För någon vecka sedan skrev jag om vikten av att skriva av lust, eller kanske snarare, att inte få dåligt samvete när man inte skriver. Jag känner att ett förtydligande är på sin plats. Här kommer det alltså.
Jag tror inte på gudomlig inspiration. Eller rättare sagt; jag tror inte på att vänta på att en sådan ska komma. För mig är det så att lusten att skriva, liksom berättelserna, kommer när jag faktiskt skriver. Gärna regelbundet. Helst varje dag. Jag har alltså inga planer på att bara vänta, det var inte så jag menade. Det jag ville säga var väl att det finns olika sorters o-skrivande. När man inte skriver och man bara borde skärpa sig och sätta sig framför datorn. Och när man inte skriver för att det faktiskt inte går.
Just nu är jag inne i en period när det är svårt. Jag jobbar oerhört mycket, ofta ungefär tolv timmar om dagen, och det händer en hel del annat i livet, utöver skrivandet. Ibland hittar jag tid när jag tycker att jag skulle kunna skriva, jag sätter mig ner med ett anteckningsblock eller ett dokument i datorn, men det hjälps liksom inte. Jag är helt enkelt för trött. Trött i formuleringshjärnan, trött i struktureringshjärnan. Jag längtar efter att orka, efter att starta upp ett nytt projekt och driva det framåt, men just nu gör jag inte det.
För mig är det de två sakerna som skapar skrivlust och inspiration. Dels ork och energi, dels att sätta sig ner och faktiskt göra det. Och mitt bästa knep för att komma i stämning, det är att cykla.
![20130822_183304_2[1]](https://lugndetordnarsig.files.wordpress.com/2013/09/20130822_183304_21.jpg)
Lugn. Det ordnar sig. 
Var sak har sin tid. Fokusera på det som behöver uppmärksamhet så kommer skrivarnerven att verka i det undermedvetna. När den är tillräckligt laddad kommer den ge sig till känna, det brukar vara så den fungerar. Och då har man plötsligt lust på köpet.
Håll ut och sköt om!
/Anna
Tack!
Jamen exakt! I perioder när det är mycket annat runtom, inte fasen finns det ork att skriva då. Och när man väl har orken, ja, då när man kan sitta regelbundet och skriva, då finns lusten där. Ivern att få hålla på. Kan så känna igen mig i det du säger. Utom möjligen att jag inte cyklar, utan kanske hellre går. Men det är en mindre grej. Under de där perioderna av mycket, då skriver jag bara ord, nån idé. För att det är vad som finns just då, inget mer. Ändå, det kan vara så frustrerande. Man vill ju. Men som du säger formulerings- och struktureringshjärnan är inte med. Jag hoppas att du snart har mer tid och ork för regelbundenheten. Men så länge det inte finns, cykla på du.
Ja vara ute och gå funkar fint det med. Kanske ska jag bara försöka vara glad åt de där enstaka orden och ideerna, fast det känns så futtigt mot allt jag skulle vilja göra. En fångad tanke är trots allt bättre än ingen.
Jag känner också igen det där. Inte ens när man tycker sig ha en idé eller en bra början, så går det. Trots att man kanske rent av, till och med, sitter där med händerna i högsta hugg – men nere! Det blir stopp och svart och tomt.
Men jag liter på att det kommer tillbaka igen, och blir kanske ännu bättre än det man presterat tidigare. Man ska bara få undan vissa andra saker först.
Och det är just det där ”ska-bara” som man inte borde ha, efter vad det sägs. 😉 Och om det är en undanflykt så är det så. Men om det faktiskt inte går skriva trots försök!!!
Då får man ge sig ut att cykla eller promenera.
Fint att du kan lita på att det kommer tillbaka! Det tycker jag är lika svårt varje gång… Har du något knep? 😉
Nej! Inte nåt sånt där konkret att man gör nåt visst.
Men jag vet ju vad jag kan, och hur underbart det är att skriva. Hur jag kan hamna i flow och skriva så jag får gåshud.
Och sen tänker jag att om det är meningen att jag ska skriva så kommer jag också att göra det – när jag och tiden är mogen för det och allt lagts på plats och jag vet vad jag ska skriva om. 😉
Så det är väl nån sorts tillit och förtröstan antar jag.
Att ens tänka motsatsen vore för deprimerande.
Tillit tror jag är pecis på pricken vad det handlar om. Så klok du är. Tyvärr är det just det där med tillit som jag tycker är så svårt…
Ja ibland är det jättesvårt! Särskilt om det kommer annat i livet som trycker ner en. Men man får försöka poppa upp igen!
Att vara trött och skriva funkar inte för mig heller. Du får passa på att vila mycket mellan dina långa arbetspass, så du får tillbaka orken. Och cykla är alltid befriande, om man inte har punka som jag råkar ha på min just nu.
Det försöker jag göra. Jobbigt med punka! Hoppas du snart har en hel cykel igen!
Kanske lika bra att tillåta dig att ha lite skrivarsemester nu, alltså semester från skrivandet. Och sedan efter skrivarträffen, när du får tillbaka ditt manus, då finns kanske kraft och inspiration till att ta tag i det igen. Så det bästa du kan göra nu är kanske att icke-skriva, jobba undan allt annat så länge. Annars kanske du sitter där med två skrivprojekt när ditt manus kommer tillbaka, vilket genererar dubbel stress. Jag tror på det där med att icke-skriva en period. Men jag har börjat inse att det kanske är bra med ett slutdatum på den perioden, för den har en förmåga att förlänga sig själv…
Så är det nog. Det var bara det att jag hade någon slags föreställning om att jag skulle sätta igång med en massa saker i mellanperioden, jag längtade efter det. Men snart har jag ju era kommentarer att ta tag i, det ser jag fram emit. 🙂
Ibland finns orken inte där så kanske kroppen försöker säga en något 🙂
Jag har slutat att få dåligt samvete för mina icke skrivar perioder, de kan bli långa ibland 🙂 ta hand om dig, texten försvinner inte ifrån dig.
Ja, så är det nog. Jag övar mig på att inte ha dåligt samvete. Grattis till att du redan kan! 🙂