För en tid sedan skrev Katarina Persson ett intressant inlägg om att skriva i första person eller tredje person. Jag tänkte (som så ofta) skriva ett långt och intressant svar, men det blev (som så ofta) inte av. Nu fortsätter jag diskussionstråden här istället. I korthet handlade hennes inlägg om att nybörjare brukar rekommenderas att inte skriva i jag-form utan i tredje person. Hon frågade sig varför (EDIT: läs Katarinas kommentar här under). Jag tror mig ha åtminstone en liten del av det svaret.
Som nybörjarskribent är det oerhört lätt hänt att skriva alltför distanserat. Att närma sig sina karaktärer utifrån, skriva ”hon kände…”, ”hon såg hur…” istället för att gå pang på rödbetan. Det gör jag fortfarande alltför ofta till en början, men jag gjorde det ännu mer för ett par år sedan i ett romanmanus som jag nu har lagt ner. I tredje person kan man komma undan med det. Det blir inte särskilt bra, de distanserande formuleringarna drar ner texten även där, men man kommer undan med det. Det gör man inte i jagform.
Efter några års harvande med det där romanmanuset testade jag att byta från tredje person till första person. Det var som att sitta i ett rum med mysbelysning och tända ett illvitt lysrör i taket. Allt, precis allt, framträdde plötsligt obehagligt tydligt. Alla de där formuleringarna som förut passerat med ett nödrop gjorde inte det längre. Plötsligt kunde jag se vad som antagligen varit sant hela tiden, att texten var till stora delar asdålig.
Jag var definitivt en nybörjare då. Kanske är jag det fortfarande, men jag vill ju inte skriva som en sådan. Alltså bestämde jag mig för att skriva just i jagform. Idén till den novellsamling jag nu håller på att slutföra började där. Innan jag visste någonting annat visste jag detta; att jag ville skriva om sinsemellan helt olika karaktärer i första person och med olika röster. Och jag ville göra det just för att tvinga mig själv att sluta upp med de värsta nybörjarmisstagen. Säkert kommer jag återgå till att skriva i tredje person i något framtida projekt, det finns massor av fördelar med det. Däremot vill jag inte göra det förrän jag vet att jag klarar av att gestalta karaktärer inifrån.
Skriv i jagform! Gör det även om du är en nybörjare, ja särskilt då, men var beredd på att det blir sämre innan det blir bättre. Utan att förändra någonting i grunden kommer jagformen att göra en dålig eller halvdålig text sämre. Men just det kan hjälpa en att se vilka förändringar som behövs för att göra texten bättre, på riktigt.
Lugn. Det ordnar sig. 
Kul att du fortsatte på tråden. Det var inte så mycket att jag frågade mig varför. Jag vet varför men jag undrade vad andra tyckte och hade för erfarenheter. Jag tror fortfarande på att nybörjare kanske gör bäst i att börja med tredje, det här med första person kräver lite träning, precis som du säger. Och det är förmodligen lättare att lära sig tredje person och sedan gå över till första.
Bra att du rättar mig! 🙂 Jag hittade inte tillbaka till ditt inlägg (länka gärna så lägger jag till det i inlägget) så jag tog det som jag mindes det. Ursäkta att jag missförstod dig.
Det jag menar är att jag faktiskt tror att det kräver ännu mer träning att skriva riktigt bra i tredje person, men att det nog är lättare att skriva halvbra i tredje än i första. Men det kan såklart vara individuellt också, vad som känns lättast.
Jag håller med! Visste det inte innan men nu vet jag! TACK för inlägget och för att JAG nu ska skriva järnet och hoppa in på riktigt i min kära karaktär 🙂
Jag minns att jag började skriva i tredje person när jag började på mitt första riktiga manus. Efter femtio sidor gick jag över till första person och hoppla vad mycket närmare jag kände mig både karaktären och berättelsen. Visst, texten var as-kass i det första utkastet men efter oräkneliga genomgångar så har språket förbättrats allteftersom. För mig var det viktigare att skriva i första person bara för att berättelsen i sig var så mycket lättare att föra fram. Språket kan man alltid göra bättre i efterhand, berättelsen också men det är inte lika ”lätt”.
Jag håller med, det är mycket viktigare att bottna i berättelsen än att språket blir perfekt till en början!
Har nog sett nybörjare och gamla rävar skriva i både första, andra och tredje person – men tycker inte egentligen att det är viktiga vad man väljer utan mer att man funderar på sitt val. Själv har jag ju kört båda. För att jag ville ha en stark huvudperson men inte begränsa mig till bara ett jag. Så det låter som ett spännande projekt tycker jag, att göra en novellsamling med olika jag-röster.
Ja, det har åtminstone varit väldigt utmanande och roligt. Eller är. Jag är ju inte klar riktigt än. 🙂
Väldigt intressanta poänger med att välja första person, tycker jag som alltid gått bet på det. Väljer alltid en distansierad tredje person och kämpar för att texten ändå ska komma karaktärerna in på livet. Först nu förstår jag varför det är så svårt. Tack för den uppenbarelsen!
/Anna
Sen är ju det där med att komma karaktärerna inpå livet inte helt lätt ändå… Men jag tycker faktiskt att det är lite lättare i jagform.