Utmaning: publicera en dikt

Skriviver-Linda har utmanat alla som vill som skriver, eller någon gång har skrivit, poesi att posta en dikt på sin blogg. Jätterolig idé, och jag vill naturligtvis vara med. Däremot känner jag mig inte mogen att publicera något av det jag skrivit nyligen. Det råkade bli ganska privat, så jag vill vara säker på att det är bra innan jag visar upp det för alla. Därför räknar jag mig i det här fallet till skaran som skrev poesi förut, och har rotat i några mycket gamla och dammiga byrålådor.

Jag tänkte ta tillfället i akt att komma ut som en sucker för obskyra versmått. Jag har säkert skrivit om det vid något tidigare tillfälle, men bara för att vara tydlig: jag ÄLSKAR versmått. Det är nästan så att ju konstigare de är, desto mer tycker jag om dem. (Men bara nästan.)

Ett av mina favoritversmått under gymnasietiden heter pantoum. En pantoum består av ett fritt antal fyrradiga strofer som rimmar abab (dvs första och tredje raden rimmar på varandra, andra och fjärde raden rimmar på varandra). Radernas rytm kan man välja själv, men rytmen ska vara konsekvent genom hela dikten. So far, inga konstigheter. Men det som gör en pantoum till just en pantoum, och det som jag tycker är så fantastiskt, är att alla rader i dikten (utom en) återanvänds. Rad två och fyra i första strofen återanvänds som rad ett och tre i andra strofen, rad två och fyra i andra strofen blir rad ett och tre i tredje strofen osv. Sedan ska man på något vis lyckas slingra sig tillbaka till början, så att diktens sista rad är identisk med den första.

På gränsen till för nördigt, tycker många. Jätteroligt, tycker jag. Det är en sådan kul utmaning det här att alla rader måste passa i två olika sammanhang rent innehållsmässigt. (Men jag ska tillägga att jag nuförtiden både uppskattar och själv skriver helt obunden poesi. Också :-))

Här kommer alltså lite tonårsångest på synnerligen bunden vers anno sommaren 1998 (eller möjligen 1997).

När tankarna hjälplöst irrar
likt vinden i byig april
och allt som jag ser förvirrar
vad hjälper det då att jag vill?

Likt vinden i byig april
så flyr svaren undan min fråga.
Vad hjälper det då att jag vill,
vill vara och veta och våga?

Så flyr svaren undan min fråga
som drömmen när dagen gryr.
Vill vara och veta och våga,
men alltihop gör mig yr.

Som drömmen när dagen gryr
lämnar orden en värme kvar.
Men alltihop gör mig yr,
vill gömma mig, ensam, men var?

Lämnar orden en värme kvar?
Dina ord om kärlek och tro.
Vill gömma mig, ensam, men var?
Vill bara ha lugn och ro.

Dina ord om kärlek och tro!
Jag trodde vi bara var vänner.
Vill bara ha lugn och ro.
Vet inte alls vad jag känner.

Jag trodde vi bara var vänner
och jag grubblar tills ögonen stirrar.
Vet inte alls vad jag känner
när tankarna hjälplöst irrar.

2013-08-22 18.16.35

2 reaktioner på ”Utmaning: publicera en dikt

  1. Wow! Otroligt imponerande just med de där återkommande raderna, måste vara jättesvårt att få till. Känns som lite tonårsångest av den typen jag verkligen kan relatera till 🙂

    • Tack! Det där återanvändandet är svårast till en början, man kommer in i det efter ett tag och börjar nästan automatiskt leta efter dubbeltydiga rader och se mönster i hur betydelsen skiftar. Till exempel blir andra halvan av en vanlig mening (jag är helt värdelös på satslära, så jag har inte de rätta orden, bisats kanske?) hamnar först (och blir huvudsats?) så faller det sig väldigt naturligt att gå från påstående till fråga (vilket jag i den här dikten använt med raden ”lämnar orden en värme kvar”).

      Det svåraste med att skriva på bunden vers (oavsett vilken) tycker jag är att inte frestas att kompromissa med äkta känsla. Alltså att ta med ett ord eller en rad bara för att den passar i formen, och inte för att det var precis det jag ville säga. Även om den här dikten i stort fångar det jag kände just då, så har jag ju hemfallit åt flera schablonformuleringar, för att det råkade passa. Och jag kan inte med ärlighet säga att varje rad motsvarar något jag kände just då.

      När jag skriver på bunden vers nuförtiden är det det jag övar mig på: att inte kompromissa med äktheten, bara för att det råkar passa med formen. Supersvårt! Men i efterhand alltid värt det. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s