Bloggen som lever sitt eget liv

Det var länge sedan jag sist var här, fyra år nästan. Ändå lever den, på sitt lilla sätt, bloggen. Andra är nämligen här, även när jag inte är det. Faktum är att bloggen blir läst mycket mer nu än när jag var som mest aktiv för några år sedan. Framför allt är det min versmåttsskola som blir läst. Eftersom länkar och klick lämnar spår vet jag också något litet om vilka som läser den.

Jag vet att flera skrivkurser på universitetsnivå länkar till min blogg, flera folkhögskolor också. En del av mig önskar att jag vetat att det var så det skulle bli, så att jag kunnat lägga lite mer tid och tanke på de svagaste inläggen, läst igenom ett varv till, hittat fler och bättre exempel, skrivit om och förbättrat. En annan del av mig är glad att jag inte visste, för om jag vetat kunde jag mycket väl ha fått en sådan prestationsångest att det inte hade blivit någon versmåttsskola alls, åtminstone inte än på ett par år. Även om den inte är perfekt så är det trots allt roligare med en versmåttsskola som finns än en som inte finns.

Jag vet att högstadie- och gymnasieelever skickas hit av sina lärare för att lära sig om rytm och rim, om versfötter och versmått. Några av dem skriver nämligen till mig. En del för att de är specialintresserade och vill lära sig mer, en del för att de tycker att det är svårt och vill ha hjälp. Dem har jag mejlat med ibland, det har varit fint varenda gång. Några mejl har jag missat, för det här är som sagt en rätt så bortglömd blogg. Om ditt mejl var ett av dem som inte fick något svar, så förlåt. Försök gärna igen, så försöker jag svara. Ett par elever har också skrivit till mig för att uttrycka sin förundran över hur någon enda människa kan ha ett så ofattbart tråkigt liv att hon ägnar sig åt att skriva om något så obskyrt som poesi, poesi på vers dessutom. De kan ha en viss poäng kan jag tycka, även om de i grunden har fel: mitt liv är långt ifrån tråkigt. Men lite nördigt är det onekligen.

Några som mejlar har läst andra inlägg också, och skriver till mig om tankar de fått av att läsa mina. Det gör mig lika glad varje gång, det är som att få en vackert inslagen present av en främling en helt vanlig tisdag. Varje gång det händer tänker jag att jag skulle vilja skriva här igen och det kanske jag gör lite då och då. Det är inte det att jag inte har något mer att säga. Det är bara det att det liv som ville levas plötsligt tog överhanden över de ord som ville skrivas. Så måste det få vara ibland.

Responsmagi

Det har varit mycket respons i mitt liv den senaste tiden. Dels har jag haft förmånen att läsa två jättespännande manus, en ungdomsroman som min syster har skrivit och en roman av min bloggvän Eva. Dels har Linda och jag fått respons på vårt (än så länge) hemliga skrivprojekt. Och alltså, är det någonting som jag tycker är lika spännande som skrivande och litteratur, så är det just respons.

Det är nästan magiskt hur stor skillnad det kan göra, att någon annan läser ens text och kommer med synpunkter. Linda och jag har kämpat en del med att få till rätt ton i vårt manus. Det är något som vi har jobbat minst lika mycket med som själva innehållet och vi har ändrat oss flera gånger längs vägen. Sedan jag skrev det förra inlägget har vi bytt  till en annan ton, en som är mer direkt och som kommer mer naturligt för mig, men fortfarande när vi skickade iväg texten för respons kände vi att det var någonting som skavde. Vi kände att vi visste vad vi ville åstadkomma, men inte riktigt hur vi skulle ta oss dit.

Vi hade förmånen att få respons från tre olika läsare. Vi fick värdefulla synpunkter från alla tre, som handlade om samma sak, fast ur olika vinklar. Särskilt en av dem pratade mycket om vad hon tyckte var fel med tonen. Och då kom den, responsmagin. Den som från ett ögonblick till ett annat lät oss se samma sak. Och vi såg att hon hade rätt. Tillsammans lyckades våra tre läsare få oss att förstå inte bara vad som skavde, utan varför.

Vi hade säkert kunnat komma fram till samma sak själva, men det skulle ha tagit tid, massor av tid. Nu var det som att vi knappt ens behövde anstränga oss. Tonen klickade på plats, och det var bara att skriva om. Jag säger inte att det är perfekt nu, men det är  mycket bättre än i den förra versionen och utan respons hade vi inte varit i närheten av det.

På samma sätt tycker jag att det är så otroligt kul att ge respons till andra. Att få vara med och sätta saker i rörelse, att hjälpa författaren vidare. De gånger det fungerar och jag känner att jag lyckas nå fram med det jag menar, då känns det nästan som magi det också.

Här sitter jag och bloggar just nu. Det känns lite som magi det också. Hoppas ni också har en fin sommardag!

Att hitta tonen

Nu har jag gått runt och tänkt jättelänge att jag ska skriva ett uttömmande och supergenomarbetat inlägg om hur Linda och jag jobbar i vårt gemensamma projekt. Men se där får ni tji! Det har nämligen varit så mycket jobb och förkylningar och jobb och magsjukor och skrivande på det där projektet att mitt fokus inte har räckt till för att göra ett sådant inlägg. Så nu tar jag det lite i taget istället, enligt principen att inlägg som blir skrivna är bättre än (potentiellt fantastiska) inlägg som inte blir skrivna. En sak i taget alltså.

Det som jag jobbar allra mest med i vårt projekt just nu är att hitta tonen. Och det är verkligen svårt. På ett teoretiskt plan är Linda och jag överens om vad vi vill uppnå (tack och lov för det i alla fall). Vi vill att texten ska ha ett väldigt direkt tilltal, att den ska vara lättläst, vänlig och även rolig så ofta det går. Vi är också överens om vilka delar av den text vi redan skrivit som är bäst i det här avseendet. Och så är vi överens om en tredje sak: den ton vi vill att boken ska ha ligger betydligt närmare Lindas egna stil än min.

När jag skriver närmar jag mig oftast innehållet med någon slags gravallvarlig uppriktighet, eller ja, eftertänksamhet är nog ett bättre ord. I den mån jag lyckas vara rolig är det för att jag tagit mig igenom allvaret och kommit ut på andra sidan (alternativt varit så gravallvarlig att någon form av lyteskomik uppstår). Nu ska jag plötsligt försöka ha en lätt och humoristisk ton direkt. SUPERSVÅRT. Innehållet är en piece-of-cake i jämförelse.

Så fort jag är trött, har mycket att tänka på, inte har skrivit på ett par dagar eller bara har tid för ett kortare skrivpass (med andra ord, det mesta av min sammanlagda skrivtid) så tappar jag den, eller har så svårt att hitta in i rätt ton att mycket av skrivpasset går åt till det. Ofta faller jag in i någon slags oförarglig snusförnuftighet som ärligt talat är rätt så o-charmig i sammanhanget. Eller så blir det alldeles för torrt. Det här att jag har ägnat snart ett decennium av mitt liv åt att skriva akademisk text gör inte precis det här projektet lättare. Det är rätt sällan som vetenskaplig text är synonymt med vänligt, lättläst, humoristiskt, och har ett direkt men inte påträngande du-tilltal. Oerhört sällan faktiskt.

Men, jag övar mig och det går bättre och bättre. Just nu är jag väl lite i fake-it-till-you-make-it-fasen. Jag har blivit rätt bra på att härma bokens ton, men den har ännu inte blivit min egen. Och det måste den ju bli om det ska bli bra. Tonen måste vara jag, och Linda, annars kommer det att märkas. En text måste vara helt uppriktig (på något plan) för att bli riktigt bra. Tur att vi har ett antal varv redigering kvar.

Bloggfödelsedag

Idag fyller min blogg fyra år (det påstår i alla fall WordPress). Det har fått mig att fundera över var jag var för fyra år sedan, och var jag är nu. Jag började skriva här på grund av en diffus önskan att låta skrivandet ta större plats i mitt liv, och att i större utsträckning betrakta mig själv som en skrivande person. Det fantastiska är att det har fungerat.

Till det yttre befinner jag mig på exakt samma plats som för fyra år sedan. Jag är fortfarande en ännu opublicerad skribent som tänker att jag en gång ska bli författare. Ändå är skillnaden så stor att det knappt går att jämföra.

För fyra år sedan fanns ingen riktig framåtrörelse i mitt skrivande. Jag hade visserligen ett par skrivprojekt, men jag skrev lite och sällan, och gjorde inga särskilt revolutionerande framsteg. Jag hade visserligen en skrivgrupp som träffades några gånger om året och gav  respons på varandras texter, men ärligt talat la jag ner mer tid på att läsa och kommentera deras texter än på att skriva själv. Det här med att bli författare var mer någonting som jag tänkte att jag förr eller senare skulle göra, än något som jag faktiskt jobbade mot.

Idag har skrivandet en helt annan plats i mitt liv. Jag har både ett mer lustfyllt och ett mer professionellt förhållande till skrivandet. Jag skriver oftare och mer målmedvetet, och jag utvecklas mycket snabbare än förut. Och utan att jag märkte när det hände så har jag fått bra koll på hur bokbranschen fungerar. Dessutom – det jag minst av allt väntade mig när jag började blogga – har bloggen gett mig helt nya sociala sammanhang, i diskussioner på här och andra bloggar, men också i den fysiska världen. Flera personer som jag räknar som mina vänner skulle jag aldrig ha träffat utan bloggen, och det känns faktiskt ganska fantastiskt.

Jag är fortfarande rätt dålig på att prata om mitt skrivande med familj, vänner och bekanta (även om det där också är stor skillnad på för fyra år sedan). Det beror delvis på feghet, och det ska jag såklart försöka sluta med, men det är också delvis medvetet. Jag tycker inte det är rimligt att begära att omvärlden ska betrakta mig som författare, eller ens en blivande författare, innan jag har gett ut en bok. När det erkännandet väl kommer så vill jag att det ska finnas substans bakom. Dessutom förväntar jag mig inte att alla ska vara intresserade av det navelskåderi som det faktiskt innebär att diskutera skrivprocessen. Och eftersom jag är så lyckligt lottad att jag har både en skrivblogg och många skrivarvänner att sköta det med, kan ju resten av min bekantskapskrets få slippa, tänker jag. 🙂

En annan sak som jag tror många som inte skriver själva skulle ha lite svårt att förstå är hur oerhört lång tid det tar, det här författarblivandet. Det gör det för alla, och det tar längre tid för mig än för många andra. Åtskilliga personer som började blogga ungefär samtidigt som jag (och var i ungefär samma fas) är nu utgivna författare (tex Frida Andersson Johansson, Charlotte Cederlund och Thomas Årnfelt). Men faktum är att det känns helt okej. Jag har gjort mycket annat under de här åren, blivit mamma och disputerat framför allt, och jag tycker om att låta texterna växa i sin egen takt. Jag kommer nog alltid att vara en långsamskrivare.

Nu när jag har en riktning, när jag faktiskt är på väg mot något, har jag ingen brådska längre. Ge mig fyra år till så är jag faktiskt rätt säker på att jag har blivit publicerad. Och att det känns så är åtminstone delvis bloggandets förtjänst.

Så tack, lilla bloggen, och hurra för dig!

Komma igång

Om jag ska sammanfatta vad jag håller på med just nu med några få ord är det: komma igång. Jag håller på att komma igång igen efter julen, efter disputerandet, på ett nästan-nytt jobb. På dagsbasis håller jag på att komma igång igen efter terminens andra magsjuka (den tvivelaktiga charmen med små barn på förskola).

I mitt skrivande liv är det samma sak. Efter en flera månader lång paus, som i och för sig kom sig av slutspurten i ett annat skrivande, avhandlingsskrivandet, börjar jag nu komma igång igen. Framför allt med mitt och Lindas gemensamma skrivprojekt, men eftersom jag även efter disputationen är mig själv, och jag är notoriskt dålig på att göra en sak i taget, så har jag också några egna saker som jag petar i vid sidan av.

Varje gång jag är i en sådan här komma-igång-fas fascineras jag av hur trögt det är. Hur orimligt det känns att hålla alla jobbsaker som måste hållas i huvudet i huvudet, att få saker ur händerna och någon slags kontroll över tillvaron igen. Och jag får alltid så otroligt lätt att hemfalla åt självtvivel innan jag kommit in i saker och ting. Kan jag över huvud taget skriva? Varför var det jag som fick det här jobbet? Hur ska jag lyckas leverera någonting alls.

När allting väl flyter är det så mycket lättare. Nu börjar jag äntligen komma till den punkten. Tvivlen har inte tystnat, men de är tystare. För varje dag går det lite lättare och lite bättre, och jag är så tacksam över det.

Ibland tänker jag att det är det här som är själva kärnan i skrivandet: att komma igång igen efter varje uppehåll, kort eller långt. Igen och igen och igen, så många gånger som krävs. Att sedan fortsätta när det väl rullar, det är den enkla biten. Det vill jag i alla fall intala mig själv just nu, när jag tycker att jag börjat komma igång. 😉

Omedvetna influenser

När jag fick snabbrespons på en kortare text för några veckor sedan, var det en kommentar som fick mig att tänka till lite extra. Anledningen var inte kommentaren i sig, utan det faktum att jag fått nästan exakt samma kommentar förut, men av en helt annan läsare, om en helt annan text. Den här kommentaren:

”Du, är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här?”

Första gången det hände tyckte jag inte att det var så konstigt. Jag blev förvånad, för det var inte på något sätt medvetet, men när jag väl tittade efter var det tydligt: jag hade använt en ordvändning som var extremt lik en replik i Ronja Rövardotter. Jaha. Bara att ändra.

Men så hände det igen. Och den här gången tyckte jag själv inte att det var särskilt likt något som Astrid Lindgren hade skrivit, inte alls faktiskt. Ändå stod det där i marginalen. Är det med flit som du parafraserar Astrid Lindgren här? Sedan såg jag. Jag hade inte tagit orden (inte ett enda), men jag hade tagit rytmen. Tillräckligt mycket för att någon annan skulle reagera, tänka på det inte som mitt språk utan som Astrid Lindgrens språk. Och vet ni? Det var ur Ronja den här gången också.

Att mitt omedvetna snor passager ur just Ronja Rövardotter är inte särskilt konstigt. Den var min favoritbok när jag var liten, och den första bok jag läste själv när jag lärde mig läsa (hjälpt på traven att jag fått den högläst för mig så många gånger att jag nästan kunde den utantill). Jag har ingen aning om hur många gånger jag läst den genom åren, men det är många gånger. Jag läser den fortfarande ibland. Om det är någon bok jag omedvetet snor saker ur, då är det förstås Ronja.

Sedan tänkte jag inte så mycket mer på det, förrän häromdagen, när familjens yngsta medlem och jag bläddrade i en bilderbok, närmare bestämt ”Kung Kalle är hungrig”. I en novell jag har skrivit finns en passage där två barn berättar saga för varandra, och nu upptäckte jag att den sagan var en ren rip-off på Kung Kalle. Min version hade en lite annan vinkel, men själva grundhistorien var exakt densamma. Exakt.

Grejen är att när jag skrev novellen hade jag inte läst Kung Kalle-böcker på minst 20 år. Just den här Kung Kalle-boken kan jag inte påminna mig att jag någonsin har läst (även om det är troligt att jag har gjort det, och jag minns andra i samma serie). Jag tycker inte ens att de är särskilt bra. Det får mig att undra vad jag kan ha snott mer utan att vara medveten om det.

Nu tänker jag på hur viktigt det är att framför allt läsa böcker som man verkligen gillar. Ingenting skapas ur ingenting, och det är orden jag läst som på något sätt knådas om inuti mig och kommer ut i en annan form. Jag har mycket mindre kontroll över den processen än jag tror. Och om (eller när) ni läser någonting jag har skrivit som får er att associera till en helt annan författare och en helt annan text, då vill jag helst att det är någon jag tycker om.

Har du varit med om något liknande någon gång, att du i efterhand upptäckt att du snott någonting, helt omedvetet?

Att skriva tillsammans på olika villkor

Nu i helgen hade Linda och jag skrivhelg och jobbade på vår bok som vi skriver tillsammans. Hon skriver så här fint om det på sin blogg, och jag kan bara hålla med. Hur konstigt det än låter så känns det verkligen som att boken redan finns och att vi bara behöver upptäcka och skriva ner den. Det går helt enkelt orimligt lätt (än så länge) och är fantastiskt roligt.

Ändå finns det en aspekt av det här projektet som inte är helt enkel för mig. Linda och jag har väldigt olika förutsättningar när det kommer till skrivandet just nu. Hon jobbar 40 %. Tre dagar i veckan (!) är hon ledig för att skriva. Jag jobbar i princip heltid, och när jag inte jobbar heltid åker jag hem och byter av min fru så att hon kan smita iväg till jobbet några timmar medan jag hänger med vår snart-ett-åring (som jag såklart också vill hänga med så mycket som möjligt när jag är ledig). Och även om jag är så priviligierad att jag har rätt fria arbetstider och inte alltid behöver jobba exakt 40 timmar i veckan, så kan jag inte heller klara jobbet lite med vänsterhanden. jag leder en kurs med väldigt mycket rättning som är helt ny för mig och om fem-sex veckor ska min doktorsavhandling gå till tryck.

Det är helt enkelt så här: hur jag än fixar och trixar kommer jag just nu aldrig att kunna trolla fram lika mycket tid till det här projektet som Linda kan. Det stressar mig ibland. Jag vill inte vara den som bromsar det här jätteroliga projektet, jag vill vara en som driver och bär.

Det funkar trots allt helt ok, men det är något vi hela tiden måste hantera och förhålla oss till. Vi pratar kontinuerligt om den här tidsgrejen, i princip varje vecka. Linda är en helt fantastisk person att samarbeta med (ni som läser hennes blogg förstår säkert vad jag menar). Hon har en slags magisk förmåga att känna av vad vi behöver göra för att plocka bort press och få skrivandet att kännas lustfyllt, även för mig som egentligen inte alls har tid. Det betyder att vi hela tiden förändrar vårt sätt att arbeta, från vecka till vecka, från dag till dag ibland. Vad funkar just nu? Okej, då gör vi så.

Ibland har det inte funkat alls för mig. Då har vi helt enkelt tagit en paus, och kommit överens om att återuppta projektet några veckor senare, och så har Linda skrivit på sitt eget manus i stället under tiden. Så kommer det att bli igen, till exempel veckorna när jag precis ska lämna in min avhandling, antagligen också senare, i samband med disputationen. Det är helt enkelt så det är. Det enda alternativet skulle egentligen vara att vänta tills i vår när jag har det lite lugnare, och det har vi ingen lust med.

En annan anledning till att den här ojämnheten ändå känns okej är att trots att jag just nu är den som bromsar projektet, är jag OCKSÅ en som driver och bär. Det är så tydligt att den här texten behöver oss båda, lika mycket. Men ändå. Det där dåliga samvetet är så svårt att komma ifrån.

Snabba iterationer

Ni som har följt mig här på bloggen ett tag vet att jag är en långsamskrivare. Jag skriver mig in till textens kärna genom många olika iterationer. Min diktsamling Innan vi fortsätter som jag nu tänker på som färdig (tills motsatsen ännu en gång är bevisad) är den sextonde versionen av samma text (mindre förbättringar och småfix oräknade). Det är liksom så jag gör.

Men så finns det en annan sak som jag också gör. Jag drar igång lite för många projekt, lite för samtidigt, och underskattar hur lång tid var och en av dem kommer att ta i anspråk. Framför allt underskattar jag den SAMMANLAGDA tiden som de kommer att ta i anspråk.

Tidigt i våras fick jag en idé till ett poesiprojekt i lite mindre skala. När jag började testa lite kändes det som att texten skulle landa på mellan tio och femton sidor och jag tänkte: wohoo, PERFEKT att skicka in till Brombergs poesiantologi Blå Blixt! Deadline 1 september kändes betryggande långt borta och jag kände mig rätt säker på att jag skulle hinna få texten så bra som den redan var inuti mitt huvud.

Det var bara det att innan jag knappt hunnit blinka så var det inte mars längre utan mitten på augusti, och allt jag hade fått ihop var ett ganska dåligt första utkast. (Mina första utkast är alltid ganska dåliga.) Så jag utvärderade mina möjligheter och funderade på om jag skulle:

1. Ge upp (ligger inte för mig)
2. Satsa på att skriva asbra i version 2 (ligger som sagt inte heller för mig) eller
3. Eh… hitta på något annat.

Jag valde alternativ 3. (Eller rättare sagt, jag valde alternativ 2 OCH 3. Jag satsar alltid på att skriva asbra i version 2, och i alla versioner. Det är bara det att även om jag satsar allt jag kan, så blir det bara ett bättre till en viss nivå. Vill jag göra texten jättemycket bättre måste jag ta flera steg.) Och det enda andra jag kom på var: snabba iterationer. Samma skrivprocess som brukar funka för mig, fast i mycket kortare loopar.

De senaste två veckorna har tre olika personer testläst totalt fem olika versioner och kommit med feedback, däremellan har jag själv gjort stora förändringar i ytterligare några versioner. Det är fysiskt möjligt eftersom det är en så kort text (14 sidor just nu), och för att jag har fantastiska personer omkring mig som kan tänka sig att läsa omedelbart. Men trots att jag har det väl förspänt på de visen får jag verkligen anstränga mig för att inte fastna för länge i något av stegen, i den  mentala berg- och dalbana som skrivprocessen är:

Idé (så här skulle jag kunna göra) -> tydlig vision (det här kommer att bli SÅ BRA!) -> research (till exempel om rävar) -> genomförande (oftast på tåget på väg till jobbet) -> ny färdig version (det här ÄR så bra!) -> distans till texten (hm, vad är det här egentligen?) -> kritisk granskning (åh nej, det här är ju INTE ALLS klart!) -> någon slags plan (hm, de här områdena skulle kunna förbättras) -> idé (så här skulle jag kunna göra) -> osv. osv.

Jag närmar mig, varv efter varv. Version 9 nu, and counting. Tre dagar kvar. Jag hoppas, hoppas att jag hinner in till kärnan innan dess. Kanske går det, kanske inte. Jag gör mitt bästa, det är spännande. Och jag ger åtminstone inte upp.

Varsamhet, respekt, precision

En av de mest fascinerande sakerna med verkligt inspirerande människor är att de har förmåga att inspirera utanför det fält inom vilket de verkar. Att de är så bra på det de gör att de inte bara får mig att själv vilja kunna vad det nu är de gör, utan att de på något märkligt sätt får mig att vilja bli en bättre människa. Igår hade jag förmånen att träffa en sådan person.

Sedan två år tillbaka tränar jag jujutsu. Jag gillar att ha en idrott, att inte bara träna för tränandets skull, utan för att lära mig saker. Jag har orange bälte, vilket betyder att jag graderat två gånger och inte är helt och hållet nybörjare längre, men att jag på det stora hela ändå är mycket mer nybörjare än någonting annat.

I min klubb finns många skickliga utövare och duktiga instruktörer. Och så finns det en som utan tvekan är bäst. Han fick svart bälte ungefär samtidigt som jag föddes och har tränat en fyra-fem gånger i veckan sedan dess. Dessutom är han en av de skickligaste pedagoger jag någonsin träffat. Jag har haft honom som instruktör några gånger och varje gång har jag blivit otroligt fascinerad över hur han kan få en grupp med nästan nybörjare att göra saker som egentligen är långt över deras nivå, bara genom att få det att verka enkelt och självklart. Igår kväll var han min träningspartner.

Har ni någon gång dansat styrdans tillsammans med någon som är extremt skicklig på att föra? Så var det. Jag blev liksom en bättre version av mig själv, fick en glimt av vad jag skulle kunna klara av själv om tre år, fem år, sju år om jag fortsätter att utvecklas. Det var förstås jätteroligt, och jag fick massor med jujutsurelaterade aha-upplevelser, sådant som jag vetat på ett teoretiskt plan, men som plötsligt kändes självklart och förankrat i kroppen. End of story, trodde jag. Men sedan, när jag cyklade hem längs ån, kom plötsligt en helt oväntad tanke:

Så som han gör jujutsu, så vill jag leva mitt liv. Med varsamhet, respekt och precision.

Jag kan inte påminna mig att jag någonsin hört honom använda just de orden, eller ens några liknande. Det enda han sa igår var saker som: ta med armen, just det, känn riktningen, bra. Oftast sa han ingenting alls. Men han behövde heller inte säga något. Han VAR orden. Så mycket att det fick mig att tänka: ja just det, det är ju det här som är viktigt. Så vill jag leva, så vill jag vara som mamma. Så vill jag skriva.

Jag vill skriva så i dubbel bemärkelse. Dels vill jag skriva med varsamhet, respekt och precision, men jag vill också bli tillräckligt skicklig för att kunna inspirera på samma sätt som han. I förlängningen är det mitt ultimata mål. Jag vill skriva på ett sådant sätt att jag inspirerar inte enbart genom vad som står, utan genom HUR det står. Jag vill att de som läser ska få kontakt med något inom sig själva och tänka: ja just ja, det är ju det här som är grejen. Det är det här det är att vara människa. Jag fattar att det kommer ta mig många år att lära mig skriva på ett sådant sätt, tjugo år kanske, eller trettio. Kanske kommer jag aldrig att bli så skicklig. Men det är dit jag vill.

Har ni några liknande mål, sådana som ligger väldigt långt fram i tiden?

Tillsammansskrivande

Just nu sitter jag i soffan på övervåningen hemma hos en av mina allra bästa vänner och ska inleda ett skrivpass. Min vän skriver på nedervåningen. Jag har inte börjat än, eftersom jag inte vet riktigt var jag ska börja. Jag har tre projekt som snurrar runt i huvudet, alla är påbörjade och alla är viktiga för mig. Ibland kan jag bli så trött på mig själv för att jag alltid gör så där, zappar fram och tillbaka mellan sinsemellan helt olika saker. Ibland, till exempel den här förmiddagen, känns det som om jag har så många projekttrådar i huvudet att det snart kommer explodera. Men det här är något som jag inte kan skärpa mig bort ifrån. Det är helt enkelt så jag funkar, och så har det alltid varit. Det är nästan som en fysisk omöjlighet för mig att göra en sak i taget.

Men för att skriva behövs ändå fokus på en sak, åtminstone för stunden. Därför är det väldigt skönt att veta att det sitter någon annan och skriver i rummet under mig, fokuserat och på en enda text. Jag kan nästan känna hur hennes fokus sipprar upp genom golvplankorna och in i mig. Vi skriver tillsammans, fast var för sig. Och precis nu när jag skriver det här så märker jag att jag har valt mitt projekt för dagen, nämligen en text som skrivs var för sig, fast tillsammans.

Linda och jag har börjat skriva en bok tillsammans. Jag upprepar: LINDA OCH JAG HAR BÖRJAT SKRIVA EN BOK TILLSAMMANS. 🙂 Vi har pratat om att göra det länge, jag tror det är flera år, men nu har vi plötsligt börjat, knappt utan att jag förstod hur det gick till. Vi träffades en dag för ett par veckor sedan och pratade igenom upplägget, och nu i helgen hade vi skrivhelg och påbörjade själva skrivandet.

Till en början hade vi avancerade och komplicerade planer på hur vi skulle kunna hålla koll på vem som skrivit vad, vem som läst eller inte läst det den andra skrivit och hur vi skulle kommunicera frågor av typen ”ok att stryka det här?” till varandra. Men rätt snart märkte vi att det inte alls fungerade. Dels för att det även med bara några sidors textmängd blev oerhört komplicerat, men framför allt för att texterna blev för olika. Det blev Livs ton eller Lindas ton, snarare än bokens egen. Dessutom märkte vi att vi började bli lite protektiva gentemot de stycken vi själva hade skrivit och prata om dem som ”mitt” och ”ditt”. Helt fel.

Då tog vi det viktiga men läskiga beslutet att släppa allt det där. Inga loggar, ingen ordning, inte ditt kapitel och mitt kapitel. Bara texten, boken. Fullständig tillit. Vem som helst får skriva var som helst, stryka vad som helst och ändra hur som helst, utan att fråga den andra. Vi bytte kapitel med varandra och började hårdredigera varandras texter, trots att de var halvfärdiga och bara någon halvtimme gamla. Det var otroligt svårt. Trots att vi var helt överens om att det är så vi måste göra, och trots att vi satt bredvid varandra och kunde dubbelkolla saker precis hur mycket som helst var det verkligen sjukt svårt.

Även om vi är vana att involvera andra i våra texter (och vice versa) så är det här helt nytt för oss båda. Vi är vana att diskutera och kommentera andras texter, men att SKRIVA i dem. Det känns fortfarande som något väldigt förbjudet. Lite samma känsla som att gå naken mitt i stan, eller smita iväg från en middagsbjudning och krypa ner i en främmande persons säng. Inte för att jag har erfarenhet av vare sig det ena eller det andra, men jag tror ni fattar. Det är någonting man bara inte gör. Men nu gör vi det. Samtidigt som det är svårt är det otroligt kul, och det viktigaste: texten blir bättre. Den blir sin egen. Jag tycker fortfarande att det tar emot att börja ändra i stycken som Linda har skrivit, men jag gör det ändå. Och i de textstycken som flyter på bäst har jag redan tappat kollen på exakt vem som har skrivit vad.

Nu skriver vi tillsammans, fast på helt olika ort. Alldeles nyss plingade det till i min dropbox (hej, internet) och jag kan se att en av våra projektfiler uppdaterades i morse. Linda har skrivit idag! Det är faktiskt extremt peppande, för nu kan ju inte jag vara sämre.  Det här med skrivarvänner alltså, det är himla fint.

Här är jag idag: