14. Sonett

Det är omöjligt att skriva om versmått utan att skriva om sonetter. Det är omöjligt att skriva om sonetter utan att skriva om Shakespeare, och det är i sin tur omöjligt att skriva om Shakespeares sonetter utan att nämna hans sonett nr 18, Shall I compare thee to a summer’s day. Så här kommer den:

Shall I compare thee to a summer’s day?
Thou art more lovely and more temperate.
Rough winds do shake the darling buds of May,
and summers lease hath all too short a date.

Sometime too hot the eye of heaven shines,
and often is his gold complexion dimmed;
and every fair from fair sometime declines,
by chance or nature’s changing course untrimmed.

But thy eternal summer shall not fade,
nor lose possession of that fair though ow’st,
nor shall Death brag thou wand’rest in his shade,
when in eternal lines to time thou grow’st.

So long as men can live and eyes can see,
so long lives this, and this gives life to thee.

Vi ska titta lite på några av de saker som gör den här sonetten så bra rent formmässigt. Alla längre exempel vi tittat på tidigare har innehållit undantag. Visserligen sådana undantag som är så allmänt accepterade att de ingår i formen, men ändå undantag. Jag tänker på att förlänga den jambiska femtakten med en obetonad stavelse i slutet, för att kunna använda kvinnliga rim, eller att hoppa över den första obetonade stavelsen i början av en rad. Men titta på den här dikten. Där finns ingenting sådant alls. Varje rad är på perfekt jambisk femtakt. Titta var som helst så får ni se.

but THY et-ER-nal SUM-mer SHALL not FADE.

so LONG as MEN can LIV(e) and EYES can SEE,

oO | oO | oO | oO | oO

Det är perfekt jambisk femtakt överallt. Ju mer konsekvent rytmen är, desto mer låter sig läsaren vaggas in i rytmen, nästan utan att det märks. Det blir ett lugn och ett flyt i texten.

(Det här att enbart använda manliga rim är i och för sig en lyx som är betydligt svårare på svenska än på engelska, eftersom vi har betydligt färre enstaviga ord och som slutar på en betonad stavelse än vad engelskan har. Jag kan inte minnas att jag vare sig läst eller skrivit någonting helt utan kvinnliga rim. Men det är ju ändå coolt.)

I sin översättning med kommentarer till Shakespeares sonetter skriver Eva Ström om den dramaturgi en sonett i bästa fall ska följa. De första två stroferna introducerar läsaren till dikten, målar upp scenen kan man säga. På den nionde raden ska dikten ta en ny vändning. Eva Ström kallar det mycket poetiskt för ”sonettvinden”, den som griper läsaren och vänder på perspektivet. De två sista raderna (som kallas envoi) ska knyta ihop dikten och komma med någon form av sammanfattande poäng. Läs ”Shall I compare thee” en gång till. Ser ni att den följer sonett-dramaturgin närmast perfekt? Känner ni sonettvinden?

Alla Shakespeares 154 (!) sonetter har samma rimmönster som den ovan, nämligen abab cdcd efef gg, men det finns andra varianter också. Ibland ser till och med stroferna annorlunda ut; 4 + 4 +3 +3 rader istället för 4+4 +4 +2 som hos Shakespeare. I de fallen kan rimmönstret vara till exempel abba abba cdc dcd eller abba abba cde cde. Vilket rimmönster man väljer påverkar sonettens dramaturgiska kurva. Shakespeares form 4+4+4+2 ger ett väldigt klämmigt avslut, upplagt för en sammanfattande slutsats eller en sensmoral i de avslutande raderna, medan 4+4+3+3 ger ett lite mjukare avslut.

Här är ett exempel på en sonett med rimställningen abba abba cdc dcd, hämtad ur Lotta Olssons debutbok Skuggor och speglingar.

Persephone:

Och natt och dag är svarta båda två.
Där ingen gryning finns, vad är då tiden?
Den tid när tiden var är nu förliden,
i evighet skall tiden här bestå.

Men jag minns gryningen och den är blå,
som vävd av gyllne trådar som är siden.
Den nya dagen sveps i den, är i den.
Tills natten flyktat är den skyddad så.

Jag önskar att jag ägde makt att göra,
av mörkret här ett mörker som är natt,
ett mörker som ett dagsljus skall förgöra.

När dagen randas ger sig mörkret matt.
Det stannar kvar i skuggor som är sköra.
Ett bleknat mörker, ofarligt och platt.

Rimställningen i den här sonetten är alltså abba abba cdc dcd. Det är fyra rim på det första slutrimmet -a: (två, bestå, blå, så), fyra rim på b (tiden, förliden, siden, i den), tre rim på c (göra, förgöra, sköra) samt tre rim på d (natt, matt, platt). Samma rimställning har använts av Petrarca och andra sonett-giganter.

Del 14

SAMMANFATTNING

En sonett har 14 rimmade rader på jambisk femtakt. Det finns flera olika möjliga rimställningar. De vanligaste är abab cdcd efef gg och abba abba cdc dcd.

Imorgon ska vi titta på en form som tar det här med sonetter till en helt ny nivå!

4 reaktioner på ”14. Sonett

  1. I Åbo finns en som alltid skriver sonetter på varje kulturellt tillfälle hen är på, och ofta läser upp dem som avslutning. Det tycker jag är rätt mysigt. Själv har jag alltid lite bävat inför sonetter, men kanske nu. Efter din skolning. Tack för den!

    • Gör det! Jag tycker rent generellt att man inte ska bäva så mycket inför versmått, inte ens sådana som brukar användas i väldigt högstämda format. Det går ju att göra vad som helst av det; finkultur eller en liten skojig vers. Det behöver ju heller inte bli bra varje gång. Man måste ju få testa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s