Gestaltning i tre steg

Gestalta, får vi hela tiden höra. Show don’t tell. Jag har funderat oerhört mycket över vad bra gestaltning egentligen är de senaste tio-femton åren. Jag tycker att jag precis har börjat fatta grejen. (Antagligen kommer jag fortsätta att fundera på det här hela livet, och hela tiden känna att jag precis har börjat fatta grejen.)

På ett plan är det väldigt enkelt. Gestaltning innebär att inte tala om att någonting händer, tex ”hon blev ledsen”, utan istället få läsaren att själv tänka: ”aha, hon blev ledsen”. Det behöver inte nödvändigtvis vara i form av en medveten tanke, men läsaren ska förstå vad som händer utan att det sägs rakt ut. Så långt inga konstigheter. Men hur gör man?

Med tanke på hur enormt mycket det pratas om gestaltning på skrivkurser, i skrivhandböcker och skrivande människor emellan tycker jag det är anmärkningsvärt hur lite som egentligen sägs om vad som blir bra gestaltning och varför. Jag har försökt bena ut det här för mig själv, och skulle vilja dela resultatet med er så långt jag har kommit just nu.

En av de saker som gjort begreppet gestaltning svårgreppbart för mig är att vi traditionellt pratar om det som en enda sak, trots att det innehåller flera från varandra oberoende steg, där varje steg kan genomföras på en mängd olika sätt. Jag tänker på gestaltning som en process i tre steg, där varje steg bygger på det föregående.

show dont tell

GESTALTNING I TRE STEG

Steg 1: Vad är det som ska gestaltas?
En förutsättning för att kunna gestalta någonting bra är förstås att man vet vad det är man vill gestalta och för att kunna göra det måste man ha koll på sina karaktärer. Man måste kunna ge ett trovärdigt svar på frågan: hur skulle den här karaktären reagera i den här situationen? Detta är en vetenskap i sig. (Läs till exempel Skriviver-Lindas utmärkta inlägg om hur man skapar trovärdiga karaktärer.)

Om man misslyckas redan i det här steget kommer den som läser eller ger respons antagligen inte att klaga på att gestaltningen är dålig. Författaren kommer istället att få kommentarer av typen ”jag förstår inte varför han gjorde så”, ”det här känns inte helt rimligt” eller ”den här texten har vissa trovärdighetsproblem”. Ändå är det här ett helt nödvändigt steg för att senare kunna gestalta.

Det svåraste här tycker jag är att inse att det redan i det här steget rör sig om ett urval. Verkliga livet är alltid mer komplext än vi kan förmedla i en text. Rena, starka känslor är i verkligheten ganska sällsynta. Hur ofta känner vi glädje utan tillstymmelse till rädsla, kontrollbehov eller leda? Sorg helt utan skuld? osv. I verkligheten är varje känsla uppblandad med inte en eller två, utan massor av andra känslor, hela tiden. (Och det är väl därför det tar så lång tid att bearbeta känslor i verkliga livet, för att man först måste sortera ut vad det är man har att deala med. Nåja, det var en parentes.)

I texten däremot måste vi välja. Vi måste välja en känslomässig reaktion att gestalta, möjligen ytterligare en att blanda upp med. Försöker man göra mer än så på en gång blir det rörigt. Vill man gestalta tvetydiga känslor och problematisera en karaktärs reaktioner (och det tycker jag man ska!) får man göra det genom att först gestalta en känsla, sedan en annan; inte genom att försöka gestalta femton känslor på en gång. Texten är alltid ett urval, ett utsnitt av livet, inte hela livet. Men det gör det ju bara ännu viktigare att vi väljer precis rätt känslor och reaktioner att lyfta fram.

Steg 2: Hur skulle detta kunna gestaltas?
Det är detta steg vi normalt pratar om som gestaltning. Om vi har konstaterat att vi vill gestalta att en viss karaktär blir ledsen, hur skulle vi kunna göra det i den här specifika scenen? Här finns en mängd olika möjliga vägar och uttryckssätt. Karaktärens fysiska reaktioner (tex att få en klump i halsen), karaktärens tankar (tex ”varför sa hon så?”). Det går att gestalta genom rumslig förankring, (tex genom att låta karaktären lägga märke till negativa miljöelement, alternativt irritera sig på positiva miljöelement). Det går att gestalta känslor i dialog, eller genom handlingar. Det är också fullt möjligt att gestalta olika känslor genom att låta karaktären INTE lägga märke till saker som hen normalt skulle lägga märke till. Osv. osv. i all oändlighet. Det finns hur många sätt som helst.

Ibland kan vi ägna en hel scen åt en enda karaktärs känslor. Då kanske vi behöver fläska på med allt vi har, det ovanstående och lite till. Men det är inte alltid det är så. Vissa scener ska vara mer actionfyllda, men behöver ändå innehålla träffsäker gestaltning. Då blir det återigen fråga om att göra ett urval. (Och poesi, som jag håller på med just nu, ska vi bara inte tala om. Där handlar det verkligen om att säga så mycket som möjligt med väldigt få ord.)

Rätt ofta nöjer vi oss med att hitta ETT sätt som funkar. Det är också så jag har fått lära mig att utvärdera gestaltning: att titta på den gestaltning som finns och fundera över om den fungerar eller inte. Funkar det så är det bra, tillräckligt bra. Om inte så inte. Det här tycker jag känns lite otillfredsställande. Om vi nöjer oss med ett sätt, vilket som helst bara det funkar, då introducerar vi ett mått av slumpmässighet och slentrian i gestaltningen av texten. Och det trots att vi mycket väl vet att gestaltningen är bland det viktigaste av allt när vi skriver.

Jag vill inte nöja mig med ett sätt som funkar. Jag vill medvetet kunna välja det sätt som jag tror är bäst för texten som helhet. I och med det närmar vi oss nästa steg, som jag har valt att kalla meta-gestaltning.

Steg 3: Meta-gestaltning
Vilket av flera möjliga sätt att gestalta som är det ”bästa” tror jag beror av många saker. I vart fall minst två, nämligen:

1) hur har jag valt att gestalta andra omkringliggande situationer och
2) vad vill jag uppnå med boken som helhet.

Sammansättningen av bokens (eller textens) olika gestaltningar kommer säga någonting till läsaren, i sin tur gestalta något mer än de gör var och en för sig. (Därav min hemmasnickrade term metagestaltning. Om någon av er som läser kan mer än jag och har träffat på liknande resonemang någon annanstans får ni jättegärna dela med er om vad det här heter ”på riktigt”.)

Det är här jag tycker att det börjar bli riktigt spännande. Återigen finns tusen och åter tusen vägval och variationsmöjligheter. En övervikt av tankegestaltning kan skapa en lätt klaustrofobisk känsla av att vara fast i sitt eget huvud, eller användas för att mejsla fram en förhållandevis egocentrerad karaktär. Många kroppsliga gestaltningar kan skapa en sinnlig text. Genom att använda samma typ av gestaltningsmönster i två olika situationer kan vi få läsaren att associera dessa situationer med varandra utan att behöva säga det osv.

Där det finns möjligheter finns det givetvis också fallgropar. Att använda samma typ av gestaltning alltför ofta kan ge läsaren en känsla av upprepning, eller av att texten är endimensionell. Att variera gestaltningen enligt samma mönster hela tiden skapar en känsla av förutsägbarhet.

Jag har börjat tänka på steg 2 som ett slags research. Ju mer jag vet desto bättre. Jag behöver inte använda allt jag vet, tvärtom. För att kunna välja ut precis rätt sätt att gestalta behöver jag veta mer än det som till slut kommer att synas i texten. Jag vill inte påstå att jag behärskar det här med metagestaltning än (som sagt, jag har precis börjat fatta grejen). Men en sak är jag säker på. Det är genom väl fungerande metagestaltning som texten lyfter, börjar dansa.

Så ungefär tänker jag. Säkert finns det steg 4, 5 osv. också, men de ber jag att få återkomma till om några år. Dit har inte jag kommit i min förståelse än.

Hur tänker ni kring gestaltning?

17 reaktioner på ”Gestaltning i tre steg

  1. Ping: Karaktärens psykologiska gestaltning | Skriviver

  2. Jag har känt samma förvirring kring vad jag borde göra med detta eviga gestaltande-begrepp. Jag läser böcker som består av allt från dåliga gestaltningar till lysande. Jag har försökt härma de bra för att hitta en egen väg och har funderat på varför det är en dödssynd att låta någon icke-gestaltning slinka med i en text om man i övrigt gestaltar enligt konstens alla regler… Bäst blir nog mina gestaltningar när jag inte ens tänker på att jag gör dem. En scen där oro, rädsla och chock skulle få plats omarbetades sönder, just för att gestaltningen brast. Vet fortfarande inte om jag är nöjd… Men låter testläsare ta del av manuset, så jag får se vad feedbacken blir 🙂

    • Jag håller med dig om att just gestaltning tenderar att bli allra bäst när det kommer naturligt. Kruxet är ju att det sällan är så att helt manus blir perfekt på en gång. 😉 Det här är sådana tankar som jag tänker när jag redigerar/analyserar sådant som ännu inte sitter som en smäck. Då tycker jag att det är skönt att ha någon slagt strategi för vad jag ska titta efter.

      Men ja, testläsare är verkligen guld i sådana lägen. Hoppas du får bukt med din krånglande scen!

  3. Till att börja med tänker jag inte lika mycket 😉 Men rent allmänt skriver jag texten i flera lager. Fört ett ogestaltat – ”Hon kände sig ledsen och undrade varför han sade så” som så småningom blir nåt liknande ”Ögonen sved. Varför sade han så?” Jag ser det som att man kommer närmare och närmare karaktären för varje omskrivning och det är ofta ord som ”kände” ”undrade” och ”tänkte” som skapar distans och som jag vill få bort för att bli mer omedelbar.

    Men det gäller ju perspektivpersonen. Andra personer får man ju mer låta dra näven i bordet eller vända bort blicken och sånt.

    Och jag tror inte man måste gestalta allt. Någon kan helt enkelt få bli glad eller förvånad över presenten. Annars är det nog risk för att det blir odrägligt.

    • Haha, ja det kan nog hända att jag teoretiserar mer än de flesta. 🙂 Och det är just i de lägena när jag redigerar som jag tänker så här, inte när jag skriver utkast.

      Jag håller helt med dig om att man inte behöver gestalta allting, hela tiden. Det här inlägget var synnerligen färgat av var jag befinner mig i min skrivprocess just nu; redigering av diktsamling. För i poesi finns det ju inte så mycket utrymme att inte gestalta. Eller jo, utrymme finns det väl, men det blir ganska menlöst om det inte är gestaltande på åtminstone de flesta ställena.

  4. Jätteintressant Liv! Det skulle vara spännande om du kunde ge några exempel ur böcker där du tycker att gestaltningen är som bäst.
    Jag håller med Manuskt, att man kommer närmare och närmare karaktären för varje omskrivning. I början ser jag inte skogen för alla trän, jag måste sätta mig in i varje scen om och om igen.

    • Tack Eva! Det är en jättebra idé. Jag ska absolut ta några mer konkreta exempel först, men jag måste läsa om ett par böcker först och kolla att det verkligen är som jag tror. De här funderingarna är rätt nya för mig och de exempel jag tänker på är böcker jag läste för flera år sedan. Alltså vill jag dubbelkolla. Men jag återkommer så småningom med exempel i ett särskilt inlägg.

      Och ja, det är likadant för mig, att jag skriver mig närmare och närmare mina karaktärer.

  5. Å vad glad jag är att du delar med dig av de här funderingarna! För mig kommer gestaltning så himla naturligt ibland, och då märker jag knappt att jag gör det, medan det vid andra tillfällen känns helt omöjligt – och då hjälper det inte hur mycket jag tänker på det, jag bara liksom låser mig. Så det är suveränt att läsa dina funderingar, det kan nog vara till stor hjälp att ha det här ”metatänket” runt gestaltning när man märker att det inte fungerar.

    Jag älskar att du säger att du inte vill nöja dig med ett sätt som fungerar. Det skriver jag verkligen under på! Jag vill också medvetet kunna välja det som jag tror är bäst för texten som helhet! Det är ju det allt går ut på när man försöker lära sig skrivandets hantverk – att inte lämna så mycket åt slumpen. Jag undrar varför det verkar finnas så lite skrivet om gestaltning, trots att det är det som är det kanske allra svåraste att lära sig. Men det kanske är just det som är problemet?

    • Ja, det bästa är ju när det kommer naturligt. Det svåra (och det som fått mig att börja tänka i de här banorna) är hur man ska angripa det hela de gånger det inte kommer naturligt. Utan att fastna i att göra likadant varje gång.

      Jag tror att du har rätt i att det inte skrivs så mycket om gestaltning just för att det är svårt. Och väldigt situationsberoende. Det går ju inte att ge recept på gestaltningar som funkar i alla lägen. Eller så går det visst. Vi får fundera vidare på det här… 🙂

  6. Hmm, en annan meta-dimension av det hela som jag kom att tänka på här, men som jag inte tänkt igenom riktigt än men väljer att nämna det ändå, är det här med var man lägger fokus när man konstruerar en gestaltning. Om man lägger fokus på sin karaktär, och på manuset och så, eller om man lägger fokus på läsaren. Vilka ord är det som gör att läsaren känner det jag vill att den ska känna vid just det aktuella stycket?

  7. Oftast så gestaltar jag bara. Utan attriktigt fundera på det medan jag skriver. Men sen funderar jag. Och stryker vid onödig gestaltning för ibland ska man inte visa utan berätta. Men när man behöver övertyga någon då ska det gestaltas. Det är som med uttrycket gör som jag säger inte som jag gör. Alltså görandet är mer övertygande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s