Gestaltning i tre steg

Gestalta, får vi hela tiden höra. Show don’t tell. Jag har funderat oerhört mycket över vad bra gestaltning egentligen är de senaste tio-femton åren. Jag tycker att jag precis har börjat fatta grejen. (Antagligen kommer jag fortsätta att fundera på det här hela livet, och hela tiden känna att jag precis har börjat fatta grejen.)

På ett plan är det väldigt enkelt. Gestaltning innebär att inte tala om att någonting händer, tex ”hon blev ledsen”, utan istället få läsaren att själv tänka: ”aha, hon blev ledsen”. Det behöver inte nödvändigtvis vara i form av en medveten tanke, men läsaren ska förstå vad som händer utan att det sägs rakt ut. Så långt inga konstigheter. Men hur gör man?

Med tanke på hur enormt mycket det pratas om gestaltning på skrivkurser, i skrivhandböcker och skrivande människor emellan tycker jag det är anmärkningsvärt hur lite som egentligen sägs om vad som blir bra gestaltning och varför. Jag har försökt bena ut det här för mig själv, och skulle vilja dela resultatet med er så långt jag har kommit just nu.

En av de saker som gjort begreppet gestaltning svårgreppbart för mig är att vi traditionellt pratar om det som en enda sak, trots att det innehåller flera från varandra oberoende steg, där varje steg kan genomföras på en mängd olika sätt. Jag tänker på gestaltning som en process i tre steg, där varje steg bygger på det föregående.

GESTALTNING I TRE STEG

Steg 1: Vad är det som ska gestaltas?
En förutsättning för att kunna gestalta någonting bra är förstås att man vet vad det är man vill gestalta och för att kunna göra det måste man ha koll på sina karaktärer. Man måste kunna ge ett trovärdigt svar på frågan: hur skulle den här karaktären reagera i den här situationen? Detta är en vetenskap i sig. (Läs till exempel Skriviver-Lindas utmärkta inlägg om hur man skapar trovärdiga karaktärer.)

Om man misslyckas redan i det här steget kommer den som läser eller ger respons antagligen inte att klaga på att gestaltningen är dålig. Författaren kommer istället att få kommentarer av typen ”jag förstår inte varför han gjorde så”, ”det här känns inte helt rimligt” eller ”den här texten har vissa trovärdighetsproblem”. Ändå är det här ett helt nödvändigt steg för att senare kunna gestalta.

Det svåraste här tycker jag är att inse att det redan i det här steget rör sig om ett urval. Verkliga livet är alltid mer komplext än vi kan förmedla i en text. Rena, starka känslor är i verkligheten ganska sällsynta. Hur ofta känner vi glädje utan tillstymmelse till rädsla, kontrollbehov eller leda? Sorg helt utan skuld? osv. I verkligheten är varje känsla uppblandad med inte en eller två, utan massor av andra känslor, hela tiden. (Och det är väl därför det tar så lång tid att bearbeta känslor i verkliga livet, för att man först måste sortera ut vad det är man har att deala med. Nåja, det var en parentes.)

I texten däremot måste vi välja. Vi måste välja en känslomässig reaktion att gestalta, möjligen ytterligare en att blanda upp med. Försöker man göra mer än så på en gång blir det rörigt. Vill man gestalta tvetydiga känslor och problematisera en karaktärs reaktioner (och det tycker jag man ska!) får man göra det genom att först gestalta en känsla, sedan en annan; inte genom att försöka gestalta femton känslor på en gång. Texten är alltid ett urval, ett utsnitt av livet, inte hela livet. Men det gör det ju bara ännu viktigare att vi väljer precis rätt känslor och reaktioner att lyfta fram.

Steg 2: Hur skulle detta kunna gestaltas?
Det är detta steg vi normalt pratar om som gestaltning. Om vi har konstaterat att vi vill gestalta att en viss karaktär blir ledsen, hur skulle vi kunna göra det i den här specifika scenen? Här finns en mängd olika möjliga vägar och uttryckssätt. Karaktärens fysiska reaktioner (tex att få en klump i halsen), karaktärens tankar (tex ”varför sa hon så?”). Det går att gestalta genom rumslig förankring, (tex genom att låta karaktären lägga märke till negativa miljöelement, alternativt irritera sig på positiva miljöelement). Det går att gestalta känslor i dialog, eller genom handlingar. Det är också fullt möjligt att gestalta olika känslor genom att låta karaktären INTE lägga märke till saker som hen normalt skulle lägga märke till. Osv. osv. i all oändlighet. Det finns hur många sätt som helst.

Ibland kan vi ägna en hel scen åt en enda karaktärs känslor. Då kanske vi behöver fläska på med allt vi har, det ovanstående och lite till. Men det är inte alltid det är så. Vissa scener ska vara mer actionfyllda, men behöver ändå innehålla träffsäker gestaltning. Då blir det återigen fråga om att göra ett urval. (Och poesi, som jag håller på med just nu, ska vi bara inte tala om. Där handlar det verkligen om att säga så mycket som möjligt med väldigt få ord.)

Rätt ofta nöjer vi oss med att hitta ETT sätt som funkar. Det är också så jag har fått lära mig att utvärdera gestaltning: att titta på den gestaltning som finns och fundera över om den fungerar eller inte. Funkar det så är det bra, tillräckligt bra. Om inte så inte. Det här tycker jag känns lite otillfredsställande. Om vi nöjer oss med ett sätt, vilket som helst bara det funkar, då introducerar vi ett mått av slumpmässighet och slentrian i gestaltningen av texten. Och det trots att vi mycket väl vet att gestaltningen är bland det viktigaste av allt när vi skriver.

Jag vill inte nöja mig med ett sätt som funkar. Jag vill medvetet kunna välja det sätt som jag tror är bäst för texten som helhet. I och med det närmar vi oss nästa steg, som jag har valt att kalla meta-gestaltning.

Steg 3: Meta-gestaltning
Vilket av flera möjliga sätt att gestalta som är det ”bästa” tror jag beror av många saker. I vart fall minst två, nämligen:

1) hur har jag valt att gestalta andra omkringliggande situationer och
2) vad vill jag uppnå med boken som helhet.

Sammansättningen av bokens (eller textens) olika gestaltningar kommer säga någonting till läsaren, i sin tur gestalta något mer än de gör var och en för sig. (Därav min hemmasnickrade term metagestaltning. Om någon av er som läser kan mer än jag och har träffat på liknande resonemang någon annanstans får ni jättegärna dela med er om vad det här heter ”på riktigt”.)

Det är här jag tycker att det börjar bli riktigt spännande. Återigen finns tusen och åter tusen vägval och variationsmöjligheter. En övervikt av tankegestaltning kan skapa en lätt klaustrofobisk känsla av att vara fast i sitt eget huvud, eller användas för att mejsla fram en förhållandevis egocentrerad karaktär. Många kroppsliga gestaltningar kan skapa en sinnlig text. Genom att använda samma typ av gestaltningsmönster i två olika situationer kan vi få läsaren att associera dessa situationer med varandra utan att behöva säga det osv.

Där det finns möjligheter finns det givetvis också fallgropar. Att använda samma typ av gestaltning alltför ofta kan ge läsaren en känsla av upprepning, eller av att texten är endimensionell. Att variera gestaltningen enligt samma mönster hela tiden skapar en känsla av förutsägbarhet.

Jag har börjat tänka på steg 2 som ett slags research. Ju mer jag vet desto bättre. Jag behöver inte använda allt jag vet, tvärtom. För att kunna välja ut precis rätt sätt att gestalta behöver jag veta mer än det som till slut kommer att synas i texten. Jag vill inte påstå att jag behärskar det här med metagestaltning än (som sagt, jag har precis börjat fatta grejen). Men en sak är jag säker på. Det är genom väl fungerande metagestaltning som texten lyfter, börjar dansa.

Så ungefär tänker jag. Säkert finns det steg 4, 5 osv. också, men de ber jag att få återkomma till om några år. Dit har inte jag kommit i min förståelse än.

Hur tänker ni kring gestaltning?