Det var länge sedan jag sist var här, fyra år nästan. Ändå lever den, på sitt lilla sätt, bloggen. Andra är nämligen här, även när jag inte är det. Faktum är att bloggen blir läst mycket mer nu än när jag var som mest aktiv för några år sedan. Framför allt är det min versmåttsskola som blir läst. Eftersom länkar och klick lämnar spår vet jag också något litet om vilka som läser den.
Jag vet att flera skrivkurser på universitetsnivå länkar till min blogg, flera folkhögskolor också. En del av mig önskar att jag vetat att det var så det skulle bli, så att jag kunnat lägga lite mer tid och tanke på de svagaste inläggen, läst igenom ett varv till, hittat fler och bättre exempel, skrivit om och förbättrat. En annan del av mig är glad att jag inte visste, för om jag vetat kunde jag mycket väl ha fått en sådan prestationsångest att det inte hade blivit någon versmåttsskola alls, åtminstone inte än på ett par år. Även om den inte är perfekt så är det trots allt roligare med en versmåttsskola som finns än en som inte finns.
Jag vet att högstadie- och gymnasieelever skickas hit av sina lärare för att lära sig om rytm och rim, om versfötter och versmått. Några av dem skriver nämligen till mig. En del för att de är specialintresserade och vill lära sig mer, en del för att de tycker att det är svårt och vill ha hjälp. Dem har jag mejlat med ibland, det har varit fint varenda gång. Några mejl har jag missat, för det här är som sagt en rätt så bortglömd blogg. Om ditt mejl var ett av dem som inte fick något svar, så förlåt. Försök gärna igen, så försöker jag svara. Ett par elever har också skrivit till mig för att uttrycka sin förundran över hur någon enda människa kan ha ett så ofattbart tråkigt liv att hon ägnar sig åt att skriva om något så obskyrt som poesi, poesi på vers dessutom. De kan ha en viss poäng kan jag tycka, även om de i grunden har fel: mitt liv är långt ifrån tråkigt. Men lite nördigt är det onekligen.
Några som mejlar har läst andra inlägg också, och skriver till mig om tankar de fått av att läsa mina. Det gör mig lika glad varje gång, det är som att få en vackert inslagen present av en främling en helt vanlig tisdag. Varje gång det händer tänker jag att jag skulle vilja skriva här igen och det kanske jag gör lite då och då. Det är inte det att jag inte har något mer att säga. Det är bara det att det liv som ville levas plötsligt tog överhanden över de ord som ville skrivas. Så måste det få vara ibland.
Lugn. Det ordnar sig. 