på att härma bokens ton, men den har ännu inte blivit min egen. Och det måste den ju bli om det ska bli bra. Tonen måste vara jag, och Linda, annars kommer det att märkas. En text måste vara helt uppriktig (på något plan) för att bli riktigt bra. Tur att vi har ett antal varv redigering kvar.

Bloggfödelsedag

Idag fyller min blogg fyra år (det påstår i alla fall WordPress). Det har fått mig att fundera över var jag var för fyra år sedan, och var jag är nu. Jag började skriva här på grund av en diffus önskan att låta skrivandet ta större plats i mitt liv, och att i större utsträckning betrakta mig själv som en skrivande person. Det fantastiska är att det har fungerat.

Till det yttre befinner jag mig på exakt samma plats som för fyra år sedan. Jag är fortfarande en ännu opublicerad skribent som tänker att jag en gång ska bli författare. Ändå är skillnaden så stor att det knappt går att jämföra.

För fyra år sedan fanns ingen riktig framåtrörelse i mitt skrivande. Jag hade visserligen ett par skrivprojekt, men jag skrev lite och sällan, och gjorde inga särskilt revolutionerande framsteg. Jag hade visserligen en skrivgrupp som träffades några gånger om året och gav  respons på varandras texter, men ärligt talat la jag ner mer tid på att läsa och kommentera deras texter än på att skriva själv. Det här med att bli författare var mer någonting som jag tänkte att jag förr eller senare skulle göra, än något som jag faktiskt jobbade mot.

Idag har skrivandet en helt annan plats i mitt liv. Jag har både ett mer lustfyllt och ett mer professionellt förhållande till skrivandet. Jag skriver oftare och mer målmedvetet, och jag utvecklas mycket snabbare än förut. Och utan att jag märkte när det hände så har jag fått bra koll på hur bokbranschen fungerar. Dessutom – det jag minst av allt väntade mig när jag började blogga – har bloggen gett mig helt nya sociala sammanhang, i diskussioner på här och andra bloggar, men också i den fysiska världen. Flera personer som jag räknar som mina vänner skulle jag aldrig ha träffat utan bloggen, och det känns faktiskt ganska fantastiskt.

Jag är fortfarande rätt dålig på att prata om mitt skrivande med familj, vänner och bekanta (även om det där också är stor skillnad på för fyra år sedan). Det beror delvis på feghet, och det ska jag såklart försöka sluta med, men det är också delvis medvetet. Jag tycker inte det är rimligt att begära att omvärlden ska betrakta mig som författare, eller ens en blivande författare, innan jag har gett ut en bok. När det erkännandet väl kommer så vill jag att det ska finnas substans bakom. Dessutom förväntar jag mig inte att alla ska vara intresserade av det navelskåderi som det faktiskt innebär att diskutera skrivprocessen. Och eftersom jag är så lyckligt lottad att jag har både en skrivblogg och många skrivarvänner att sköta det med, kan ju resten av min bekantskapskrets få slippa, tänker jag. 🙂

En annan sak som jag tror många som inte skriver själva skulle ha lite svårt att förstå är hur oerhört lång tid det tar, det här författarblivandet. Det gör det för alla, och det tar längre tid för mig än för många andra. Åtskilliga personer som började blogga ungefär samtidigt som jag (och var i ungefär samma fas) är nu utgivna författare (tex Frida Andersson Johansson, Charlotte Cederlund och Thomas Årnfelt). Men faktum är att det känns helt okej. Jag har gjort mycket annat under de här åren, blivit mamma och disputerat framför allt, och jag tycker om att låta texterna växa i sin egen takt. Jag kommer nog alltid att vara en långsamskrivare.

Nu när jag har en riktning, när jag faktiskt är på väg mot något, har jag ingen brådska längre. Ge mig fyra år till så är jag faktiskt rätt säker på att jag har blivit publicerad. Och att det känns så är åtminstone delvis bloggandets förtjänst.

Så tack, lilla bloggen, och hurra för dig!

Komma igång

Om jag ska sammanfatta vad jag håller på med just nu med några få ord är det: komma igång. Jag håller på att komma igång igen efter julen, efter disputerandet, på ett nästan-nytt jobb. På dagsbasis håller jag på att komma igång igen efter terminens andra magsjuka (den tvivelaktiga charmen med små barn på förskola).

I mitt skrivande liv är det samma sak. Efter en flera månader lång paus, som i och för sig kom sig av slutspurten i ett annat skrivande, avhandlingsskrivandet, börjar jag nu komma igång igen. Framför allt med mitt och Lindas gemensamma skrivprojekt, men eftersom jag även efter disputationen är mig själv, och jag är notoriskt dålig på att göra en sak i taget, så har jag också några egna saker som jag petar i vid sidan av.

Varje gång jag är i en sådan här komma-igång-fas fascineras jag av hur trögt det är. Hur orimligt det känns att hålla alla jobbsaker som måste hållas i huvudet i huvudet, att få saker ur händerna och någon slags kontroll över tillvaron igen. Och jag får alltid så otroligt lätt att hemfalla åt självtvivel innan jag kommit in i saker och ting. Kan jag över huvud taget skriva? Varför var det jag som fick det här jobbet? Hur ska jag lyckas leverera någonting alls.

När allting väl flyter är det så mycket lättare. Nu börjar jag äntligen komma till den punkten. Tvivlen har inte tystnat, men de är tystare. För varje dag går det lite lättare och lite bättre, och jag är så tacksam över det.

Ibland tänker jag att det är det här som är själva kärnan i skrivandet: att komma igång igen efter varje uppehåll, kort eller långt. Igen och igen och igen, så många gånger som krävs. Att sedan fortsätta när det väl rullar, det är den enkla biten. Det vill jag i alla fall intala mig själv just nu, när jag tycker att jag börjat komma igång. 😉

Tillbaka i blågrönt

Hej igen, min försummade lilla blogg, och hej igen till er som fortfarande hittar hit ibland. Jag har saknat er. Det känns roligt att vara tillbaka, och nästan ännu roligare känns det att bloggen har fått ett nytt utseende.

När jag började blogga använde jag ett WordPress-tema som inte finns längre (ambiru), och som jag framför allt valde på grund av bilden i sidhuvudet som följde med temat. Den här bilden:

Jag tyckte så mycket om den blågröna undervattenskänslan. Jag tyckte om att bilden var mer stämning än motiv, att det nästan lika gärna kunde ha föreställt ljus som tränger genom lövverket i en skog. Resten av ambiru-temat tyckte jag aldrig särskilt mycket om. All text hamnade i en smal spalt, och på bägge sidor var stora fält av mörkgrått.

Till slut kändes det lite dystert och jag bytte till ett ljusare tema, men ärligt talat blev det aldrig riktigt bra. Jag testade med olika bildmotiv i sidhuvudet, och olika layout-anpassningar, men hela tiden var det något som skevade. Jag tyckte inte att bloggen var fin längre. Den var ljusare, och det gillade jag, men en del av stämningen var borta. Jag längtade tillbaka till undervattenskänslan, men jag hittade inte någon bra bild (och ambirubilden har för dålig upplösning för att kunna täcka en hel skärmbredd).

Det här har bidragit rätt mycket till att jag skrev mindre och mindre här. Bloggen brukade vara en plats som gjorde mig lugn, en grön Lugn-det-ordnar-sig-skog som jag tyckte mycket om att hänga i, och helt plötsligt var det inte riktigt så. Konstigt att utseendet har så stor betydelse, men så var det.

Efter att ha pratat om saken med Linda (vän, kollega och universalgeni) så insåg jag att en undervattensstämning inte nödvändigtvis kräver en äkta undervattensbild. Sedan var det bara att köra. Så mina vänner, nu är jag tillbaka, och bloggen är blågrönare än någonsin.

Omedvetna influenser

När jag fick snabbrespons på en kortare text för några veckor sedan, var det en kommentar som fick mig att tänka till lite extra. Anledningen var inte kommentaren i sig, utan det faktum att jag fått nästan exakt samma kommentar förut, men av en helt annan läsare, om en helt annan text. Den här kommentaren:

”Du, är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här?”

Första gången det hände tyckte jag inte att det var så konstigt. Jag blev förvånad, för det var inte på något sätt medvetet, men när jag väl tittade efter var det tydligt: jag hade använt en ordvändning som var extremt lik en replik i Ronja Rövardotter. Jaha. Bara att ändra.

Men så hände det igen. Och den här gången tyckte jag själv inte att det var särskilt likt något som Astrid Lindgren hade skrivit, inte alls faktiskt. Ändå stod det där i marginalen. Är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här? Sedan såg jag. Jag hade inte tagit orden (inte ett enda), men jag hade tagit rytmen. Tillräckligt mycket för att någon annan skulle reagera, tänka på det inte som mitt språk utan som Astrid Lindgrens språk. Och vet ni? Det var ur Ronja den här gången också.

Att mitt omedvetna snor passager ur just Ronja Rövardotter är inte särskilt konstigt. Den var min favoritbok när jag var liten, och den första bok jag läste själv när jag lärde mig läsa (hjälpt på traven att jag fått den högläst för mig så många gånger att jag nästan kunde den utantill). Jag har ingen aning om hur många gånger jag läst den genom åren, men det är många gånger. Jag läser den fortfarande ibland. Om det är någon bok jag omedvetet snor saker ur, då är det förstås Ronja.

Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, förrän häromdagen, när familjens yngsta medlem och jag bläddrade i en bilderbok, närmare bestämt ”Kung Kalle är hungrig”. I en novell jag har skrivit finns en passage där två barn berättar saga för varandra, och nu upptäckte jag att den sagan var en ren rip-off på Kung Kalle. Min version hade en lite annan vinkel, men själva grundhistorien var exakt densamma. Exakt.

Grejen är att när jag skrev novellen hade jag inte läst Kung Kalle-böcker på minst 20 år. Just den här Kung Kalle-boken kan jag inte påminna mig att jag någonsin har läst (även om det är troligt att jag har gjort det, och jag minns andra i samma serie). Jag tycker inte ens att de är särskilt bra. Det får mig att undra vad jag kan ha snott mer utan att vara medveten om det.

Nu tänker jag på hur viktigt det är att framför allt läsa böcker som man verkligen gillar. Ingenting skapas ur ingenting, och det är orden jag läst som på något sätt knådas om inuti mig och kommer ut i en annan form. Jag har mycket mindre kontroll över den processen än jag tror. Och om (eller när) ni läser någonting jag har skrivit som får er att associera till en helt annan författare och en helt annan text, då vill jag helst att det är någon jag tycker om.

Har du varit med om något liknande någon gång, att du i efterhand upptäckt att du snott någonting, helt omedvetet?

Att skriva tillsammans på olika villkor

Nu i helgen hade Linda och jag skrivhelg och jobbade på vår bok som vi skriver tillsammans. Hon skriver så här fint om det på sin blogg, och jag kan bara hålla med. Hur konstigt det än låter så känns det verkligen som att boken redan finns och att vi bara behöver upptäcka och skriva ner den. Det går helt enkelt orimligt lätt (än så länge) och är fantastiskt roligt.

Ändå finns det en aspekt av det här projektet som inte är helt enkel för mig. Linda och jag har väldigt olika förutsättningar när det kommer till skrivandet just nu. Hon jobbar 40 %. Tre dagar i veckan (!) är hon ledig för att skriva. Jag jobbar i princip heltid, och när jag inte jobbar heltid åker jag hem och byter av min fru så att hon kan smita iväg till jobbet några timmar medan jag hänger med vår snart-ett-åring (som jag såklart också vill hänga med så mycket som möjligt när jag är ledig). Och även om jag är så priviligierad att jag har rätt fria arbetstider och inte alltid behöver jobba exakt 40 timmar i veckan, så kan jag inte heller klara jobbet lite med vänsterhanden. jag leder en kurs med väldigt mycket rättning som är helt ny för mig och om fem-sex veckor ska min doktorsavhandling gå till tryck.

Det är helt enkelt så här: hur jag än fixar och trixar kommer jag just nu aldrig att kunna trolla fram lika mycket tid till det här projektet som Linda kan. Det stressar mig ibland. Jag vill inte vara den som bromsar det här jätteroliga projektet, jag vill vara en som driver och bär.

Det funkar trots allt helt ok, men det är något vi hela tiden måste hantera och förhålla oss till. Vi pratar kontinuerligt om den här tidsgrejen, i princip varje vecka. Linda är en helt fantastisk person att samarbeta med (ni som läser hennes blogg förstår säkert vad jag menar). Hon har en slags magisk förmåga att känna av vad vi behöver göra för att plocka bort press och få skrivandet att kännas lustfyllt, även för mig som egentligen inte alls har tid. Det betyder att vi hela tiden förändrar vårt sätt att arbeta, från vecka till vecka, från dag till dag ibland. Vad funkar just nu? Okej, då gör vi så.

Ibland har det inte funkat alls för mig. Då har vi helt enkelt tagit en paus, och kommit överens om att återuppta projektet några veckor senare, och så har Linda skrivit på sitt eget manus i stället under tiden. Så kommer det att bli igen, till exempel veckorna när jag precis ska lämna in min avhandling, antagligen också senare, i samband med disputationen. Det är helt enkelt så det är. Det enda alternativet skulle egentligen vara att vänta tills i vår när jag har det lite lugnare, och det har vi ingen lust med.

En annan anledning till att den här ojämnheten ändå känns okej är att trots att jag just nu är den som bromsar projektet, är jag OCKSÅ en som driver och bär. Det är så tydligt att den här texten behöver oss båda, lika mycket. Men ändå. Det där dåliga samvetet är så svårt att komma ifrån.

Inte riktigt responsprat

Idag åt jag frukost tillsammans med Linda och Anna, en tradition som vi började med i våras och som omedelbart kändes just som en tradition. En frukostklubb. Det är alltid fantastiskt. Just idag var det också lite svårt. Linda och jag håller nämligen på och läser Annas manus Urmakaren, och ingen av oss är klara än. Och jag kan berätta att det är väldigt svårt att träffa en person vars manus man håller på och läser, utan att omedelbart börja prata om texten. Särskilt om man bara några minuter tidigare ägnat tågresan åt att läsa.

Så, i brist på prat om själva texten pratade vi en del om respons i största allmänhet. (Och inte i brist på annat egentligen. Respons är ett av mina favoritämnen alla kategorier, så otroligt intressant på så många sätt.) En sådan sak: När jag responsläser texter har jag nästan alltid en tröskel att komma över, eller en självförtroendedipp kanske snarare. Jag går nästan alltid in i läsningen med en övertygelse om att jag kommer att kunna bidra med någonting, men sedan en bit in i texten drabbas jag nästan alltid av en känsla av ”herregud, jag kommer inte ha någonting vettigt eller konstruktivt att säga”. Sedan, ungefär halvvägs brukar det vara, släpper det och jag kommer på att jag har massor att säga. Det är otroligt skönt när det släpper. Det lustiga är att den här kurvan är helt oberoende av hur bra eller hur färdig texten är, eller hur mycket jag tycker om den. Det är min egen utvecklingskurva i förhållande till responsen jag ger.

När jag har varit ute på företag och gjort fallstudier i egenskap av forskare händer precis samma sak. De första dagarna bländas jag bara av allt som händer, allt som funkar och finns på plats och jag tänker ”herregud, hur ska jag kunna hitta någonting som de skulle kunna göra bättre?!” Det känns liksom bara förmätet. Men sedan efter några dagar, eller en dryg vecka, börjar bilden av den perfekta organisationen krackelera. Och när den väl gjort det ser jag massor. Det är nog helt enkelt så att det tar lite tid att tränga in i saker ordentligt.