Konsten att vara lagom tydlig

Det här med att ta emot respons är en knepig sak. Eller rättare sagt, att bara få den är enkelt, men det är svårt att verkligen ta den till sig. För mig brukar det ta lite tid. När jag fick helhetsrespons på min novellsamling i september förra året pratade vi mycket om tydlighet. Alla noveller i samlingen sitter ihop, men på olika sätt. Vissa karaktärer känner varandra, andra påverkar varandra utan att ens veta om det. Alla noveller utspelar sig också ungefär samtidigt och i närheten av varandra. Det var en av mina visioner när jag började skriva, förutom att jag ville berätta om sinsemellan helt olika karaktärer i jagform. Genom att skapa olika typer av kopplingar ville jag förstärka illusionen av att karaktärerna finns på riktigt, att det är en hel liten värld.

Överlag är alla som hittills läst positiva till den grejen. Däremot har alla som läst också varit irriterande överens om att kopplingarna mellan novellerna bör bli ännu tydligare, och framför allt, att de borde presenteras tidigt i varje novell. Vem jag-personen är och vad hen har för relation till den föregående novellen borde framgå redan i första stycket, men allra senast efter en sida. Annars kommer läsaren inte kunna koncentrera sig på själva texten, utan börja leta kopplingar som kanske finns och kanske inte finns. Så sa de, och jag hörde ju att det var logiskt. Läsaren vill vara läsare och inte detektiv. Man kan ju dessutom tycka att detta att alla som läst är överens borde räcka för att övertyga mig. Men nej då. Jag är tjurskalligare än så. Dessutom är jag jätterädd för att vara övertydlig, eftersom det är en sak som irriterar mig väldigt mycket när jag läser. Inte ens när en i min skrivgrupp nästan skrek: ”Liv, det är ingen risk, subtil är ditt andranamn!” (jo, det kan gå hett till ibland på våra skrivträffar :-)) trodde jag riktigt på vad de sa. Visst, jag gjorde några plikskyldiga ändringar i mitt manus, men jag tyckte inte riktigt att det behövdes och jag var jätterädd för att bli övertydlig.

Så i julas läste jag Tiggarflickan av Alice Munro. Det är också en novellsamling där alla novellerna sitter ihop med varandra. De handlar om samma person, Rose, genom olika delar av hennes liv. På så vis är kopplingen tydligare än den mellan mina noveller, eftersom alla noveller i Tiggarflickan sitter ihop på samma sätt. Dessutom presenteras kopplingen tydligt på bokens baksida. Ändå väljer Munro att hjälpa läsaren betydligt mer än jag har gjort. I alla noveller utom den första bekräftas kopplingen i den första meningen. Inte första sidan, inte första stycket, utan i den första meningen. Ibland till och med i det första ordet. Fem av de tio novellerna börjar med hennes namn; Rose. ”Rose kände många människor som önskade att de fötts fattiga, men inte hade det.” ”Rose klarade inträdesprovet, hon gick över bron, hon gick på högstadiet.” ”Rose hade en dröm om Anna.” Två av de andra novellerna har med Rose’s namn i den första meningen. Ytterligare två inleds med en mening om Rose’s styvmor, en synnerligen väletablerad karaktär. Och den kvarvarande novellen, det är den första. Den bryter mönstret. Men i den första novellen finns ju inte heller någon tidigare novell att presentera en koppling till. Där, men bara där, får intresseväckande formuleringar gå före tydligheten.

Tyckte jag att det var övertydligt? Blev jag irriterad när jag läste? Nej. Det var jätteskönt. Jag kände det som om jag vaggades in i en lugn och skön rytm, som ett omkväde. Det är supertydligt, och det kändes enbart positivt. Nu har jag alltså äntligen fattat den här lilla grejen. Nu jobbar jag äntligen på riktigt med att hitta lösningar till detta i mitt manus. Nu kommer jag ordna till det här även om det går ut över favorit-inledningar. Andra poletter från responsen har ännu inte trillat ner, men det kommer, tids nog. Om ni läser det här, kära skrivgrupp, tack. Jag förstår att det är er förtjänst att jag såg det här när jag läste Tiggarflickan. Det finns så många möjliga saker att se i välskrivna böcker att man oftast bara hittar sådant man har börjat leta efter. Jag lyssnar på er respons. Jag är bara lite långsam.