Inre vs yttre handling

En anledning till att det tagit mig så pass lång tid att komma på att jag inte är så bra på att bygga en handling är att det finns en hel del näraliggande saker som jag faktiskt kan. Det är inte så enkelt att jag är dålig på allt som har med dramaturgi att göra. Jag är till exempel rätt bra på form och struktur, på att knyta ihop trådar, på karaktärsutveckling och på att läsa en text och upptäcka var det finns en obalans i handlingen. Därför har jag kunnat skyla över mina kunskapsluckor för mig själv rätt länge.

Det blev tydligare för mig exakt vad det är jag inte kan när jag tittade på hur novellerna i min novellsamling är uppbyggda. Jag har valt att förlägga nutiden i alla novellerna till just den stund då karaktärerna kommer på något viktigt om sig själva, och öppnar sig lite mer inför sig själva (och ibland även inför andra). I de allra flesta fall betyder det att åtminstone en del av de händelser som orsakar den här utvecklingen hos karaktärerna redan har hänt. De flesta människor behöver ju lite tid på sig innan polletten trillar ner. Alla mina noveller innehåller därför flera tidsplan, men också en del återblickar och tankar.

En konsekvens av att förlägga novellerna i den tiden är att det händer väldigt lite till det yttre, ibland nästan ingenting faktiskt. Ändå händer det förstås någonting.

Låt mig ta några exempel för att göra det tydligare:

I en av novellerna gör huvudpersonen upp med en elva år gammal kärlek som gick för långt, och som har påverkat hennes liv och hennes relationer ända sedan dess. Men vad händer i praktiken? Hon sitter på en bänk.

I en annan novell har huvudpersonen varit med om något som tvingar henne att ompröva hela sin livssituation, sina drivkrafter och mål. Men vad händer i praktiken? Hon dricker te.

I ytterligare en annan novell bryter huvudpersonen mot mönster i en relation och sätter en av sina viktigaste vänskaper på spel. Vad händer i praktiken? Guess what? De dricker också te.

Jag tror ni fattar. Det här var visserligen några av de mest extrema exemplen, men utan att överdriva kan jag säga så här: spänningen i mina noveller ligger inte i den yttre handlingen, utan i den inre.

I en novell behöver det här inte vara ett problem. Tvärtom kan det nästan vara en fördel. I ett så litet format blir det ändå mycket för läsaren att ta till sig och det går inte att som författare maxa på alla fronter. Att hoppa mellan många olika scener tenderar att bli rätt rörigt i en novell, särskilt om scenerna spänner över en väldigt lång tid. I mina noveller har jag löst det genom att förlägga nuet till en punkt som knyter ihop alla de scener jag vill ha med, för tanken kan röra sig fritt över tid, dyka ner och bli levande nästan var som helst.

Faktum är att den här kontrasten mellan inre och yttre handling var en inspirationskälla för mig när jag precis började skriva på mina noveller. Jag ville skriva om människor som korsar varandras väg och som ibland, men ibland inte ser varandra på riktigt. Det är så svårt, nästan omöjligt att utifrån se när det händer något omvälvande för en annan människa.

Den här grejen tycker jag fortfarande är väldigt spännande. Alla dessa människor som jag ser stå eller sitta omkring mig, till exempel varje gång jag åker tåg, de är var och en lika levande i sina egna liv som jag är i mitt. Trots att de bara sitter rakt upp och ner, de flesta med neutrala ansiktsuttryck och utan att göra någonting, är de egentligen mitt uppe i utmaningar och sorger och glädjeämnen och vardagsdramatik. Ibland kan jag för någon sekund bli avundsjuk på någon främling jag ser, någon som verkar vara helt ledig till exempel, men så fort jag tänker efter rinner den känslan bort. För jag vet faktiskt ingenting om hur den personen har det på riktigt. Däremot vet jag att allt ser enklare ut utifrån än vad det faktiskt är.

Men för att återgå till vad jag inte kan och som jag vill lära mig; det är alltså det här med yttre handling som jag tycker är svårt. Det finns naturligtvis romaner där nuet kretsar kring en enda nyckelscen med trådar fram och tillbaka i tiden på samma sätt som jag gör i mina noveller, men det blir ett stilgrepp som får stora konsekvenser. Alla exempel jag kommer på (till exempel På Cecil Beach av Ian McEwan) är romaner som känns ganska stillastående och eftertänksamma. För att en läsare ska minnas boken som berättelse och inte bara en stämning tror jag det är nödvändigt att det händer något aningens mer actionfyllt i nuet än att karaktärerna står och sitter på olika ställen.

Jag har inga ambitioner att bli en person som skriver intrigdrivna berättelser som man läser vidare för handlingens egen skull. Jag tycker oftast bäst om böcker där karaktärsutvecklingen är viktigare än handlingen. Däremot skulle jag vilja lära mig att få ihop en habil handling, aningens mer spännande än att karaktärerna enbart promenerar runt, kokar pasta och dricker te.

Framför allt vill jag lära mig att behärska det här med yttre handling så pass bra att jag kan välja nivå utifrån vad som är bäst för berättelsen. Jag vill bli så pass hantverksskicklig att jag medvetet kan välja hur intrigdriven min berättelse ska vara, inte skriva som jag gör eftersom det är det enda jag kan. Jag vill kunna välja stilgrepp efter vad jag vill säga med varje enskild text.

På den här bilden händer det inte så mycket. Eller gör det det?