Jag överlevde helhetsresponsen

Tänk att jag på fullaste allvar lyckades övertyga mig själv om att jag inte var nervös inför helhetsresponsen. Jag skrev det här på bloggen, och jag trodde det verkligen. Jag inbillade mig till och med att jag skulle tycka det var tråkigt efteråt, när jag inte längre hade responsen att se fram emot. Såhär i efterhand kan jag avslöja att det var bullshit. Jag var jättenervös, i det närmaste panikslagen, och har nog varit det rätt länge. Det märkte jag inte förrän efteråt, när anspänningen släppte. Men, fritt citerat efter ett föredrag på bokmässan som en av mina skrivarvänner lyssnade på; självbedrägeri är författarens bästa vän. Om man i förväg förstod hur jobbig, tidskrävande och läskig den här processen är skulle det inte finnas särskilt många böcker. Kanske inga alls.

Så hur gick det då? Jo tack. Det gick bra. Jag överlevde och jag fick många helt fantastiska kommentarer. En i gruppen inledde med att säga: ”det här är en lysande bok, och i det närmaste helt klar.” Sedan följde en åtta timmar lång och mycket intensiv diskussion om allt som borde bli bättre. Då pratade vi ändå bara om det allra viktigaste. I det närmaste klar är väl inte riktigt hur jag skulle sammanfatta läget. Men det var en fin sammanfattning av hur vi brukar kasta oss in i responssamtalen; ”det här är jättebra, men…”

Det är nästan magiskt hur kommentarer från andra kan få en att se sin text med nya ögon. Helt plötsligt kan även jag se var det brister, och jag har redan börjat få idéer till lösningar. Det är egentligen inte mer jobb kvar än jag hade väntat mig, men det känns alltid lite mer när det blir mer konkret. Det är mycket kvar, men just nu känns det bara roligt att ta tag i alltihop. Jag är så tacksam att jag har min fantastiska skrivgrupp.

Såhär mysigt och fridfullt kan det se ut kring bordet vid våra responssamtal. Och visst är det mysigt, men knappast fridfullt.

Responsmys[1]

16 reaktioner på ”Jag överlevde helhetsresponsen

  1. Låter ju alldeles lysande. Tror du inte att det också var en av anledningarna till att du inte kunnat komma loss i skrivande riktigt den senaste tiden? Att det knutit sig inom dig då du omedvetet spänt både kropp och själ?

  2. Man ska inte låta sig luras av de tända ljusen alltså:)
    Jag tycker du är så modig som låter hela ditt manus grillas sådär! Det gäller förstås att man samlar dem man har förtroende för, men hur responsen blir vet man ju liksom inte förrän efteråt.

    Lycka är att ha ny energi till sin text.

    /Anna

    • Precis. Inte heller av brasan som inte fick plats på bilden, men som knastrar idylliskt i bakgrunden. 🙂

      Jo, det var modigt, men inte värre än det blir att skicka till förlag sen tror jag. Dessutom mycket tack vare flera av de andra som utsatt sig för samma sak före mig…

      Hoppas du också hittar ny skrivenergi så här efter bokmässan! Det lät ju lite så med det där samtalet med lektören? 🙂

  3. Wow! Åtta timmar. Verkligen, en hel arbetsdag ju. Men absolut, det är ju alltid lite jobbigt när man får det konkreta jobbet, i synnerhet som det när man börjar kan kännas lite övermäktigt. Å andra sidan, det är ju det man gör, tar sig förbi det som är stort och svårt, löser problemen, fixar texten och sen växer den. Du kommer att klara det där. Men tänk inte på allting på en gång. En lösning i taget.

    • Jo, det är länge. Då hade vi ändå manglat en snnan text i tre timmar på förmiddagen innan vi började med min… 🙂

      Hellre konkret och mycket än en diffus känsla av att något borde bli bättre tycker jag. Så länge det är konkret är det bara att göra, så det känns faktiskt riktigt skönt. Eller så är jag bara lättad över att manglingen är över. 😉

  4. Ibland är det skönt att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt är bra :D. Gör det själv många gånger. Inbillar mig att jag är cool inför svaren från de sista förlagen men egentligen kanske jag inte är det? Härligt ändå att du nu äntligen fått respons på ditt manus och kan jobba vidare.

  5. Åh, jag förstår verkligen att du var nervös! Det är både en härlig och extremt läskig känsla när andra under en lång stund diskuterar ens text. Vad roligt att du är peppad att sätta igång med att förbättra texten. För mig brukar det ta ett långt tag innan jag orkar ta tag i den igen. Lycka till!

    • Tack! Så brukar det vara för mig också, men nu har jag gått och väntat i två månader på att få börja jobba med manuset igen. Så det är lite som att det finns ett undertryckt behov. 🙂 Men jag märker ju att det kommer att ta ett tag för de största kommentarerna att landa, innan jag kan ta itu med de verkliga problemen i manuset…

      Hur går det för dig med ditt skrivande?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s