Många har hört av sig och varit nyfikna på min fantastiska skrivgrupp. Därför tänkte jag den här veckan skriva en serie inlägg och berätta lite mer om oss, till exempel hur vi träffades och hur vi arbetar. Fråga gärna om det är något särskilt du vill veta. Om du vill läsa tidigare inlägg som har med skrivgruppen att göra så finns de här.
De flesta av oss träffades på fördjupningskursen på skrivarlinjen på Tärna folkhögskola läsåret 2007/2008. Några av oss hade också gått grundkursen året innan. Fördjupningskursen var en distansutbildning som kunde läsas på hel- eller halvfart, vilket som passade bäst. Var och en jobbade på med sina egna projekt, i sin egen takt.
Två eller tre gånger varje termin var det skrivträff. Vi tog vårt pick och pack och åkte till Tärna utanför Sala för en helg med vacker miljö och god, färdiglagad (men ack så dyr) mat. En enda sak stod på agendan; att ge varandra respons på det vi hade skrivit. Mellan träffarna höll vi kontakt med varandra via ett internetforum. Där skrev vi både om vardagliga saker och sådant som rörde skrivandet. Succesivt lärde vi känna varandra lite mer.
Träffarna var lika inspirerande varje gång. Det var härligt att kunna prata om skrivprocessen med andra som var med om andra sak, givande att få kommentarer på sina egna texter och spännande att se de andras berättelser växa fram. När året gick mot sitt slut var vi flera som kände att det här går inte. Hur ska vi klara oss utan det här fantastiska som vi har vant oss vid? Vi kan väl inte bara sluta?
Vi gjorde ett upprop och upptäckte att vi var flera som kände likadant. Vi bestämde att vi skulle försöka hålla kontakten, och vi sa: vi hörs av i höst. Jag tror inte att så många trodde att det faktiskt skulle gå. Det är ju sådant man säger så ofta, det hör liksom till. Det går inte att säga ”hejdå, ha det så bra i resten av livet”. Man säger ”hejdå, vi ses”. Oftast går det inte, men vi lyckades. Vi fortsatte. Vad det berodde på ska jag skriva om imorgon.
Ironiskt nog la Tärna ner skrivarlinjen några år efter att vi slutat, med motiveringen att distanskurser ”inte skapar möten mellan människor”. De skulle bara veta.
Såhär fint är det på Tärna. Bilden är lånad från folkhögskolans facebooksida.
Lugn. Det ordnar sig. 
Kul att få höra om din skrivgrupp och vad bra att ni faktiskt gjorde mer än ”vi ses i höst”. För man behöver sina sammanhang, tycker jag.
Ja, man gör ju det. 🙂
Åh, jag håller med dig! De skulle bara veta vad de är med och skapar. Jag gick en kurs på Wiks folkhögskola med liknande upplägg, och vi håller också kontakten fortfarande, ungefär en gång per halvår. Det är så värdefullt att träffa andra som också älskar och skriva, och har man bara hittat varandra är det fantastiskt om det kan hålla i sig.
Så kul att ni också har fortsatt träffas! 🙂 Hur var kursen på Wik?
Det är underbart att vara med i en grupp av den här typen.
Ska bli jätteroligt läsa vidare om det du berättar. 😀
Ja, det är det verkligen.