Nu i helgen hade Linda och jag skrivhelg och jobbade på vår bok som vi skriver tillsammans. Hon skriver så här fint om det på sin blogg, och jag kan bara hålla med. Hur konstigt det än låter så känns det verkligen som att boken redan finns och att vi bara behöver upptäcka och skriva ner den. Det går helt enkelt orimligt lätt (än så länge) och är fantastiskt roligt.
Ändå finns det en aspekt av det här projektet som inte är helt enkel för mig. Linda och jag har väldigt olika förutsättningar när det kommer till skrivandet just nu. Hon jobbar 40 %. Tre dagar i veckan (!) är hon ledig för att skriva. Jag jobbar i princip heltid, och när jag inte jobbar heltid åker jag hem och byter av min fru så att hon kan smita iväg till jobbet några timmar medan jag hänger med vår snart-ett-åring (som jag såklart också vill hänga med så mycket som möjligt när jag är ledig). Och även om jag är så priviligierad att jag har rätt fria arbetstider och inte alltid behöver jobba exakt 40 timmar i veckan, så kan jag inte heller klara jobbet lite med vänsterhanden. jag leder en kurs med väldigt mycket rättning som är helt ny för mig och om fem-sex veckor ska min doktorsavhandling gå till tryck.
Det är helt enkelt så här: hur jag än fixar och trixar kommer jag just nu aldrig att kunna trolla fram lika mycket tid till det här projektet som Linda kan. Det stressar mig ibland. Jag vill inte vara den som bromsar det här jätteroliga projektet, jag vill vara en som driver och bär.
Det funkar trots allt helt ok, men det är något vi hela tiden måste hantera och förhålla oss till. Vi pratar kontinuerligt om den här tidsgrejen, i princip varje vecka. Linda är en helt fantastisk person att samarbeta med (ni som läser hennes blogg förstår säkert vad jag menar). Hon har en slags magisk förmåga att känna av vad vi behöver göra för att plocka bort press och få skrivandet att kännas lustfyllt, även för mig som egentligen inte alls har tid. Det betyder att vi hela tiden förändrar vårt sätt att arbeta, från vecka till vecka, från dag till dag ibland. Vad funkar just nu? Okej, då gör vi så.
Ibland har det inte funkat alls för mig. Då har vi helt enkelt tagit en paus, och kommit överens om att återuppta projektet några veckor senare, och så har Linda skrivit på sitt eget manus i stället under tiden. Så kommer det att bli igen, till exempel veckorna när jag precis ska lämna in min avhandling, antagligen också senare, i samband med disputationen. Det är helt enkelt så det är. Det enda alternativet skulle egentligen vara att vänta tills i vår när jag har det lite lugnare, och det har vi ingen lust med.
En annan anledning till att den här ojämnheten ändå känns okej är att trots att jag just nu är den som bromsar projektet, är jag OCKSÅ en som driver och bär. Det är så tydligt att den här texten behöver oss båda, lika mycket. Men ändå. Det där dåliga samvetet är så svårt att komma ifrån.
Lugn. Det ordnar sig. 
Alltså det är verkligen drömmen att en dag kunna skriva tillsammans med nån. Hoppas jag får vara med om det nån gång! 🙂 Lycka till!
Tack Kugge! Hoppas att du får skriva tillsammans med någon så småningom. 🙂
Spännande projekt! Låter verkligen som en bra och intressant grej att skriva tillsammans med någon som känner samma passion för skrivandet. Blir kul att följa er!
Tack Anni! Ja, det är jättespännande.
Det där med samvetet, alltså även när man har all tid i världen att ägna sig åt något, så dyker det upp, och tycker att man gör för lite. Så jag tror ganska hårt på att göra som ni gör, bestämma de tider som passar, för att sen inte behöva fundera på de tider då det ändå inte fungerar. Alltså tycker jag, släppa samvetet, folk lever alltid olika liv och har olika tider. Det är ju enormt att ni lyckas hitta tider, hur lite det än skulle vara. Enormt fint är det!
Ja, tänk om det gick att alltid och i alla lägen släppa det dåliga samvetet. Det är ju sällan konstruktivt… Tack för pepp! 🙂
Min finaste vän! Om jag har en magisk känsla för hur vi ska göra för att bäst göra skrivandet lustfyllt så tror jag att du har exakt samma magiska känsla 🙂 Och det där med driver och bär – du är ju en extremt drivande och bärande person! För mig är det inget annat än ett under att du kan vara det när du har så extremt mycket annat att göra, men du är nu en gång för alla en bara en sådan sort. Jag är en lite latar sort, så tur för oss båda att jag har så mycket tid till mitt förfogande 🙂 Och jag säger förstås som Mia, att släpp det dåliga samvetet. Det är konstigt att det är så lätt att se hur fånigt det är med dåligt samvete när det är andra som har det, och inte en själv. Jag tror att jag skulle känna exakt som du om jag var i din situation, men nu när jag inte är det kan jag bara säga: det spelar ingen roll! Vi tar oss framåt i den takt som fungerar, och det är egentligen allt som spelar någon roll.
Just nu har jag släppt det dåliga samvetet. Eller nä, nu ljuger jag lite. Jag har släppt det dåliga samvetet över just det här. Just precis nu har jag dåligt samvete över lite andra grejer som jag inte hunnit med. Men jag övar mig! För dåligt samvete är ingen positiv drivkraft. Det är mest i vägen faktiskt, och får saker att gå långsammare. Och egentligen är jag inte så orolig över vår bok, eftersom den är så HIMLA ROLIG att skriva. Den skapar sig plats, och det är väldigt fint. 🙂 KRAM!