Vad jag inte kan

För någon månad sedan, när jag var mitt uppe i julkalendern, skrev Fredrik Frängsmyr det här mycket läsvärda inlägget på Debutantbloggen. Han jämför skrivande med träning och konstaterar att trots att ingen skulle drömma om att komma till exempelvis en fotbollsmatch helt otränad, så verkar många, inklusive han själv, vara helt ok med att enbart skriva i skarpt läge. Det vill säga enbart skriva på projekt med publicering i åtanke utan att öva för övandets skull. Det här fick mig att tänka mycket. Tränar jag mitt skrivande utanför ”matchläge”, och i så fall hur och på vad?

Jag kom fram till att ja, jag tränar faktiskt. Jag gör sällan renodlade skrivövningar, men jag tränar på andra sätt. Mitt viktigaste träningsredskap är faktiskt den här bloggen. I det här sammanhanget fyller den två för mig viktiga syften:

• Mängdträning. Genom att blogga producerar jag text både mer och oftare än jag skulle göra annars. Det är visserligen inte skönlitterär text, och jag använder inte riktigt samma språk här som på andra ställen, men det är ändå text. Den måste flyta någorlunda, varje inlägg måste ha en början, en mitt och ett slut. Och det hjälper faktiskt. När jag är igång med bloggandet är det mycket lättare att komma igång med skrivandet än när jag inte skriver alls. Det här handlar om indirekt träning, grundkondition. Lite på samma sätt man blir en bättre fäktare av att gå ut och springa ett par gånger i veckan, även om det rent tekniskt inte har med varandra att göra.
• Fördjupning. I vissa av mina blogginlägg, om än långt ifrån alla, analyserar jag mer systematiskt olika delar av skrivandet. Därigenom tvingar jag mig själv att tänka färdigt halvtänkta tankar och befästa saker jag har kommit på. Att skriva om olika specifika aspekter om skrivandet får mig också att läsa på ett annat sätt. Om jag till exempel funderar över och bloggar om berättarperspektiv börjar jag titta mer systematiskt efter hur just det är uppbyggt i de böcker jag läser. Sammantaget leder det här till att jag faktiskt lär mig konkreta saker om skrivande som jag inte kunde tidigare, åtminstone inte lika mycket.

Tränar gör jag alltså, kanske inte så ofta eller så mycket som jag borde, men jag gör det. Och jag är väldigt nöjd med att använda bloggen som åtminstone ett av mina träningsredskap. Då återstår frågan: VAD tränar jag egentligen på?

Lite allt möjligt, ser det ut som vid en snabb genomgång av blogghistoriken, men det finns ett system. Jag tenderar att dyka ner i teman och frågeställningar som är relaterade till mina skönlitterära projekt (det vill säga ”matchläget” om man följer idrottsmetaforen). Det har jag hitintills varit nöjd med, men efter att ha läst Fredriks inlägg började jag fundera över om det finns något som jag INTE har tränat på så mycket, fast jag kanske borde. Och jag har alltså kommit fram till att ja, det finns det.

Jag har gjort något som jag tror är väldigt lätt hänt om man tränar lite grann på måfå utan medveten plan; jag har lagt ner mer tid på att träna på sådant som jag redan är relativt bra på än att träna på det jag inte kan. Det är nämligen roligare. Dessutom är det en naturlig konsekvens av att dyka ner i teman som är relaterade till mina mer seriösa skönlitterära projekt. Där är det ju nämligen högst rationellt att fokusera på mina styrkor så mycket som möjligt.

Men för att komma till saken. Det som jag har kommit på att jag inte kan är att bygga en HANDLING.

Det är ingen slump att de tre manus jag jobbat mest med de senaste fem åren är dikter och noveller. Om jag ska vara sträng mot mig själv så kan jag se de här projekten som en enda lång smitning från att behöva göra mig omaket att få till en handling. I diktsamlingar är det ju helt och hållet accepterat att enbart hänge sig åt stämningar och skeenden, utan krav på tydliga scener som ska hänga ihop med varandra. Och mina noveller består med något enstaka undantag av en enda scen (som jag krystat fram under mycken möda), visserligen med en del bakgrundshistoria, men ändå helt utan en riktig handling.

Jag kommer att kunna slutföra alla de projekt jag redan håller på med utan att lära mig det här. De är inte på något sätt beroende av att jag lär mig bygga en handling, eftersom jag har konstruerat dem så att det inte ska vara nödvändigt. Men om jag vill bli en bra all-round-författare, och om jag vill skriva längre prosatexter så småningom, då måste jag bli bättre på det här. Och det vill jag ju.

Alltså kommer jag att nysta vidare i det här; exakt vad det är jag tycker är svårt, och hur jag kan träna för att bli bättre. Jag är väldigt glad att jag har upptäckt den här luckan hos mig själv. Faktum är att jag nästan alltid blir jätteglad när jag kommer på något konkret som jag inte kan. För när jag väl har hittat en sådan lucka är det ju bara att lära sig. Det svåraste är på något vis redan gjort. Så tack så mycket Fredrik, för att du satte igång de här tankarna hos mig.

Så, förutom min avhandling (och okej, en hel del annat) är det det här jag tänker på när jag är ute och pinglar med barnvagnen, vilket händer ganska ofta. Pyret kan nämligen bara tänka sig att somna under en trevlig liten promenad, med speldosa.